Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged möten

Ny på jobbet?

OfficeJoy”Ska jag hjälpa dig att ställa in din signatur i Outlook?” säger jag och vänder mig till min nya kollega. ”Nej, det behövs inte.” svarar han automatiskt och fortsätter läsa sitt manus. Sedan tittar han upp och ser hur jag febrilt gör inställning efter inställning i min nya dator. ”Eller ja, jo, självklart vill jag ha hjälp med det. Visa mig allt du kan.” Jag skrattar och säger att det kanske var att ta i, men vi kan göra några grundinställningar i alla fall. Och så tar vi bort alla pling och aviseringsrutor, lägger in helgdagar och veckonummer samt ställer in regler och gör inställningar för kalendern och att göra-listan. Min nya kollega iakttar fascinerat hur hans Outlook börjar sköta mailhanteringen åt honom. ”Vart har du lärt dig allt sån’t här?” undrar han förvånat.

Den här veckan har jag börjat på mitt nya tillfälliga jobb i TV-branschen. Jag har fått en ny dator, en ny mejladress, kontorsnycklar och spännande kollegor som är helt fantastiskt omtänksamma och vänliga. Du kanske tycker att det är helt självklart när man kommer till en ny arbetsplats. Och det är det säkert. Men du förstår, att jag har varit egen företagare så länge att jag har glömt bort hur det är att börja på ett nytt jobb och få bli alldeles bortskämd och omhändertagen. Som egen företagare åkte jag iväg till Clas Ohlson och inhandlade splitternya kontorshjälpmedel för att inreda mitt skrivbord. När min chef visade mig företagets omfattande kontorsförråd kom jag på att ”Ja, visst ja, här kan man bara gå och hämta saker”. Knappt hade jag hunnit ställa upp mina nyinköpta brevkorgar och kortet på barnen, förrän en IT-tekniker anlände med instruktioner om lösenord och frågade om jag behövde hjälp med några inställningar?

”Redaktionsmötet börjar så fort ni har kommit i ordning säger producenten till mig och min programledarkollega, som sitter vid skrivbordet bredvid. Jag sneglar ovanför våra arbetsplatser och ser skylten med programtiteln hänga ovanför. Min blick sveper över det stora kontorslandskapet till alla skyltar med titlar på olika TV-program. Jag kan knappt förstå det. Här sitter jag mitt i ett hav av TV-människor och ska få göra en programserie. Jag vill nästan nypa mig i armen, men tydligen så drömmer jag inte. Glad i själen studsar jag iväg till ett av de mer kreativa konferensrummen för att delta i ett långt manusmöte. Några timmar senare är jag fortfarande inte trött, men mötet får en naturlig paus i form av lunch. Vi börjar igen klockan 13.00 säger producenten och plockar ihop sina saker. ”Sharp!” utbrister jag i ren reflex. Alla hajar till och vänder sig mot mig. ”Javisst ja, vi har ju en effektivitetsexpert med oss.” säger en av dem. ”Kommer man försent får man sjunga.” fortsätter jag, precis som att de var mina deltagare och att jag var kursledare. Jag ser hur några protesterar. ”Inte sjunga väl?” Jag kan bara inte stänga av mig själv utan fortsätter enträget. ”Jo, du får sjunga om du kommer försent.” Jag märker hur vissa regerar och hur de säkert tänker att det här kommer att bli några kämpiga månader tillsammans.

Vi äter lunch ihop och när klockan är fem i ett säger en av medarbetarna att han ska gå och ringa ett samtal. ”Visst, men mötet börjar om fem minuter.” utbrister reflexrösten i mig. Irriterat försöker jag stänga av henne, den där kursledaren som bara ”tar över”. Lite mildare lägger jag till ”Men det där gör man ju som man själv vill.” och hör hur jag bara låter fullkomligt ironisk och som att jag dryper av sarkasm. Jag börjar svettas. Det här går inte. Jag kan inte stänga av den där reflexen. Jag reser mig upp och går in i konferensrummet så att jag ska vara färdig när mötet börjar. Min nye kollega står fortfarande med telefonen i handen och klurar på om han ska ringa eller inte. Men tre minuter i ett överger han och kollegorna allt de har för händer och rusar in i konferensrummet. Ingen vill sjunga.

Kanske var det p g a detta som det kändes lite extra skönt att vara ”ledig” från TV-jobbet i två dagar och jobba med mitt ”vanliga” jobb. Där jag får vara den som tar kommandot. Där ska jag styra upp och se till att vi håller oss till ämnet samt börjar och slutar i tid. Tack kära deltagare på Piperska Muren för två fantastiska Time Management-dagar tillsammans. Som vanligt är det ni som är min inspirationskälla, som ger mig de största insikterna och som får mig att brinna så för det här ämnet. När ni kom fram och så hjärtligt tackade för all kunskap och nya insikter så kände jag uppriktigt att det här är detsinging singHireroligaste jobbet som finns och att jag aldrig vill göra något annat. Men omväxling förnöjer och det ska bli väldigt roligt att fortsätta ”vicka” i mediabranschen. Vem vet? Nästa vecka kanske jag får höra dem sjunga?

Önskar dig en helg med nytändning

Petra Brask

”Variety’s the very spice of life, that gives it all its flavor.”
William Cowper

Får du skäll när du är stressad?

chihuahua-tongue”Det är inte bara stressen som är ett problem för mig. Det värsta är att jag får skäll när jag stressar också. Och då blir jag ännu mer stressad.” Kvinnan som uttalar sig har långt bakåtkammat hår med hårspännen för att hålla det på plats, men några lockar har slitit sig och inramar vackert hennes ansikte. Vi pratar om stress och hur vi behöver ha en strategi för att hantera arbetstoppar när de uppstår. Kvinnan refererar till att vi inte bara har stress på jobbet. ”När vi ska ha gäster hemma kan jag känna att stressnivån ökar drastiskt ju närmare vi kommer tiden för att gästerna ska anlända. Och det är då som Alex plötsligt börjar skälla på mig.”

Den här veckan har det stått en del på spel. Jag har bland annat startat upp utbildningar hos nya spännande kunder och jag har hållit föreläsning för mina nya kollegor i media-branschen. När det står mycket på spel kan vi alla få igång adrenalinnivåerna lite extra och känna hur det går åt mer energi. Då gäller det att ha en strategi för att återhämta sig mellan varven.

Aktivitet kostar vila. Det vet varenda idrottsman. Men när vi jobbar så har vi en tendens att tro att vi ska orka hur mycket som helst, utan återhämtning. Vi sätter upp mål som vi ska nå och sedan glömmer vi bort att fira när vi nått dem. Istället kastar vi oss i lianerna mot nästa mål. En sak till, bara en sak till, sen…

Din hjärna undrar vad du håller på med när du ständigt flyttar fram horisonten för när du ska få fira, få känna dig lyckad, få hämta andan och säga ”Det där gjorde vi bra!”.

Under effektivitetsutbildningarna brukar mina deltagare få uppskatta hur de använder sin tid under en genomsnittlig arbetsdag. Många fyller i tid för rutiner, möten och utbildningar och sedan när jag ber dem uppskatta hur mycket oförutsett som de behöver utrymme för, så kör det ihop sig. Då tar nämligen tiden slut. ”Det är väl inte så farligt, säger jag, vi har väl ändå fått med allt?” Då brukar de flesta le lättade och pusta ut. ”Så skönt! Ja, det har vi ju!” och så sänker de axlarna en aning. Ända tills någon kommer på att; ”Men vänta nu. Har vi inte glömt något? Det som står på min att göra-lista har jag inte fått med i den här tidsbudgeten.” Som effektivitetskonsult och kursledare är det underbart att se när polletten trillar ner i utbildningssalen. Deltagarna vänder sig till mig och undrar ”Hur löser vi det här?” Min fråga tillbaka är uppenbar. ”Ja, hur brukar ni lösa det när arbetstiden tar slut och ni fortfarande har viktiga uppgifter kvar att göra?” Det går ett sorl genom utbildningssalen och de flesta mumlar ”Övertid. Man får ta med jobbet hem.”

Jag nickar frenetiskt framme vid tavlan och målar till en ruta med tid till. ”Vi får lägga till en ruta och du kan ju alltid låna tid från ditt privata liv, eller hur?” säger jag ironiskt. Deltagarna missar ironin och nickar lättade. ”Javisst, det går ju bra.”

”Vilken tid är det du tar av då? Låt mig frasera om den frågan. Vems tid är det du lånar av?” är min följdfråga och nu funderas det igen så det knakar i lokalen men ganska snabbt kommer svaren. ”Min egen tid. Familjens. Barnens. Träning. Vila. Återhämtning.” Någon fortsätter; ”Tid för att träffa vänner. Gå ut i naturen. Ligga på soffan och vila.” Någon annan utbrister; ”Sömn, min sovtid blir helt klart mindre för att jag ibland jobbar långt in på nätterna.”

Jag skriver för glatta livet framme på tavlan för att få med alla tankar på vilken tid som först går åt när arbetstiden inte räcker till. ”Brukar du få tillbaka den där tiden” undrar jag nyfiket. ”Ibland.” svarar någon. Men de flesta svarar ”Nej.”
Jag skakar på huvudet och utbrister ”Då är det inte ett lån. Då är det stöld. Du kan inte gå in på banken och be att få låna en miljon kronor och i nästa mening säga att du inte tänker betala tillbaka lånet, inte ens betala räntan på det.”

Vid det här laget kan man nästan se hur tankarna hoppar runt i hjärnorna på deltagarna. Deras ansikten avspeglar många känslor. En del blir upprörda. Jag bryter därför in med en snabb fråga. ”Hur märker din familj på dig att du är stressad? Resonera med din bordsgranne.” Efter några minuter kommer svaren. ”Jag blir arg, irriterad, trött, vill vara ifred.”
”Min fru säger att jag stänger henne ute när jag är stressad. Hon påstår att jag försöker se ut som att jag lyssnar, men att jag inte tar in någonting av det hon säger. ”
”Min sambo säger att jag är odräglig när jag är stressad. Slår i dörrar. Suckar. Och är allmänt grinig. Hon tycker det vore bättre om jag klev av några busshållplatser innan vårt hem och gick av mig stressen innan jag kom hem istället.”

Jag ler åt alla exempel och kan absolut känna igen mig i många av deltagarnas upplevelser. Det här är mänskligt. Det är så vi stackars människor reagerar i en värld där valen är många och kraven på tillgänglighet är större än någonsin.

Min nästa fråga blir oundvikligen. ”Om du skulle fundera ut en strategi för att bättre hantera din stress. Fundera på vad du behöver som mest när du är stressad?” Den frågan brukar generera stor tystnad. Det här är en del av dagen när jag plötsligt kan höra fläktsystemet i kurslokalen, så tyst är det. Efter en stund brukar det alltid vara någon lite extra klok och observant deltagare som noterar att allt det som behövs när vi är stressade står redan på tavlan. Det står i rutan med privat tid som vi tog av för att arbeta extra när vi inte hinner med det vi ska göra under arbetstid. Om du letar bland stöldgods, så kommer du att hitta din strategi för att hantera din vardagliga stress.

”Alex är verkligen expert på att upptäcka när hela familjen blir stressad. Då ställer han sig i fönstret och skäller. Högt och ljudligt söker han vår uppmärksamhet tills vi stannar upp och tar några djupa andetag. Tills vi lugnar våra steg. Eller tills vi sätter på honom kopplet och ger honom hans kvällspromenad. Och är det något som är avstressande så är det att ta en promenad med hunden.” Jag kan inte låta bli att le stort åt den lille Chihuahuan som helt klart verkar bestämma hemma hos min deltagare.

Tänk om det är så att du istället för att sno av din privata tid skulle kunna effektivisera hur du använder din arbetsdag istället? Tänk om
du kunde frigöra tid från möten, från hur du sköter dina rutiner, från alla avbrott och allt oförutsett som dyker upp. Kanske det är så att du egentligen behöver omprioritera och säga nej till vissa saker. Du kanske tillhör dem som tycker att jobbet är det du vill syssla med på fritiden också. Men betänk då att din hjärna i alla fall behöver återhämtning mellan varven. Tänk om du helt plötsligt fick lite mer fritid? Eller kanske lite mer fri tid. Vad skulle du längta efter att göra då? Måste erkänna att jag blir grymt sugen på att skaffa en Alex, trots risk för utskällning.

Aktivitet kostar vila. Därför tar bloggen sportlovsledigt nästa vecka och är tillbaka igen fredagen den 7 mars, utvilad, glad och kreativ.

Önskar dig en stressfri helg med mycket fri tid

Petra Brask

”The key is not to prioritize what’s on your schedule, but to schedule your priorities.”
Stephen Covey

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Har du ett draåthelvete-konto?

creative-process”Jag vill inte trampa någon på tårna, men jag har lyssnat på några av er här idag och ärligt talat så undrar jag om ni ens själva tror på det ni säger?” Klockan är fyra på eftermiddagen och jag sitter på Microsofts nya aktivitetsbaserade kontor. De har vunnit priset för Sveriges bästa arbetsplats tre år i rad och dagen till ära har de även vunnit priset för Sveriges snyggaste arbetsplats. Några ur personalen skämtar och säger att det måste handla om att medarbetarna ser så snygga ut. Med tanke på att en av dem håller sin presentation i en röd åtsmitande cocktailklänning, så funderar jag på om det kanske är deras ambition? Men nu flyttas istället min fokus till mannen som står längst fram i en enkel vit skjorta och jeans och ställer en självklar fråga som känns som ett knytnävslag i magen.

Det blev en vecka med hackande motor. I min kalender stod allt inbokat så snyggt och prydligt, enligt planeringskonstens alla regler. Problemet var bara att kroppen inte hängde med. Någonstans hade jag plockat upp någon bakterie som nu gjorde sig gällande. Med några ombokningar och underbart förstående deltagare lyckades jag snabbt skapa möjlighet till vila och återhämtning. Kanske var det därför jag piggnade till så snabbt och lyckades ta mig iväg till den långa seminariedagen på Microsoft där de presenterade sitt nya sätt att arbeta i en aktivitetsbaserad miljö. Det Nya Arbetslivet – DNA – är ett koncept som ursprungligen kommer från Holland.

Man kan ju undra om det var två pårökta holländare som tillsammans kom på idén.
”Du, vi river väggarna på kontoret och kastar ut alla möbler.”
– Haha, skitbra idé!
”Ingen får ha en egen arbetsplats utan alla får hänga överallt liksom. Och så bygger vi upp en kafémiljö med gratis coca-cola till alla.
– Mm, ja, och gratis kakor också. Men du var ska man ha sina grejor då? Alla papper och pärmar och skit?
”Äsch, vi kan ha skåp, som man har i plugget. Och vi ska inte ha några papper och pärmar, vi är ju ett teknikföretag.”
– Ja, jo, det är ju klart.
”Och sen har vi rum där vi har ett coolt bord och kastar in ett gäng pilatesbollar istället för stolar.”
– Fan, du är helt crazy!
”Och pingisbord och hög musik. Den som kommer dit först får välja musik.”
– Nej, men va fan, våra kollegor har så dålig musiksmak. Vi måste ha nåt rum där det är tyst också, nåt bibliotek eller så. Så får man välja det man känner för.

När Microsoft skulle introducera det nya kontoret med en öppen miljö och med valfrihet att sätta sig vart man ville, så räknade de med motstånd. Det skulle innebära en beteendeförändring för personalen, en ny kultur, ett nytt sätt att jobba.

I den gamla kontorsmiljön hade de räknat ut att 75% av skrivborden inte nyttjades samt att konferensrummen alltid var fullbokade. Man jobbade hemma om man behövde koncentrera sig och ville man vara kreativ så hyrde man hellre en plats på stan. Det innebar att Microsoft Sverige betalade för 11.600 kvadratmeter yta där väldigt lite kom till användning.

Tekniken har idag gett oss möjligheter till switching – att styra själv när och var du jobbar. Arbete är inte längre en plats du går till, utan det är något du gör.  Kontoret med ditt skrivbord har flyttat in i telefonen, i din surfplatta eller i en bärbar dator. Trots det är många kontor fortfarande utformade som att vi var tvungna att sitta fast i väggen. Långa, dammiga rader av skrivbord trängs i olika konstellationer tillsammans med några trötta yuccapalmer. Hur inspirerad är du att åka till ett sånt kontor på morgonen? Är du en av dem som säger till ungarna på lördagen. ”Vet ni vad vi gör! Vi åker till pappas kontor, så ska jag visa hur vi har det där!” Och ungarna tittar på dig som om du var klar för dårhuset. ”Bra förslag farsan, men nu ska du nog gå och vila lite.”

Microsofts förändringsledare Heléne Lidström jämför människor med majskorn. ”Vårt jobb var att få alla majskorn att poppa. Ni har säkert själva försökt poppa popcorn och insett att efter tre minuter i micron så är det ändå alltid några stycken som inte har poppat klart. Stoppar man in dem igen så bränns de bara.” Hmm… Heléne låter inte som att hon kommer från Småland? Har hon verkligen provat att stoppa in de sista majskornen i micron igen?!  Själv tycker jag att de är rätt goda som de är och brukar knapra på dem in i det sista.

När du ska göra en förändring kan du dela in människor i 20-60-20. 20% som poppar snabbt ”Kul idé! Vad bra, nu kör vi!” Sen har vi 60% som lydigt poppar enligt utsatt tid och säger att ”Ja, ja, det blir nog bra.” Men sen finns de alltid de där 20% som inte vill poppa oavsett hur mycket tid du ger dem. ”Eh, hur tänkte ni nu? Det där kommer aldrig att gå!” Och vid första utmaningen som dyker upp så säger de olycksbådande ”Vad var det jag sa?” istället för att bli kreativa och lösningsfokuserade. Det är människor som sätter sig i baksätet och utbrister ”Hur ska ni fixa det här nu då? Lycka till.” Den här gruppen har alltid väldigt rationella skäl till varför det inte kommer fungera. ”Vår avdelning är unik.”

Microsoft med Heléne i spetsen valde att göra dem ansvariga. De valde att sätta dem i förarsätet. Med en övertygande tydlighet förklarade de att ”Vi kommer att göra det här. Vi vet att det kommer att fungera och att det till och med har varit stor framgång i andra länder. Vi som ledare stöttar er. Men det är ert ansvar att som avdelning säkerställa att det går bra.” Sedan utvärderade vi och då var vi lyhörda. Men när de fått ansvaret, tilliten och delaktigheten så kan vi konstatera så här ett år senare att det gick bra.

”Det gick riktigt bra.” fortsätter Anne-Marie Andric som är HR-direktör på Microsoft och menar att nu vill de anställdas barn komma till kontoret på helgerna, för det är så coolt där. ”Och idag har vi då vunnit pris för Sveriges snyggaste arbetsplats. Ni må tro att jag är stolt att vara HR-chef här.” avslutar Anne-Marie. Sedan får hon något varmt i rösten när hon presenterar den sista föreläsaren för dagen. ”Han är numera en vän till mig och jag äääälskar honom och snart kommer ni alla att förstå varför. Han är en fantaaaaastisk människa! Det är en glääääädje att presentera Leo Razzak!”

Leo kommer fram och försvinner i en stor omfamning av den svartklädda HR-direktören. ”Fan, vad du är jobbig.” säger Leo till henne och ler stort. ”Hur har du tänkt att jag ska leva upp till det här?” Han vänder sig ut till oss i publiken. ”Jag ser att ni alla sitter med den senaste tekniken och jag har sett många powerpoints idag. Men min bästa vän är det här gamla hederliga blädderblocket.” Han drar fram ett blädderblocksställ som motvilligt flyttar sig på gnisslande hjul. Leo omfamnar det som att det var hans gamla mormor. ”Den här sviker mig aldrig.”

Jag har lyssnat på Leo tidigare, men blir ändå lika fascinerad. ”Ni svenskar tror att alla som talar med brytning, tänker med brytning också.” Hans budskap om vikten av mångfald är som ett slag i magen. Men han levererar det med mycket värme och humor när han berättar om sin numera avlidne vän, Anders Carlberg, som grundade Fryshuset i Stockholm. ”På Fryshuset gav Anders oss ungdomar möjlighet att göra det vi tycker om som att spela musik, basket, se på film, istället för att hänga på stan och tävla i att vara bäst på att vara sämst.  Anders hade många idéer. En del var så bra och så före sin tid och ingen trodde på dem. Men då tog Anders fram sitt stora draåthelvete-konto och så genomförde han dem i alla fall.”

”Det brinner för lite på för många ställen.” fortsätter Leo och menar att kris, kaos och nöd skapar nya innovationer. ”Men du måste tro på din idé för om du inte tror på den, vem ska då tro på den?”

Jag vet inte om Microsoft har ett draåthelvete-konto men jag vet i alla fall att de har ett draåthelvete-bra-kontor. Tack alla kunder, kollegor och Leo för en fantastisk vecka. På söndag är det första advent. Låt oss tända ett ljus för något vi tror på.

Önskar dig en innovativ helg

Petra Brask


”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Anders Carlberg

Sitter du mer än du sover?

sleep meetingDet du gör just nu håller på att ta kål på dig. I alla fall om du sitter ner och läser den här bloggen. Nuförtiden sitter vi i genomsnitt 9,4 timmar per dag, betydligt mer än vi sover, vilket är ca 7,7 timmar om dygnet. Är du dessutom en av dem som sitter och sover, så är det dags att se upp med hälsan.

Men hur ska vi hinna röra på oss när vi samtidigt ska vara med på så mycket annat som vanligast görs sittandes på ändan; möten på jobbet, tid vid datorn och paddan, tid i bilen etc. Det finns forskare som vill gå så långt som att säga att sittandet har blivit vår generations rökning. Tänk om ett problem plus ett annat problem är lika med lösningen?

Nilofer Merchant har skrivit böcker och gjort karriär på HP, Apple och Symantec bland annat. På fem minuter löser hon problemet med för mycket sittande.

[ted id=1726 lang=sv]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/nilofer_merchant_got_a_meeting_take_a_walk.html

Önskar dig en ändlös helg

Petra Brask

“You’ll be surprised at how fresh air drives fresh thinking.”
Nilofer Merchant

Sida 1 av 212

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask