Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

9 tips för effektivare möten

 

IMG_3677”Vad är det med er svenskar som gör att ni måste ha möten hela tiden? Ni måste ju inneha något slags världsrekord?” Jag står vid kaffeautomaten med några av deltagarna i en av pauserna under effektivitetsutbildningen. Mannen som reflekterar över den svenska möteskulturen är från vårt grannland Finland och han får snabbt medhåll från sina europeiska kollegor. ”In Sweden you must have this tender, loving feeling…” säger en annan deltagare och det är rätt tydligt vad han tycker om svenskar i möten. ”En helt vanlig dag på jobbet.” Tänker jag och instämmer helt i att vi behöver göra en mötesrevolution i Sverige men jag tycker också att möten får oförtjänt dåligt kritik. Det är som att det är en stor sten som är helt OK för alla att sparka på. Men jag vet precis hur jag ska bemöta deltagarna. Vänta bara.

Den här veckan har jag fått kombinera skrivtid på boken med möten och utbildningar. Det är inte optimalt, men det är som vanligt högsäsong på utbildningsfronten innan semestrarna tar vid. Jag har träffat professorer, ingenjörer och människor från alla jordens hörn. De har alla gemensamt att de lider av brist på tid och tittar jag i deras kalendrar så är i genomsnitt en tredjedel av dagen fylld med möten. När jag tar dem på pulsen om viktighetsgraden på alla dessa möten, så ser vi snabbt att de upplever hälften av tiden som bortkastad. Det är inget unikt för veckans deltagare. I mitt värv att hjälpa organisationer och människor med att identifiera tids- och energitjuvar i vardagen är möten en återkommande bov.

Vi behöver vässa den svenska möteskulturen. Det är inte möten i sig vi vill komma bort ifrån, det är snarare att se till att vi har mer meningsfulla möten och att de som sker av slentrian ifrågasätts och rensas bort. Våra deltagare drunknar i möten som är oförberedda, saknar syfte och som är ostrukturerade. Dagligen sker möten som istället för att lösa frågor, skapar frustration hos mötesdeltagarna. Man berättar om för många och för långa möten med information som inte är av allmänintresse. Om hur man löser enskilda detaljfrågor i stora forum under rubriken ”nu går vi laget runt”.

Vi fastnar lätt i gamla vanor eller ovanor som vi glömmer att stanna upp och ifrågasätta. Ta det klassiska måndagsmötet. Måste varje vecka verkligen börja så? Måste mötet alltid ske i samma gamla konferensrum eller kan det tillföra något att förlägga det någon annanstans, till exempel i köket, ett museum, ett kafé. Nya miljöer föder nya tankar.

Vi gör som vi alltid har gjort kombinerat med en brist på konsekvenser. Vad händer om vi inte är där i tid? Eller slutar i tid? Vad händer om vi inte håller oss till ämnet och fattar de beslut som ska fattas? Många möten börjar med att mala ett protokoll från förra mötet, som man nyss fått i handen. Man tuggar historia på bästa delen av mötet, när hjärnorna i rummet fortfarande har syre, istället för att fokusera på framtiden och ta upp det som är viktigast och mest värdeskapande först.

När vi sätter oss ner på stora långmöten så sätter sig hjärnan också ner. På Stanfords Universitet gjordes nyligen en studie där man såg att tre fjärdedelar av mötesdeltagarna kom upp med 60% fler idéer när de hade gående möten än när de satt ner. Att promenera ökar det divergenta tänkandet, vilket är en avgörande ingrediens för att kreativiteten ska flöda. Så om man ska brainstorma och komma upp med en uppsjö av nya idéer är gående möten perfekt. Men uppgifter som kräver konvergent tänkande, dvs komma fram till ett beslut, uppnå konsensus eller hitta den bästa lösningen på ett problem så visar samma studie att gående möten är direkt dåliga för den typen av tänkande.

Se till att skapa gemensamma spelregler för effektivare möten

Möten behövs, men hur vi genomför dem gör hela skillnaden. Både för dig som deltar och de du har möten med.

  1. Svara på varför?

Svara på två varför: Varför ska jag vara med på mötet? Och varför är vi kallade till det? Den som bjuder in ska veta syftet med mötet. Handlar mötet om att informera, brainstorma eller fatta ett beslut?

  1. Avsätt rätt tid.

Jag hör ofta “Jag avsätter en timme, 30 minuter känns för kort” Våga bryta normen. Sätt 45 minuter. Eller 20 minuter ifall det är så lång tid mötet behöver vara. Våga sätt en udda tid, det kommer att uppskattas. Tänk dig reaktionen om du sätter 37 minuter.

  1. Ha en tidsatt agenda.

Vilket innehåll har mötet? Sätt en tidsram för varje punkt. Prioritera och börja med den absolut viktigaste frågan. Den första punkten får alltid mest energi och fokus.

  1. Kom förberedd

Låt deltagarna få tid att förbereda sig innan mötet. Skicka ut de frågor ni ska diskutera i förhand. Boka in tid för din egen förberedelse.

  1. Gör en parkeringsruta.

Rita upp en parkeringsruta på blädderblocket eller på whiteboarden. Här kan ni skriva upp viktiga saker som kommer upp, men som inte hör till mötet. Då kan deltagarna släppa det och arbeta effektivt med mötet för dagen. Om man sedan vill kan parkeringsrutans innehåll tas upp under en diskussionspunkt på slutet.

  1. Bestäm roller och ansvar.

Här kan ni alternera. En mötesledare, en tidtagare och någon som för anteckningar. Variationen gör att hjärnan håller sig mer alert. Alla har också ansvaret att hjälpa rollerna att nå sina mål.

  1. Spelregler med konsekvenser

Ha gemensamma spelregler under era möten vad gäller sms:a, läsa mejl, svara i telefon, komma försent etc. Se till att det får konsekvenser om reglerna bryts.

  1. Ta ordentliga pauser

Ha som regel att aldrig hålla på längre än en timme utan paus. Vi orkar inte vara uppmärksamma hur länge som helst.

  1. Avsluta med feedback och frivillig diskussionspunkt

Be om feedback i slutet av mötet. Kontrollera att alla har förstått vad som har bestämts. Avsluta mötet med en frivillig diskussionspunkt där ni kan ta upp övriga frågor. De som är intresserade kan då stanna kvar och de övriga kan gå.

”Det är märkligt att inte fler organisationer satsar på att utbilda sina mötesledare och mötesdeltagare med tanke på hur enormt mycket tid detta sväljer av våra arbetsveckor.” säger mina deltagare ödmjukt när vi är klara med dagens mötesworkshop. Vi har pratat om kulturskillnader och om hur vi gärna vill tro att det finns en ”rätt” kultur och att om alla bara gjorde på det “rätta” sättet så skulle allt fungera så bra. Med det tankesättet får vi snart en mötesgrupp som hamnar i ett låst läge. Frustrerat tar de omedvetet ett konsensusbeslut där de enas om att alla möten är ett förfärligt slöseri av tid och så är alla igång och sparkar på den där mötesstenen. På väg till varje möte är deras mindset. ”Åh nej, ännu ett ineffektivt möte, pust, suck och stön.” De kommer att få rätt. Det blir som vi tänker. Tänk om det viktiga snarare ligger i att känna till och acceptera olikheterna och klara av att mötas med en positiv målbild av vad vi vill uppnå och med öppenhet och nyfikenhet.

Önskar dig skön helg och en effektiv vecka

Petra Brask

 

”Nya miljöer föder nya tankar.”

 

Dags för ett nytt kapitel i ditt liv?

IMG_3612”När jag skulle träffa Petra första gången var jag nervös. För säkerhets skull hade jag spenderat hela helgen på att rensa upp i min inbox och jag var riktigt stolt över att det bara var 8.000 mejl kvar när hon skulle komma.” Cissi Elwin från tidningen Chef står och berättar om sitt första möte med mig inför den stora konferenssalen som är fylld till bristningsgränsen med över hundra ledare som vill bli effektivare och få loss mer tid och energi ur dygnets 24 timmar. Några håller andan och tänker sig in i situationen av att ha en effektivitetskonsult som sitter bredvid och granskar allt de gör. Åhörarna i lokalen tittar nyfiket på Cissi och mig. ”Stolt visar jag upp inboxen och tänker att Petra ska bli imponerad.” Cissi tittar menande på mig. ”Men ni anar inte vad Petra…”

Denna och förra veckan har jag fått lämna skrivarstugan på Gotland och ge mig ut och föreläsa. Jag har bland annat mött medicinska sköterskor, ingenjörer och chefer runtom i Sverige. Dessutom har jag haft meningsfulla möten med mina kära kollegor och tackat av vår unga prao, som varit behjälplig i ungdomsprojektet som vi just nu gör research för.

Jag avslutade veckan med att landa på Malmö Airport och ta mig till högst motiverade deltagare från en mängd olika länder. På kvällen åt jag middag med en tidigare deltagare som snart ska gå i pension. Fundersamt tittade jag på henne och tänker att hon inte ser ut att vara över 60 än. ”Det är flera som har googlat mitt personnummer.” säger hon och skrattar när hon ser min frågande blick ”och det är sant att jag inte riktigt är 65 än, men jag har bestämt mig för att lämna när allt är som bäst. Vill hinna njuta av livet medan jag är pigg och frisk och dessutom har min man redan gått i pension. Nu är det dags för ett nytt kapitel i mitt liv.” Jag nickar och gratulerar henne till beslutet.

Lika bra att passa på innan pensionsåldern höjs tänker jag tyst för mig själv. Med tanke på att livslängden de senaste decennierna ökar med drygt ett år per decennium, samtidigt som gruppen äldre blir allt större i förhållande till den grupp som förvärvsarbetar. Jag frågar henne vad hon kommer sakna och hon får genast blanka ögon när hon sväljer och svarar ”Kollegorna. Hela stämningen på jobbet. Vi har haft så roligt ihop.” jag nickar förstående. De är ett riktigt härligt gäng där hon jobbar. ”Vad kommer du inte sakna?” fortsätter jag. ”Alla sega möten.” utbrister hon snabbt. ”Du vet alla de där heldagsmötena där alla ska gå igenom allt och där högst en bråkdel är av intresse.” Jag nickar och höjer samtidigt på ögonbrynen. Vi behöver verkligen göra en mötesrevolution i Sverige.

”Vilka av de verktyg som du lärde dig på effektivitetsutbildningen har du haft mest nytta av sedan dess?” Hon sitter tyst så länge att jag nästan börjar undra. Sedan räknar hon eftertänksamt upp en lång lista med saker;

Morgontiden – vi kom överens om att alla skulle ha fokustid mellan 7.30-9.30. Därefter är det fritt fram att störa varandra. Under de två timmarna får jag gjort merparten av min att göra lista, i alla fall de viktigaste punkterna.

Tydlighet – Vikten av att tydliggöra roller och förväntningar så att jag kommer vidare i frågor utan att fastna i långa beslutsbänkar.

Oförutsett – jag bokar upp max hälften av min tid så att jag har utrymme för allt oförutsett och oplanerat som dyker upp. Förut kunde jag gå till jobbet på måndagen med en helt orealistisk att göra lista, mer en önskelista faktiskt, vilket gjorde att planeringen kraschade redan innan veckan börjat.

Rutiner – för utvecklingssamtal, lönesamtal och återkommande uppgifter i kalendern. Det tar väldigt lite tid och energi när jag fått in vanan att göra saker med regelbundna intervall. Det fungerar lika bra hemma med städning och träning.

Mejlen – Alla tips i Outlook som gör att lågprioriterade mejl sorteras bort automatiskt. Vilken lättnad! Alla mallar och genvägar som gör att jobbet går lättare och snabbare.

Kalendern – Jag kommer ihåg att du sa ”Står det inte i din kalender så finns det inte.” Nu kan jag använda min kalender som ett sätt att manövrera pusselbitarna i min vardag. Det blir lättare att säga ja och nej till rätt saker.

Veckoplaneringen – Den var klurigast att få till som en rutin. Men nu försöker jag planera och lyfta blicken fyra veckor i taget så att jag får bättre framförhållning.

Återhämtning – Hade inte riktigt tänkt på att jag blir trött och orkar vara produktiv i maximalt 1–1,5 timme i sträck. Det var inte förrän du påpekade det innan en av rasterna under kursdagen som jag noterade att det stämmer. Numera boxar jag in min tid så att jag inte arbetar för länge utan rast. När jag själv börjar känna mig trött är det i regel redan försent, så när alarmet ringer blir jag påmind att ta en rast på 10 minuter. Brukar bli att jag passar på att hämta vatten eller té. Har minskat ner på kaffet avsevärt.

Närvaro – Förut försökte jag vara tillgänglig nästan jämt. Det var som att alla kände ett outtalat krav att vara det. Det var skönt när du sa att vi skulle tänka förmiddagar – egen tid och egen att göra lista och eftermiddagar – resten av världen. Det funkar inte alltid men vi har som regel att lägga möten på eftermiddagarna i den mån det går. Det har gjort att jag är mer närvarande när jag väl är tillgänglig.

Jag blir rörd när jag hör henne beskriva alla tips hon tagit till sig. Organisationen kommer att förlora en mycket kunnig, erfaren och effektiv medarbetare med ett stort engagemang i allt hon gör. Jag vänder mig till henne igen och höjer min kaffekopp till en skål. ”Jag har alltid tyckt att du är så modig som chef och ledare och i allt du gör. Stort grattis till ett nytt kapitel i ditt liv!”

På vägen hem kommer jag att tänka på en annan mycket modig och proffsig ledare; Cissi Elwin. Så härligt av henne att stå där inför över hundra ledare och berätta om vårt första möte. ”Ja, men då sa jag i alla fall. Titta, Petra, bara 8.000 mejl kvar. Och Petra pekade då på en annan siffra, som jag inte hade noterat och sa lugnt; – Vad skönt att du bara fokuserar på de olästa mejlen, Cissi, för totalt har du 30.000 mejl i din inbox.” Skratten rungade i den stora salen, kanske av lättnad. Skönt att veta att det är fler som kämpar i den stora informationsfloden. ”Men när Petra var klar med mig efter två timmar så hade jag noll mejl i inkorgen.” Det går ett sus genom publiken och nu vänds alla blickar mot mig. Vem är hon? Harry Potter? Tycks de säga. Härligt Cissi, med den presentationen så har vi satt ribban lagom högt tänker jag inom mig och tar ödmjukt över ordet från tidningen Chefs VD.

Och tänk om det är precis det vi behöver göra, sätta ribban högt för hur vi vill ha vårt arbetsliv och resten av dygnets timmar. Inte nöja oss med en krypande känsla av att tiden inte räcker till och att livet rinner ifrån oss. Ta oss tiden att stanna upp och reflektera; Hur har jag spenderat min tid och mitt liv hittills? Du är författaren. Du fyller sidorna. Hur önskar du att resterande kapitel i livet utvecklar sig? Vad blir ditt livs historia.

Önskar dig en historisk helg

Petra Brask

 

”Jag tycker att ditt livspussel är alldeles för viktigt
för att du ska lägga det i någon annans händer.”
Petra Brask

 

Tidsoptimist eller tidspessimist?

IMG_3539
”Jag är definitivt en tidspessimist. Jag kommer alltid en halvtimme för tidigt till saker och tror att allt tar längre tid än det egentligen gör.” den unga kvinnan sitter längst ner i konferenslokalen och bredvid henne nickar två kollegor instämmande. Alla tre kom mycket riktigt in i kurslokalen långt tidigare än alla andra deltagare. En man som hälsat på mig redan dagen innan och sagt att han väntat ett år på att få gå den här effektivitetsutbildningen, pekar nu på mannen vid sin sida; ”Jag är också en tidspessimist men han där är en tidsoptimist!” Mannen bredvid honom protesterar. ”Det är jag väl inte?!” De två männen tittar menande på varandra. ”Jodå, det är du. Du gör allt i sista sekunden och tror att det inte tar någon tid alls. Din brist på planering drabbar de omkring dig. Mig.” Jag börjar ana att de kanske är mer än bara kollegor? Det kan i så fall bli en spännande dag. Undrar hur länge det dröjer innan någon av dem pekar på den andre och säger ”Du har fel.” Inte länge visar det sig.

Den långa påskledigheten är slut och förhoppningsvis med den även det överraskande vintervädret. Tidigt i morse körde jag till Nynäshamn på glashala vägar med sommardäck på bilen som jag laglydigt bytt till. ”Jag saknar ord.” sa den annars så pratglade reportern på radio P4 när han beskriver det bistra väglaget och de bidragande olyckorna. Du kanske undrar varför jag bloggar en måndag? Ja, det undrar jag med. Kanske för att jag är så himla lycklig över att äntligen få åka tillbaka till min skrivarstuga på Gotland och börja med redigeringen av boken. Har längtat så oerhört efter att få lugn och ro omkring mig så att det där skrivflödet som bubblar som en kokande kittel inuti äntligen får ro att komma ut.

Varje författare har säkerligen en alldeles egen rutin kring sitt skrivande, för jag tror att det är just det som behövs för att få till så många sidor. Rutiner. I mitt fall handlar dessa rutiner om långa perioder av ensamhet, av att stänga ute omvärlden. Jag behöver vara tidspessimist och tänka att saker tar mycket längre tid än de egentligen gör. Allt för att värna om det kreativa flödet. Vi kan nog känna igen oss i både tidspessimisten och tidsoptimisten- den som tror att allt går så fort så att det egentligen tar ingen tid alls. ”Åka och handla? Det gör jag på 10 minuter. Javisst, om du får köra in bilen i affären kanske?” Vår hjärna upplever tid och med tanke på att vi är olika så upplever vi den olika. Det kan förstås vara oerhört frustrerande i en parrelation. Jag tänker tillbaka på när jag nyligen var i Köpenhamn och lärde ut effektiva metoder i deltagarnas digitala verktyg.

”Eftersom du är min man så måste jag protestera och säga att Du har fel.” Mannen är oerhört bestämd och tittar uppfordrande på sin partner. Vi håller på och undersöker en fråga i OneNote, där jag påstår att det går att göra och där deltagaren säger att det inte går. Han blir nu nerröstad av sin man som träder fram till mitt försvar ”Petra har rätt.” Hela gruppen fnissar åt den bestämda tonen och jag måste erkänna att jag också har svårt att se allvarlig ut. Jag börjar fantisera om hur det skulle vara att ha med min man på en föreläsning. Tänk att få peka på honom med hela handen och säga ”Du har fel.” Men känner jag min man rätt så skulle han säkerligen ha rätt då också.

Väl hemma i Stockholm igen lunchar jag med mina kära medsystrar Ann och Monica, två vänner som har känt mig nästan hela mitt liv och som jag har turen att få arbeta med i olika sammanhang. Jag frågar osökt om deras förhållande till tid. ”Jag är nog både tidsoptimist och tidspessimist och dessutom är jag lat.” säger Ann utan omsvep. Monica och jag brister ut i skratt åt hennes erkännande och säger att hon i alla fall inte varit lat idag och syftar då på den guidade turen hon bokat in åt oss på Kungliga Slottet efter lunchen. Det är spännande att vara turist i sin egen hemstad och få höra om vårt land och vår historia tillsammans med besökare från hela världen. Det ger ett häftigt utifrån-perspektiv.

Den känslan beskriver rätt väl upplevelsen samma kväll när jag och min man ska hjälpa min käre bror och hans trolovade att flytta. En flytt kan verkligen förstärka våra mänskliga beteenden såsom huruvida du är en tidsoptimist eller tidspessimist och om du är en gör-det-nu eller gör-det-sen. Vi har med oss värderingar hemifrån om hur vi ska använda vår tid. Jag och min bror är uppväxta med att ha fått klara oss själva väldigt tidigt i livet. Om vi inte tog tag i saker, så fanns det ingen annan som gjorde det. Jag minns hur vi satt hemma vid köksbordet i tonåren och skrev checklistor på allt som behövdes göras hemma. Är man två unga syskon som själva ska ta hand om ett hem i flera våningar och onödigt stor trädgård så blir det förstås extra viktigt att arbetet fördelas rättvist. Jag kan därför känna igen mig så väl när min bror i flyttkaoset blir en riktig gör-det-nu:are som önskar att få allt i ordning på en gång. Min man och min bror trivs väldigt bra ihop. Min man är nog en av de få tidsrealister jag mött i mitt liv. Han är uppvuxen i ett hem där ordning, planering, och framförhållning är lika självklart som att borsta tänderna. Man behöver kanske inte bara vara effektivitetskonsult för att tycka att detta är oerhört attraktiva drag.

Det är viktigt att komma ihåg att oavsett vem vi är så finns det inget rätt eller fel. Vi kommer alla från olika hem och kulturer. Både hemma och på våra arbetsplatser ska vi samsas med olika värderingar och ibland frustrerade känslor av att ”så här borde det vara”. Och visst kan vi drömma om att få säga till vår partner ”Nu har du fel.” Jag har fortfarande inte släppt tanken på att bjuda in min man till en föreläsning. Men antagligen kommer han att bli den jobbigaste deltagare jag någonsin råkat ut för. Av den enkla anledningen att han känner mig väl. Och det skulle nog bereda honom mycket stort nöje att med hela handen peka på mig och säga. ”Jättebra tips om planering och framförhållning, Petra, fast här måste jag ändå påpeka att du inte alltid lever som du lär. Du är en riktig tidsoptimist.”

Önskar dig en effektiv vecka

Petra Brask

”It’s how we spend our time here and now, that really matters. If you are fed up with the way you have come to interact with time, change it.”
Marcia Wieder

OpenStockholm

heartEgentligen handlade veckans blogg om tidsoptimister och tidspessimister, om hur jag varit i Danmark och utbildat nästan hela veckan, om hur jag hjälpt min bror och hans trolovade att flytta. Om hur jag spenderat en magisk torsdag i vår vackra huvudstad, på Slottet, Kungsgatan och Drottninggatan tillsammans med mina bästa vänner Ann och Monica, som känt mig nästan hela mitt liv. Det var Monica som fick sin sedan länge inbokade födelsedagspresent av oss, där värdet låg i att vi fick en hel dag tillsammans. Vi gick där och strosade och njöt av att vara turister i vår egen hemstad och gå på guidade turer tillsammans med människor från hela världen. På fredag eftermiddag satt jag på hemmakontoret och gjorde fredagsreflektion samt skrev klart bloggen. Jag skulle precis trycka på publicera när min telefon börjar ringa, surra och durra. På vår familjegrupp på Whatsup undrar bonusdottern om alla är OK? På telefonen ringer dottern och min man samtidigt. På sms undrar min bror och svägerska om vi har klarat oss? Dådet på Drottninggatan är ett faktum.

Hjärtat nästan stannar i bröstet innan jag har klart för mig var alla är och om de är OK. Min bonusdotter var mitt inne i smeten och fick ta skydd på sin arbetsplats. Hon och hennes sambo, som också arbetar mitt i stan fick komma hem först senare på kvällen. Min bror tillsammans med kollegorna fick också stanna kvar på sin arbetsplats. Min svägerska arbetade hela kvällen i krisberedskap. Min mans syster som är IVA-sjuksköterska stod redo att bli inkallad. Min man skyndar sig hem från jobbet i Norrort och min son sitter på bussen på väg hem till pappa från skolan där min dotter väntar. Exmaken sitter fast på pendeltåget som inte rör sig alls. Telefonnätet är säkerligen överbelastat för helt plötsligt går det inte att ringa, bara sms:a. Några av kollegorna är inne i stan på vårt kontor på Wallingatan 37, vid Norra Bantorget mitt i händelsernas centrum. På sms:en svarar min kollega Sara att de möter ambulans, polis och gråtande människor. De försöker ta sig hem med det är tvärstopp överallt. Mina andra kollegor svarar att de är OK, puh! Sara sms:ar igen ”I stunder av nöd tänker jag mer på de jag är tacksam över i mitt liv. Du är en av dem.” Jag blir så rörd. Där står hon mitt i blodbadet och känner tacksamhet. Jag kastar mig iväg med bilen för att hjälpa till att skjutsa.

På sociala medier imponerar människor under hashtaggen ”openstockholm”. Stockholmare hjälper varandra med att hämta barn, handla mat till barn vars föräldrar fastnat i stan, skjutsningar paras ihop med folk som är på väg åt samma håll. Små enkla praktiska saker som i vår vardag inte har samma värde som när det är kris. Jag läser om hur mina vänner på sociala medier rapporterar att de tar hand om chockade barn och ungdomar som inte får tag på sina föräldrar. De som behöver tak över huvudet bjuds in i människors hem, arbetsplatser och hjärtan. Även i Göteborg och runtom i landet öppnas hem för strandsatta stockholmare som inte tar sig hem eftersom alla tågen ställs in då Centralstationen har utrymts. Det är det öppna samhällets fantastiska överlevnadsförmåga. Bara sekunder efter dådet samlar vi ihop oss och får saker att fungera. ”Jag är imponerad av Facebook.” säger min dotter när jag skjutsat hem pappa till henne och min son. ”De är så otroligt snabba på att få fram en Safety check, så att vi kan visa att vi är OK.”

Men alla kunde inte visa att de är OK. Våra tankar går till dem som inte kom hem igår, till deras anhöriga som inte fick svar på sina sms. Som inte får svar på hur något sånt här kan få hända i vårt Stockholm, i vårt samhälle. Det är en stor sorg. En tröst är att när katastrofen är ett faktum så agerar vi med värme och med att hjälpa varandra. Trots att vi är chockade och inte förstår hur någon kan vilja så illa. Vi såg det i Paris, Nice och Bryssel, i London och Berlin, på Utöya och i Oslo. Människor som vägrar låta terror och hat ta vårt öppna välkomnande samhälle ifrån oss.

Det blev inte den bloggen jag tänkte publicera. Den skulle handla om tid och hur vi upplever och förvaltar vår tid. Och i tider som dessa tror jag vi alla tänker på att tiden är värdefull. Vi förstår att sätta värde på den och dom som verkligen betyder något.

En omtänksam Påsk önskar jag dig och våra medmänniskor

Petra Brask

”Stockholm i mitt hjärta.”

stockholm

Livet är en dans på sociala medier

IMG_3385Noterar att mannen framför mitt säte på Gotlandsfärjan tydligen är jurist. Han har lagt fram samma stora blå Sveriges Rikes Lagbok som min dotter fick i julklapp, och går igenom en stor ICA-kasse med nya tillägg. Varje gång han sträcker sig ner i papperskassen prasslar han högt. Vartenda tillägg han gått igenom knycklas hårt ihop till en boll och kastas på golvet bredvid hans säte. Jag funderar på att knacka honom på axeln och fråga ”Vet du vad straffsatsen är för nedskräpning på allmän plats?” Ska just ta fram mina hörlurar när hög musik några stolar bort fångar min uppmärksamhet. Vad nu då?! Jag ser en kille i 42-årsåldern sitta med sina hörlurar på sig, men det är ändå från honom som oljudet kommer. Jag går bort och försöker göra mig hörd. ”Det är väldigt hög volym du har.” konstaterar jag sammanbitet. Han ser förvirrad ut och tar av sig hörlurarna. ”Är det? Jag höjde ändå för att jag tyckte det var lågt?” Jag tittar ner på hans padda och föreslår ”Om du stoppar i kontakten till hörlurarna i paddan så kanske du hör mer och vi mindre?”

Den här veckan har jag haft det stora nöjet att skriva under ett bokkontrakt med Lava Förlag. De flyttade in i sina nya lokaler på Kungsholmen i måndags och jag var imponerad över att verksamheten var i full gång när vi dök upp på deras kontor i onsdags. Jag hade ett nöjt flin på läpparna under hela mötet. Att skriva bok är ett mastodontprojekt som i det här fallet pågått i många år. Jag har förmodligen skrivit så att jag har underlag till fem böcker, vilket nu har kokats ner till en första bok. Fick därför nästan nypa mig i armen när vi plötsligt satt och diskuterade omslagsbild och utgivningsplanering. En bok. Min bok. Äntligen. Och nu känns det som att dammportarna öppnats och jag bara vill skriva fler. Tror det är nästintill nödvändigt för att klara att lämna ifrån mig detta första alster, annars kommer jag fortsätta peta i den och ständigt göra ändringar.

Och med detta så kan man ju lätt föreställa sig att jag är världens lyckligaste människa. Att allt bara är solsken. Titta på henne, hon har eget företag, konsulter ska visst vara de som känner sig lyckligast på jobbet, hon reser, flänger och far. Tog hon inte extra semester i julas också? Och så ett bokkontrakt nu då, jo, jag tackar. Ja, tittar man på de sociala medierna så ser det onekligen ut som att livet är en dans och inte bara för mig. Men låt mig då för omväxlings skull ta dig bakom kulisserna på en högst vanlig vecka i mitt liv.

Måndag:
Kliver upp tidigt och tar båten från skrivar-Öjn till Nynäshamn. Föga anar jag hur frustrerande det kan vara att åka färja om man tror att man ska får ro att slumra en stund till. Hinner lagom in till kontoret, kollegorna och vårt kundutvecklingsmöte. Så himla härligt att träffa dem igen. Får glädjeskutt i bröstet. Fördelen med att ha möten med ett gäng effektivitetskonsulter är att det är väldigt effektivt. Nöjd åker jag hemåt för att äntligen få träffa mina ungdomar som haft pappavecka. Fler glädjeskutt i bröstet.

IMG_3153Tisdag:
En frustrerande dag på hemmakontoret. Har en lååång att göra-lista med ekonomiuppgifter att beta av. Kämpar mot uppskjutarlusten. Sneglar på allt som vanligtvis är tråkigt och tycker plötsligt att det verkar mycket roligare än det jag borde göra. Tänk om man skulle lyfta ut allt ur kökslådorna och torka ur dem? Eller byta jord i blomkrukorna? Fönsterputsning? I mitt inre upprepar jag ord från mina egna föreläsningar. ”Det handlar bara om att sätta igång. Beta av den första punkten på listan. Bara gör’t!” fast i mitt huvud har jag lagt till en voiceover som låter som Kalle Anka. ”Bara gör’t.” jag grimaserar när jag gör nidbilder av mig själv. Jag tittar trånande mot kökslådorna och lovar mig själv att efter första uppgiften på listan är gjord så är belöningen att få torka ur översta lådan. Min dotter kommer ut från sitt rum lagom till jag lyft ut alla besticken. ”Vad gör du mamma? Skulle inte du jobba?”

Onsdag:
Vaknar av att sonens väckarklocka dånar. Tydligen är jag den enda som vaknar. Från sonens rum hörs inget mer. Försöker ligga kvar men går rastlöst upp. Ställer mig i hans dörröppning och låter som en kursledare ”Jag vet att du är trött och att din hjärna säger åt dig att det vore skönt att ligga kvar nu, men tänk inte. Gå bara upp.” Noll reaktion från sonen. Förstår honom. Står tvekande kvar. Går och lägger mig igen. Tittar på klockan. Fortfarande inte ett ljud från sonen. Fem minuter innan han ska gå till bussen rasslar det till och han formligen flyger ut genom dörren. Jag suckar. Ingen frukost. Hur ska en tonårshjärna överleva det?
Förbereder några möten och plockar ihop för att åka in till förlaget. Möter upp sonen som hänger med på mötet. Förmanar honom om vikten av en bra start på dagen. Vi kommer helt osökt in på att min bror ska gifta sig och att jag ska hålla tal. Saknar att våra föräldrar inte är i livet. Börjar grina i bilen. Tänker att det blir en onödig komplikation att komma storgråtande till förlagsmötet och försöker stoppa tårarna. Går sådär. Min son tar tålmodigt min hand.
0DFEBC42-73A8-4BA0-BCC8-9F83997A510EFår bulle och kaffe på förlaget, mår bättre, men inser att jag inte kommer orka äta upp hela bullen. Hur ska jag sköta det snyggt? Sneglar på sonen som redan ätit upp sin. Han skakar på huvudet innan jag hinner fråga. Torkar bort smulor och ett flin som fastnad på läpparna när jag skriver under kontraktet. Åker hem helt utmattad. Får besök av min bästa väninna som jag ska vara toastmaster med på brorsans bröllop. Börjar grina igen. Hon tröstar. ”Vi kanske ska filma ditt tal innan och spela upp. Så kan du slappna av. Tanken är ju att vi ska vara lite roliga som toastmasters.”

Torsdag:
Vaknar med något slags lugn i kroppen. Har äntligen en skrivardag igen. Försvinner bort i skrivflow med ungdomsboken. Vaknar ur mitt trance när mina egna ungdomar kommer hem från skolan. Äter middag och pratar om livet. Får deras perspektiv på boken. Dyker ner i diskmaskinen och sedan fastnar jag serien ”Reign.” på Netflix. Hopplös cliffhangerserie som äter upp en hel kväll. Muttrar jag för mig själv.

Fredag:
Har tidig coaching på kontoret. Jag dyker upp men inte deltagaren. Börjar blogga. Deltagaren dyker till slut upp och sitter kvar lagom till nästa möte börjar. Träffar proffsiga Cissi Elwin, tidningen Chef, och får spännande nyheter om vårt samarbete och Cissi tackar ja till att skriva förordet till boken. En annan Cissi löser av den första, vår underbara hyresvärd. Äter lunch ihop. Skriver offerter och pratar med kunder. Bloggar. Snart dags att ta mig hemåt.tempImageForSave

Fredagsmyset består av att jag skjutsar dottern till ridningen och sedan sitter och äter kakor i stallfiket. Har jag tur hinner jag hem till Let’s Dance och en sen middag. Imorgon är det första april. Dagen då vi drar skämt. Något mina nära och kära trodde att jag gjorde när det för 19 år sedan kom ut en liten blivande jurist. 19 år – det är lång tid. Undrar om hon också en dag kommer sitta på Gotlandsfärjan och kasta papper omkring sig, helt försjunken i Sveriges Rikes Lag? Helt ovetandes om att varje gång hon knycklar ihop ett papper sitter en morgontrött själ bakom henne och suckar av irritation. Jag har aldrig förstått uttrycket ”Livet är inte en dans på rosor.” Rosor har ju taggar och vem vill dansa på dom? I så fall vill jag hävda att livet ÄR en dans på rosor. Förstår om min vecka ter sig som rena paradiset för någon med riktiga bekymmer i livet. Låt oss påminna oss om att vara snälla mot de vi möter. Vi har ingen aning om vad de går igenom. Även om deras liv på sociala medier ter sig som en dans.

Önskar dig en vanlig helg
Petra Brask

”Life isn’t about waiting for the storm to pass
it’s learning to dance in the rain.”

LawyerTshirt2

 

Sida 1 av 4612345...102030...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask