Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Tidsoptimist eller tidspessimist?

IMG_3539
”Jag är definitivt en tidspessimist. Jag kommer alltid en halvtimme för tidigt till saker och tror att allt tar längre tid än det egentligen gör.” den unga kvinnan sitter längst ner i konferenslokalen och bredvid henne nickar två kollegor instämmande. Alla tre kom mycket riktigt in i kurslokalen långt tidigare än alla andra deltagare. En man som hälsat på mig redan dagen innan och sagt att han väntat ett år på att få gå den här effektivitetsutbildningen, pekar nu på mannen vid sin sida; ”Jag är också en tidspessimist men han där är en tidsoptimist!” Mannen bredvid honom protesterar. ”Det är jag väl inte?!” De två männen tittar menande på varandra. ”Jodå, det är du. Du gör allt i sista sekunden och tror att det inte tar någon tid alls. Din brist på planering drabbar de omkring dig. Mig.” Jag börjar ana att de kanske är mer än bara kollegor? Det kan i så fall bli en spännande dag. Undrar hur länge det dröjer innan någon av dem pekar på den andre och säger ”Du har fel.” Inte länge visar det sig.

Den långa påskledigheten är slut och förhoppningsvis med den även det överraskande vintervädret. Tidigt i morse körde jag till Nynäshamn på glashala vägar med sommardäck på bilen som jag laglydigt bytt till. ”Jag saknar ord.” sa den annars så pratglade reportern på radio P4 när han beskriver det bistra väglaget och de bidragande olyckorna. Du kanske undrar varför jag bloggar en måndag? Ja, det undrar jag med. Kanske för att jag är så himla lycklig över att äntligen få åka tillbaka till min skrivarstuga på Gotland och börja med redigeringen av boken. Har längtat så oerhört efter att få lugn och ro omkring mig så att det där skrivflödet som bubblar som en kokande kittel inuti äntligen får ro att komma ut.

Varje författare har säkerligen en alldeles egen rutin kring sitt skrivande, för jag tror att det är just det som behövs för att få till så många sidor. Rutiner. I mitt fall handlar dessa rutiner om långa perioder av ensamhet, av att stänga ute omvärlden. Jag behöver vara tidspessimist och tänka att saker tar mycket längre tid än de egentligen gör. Allt för att värna om det kreativa flödet. Vi kan nog känna igen oss i både tidspessimisten och tidsoptimisten- den som tror att allt går så fort så att det egentligen tar ingen tid alls. ”Åka och handla? Det gör jag på 10 minuter. Javisst, om du får köra in bilen i affären kanske?” Vår hjärna upplever tid och med tanke på att vi är olika så upplever vi den olika. Det kan förstås vara oerhört frustrerande i en parrelation. Jag tänker tillbaka på när jag nyligen var i Köpenhamn och lärde ut effektiva metoder i deltagarnas digitala verktyg.

”Eftersom du är min man så måste jag protestera och säga att Du har fel.” Mannen är oerhört bestämd och tittar uppfordrande på sin partner. Vi håller på och undersöker en fråga i OneNote, där jag påstår att det går att göra och där deltagaren säger att det inte går. Han blir nu nerröstad av sin man som träder fram till mitt försvar ”Petra har rätt.” Hela gruppen fnissar åt den bestämda tonen och jag måste erkänna att jag också har svårt att se allvarlig ut. Jag börjar fantisera om hur det skulle vara att ha med min man på en föreläsning. Tänk att få peka på honom med hela handen och säga ”Du har fel.” Men känner jag min man rätt så skulle han säkerligen ha rätt då också.

Väl hemma i Stockholm igen lunchar jag med mina kära medsystrar Ann och Monica, två vänner som har känt mig nästan hela mitt liv och som jag har turen att få arbeta med i olika sammanhang. Jag frågar osökt om deras förhållande till tid. ”Jag är nog både tidsoptimist och tidspessimist och dessutom är jag lat.” säger Ann utan omsvep. Monica och jag brister ut i skratt åt hennes erkännande och säger att hon i alla fall inte varit lat idag och syftar då på den guidade turen hon bokat in åt oss på Kungliga Slottet efter lunchen. Det är spännande att vara turist i sin egen hemstad och få höra om vårt land och vår historia tillsammans med besökare från hela världen. Det ger ett häftigt utifrån-perspektiv.

Den känslan beskriver rätt väl upplevelsen samma kväll när jag och min man ska hjälpa min käre bror och hans trolovade att flytta. En flytt kan verkligen förstärka våra mänskliga beteenden såsom huruvida du är en tidsoptimist eller tidspessimist och om du är en gör-det-nu eller gör-det-sen. Vi har med oss värderingar hemifrån om hur vi ska använda vår tid. Jag och min bror är uppväxta med att ha fått klara oss själva väldigt tidigt i livet. Om vi inte tog tag i saker, så fanns det ingen annan som gjorde det. Jag minns hur vi satt hemma vid köksbordet i tonåren och skrev checklistor på allt som behövdes göras hemma. Är man två unga syskon som själva ska ta hand om ett hem i flera våningar och onödigt stor trädgård så blir det förstås extra viktigt att arbetet fördelas rättvist. Jag kan därför känna igen mig så väl när min bror i flyttkaoset blir en riktig gör-det-nu:are som önskar att få allt i ordning på en gång. Min man och min bror trivs väldigt bra ihop. Min man är nog en av de få tidsrealister jag mött i mitt liv. Han är uppvuxen i ett hem där ordning, planering, och framförhållning är lika självklart som att borsta tänderna. Man behöver kanske inte bara vara effektivitetskonsult för att tycka att detta är oerhört attraktiva drag.

Det är viktigt att komma ihåg att oavsett vem vi är så finns det inget rätt eller fel. Vi kommer alla från olika hem och kulturer. Både hemma och på våra arbetsplatser ska vi samsas med olika värderingar och ibland frustrerade känslor av att ”så här borde det vara”. Och visst kan vi drömma om att få säga till vår partner ”Nu har du fel.” Jag har fortfarande inte släppt tanken på att bjuda in min man till en föreläsning. Men antagligen kommer han att bli den jobbigaste deltagare jag någonsin råkat ut för. Av den enkla anledningen att han känner mig väl. Och det skulle nog bereda honom mycket stort nöje att med hela handen peka på mig och säga. ”Jättebra tips om planering och framförhållning, Petra, fast här måste jag ändå påpeka att du inte alltid lever som du lär. Du är en riktig tidsoptimist.”

Önskar dig en effektiv vecka

Petra Brask

”It’s how we spend our time here and now, that really matters. If you are fed up with the way you have come to interact with time, change it.”
Marcia Wieder

OpenStockholm

heartEgentligen handlade veckans blogg om tidsoptimister och tidspessimister, om hur jag varit i Danmark och utbildat nästan hela veckan, om hur jag hjälpt min bror och hans trolovade att flytta. Om hur jag spenderat en magisk torsdag i vår vackra huvudstad, på Slottet, Kungsgatan och Drottninggatan tillsammans med mina bästa vänner Ann och Monica, som känt mig nästan hela mitt liv. Det var Monica som fick sin sedan länge inbokade födelsedagspresent av oss, där värdet låg i att vi fick en hel dag tillsammans. Vi gick där och strosade och njöt av att vara turister i vår egen hemstad och gå på guidade turer tillsammans med människor från hela världen. På fredag eftermiddag satt jag på hemmakontoret och gjorde fredagsreflektion samt skrev klart bloggen. Jag skulle precis trycka på publicera när min telefon börjar ringa, surra och durra. På vår familjegrupp på Whatsup undrar bonusdottern om alla är OK? På telefonen ringer dottern och min man samtidigt. På sms undrar min bror och svägerska om vi har klarat oss? Dådet på Drottninggatan är ett faktum.

Hjärtat nästan stannar i bröstet innan jag har klart för mig var alla är och om de är OK. Min bonusdotter var mitt inne i smeten och fick ta skydd på sin arbetsplats. Hon och hennes sambo, som också arbetar mitt i stan fick komma hem först senare på kvällen. Min bror tillsammans med kollegorna fick också stanna kvar på sin arbetsplats. Min svägerska arbetade hela kvällen i krisberedskap. Min mans syster som är IVA-sjuksköterska stod redo att bli inkallad. Min man skyndar sig hem från jobbet i Norrort och min son sitter på bussen på väg hem till pappa från skolan där min dotter väntar. Exmaken sitter fast på pendeltåget som inte rör sig alls. Telefonnätet är säkerligen överbelastat för helt plötsligt går det inte att ringa, bara sms:a. Några av kollegorna är inne i stan på vårt kontor på Wallingatan 37, vid Norra Bantorget mitt i händelsernas centrum. På sms:en svarar min kollega Sara att de möter ambulans, polis och gråtande människor. De försöker ta sig hem med det är tvärstopp överallt. Mina andra kollegor svarar att de är OK, puh! Sara sms:ar igen ”I stunder av nöd tänker jag mer på de jag är tacksam över i mitt liv. Du är en av dem.” Jag blir så rörd. Där står hon mitt i blodbadet och känner tacksamhet. Jag kastar mig iväg med bilen för att hjälpa till att skjutsa.

På sociala medier imponerar människor under hashtaggen ”openstockholm”. Stockholmare hjälper varandra med att hämta barn, handla mat till barn vars föräldrar fastnat i stan, skjutsningar paras ihop med folk som är på väg åt samma håll. Små enkla praktiska saker som i vår vardag inte har samma värde som när det är kris. Jag läser om hur mina vänner på sociala medier rapporterar att de tar hand om chockade barn och ungdomar som inte får tag på sina föräldrar. De som behöver tak över huvudet bjuds in i människors hem, arbetsplatser och hjärtan. Även i Göteborg och runtom i landet öppnas hem för strandsatta stockholmare som inte tar sig hem eftersom alla tågen ställs in då Centralstationen har utrymts. Det är det öppna samhällets fantastiska överlevnadsförmåga. Bara sekunder efter dådet samlar vi ihop oss och får saker att fungera. ”Jag är imponerad av Facebook.” säger min dotter när jag skjutsat hem pappa till henne och min son. ”De är så otroligt snabba på att få fram en Safety check, så att vi kan visa att vi är OK.”

Men alla kunde inte visa att de är OK. Våra tankar går till dem som inte kom hem igår, till deras anhöriga som inte fick svar på sina sms. Som inte får svar på hur något sånt här kan få hända i vårt Stockholm, i vårt samhälle. Det är en stor sorg. En tröst är att när katastrofen är ett faktum så agerar vi med värme och med att hjälpa varandra. Trots att vi är chockade och inte förstår hur någon kan vilja så illa. Vi såg det i Paris, Nice och Bryssel, i London och Berlin, på Utöya och i Oslo. Människor som vägrar låta terror och hat ta vårt öppna välkomnande samhälle ifrån oss.

Det blev inte den bloggen jag tänkte publicera. Den skulle handla om tid och hur vi upplever och förvaltar vår tid. Och i tider som dessa tror jag vi alla tänker på att tiden är värdefull. Vi förstår att sätta värde på den och dom som verkligen betyder något.

En omtänksam Påsk önskar jag dig och våra medmänniskor

Petra Brask

”Stockholm i mitt hjärta.”

stockholm

Livet är en dans på sociala medier

IMG_3385Noterar att mannen framför mitt säte på Gotlandsfärjan tydligen är jurist. Han har lagt fram samma stora blå Sveriges Rikes Lagbok som min dotter fick i julklapp, och går igenom en stor ICA-kasse med nya tillägg. Varje gång han sträcker sig ner i papperskassen prasslar han högt. Vartenda tillägg han gått igenom knycklas hårt ihop till en boll och kastas på golvet bredvid hans säte. Jag funderar på att knacka honom på axeln och fråga ”Vet du vad straffsatsen är för nedskräpning på allmän plats?” Ska just ta fram mina hörlurar när hög musik några stolar bort fångar min uppmärksamhet. Vad nu då?! Jag ser en kille i 42-årsåldern sitta med sina hörlurar på sig, men det är ändå från honom som oljudet kommer. Jag går bort och försöker göra mig hörd. ”Det är väldigt hög volym du har.” konstaterar jag sammanbitet. Han ser förvirrad ut och tar av sig hörlurarna. ”Är det? Jag höjde ändå för att jag tyckte det var lågt?” Jag tittar ner på hans padda och föreslår ”Om du stoppar i kontakten till hörlurarna i paddan så kanske du hör mer och vi mindre?”

Den här veckan har jag haft det stora nöjet att skriva under ett bokkontrakt med Lava Förlag. De flyttade in i sina nya lokaler på Kungsholmen i måndags och jag var imponerad över att verksamheten var i full gång när vi dök upp på deras kontor i onsdags. Jag hade ett nöjt flin på läpparna under hela mötet. Att skriva bok är ett mastodontprojekt som i det här fallet pågått i många år. Jag har förmodligen skrivit så att jag har underlag till fem böcker, vilket nu har kokats ner till en första bok. Fick därför nästan nypa mig i armen när vi plötsligt satt och diskuterade omslagsbild och utgivningsplanering. En bok. Min bok. Äntligen. Och nu känns det som att dammportarna öppnats och jag bara vill skriva fler. Tror det är nästintill nödvändigt för att klara att lämna ifrån mig detta första alster, annars kommer jag fortsätta peta i den och ständigt göra ändringar.

Och med detta så kan man ju lätt föreställa sig att jag är världens lyckligaste människa. Att allt bara är solsken. Titta på henne, hon har eget företag, konsulter ska visst vara de som känner sig lyckligast på jobbet, hon reser, flänger och far. Tog hon inte extra semester i julas också? Och så ett bokkontrakt nu då, jo, jag tackar. Ja, tittar man på de sociala medierna så ser det onekligen ut som att livet är en dans och inte bara för mig. Men låt mig då för omväxlings skull ta dig bakom kulisserna på en högst vanlig vecka i mitt liv.

Måndag:
Kliver upp tidigt och tar båten från skrivar-Öjn till Nynäshamn. Föga anar jag hur frustrerande det kan vara att åka färja om man tror att man ska får ro att slumra en stund till. Hinner lagom in till kontoret, kollegorna och vårt kundutvecklingsmöte. Så himla härligt att träffa dem igen. Får glädjeskutt i bröstet. Fördelen med att ha möten med ett gäng effektivitetskonsulter är att det är väldigt effektivt. Nöjd åker jag hemåt för att äntligen få träffa mina ungdomar som haft pappavecka. Fler glädjeskutt i bröstet.

IMG_3153Tisdag:
En frustrerande dag på hemmakontoret. Har en lååång att göra-lista med ekonomiuppgifter att beta av. Kämpar mot uppskjutarlusten. Sneglar på allt som vanligtvis är tråkigt och tycker plötsligt att det verkar mycket roligare än det jag borde göra. Tänk om man skulle lyfta ut allt ur kökslådorna och torka ur dem? Eller byta jord i blomkrukorna? Fönsterputsning? I mitt inre upprepar jag ord från mina egna föreläsningar. ”Det handlar bara om att sätta igång. Beta av den första punkten på listan. Bara gör’t!” fast i mitt huvud har jag lagt till en voiceover som låter som Kalle Anka. ”Bara gör’t.” jag grimaserar när jag gör nidbilder av mig själv. Jag tittar trånande mot kökslådorna och lovar mig själv att efter första uppgiften på listan är gjord så är belöningen att få torka ur översta lådan. Min dotter kommer ut från sitt rum lagom till jag lyft ut alla besticken. ”Vad gör du mamma? Skulle inte du jobba?”

Onsdag:
Vaknar av att sonens väckarklocka dånar. Tydligen är jag den enda som vaknar. Från sonens rum hörs inget mer. Försöker ligga kvar men går rastlöst upp. Ställer mig i hans dörröppning och låter som en kursledare ”Jag vet att du är trött och att din hjärna säger åt dig att det vore skönt att ligga kvar nu, men tänk inte. Gå bara upp.” Noll reaktion från sonen. Förstår honom. Står tvekande kvar. Går och lägger mig igen. Tittar på klockan. Fortfarande inte ett ljud från sonen. Fem minuter innan han ska gå till bussen rasslar det till och han formligen flyger ut genom dörren. Jag suckar. Ingen frukost. Hur ska en tonårshjärna överleva det?
Förbereder några möten och plockar ihop för att åka in till förlaget. Möter upp sonen som hänger med på mötet. Förmanar honom om vikten av en bra start på dagen. Vi kommer helt osökt in på att min bror ska gifta sig och att jag ska hålla tal. Saknar att våra föräldrar inte är i livet. Börjar grina i bilen. Tänker att det blir en onödig komplikation att komma storgråtande till förlagsmötet och försöker stoppa tårarna. Går sådär. Min son tar tålmodigt min hand.
0DFEBC42-73A8-4BA0-BCC8-9F83997A510EFår bulle och kaffe på förlaget, mår bättre, men inser att jag inte kommer orka äta upp hela bullen. Hur ska jag sköta det snyggt? Sneglar på sonen som redan ätit upp sin. Han skakar på huvudet innan jag hinner fråga. Torkar bort smulor och ett flin som fastnad på läpparna när jag skriver under kontraktet. Åker hem helt utmattad. Får besök av min bästa väninna som jag ska vara toastmaster med på brorsans bröllop. Börjar grina igen. Hon tröstar. ”Vi kanske ska filma ditt tal innan och spela upp. Så kan du slappna av. Tanken är ju att vi ska vara lite roliga som toastmasters.”

Torsdag:
Vaknar med något slags lugn i kroppen. Har äntligen en skrivardag igen. Försvinner bort i skrivflow med ungdomsboken. Vaknar ur mitt trance när mina egna ungdomar kommer hem från skolan. Äter middag och pratar om livet. Får deras perspektiv på boken. Dyker ner i diskmaskinen och sedan fastnar jag serien ”Reign.” på Netflix. Hopplös cliffhangerserie som äter upp en hel kväll. Muttrar jag för mig själv.

Fredag:
Har tidig coaching på kontoret. Jag dyker upp men inte deltagaren. Börjar blogga. Deltagaren dyker till slut upp och sitter kvar lagom till nästa möte börjar. Träffar proffsiga Cissi Elwin, tidningen Chef, och får spännande nyheter om vårt samarbete och Cissi tackar ja till att skriva förordet till boken. En annan Cissi löser av den första, vår underbara hyresvärd. Äter lunch ihop. Skriver offerter och pratar med kunder. Bloggar. Snart dags att ta mig hemåt.tempImageForSave

Fredagsmyset består av att jag skjutsar dottern till ridningen och sedan sitter och äter kakor i stallfiket. Har jag tur hinner jag hem till Let’s Dance och en sen middag. Imorgon är det första april. Dagen då vi drar skämt. Något mina nära och kära trodde att jag gjorde när det för 19 år sedan kom ut en liten blivande jurist. 19 år – det är lång tid. Undrar om hon också en dag kommer sitta på Gotlandsfärjan och kasta papper omkring sig, helt försjunken i Sveriges Rikes Lag? Helt ovetandes om att varje gång hon knycklar ihop ett papper sitter en morgontrött själ bakom henne och suckar av irritation. Jag har aldrig förstått uttrycket ”Livet är inte en dans på rosor.” Rosor har ju taggar och vem vill dansa på dom? I så fall vill jag hävda att livet ÄR en dans på rosor. Förstår om min vecka ter sig som rena paradiset för någon med riktiga bekymmer i livet. Låt oss påminna oss om att vara snälla mot de vi möter. Vi har ingen aning om vad de går igenom. Även om deras liv på sociala medier ter sig som en dans.

Önskar dig en vanlig helg
Petra Brask

”Life isn’t about waiting for the storm to pass
it’s learning to dance in the rain.”

LawyerTshirt2

 

Planera för framtiden

IMG_3247Plötsligt tittar jag upp från mitt kaffe och forskningsrapporten om ungdomar och stress som jag försjunkit i. Jag får en känsla av att det är något som inte stämmer men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är ungefär som när barnen var små och det var tyst för länge. Rastlöst reser jag mig upp och sätter ner kaffekoppen inhandlad hos Tord Karlsson i Lye på Gotland. Den är persikofärgad och har en guldkant som gör att den måste handdiskas. Något som gjorde att jag verkligen tvekade innan jag ändå föll handlöst för den vackra keramikmuggen och tog med den ända hem till Stockholm. Nu ser jag att den dessutom gör en smutsbrun kaffefläck på forskningsrapporten. Inget som går att skylla på muggen. Dörren till min dotters rum står på glänt. Hon kom hem så glad och lättad en stund tidigare. Alla testprov är avklarade och nu har hon några veckor på sig att råplugga inför examensproven. Det är då det gäller. Alla gymnasieämnen ska tentas av på den IB-linje i gymnasiet som hon går på. Beslutsamt staplade hon högar av böcker från samtliga ämnen på sitt skrivbord för att hugga tag i den stora uppgiften att gå igenom och repetera två års studier. När jag nu tittar in är all energi som bortblåst. Hon sitter helt stilla och ihopsjunken på sin stol. Hennes blick är fjärran. Hon noterar min närvaro och kommer dröjande tillbaka till den här välden. Hon öppnar munnen innan jag ens hinner fråga hur det är.

Den här veckan var sluttiden för manusinlämning av min första bok. Nu kan jag med gott samvete lägga mer kraft på nästa bok för ungdomar. Det är som att alla sinnen är fokuserade på att ta fram underlag för att förstå hur våra ungdomar har det och hur min effektivitetsexpertis kan hjälpa till. Den psykiska ohälsan bland unga har tredubblats från 1980 och fram till idag, framför allt bland unga från 15 år och uppåt. I internationella jämförelser utmärker sig Sverige, med en klart sämre utveckling än många andra länder. Jag är så uppslukad av att vilja hjälpa hela världens ungdomar att jag nästan håller på att glömma bort mina egna. Förstå det ironiska i det.

När jag läser BRIS rapport 2017:1 om barns psykiska ohälsa bekräftar det att jag inte är den enda föräldern som behöver tänka till. Kan det vara så att våra ungdomar känner sig helt övergivna när vi stressar på och tror att vi, som några slags dygnetruntsuperhjältar, ständigt ska rycka ut och rädda våra arbetsplatsers årsbudgetar och våra egna karriärsambitioner? Alltmedan vi är för upptagna för att lyssna på våra unga? Är vi så uppslukade av mejl och sociala medier att när vi väl halvt frånvarande vänder oss till våra ungdomar säger de sårat; ”Nej, det var inget.” och gör precis som vi gör; söker tröst i den otröstliga digitala världen. Dagens unga påstås enligt många vara curlande, men har vi då vant dem vid att vägen är krattad, så är det dags att lära dem att bereda vägen själva. Att veta var vi vill nå är sällan en fråga för vare sig ungdomar eller vuxna, det är i stället hur vi når dit som är utmaningen. Det kan leda till att vi lägger ner våra mål och drömmar om vi inte ser vägen.

”Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är bara för mycket.” säger min dotter och försöker låta tapper. Jag vill bara krama om henne, trösta och säga ”Strunta i skolan nu. Ta en paus. Så kan du tänka på det där sen.” Samtidigt vet jag att en av oss två behöver visa att det visst finns hopp. Att vi reder ut det här tillsammans. Hon står inte själv inför den här kolossala utmaningen.

IMG_3154För några år sedan investerade jag i stora glastavlor i ungdomarnas rum, som de kan använda för att skriva upp schema, göra läxor och anteckningar. Jag ger henne whiteboardpennan och ber henne skriva upp ett av de ämnen hon ska läsa. Hon börjar med biologin. Sedan får hon förtydliga vilka sektioner som hon behöver gå igenom extra. Hon fortsätter med historia och resterande ämnen. Jag ser att energin kommer tillbaka i hennes kropp. När hon skrivit upp precis allt tittar hon förväntansfullt på mig. ”Hur ska jag göra nu?” Jag ler uppmuntrande. ”Sätt prioriteringsordning på alla punkter från 1-3, där 1 är superviktigt att plugga på och 3 är minst viktigt.” Fundersamt sätter hon siffror på alla delar. När hon ser helheten gör hon några justeringar. Någon 2:a blir en 3:a och fler 1:or blir 2:or. Hon sätter sig lättad på sängen. ”Nu känns det ju som att det kommer att gå. Jag kommer att klara det.” Hon ser på mig med ett stort leende. ”Helt sjukt, mamma, är det så här du jobbar med dina deltagare?” Jag nickar. Det är så härligt att se henne full av energi igen. Hon är en tuffing och så otroligt intresserad av det hon lär sig i skolan. Jag hade inte en bråkdel av det driv hon har. Det var längesen jag kunde hjälpa henne med matten. Men en coach behöver inte vara expert på ämnet, man kan till och med vara helt okunnig i ämnet men bra på att ge support, skapa struktur och få till planeringen.

”Hur gör jag nu?” Jag nickar mot hennes kalender. ”Nu räknar vi ut hur många veckor du har kvar innan det är dags för examensproven.” Hon räknar veckorna i kalendern och tittar sedan på mig. ”Det är sex veckor bara!” Fokuserad skriver hon upp veckorna och gör ett schema för närmaste veckan som hon fyller med de ämnen hon markerat med 1:or. Sedan tittar hon upp igen. ”Hur ska jag göra med matten? Jag kommer aldrig orka att sitta och plugga matte en hel dag i sträck?” Jag kan bara instämma. ”Börja varje dag med en timmes matte, när hjärnan är pigg, så har du det gjort. Det är oftast lättare att plugga matte när man håller det aktuellt.”

IMG_3301När allt är klart ser jag på henne att hoppet kommit tillbaka. ”Så nu behöver jag sätta igång.” Jag skrattar och säger att det inte går. För hon har glömt något i sitt schema. ”Vadå?” Hon tittar på sina ämnen och schemat. ”Återhämtning, vila och fritid. Du kommer inte orka att bara plugga sex veckor i sträck. Din hjärna behöver tid för att kunskaperna ska sjunka in. Det gör den när du gör andra saker; är i stallet, hänger med kompisar eller tränar till exempel. God sömn, mat och rörelse är grundläggande mänskliga behov även när det bara är 6 veckor kvar till examen.” Hon ser först ut att vilja protestera men inser snabbt logiken i mitt resonemang. När jag ser att hon har allt hon behöver går jag tillbaka till den kaffefläckade forskningsrapporten om ungdomars ångest och stress. Hon ropar från sitt rum. ”Tack mamma!” En varm känsla sprider sig i bröstet. Jag kan inte hjälpa henne i själva ämnena, men tänk om allt som behövs är hjälpen att strukturera upp det där ormboet av hopplösa tankar som drabbar oss alla när vi står inför en uppgift som känns övermäktig.

Konsekvenstänkandet i hjärnan är inte fullt utvecklat förrän vid 25 års ålder. Som ung kan tillvaron därför kännas ännu mer överväldigande. Då hjälper det inte att förfasa sig över forskningsrapporter. Det är vår närvaro våra ungdomar behöver och vår hjälp att planera för framtiden. Tack min kloka dotter för att jag får dela.

Önskar dig en familjär helg

Petra Brask

 “We cannot always build the future for our youth,
but we can build our youth for the future.”

President Franklin D. Roosevelt

IMG_3152

 

Alla de där timmarna som blir ditt liv

FRANCE. Region of Provence-Alpes-Côte d'Azur. 1955. Town of Vallauris. In front of Mrs RAMIE's workshop. Spanish painter Pablo PICASSO and French painter Marc CHAGALL.

FRANCE. Region of Provence-Alpes-Côte d’Azur. 1955. Town of Vallauris.
In front of Mrs RAMIE’s workshop. Spanish painter Pablo PICASSO and French painter Marc CHAGALL.

”Vem är du?” Frågan ställs plötsligt och nyfiket av mannen mittemot mig vid frukosttimmen på det gedigna hotellet i Dalarna, samtidigt som det känns som att hans ögon uppfordrande genomborrar mina. Ett minne från när jag senast fick den frågan sveper förbi och istället för den timmerinklädda matsalen i Dalarna befinner jag mig i tanken på Kristallengalan med SVTs programledare omkring mig. Vi har pratat och skrattat om allt mellan himmel och jord hela middagen när John Chripinsson helt plötsligt spänner ögonen i mig och frågar ”Vem är du?” Jag blinkar bort John och kommer tillbaka till den imponerande mannen mittemot mig. Ja, vem är jag? Jag har levt hälften så länge och haft en bråkdel så intressanta timmar i mitt liv som mannen som ställer frågan. Han har druckit stora mängder vin med Picasso och Chagall, sippat saft med Albert Engström och gud vet vad han har hällt i sig med Zorn och Carl Larsson. I hans galleri Greenverket, 60 meter från vårt frukostbord, hänger många verk av dem alla. Han höjer på ögonbrynet när jag inte omedelbart svarar på hans fråga. Vad ska jag svara? Att jag också har gjort många tavlor i mitt liv. Men inga som jag vill bekläda väggarna med. Hur sammanfattar du vem du är i några korta meningar? Vilka stunder ur ditt liv skulle visas om SVT gjorde en dokumentär av det? Jag tar ett djupt andetag och ger honom samma svar som jag gav John Chrispinsson.

Den här veckan har jag fått masa mig hem från Gotland för att gå på storstadens gator klädd som en vanlig kvinna. Möten och färdigställanden av den engelska e-utbildningen har trängt sig in i min bokskrivartillvaro. Jag har också fått sätta mig på tåget till Tällberg vid Siljans strand för att utbilda Skanskas ledare i effektivitetens konster. Ytterligare en bokning som inte gick att flytta på men som är ett uppfriskande inslag i min annars så skrivinrutade tillvaro. Det var ett stort gäng motiverade ledare som slängde upp datorerna på bänkarna och tittade förväntansfullt på mig. När vi var klara för dagen var det dags för ombyte och träning i det vackra landskapet. Alla ville skynda sig att bli klara för att sedan njuta av den goda middagen tillsammans och själv längtade jag till den överraskning som jag visste väntade.

IMG_3121”Ska jag berätta den där lite fräcka historien också?” Hans Erik Börjeson som fyllde 90 år i lördags står längst fram i den vackra byggnaden i vilken han och hans fru Maria ställer ut sin privata konstsamling med över 100 verk av dalakonstnärer och internationella mästare. Stolt berättar han att Greenverket ritades av den geniale kyrkoarkitekten Rolf Bergh och väckte stor uppmärksamhet redan vid byggstarten. ”Ja, ta den historien också.” säger min beställare på Skanska som lyckats ordna kvällens guidade visning av ägaren själv.

”Jo, min fru Maria och jag befann oss i Frankrike när vi var i 20-årsåldern. Vi kommer båda från konstnärsfamiljer och fann det naturligt att hänga på samma ställen som konstnärerna. Det föll sig så att det blev en del vinkvällar ihop med Picasso och Chagall. Min fru var redan på den tiden en vacker kvinna och med sitt stora konstintresse fick hon snart frågan av Chagall om hon kunde tänka sig hänga med till en av hans utställningar och hjälpa till att arrangera konsten. Hon tog mig åt sidan och frågade om det var lämpligt att hon tackade ja till det? Jag har visserligen en väldigt smart och mycket kompetent fru, men tänkte att det kanske inte bara var hennes eminenta hjärna som Chagall var ute efter…” Skratten duggade tätt i lokalen och jag satt lika fastnaglad med min blick mot den fascinerande mannen och hans livshistoria som alla andra i den här magiska kvällen i Dalarna. När vi sedan gick runt och beskådade de dyrbara verken sa en av ledarna till mig. ”När jag ser denna skatt inser jag att jag kan alldeles för lite om konsthistoria. Nu vet jag vad jag vill göra med alla de där timmarna som du säger att jag kommer frigöra när vi gått klart utbildningen.”IMG_3126

Nästa dag fick jag lite sovmorgon då det inte var min tur att ta morgonföreläsningen. När jag släntrade in i frukostsalen trodde jag därför att jag skulle få sitta själv med min kaffekopp och inta den slående utsikten över Siljan. Blev därför nästan överrumplad när Hans Erik satt där och njöt av sin gröt. Han kände igen mig från kvällen innan när jag varit framme och tackat honom för den mästerliga konstrundan. ”Med din livshistoria är det ett under att inte SVT redan gjort en dokumentär om dig.” Han skrattar och bjuder på några fler härliga anekdoter ur sitt liv. Sedan stannar han plötsligt upp och vänder hela sin uppmärksamhet mot mig. Jag vet att frågan ska komma redan innan han uttalar den. När jag med några korta meningar beskriver mitt liv tittar han på mig förstummad. ”Och nu sitter du alltså och skriver en bok om ditt liv?” Jag skruvar generat på mig, så spännande är det inte. ”Nej, alltså boken handlar om mitt arbete och är fylld med tips på hur du kan frigöra tid och energi. Vem brottas inte med att få ihop vardagen och att få dygnets timmar att räcka till?” Han höjer menande på ögonbrynen och tittar på sin gröt och sin tidning. ”Du är en av få som tagit dig tiden att sitta ner. De flesta har inte ens tid att hälsa när de kommer in i matsalen.” Jag ler lättad över det faktum att han verkar uppskatta min närvaro. Men sedan vänder han uppmärksamheten mot mig igen. ”Fast du borde ta med något om din uppväxt i boken.” Jag lovar honom att prata med förlaget samtidigt som jag sorgligt inser att jag måste avsluta mitt intressanta möte med denna vandrande kulturhistoria. Han tar min hand och säger piggt ”Då ses vi snart igen, hoppas jag?” Tänk att vara så där närvarande, levnadsfrisk och 90 år gammal. Tänk att kunna vara så nöjd när man ser tillbaka på alla de där timmarna som blev livet. Har levt snudd på hälften så många timmar som han. Vad är viktigast att fylla den tid som är kvar med?  Livet är en konst att leva och konsten överlever oss alla.

Önskar dig en värdefull helg Chagall

Petra Brask

“In our life there is a single colour, as on an artist’s palette,
which provides the meaning of life and art.
It is the colour of love.”

Marc Chagall

 

Sida 1 av 4612345...102030...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask