Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged hund

Får du skäll när du är stressad?

chihuahua-tongue”Det är inte bara stressen som är ett problem för mig. Det värsta är att jag får skäll när jag stressar också. Och då blir jag ännu mer stressad.” Kvinnan som uttalar sig har långt bakåtkammat hår med hårspännen för att hålla det på plats, men några lockar har slitit sig och inramar vackert hennes ansikte. Vi pratar om stress och hur vi behöver ha en strategi för att hantera arbetstoppar när de uppstår. Kvinnan refererar till att vi inte bara har stress på jobbet. ”När vi ska ha gäster hemma kan jag känna att stressnivån ökar drastiskt ju närmare vi kommer tiden för att gästerna ska anlända. Och det är då som Alex plötsligt börjar skälla på mig.”

Den här veckan har det stått en del på spel. Jag har bland annat startat upp utbildningar hos nya spännande kunder och jag har hållit föreläsning för mina nya kollegor i media-branschen. När det står mycket på spel kan vi alla få igång adrenalinnivåerna lite extra och känna hur det går åt mer energi. Då gäller det att ha en strategi för att återhämta sig mellan varven.

Aktivitet kostar vila. Det vet varenda idrottsman. Men när vi jobbar så har vi en tendens att tro att vi ska orka hur mycket som helst, utan återhämtning. Vi sätter upp mål som vi ska nå och sedan glömmer vi bort att fira när vi nått dem. Istället kastar vi oss i lianerna mot nästa mål. En sak till, bara en sak till, sen…

Din hjärna undrar vad du håller på med när du ständigt flyttar fram horisonten för när du ska få fira, få känna dig lyckad, få hämta andan och säga ”Det där gjorde vi bra!”.

Under effektivitetsutbildningarna brukar mina deltagare få uppskatta hur de använder sin tid under en genomsnittlig arbetsdag. Många fyller i tid för rutiner, möten och utbildningar och sedan när jag ber dem uppskatta hur mycket oförutsett som de behöver utrymme för, så kör det ihop sig. Då tar nämligen tiden slut. ”Det är väl inte så farligt, säger jag, vi har väl ändå fått med allt?” Då brukar de flesta le lättade och pusta ut. ”Så skönt! Ja, det har vi ju!” och så sänker de axlarna en aning. Ända tills någon kommer på att; ”Men vänta nu. Har vi inte glömt något? Det som står på min att göra-lista har jag inte fått med i den här tidsbudgeten.” Som effektivitetskonsult och kursledare är det underbart att se när polletten trillar ner i utbildningssalen. Deltagarna vänder sig till mig och undrar ”Hur löser vi det här?” Min fråga tillbaka är uppenbar. ”Ja, hur brukar ni lösa det när arbetstiden tar slut och ni fortfarande har viktiga uppgifter kvar att göra?” Det går ett sorl genom utbildningssalen och de flesta mumlar ”Övertid. Man får ta med jobbet hem.”

Jag nickar frenetiskt framme vid tavlan och målar till en ruta med tid till. ”Vi får lägga till en ruta och du kan ju alltid låna tid från ditt privata liv, eller hur?” säger jag ironiskt. Deltagarna missar ironin och nickar lättade. ”Javisst, det går ju bra.”

”Vilken tid är det du tar av då? Låt mig frasera om den frågan. Vems tid är det du lånar av?” är min följdfråga och nu funderas det igen så det knakar i lokalen men ganska snabbt kommer svaren. ”Min egen tid. Familjens. Barnens. Träning. Vila. Återhämtning.” Någon fortsätter; ”Tid för att träffa vänner. Gå ut i naturen. Ligga på soffan och vila.” Någon annan utbrister; ”Sömn, min sovtid blir helt klart mindre för att jag ibland jobbar långt in på nätterna.”

Jag skriver för glatta livet framme på tavlan för att få med alla tankar på vilken tid som först går åt när arbetstiden inte räcker till. ”Brukar du få tillbaka den där tiden” undrar jag nyfiket. ”Ibland.” svarar någon. Men de flesta svarar ”Nej.”
Jag skakar på huvudet och utbrister ”Då är det inte ett lån. Då är det stöld. Du kan inte gå in på banken och be att få låna en miljon kronor och i nästa mening säga att du inte tänker betala tillbaka lånet, inte ens betala räntan på det.”

Vid det här laget kan man nästan se hur tankarna hoppar runt i hjärnorna på deltagarna. Deras ansikten avspeglar många känslor. En del blir upprörda. Jag bryter därför in med en snabb fråga. ”Hur märker din familj på dig att du är stressad? Resonera med din bordsgranne.” Efter några minuter kommer svaren. ”Jag blir arg, irriterad, trött, vill vara ifred.”
”Min fru säger att jag stänger henne ute när jag är stressad. Hon påstår att jag försöker se ut som att jag lyssnar, men att jag inte tar in någonting av det hon säger. ”
”Min sambo säger att jag är odräglig när jag är stressad. Slår i dörrar. Suckar. Och är allmänt grinig. Hon tycker det vore bättre om jag klev av några busshållplatser innan vårt hem och gick av mig stressen innan jag kom hem istället.”

Jag ler åt alla exempel och kan absolut känna igen mig i många av deltagarnas upplevelser. Det här är mänskligt. Det är så vi stackars människor reagerar i en värld där valen är många och kraven på tillgänglighet är större än någonsin.

Min nästa fråga blir oundvikligen. ”Om du skulle fundera ut en strategi för att bättre hantera din stress. Fundera på vad du behöver som mest när du är stressad?” Den frågan brukar generera stor tystnad. Det här är en del av dagen när jag plötsligt kan höra fläktsystemet i kurslokalen, så tyst är det. Efter en stund brukar det alltid vara någon lite extra klok och observant deltagare som noterar att allt det som behövs när vi är stressade står redan på tavlan. Det står i rutan med privat tid som vi tog av för att arbeta extra när vi inte hinner med det vi ska göra under arbetstid. Om du letar bland stöldgods, så kommer du att hitta din strategi för att hantera din vardagliga stress.

”Alex är verkligen expert på att upptäcka när hela familjen blir stressad. Då ställer han sig i fönstret och skäller. Högt och ljudligt söker han vår uppmärksamhet tills vi stannar upp och tar några djupa andetag. Tills vi lugnar våra steg. Eller tills vi sätter på honom kopplet och ger honom hans kvällspromenad. Och är det något som är avstressande så är det att ta en promenad med hunden.” Jag kan inte låta bli att le stort åt den lille Chihuahuan som helt klart verkar bestämma hemma hos min deltagare.

Tänk om det är så att du istället för att sno av din privata tid skulle kunna effektivisera hur du använder din arbetsdag istället? Tänk om
du kunde frigöra tid från möten, från hur du sköter dina rutiner, från alla avbrott och allt oförutsett som dyker upp. Kanske det är så att du egentligen behöver omprioritera och säga nej till vissa saker. Du kanske tillhör dem som tycker att jobbet är det du vill syssla med på fritiden också. Men betänk då att din hjärna i alla fall behöver återhämtning mellan varven. Tänk om du helt plötsligt fick lite mer fritid? Eller kanske lite mer fri tid. Vad skulle du längta efter att göra då? Måste erkänna att jag blir grymt sugen på att skaffa en Alex, trots risk för utskällning.

Aktivitet kostar vila. Därför tar bloggen sportlovsledigt nästa vecka och är tillbaka igen fredagen den 7 mars, utvilad, glad och kreativ.

Önskar dig en stressfri helg med mycket fri tid

Petra Brask

”The key is not to prioritize what’s on your schedule, but to schedule your priorities.”
Stephen Covey

Trött på att ”tänka utanför boxen”?

man-in-a-box”Jag hatar det där uttrycket!  ”Vi måste tänka utanför boxen!” Om min chef säger det en gång till så kommer jag att spy.” Kvinnan framför mig ser faktiskt lätt illamående ut och jag tvivlar inte på att hon vid nästa möte kommer gå upp i atomer om hennes chef drar igång med samma gamla klyschor. Hon drar ett djupt andetag och handen darrar så att kaffet nästan skvimpar över kanten när hon sätter ner muggen med företagets prydliga logo på. ”Kan någon leta upp den som hittade på denna ”utanför boxen-plåga” och se till att lämpligt straff utdelas? När man ändå är igång borde man straffa alla som hittar på klyschor. ”Högt i tak, Sätta sig i förarsätet, walk the talk.” Snälla, kom med något nytt!”

Den här veckan vilade trots allt en något lugnare stämning ute på arbetsplatserna hos mina deltagare. Höstlovet gjorde sig påmint och jag såg hur mina deltagares inboxar var fyllda med out-of-office meddelanden. På fikarasterna suckades det när man scrollade upp och ner bland sina Facebook-vänners semesteruppdateringar. ”30 grader i solen, vin på balkongen, Cypern visar sig från sin bästa sida.”

”Ja, ja, mula in det bara.” muttrade en medelålders man med en skogsgrön kavaj medan vi åt korv Stroganoff till lunch. ”Och om sanningen ska fram så är det väl inte bara Cypern som visar sig från sin bästa sida på Facebook. Det är ingen som skriver att rummet var skitigt, att sonen slog i tån i poolkanten och att hans syster fick psykbryt när hon skulle gå och lägga sig.” Mannens kollegor skrattar lättade. Vad skönt. Vem vill vara på Cypern? Nej, vi har tur som får jobba i lugn och ro den här veckan.

Det är först när lunchen nästan är över och vi avslutar med kaffe, som en av kvinnorna i gruppen eldar upp sig ordentligt. Den något loja semesterstämningen får ett abrupt slut när hon börjar uttrycka sin ilska över chefens klyschor. ”Han säger att vi ska ”fixa säljet” och ”borra djupare i frågan” och för att göra det måste vi ”äga kunden” och ”tänka utanför boxen” så att vi kan ”closa dealen”. Men allvarligt, Petra, du som undervisar i möteseffektivitet. Skulle inte mötena gå dubbelt så fort om man tog bort alla upprepningar av gamla klyschor? De gör ju bara så att det känns som att vi har haft samma möte alltför många gånger. Hur ska vi kunna vara kreativa och komma på nya idéer då?”

Hur många gånger har du själv använt klyschor den senaste veckan? Kan det påverka nytänkandet och locka oss in i samma tanke som vi hade igår? Varför heter det klyschor?

Klyscha är slang och kommer från franskans clicher; att avtrycka eller avbilda i en formbar massa. I grafiken är en kliché en platta av metall som man använder för att mångfaldiga en bild eller en viss text. I ordböcker förklaras klyscha oftast med ”en sliten fras”.

I vårt språk använder vi klichéer av olika slag för att förklara, skoja och överdriva. Men också för att moralisera, försköna eller ironisera. Modeorden försvinner ibland lika fort som de kommer, men ju mer seglivat ett uttryck blir, ju större är chansen att det uppfattas som en klyscha.

Du kanske har varit på ett möte och hört följande uttryck några gånger:

Det är lite så vi jobbar
Från ax till limpa
Fokusera bredare (!)
Hur långt är ett snöre
Högt i tak
Höja lägstanivån
Skapa synergier
Trång sektor

Och man kan ju undra om vi sett för många matprogram på TV när det smyger in uttryck som

Marinera frågan
Baconlinda frågan (?)
Köttigt
Smör och bröd-tjänster
Ett fiberrikt möte

Du behöver inte ens kalla Maria Montazami till mötet för att höra:

Commita sig
Holistisk approach
Pinpointa
Mainstreama
Workshoppa
Fejsa

Sportens värld bidrar med väl mycket till möteskulturen:

Många bollar i luften
Skjuta över målet
Göra en dragning
Skjuta från höften
Tar du den bollen?
Ta stafettpinnen
Tänka ett varv till
Det här måste vi punktmarkera

Historien kan göra sig påmind på ett möte:

Det här är inte ristat i sten
Det bästa sedan skivat bröd
Framtiden är redan här (?)

Och även djurlivet kan bidra till den klyschiga mötesandan:

Spindeln i nätet
Göra en pudel
Kratta manegen
Hjulet snurrar men hamstern är död

Det märks att en och annan mötesdeltagare har tittat på Solsidan när man kommer in i konferensrummet och hälsar på varandra.

”Tjeeeenare, mannen!”

Och varför begränsa oss till möten, de här uttrycken hör vi på fikarasterna, på stan, på släktmiddagarna. Ingen kommer undan och ingen är oskyldig till att någon gång ha använt dem. Från början är ju inte de här uttrycken några klyschor utan ett sätt att visualisera och målande beskriva något. Problemet uppstår när vi använder samma uttryck för ofta, för brett och ibland i helt fel sammanhang. Det är då vi glömmer bort deras verkliga innebörd och styrka. Värdet går förlorat.

På vilket sätt skulle slitna uttryck påverka kreativiteten då? Utöver det faktum att för ofta använda uttryck i sig kanske skvallrar om en brist på kreativitet, så vet jag inte om det finns forskning som pekar på just det sambandet. Men däremot uttrycker en del deltagare en frustration när de ska ha kreativa möten och påstår att de snabbt fastnar i gamla tankemönster.

Studier på University of Alabama som Thomas Ward och hans kollegor gjort visar att ditt minne automatisk söker upp information som är relaterad till det du redan tänker. De gjorde bland annat ett test där de bad högskolestudenter att rita djur från främmande planeter. Nästan alla ritade djur som liknade de djur vi redan har på jorden. De hade liknande organ, ben och armar och var symmetriska. Även när studenterna ombads att vara kreativa så byggde de sina idéer på redan kända exempel.

Om jag ber dig att tänka på ett djur, kommer du börja tänka på ett som du känner väl till. En hund kanske? Om du vill ändra på sättet du närmar dig en kreativ utmaning, så behöver du ändra vad du tänker. Beskriv situationen på ett nytt sätt. Ställ andra frågor. Det kommer att ändra vad du drar dig till minnes och den kunskap du använder för att lösa problemet. Så om du upptäcker att du saknar friska idéer, leta efter en annan beskrivning av situationen och kom ihåg att din kreativa process hänger på var du startar den. Det handlar inte om att tänka utanför boxen utan i sådana fall om att inte tänka på en box överhuvudtaget.

Nu när butikerna smyger igång julskyltningarna börjar det bli dags att tänka kreativt hemma också. Eller ska du ge din familj samma slags julklapp som förra året? Det kanske ändå är vad de vill ha, eller? Är det därför vi ibland har svårt att vara kreativa? Vem vill egentligen ha något nytt? Är vi kanske vanemänniskor som gillar att allt är som det alltid har varit? Därför blir vi upprörda när Kalles Kaviar plötsligt fyllt tuben med mjukost också. Vem kom på den idén?

Önskar dig inte en suboptimerad helg

Petra Brask

”It is a cliche that most cliches are true, but then like most cliches, that cliche is untrue.”
Stephen Fry

ShitInABox

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Hur mycket ska till innan du ber om hjälp?

How To Ask For HelpI en vrå av rummet stod ett värmeljus och brann i en blå ljushållare av glas. På en stol framför behandlingsbordet satt en äldre man och höll båda sina händer om tassarna på sin tio år gamla hund. Den var stor och lurvig och tittade under lugg på sin husse. Tårarna rann tyst nerför mannens ansikte. Det skulle bli en stor omställning. Frånvaron, tomheten, tystnaden. Det var en förändring som inte var välkommen. ”Men när är en sån här förändring välkommen?”, muttrade den, av livet, ärrade mannen tyst för sig själv. Jag la min hand på hans och strök den ömt för att visa mitt stöd.  Han tittade upp först på mig och sedan mot veterinären. Och nickade.

Den första stora förändringen i livet gör vi när vi föds. Den sista stora förändringen uppstår när vi lämnar in. Men däremellan hinner det förhoppningsvis hända många saker, både stora och små. Eftersom all förändring, oavsett om vi valt den själva eller inte, innebär en anpassning, så tar det energi av oss. Problemet är givetvis att vår energi är begränsad. När flera förändringar inträffar samtidigt påverkar det vår förmåga att hantera dem. Vi känner oss pressade och stressade. Ibland till vårt yttersta. Det vet alla som har varit med om en omorganisation, en flytt, en skilsmässa eller varför inte ett giftermål?

Har du haft många förändringar, utmaningar eller sorg i privatlivet så kan det vara droppen som får bägaren att rinna över, när man dessutom byter datasystem på jobbet. Eller uppgraderar till ett nytt mejlprogram. Eller inför nya rutiner.

En förändring till? Vad begär det här företaget av oss?

Vi märker att vi är tyngda av för mycket när orken att fatta beslut plötsligt försvinner. När vi börjar blundar för vissa saker. När vi inte längre orkar tänka för att det är för mycket att ta in. Vad gör du i det läget? När det inte ens finns kraft för att förklara? När du bara vill sträcka ut handen och säga; Jag behöver hjälp med det här. Jag vill släppa det här. Det skulle vara så skönt att få lasta över ansvaret.

Den här veckan har jag träffat många förändringströtta. Innan jag själv blev trött och däckade i sängen med årets influensa. En ovanligt envis och seg variant, precis som kvinnan den attackerat. Jag låg där och tyckte synd om mig själv och svettades både av feber och av hur jag skulle få ihop allt i kalendern som jag nu var tvungen att boka om. Det här hade jag ju inte räknat med. Att halva Sverige ligger i influensa nu, var inte tillräcklig indikation för att få mig att inse att även jag kunde drabbas. Efter några ångestfyllda ögonblick lyfte jag sedan luren och ringde till mina fantastiska kollegor, Monica och Janne och lastade över mina bekymmer på dem. Efteråt var jag löjligt lättad. Och tacksam. Och lite förundrad över hur långt inne det satt att be om hjälp. Varför skulle det vara så svårt?

Det låter ju lätt. Och ändå är det så svårt när vi är mitt uppe i livet.

När min pappa ringde några dagar senare och sa att han behövde hjälp att ta sin älskade hund till veterinären hade jag lagom kommit ner till normal kroppstemperatur. Min pappa ber i princip aldrig om hjälp, så jag förstod att det var livsviktigt. Jag kastade mig ur sängen.

När vi satt där på djursjukhuset konstaterade den erfarne veterinären att läget för min pappas fyrbente vän var dystert. Det stod mellan valet att förlänga lidandet eller att avsluta det.

Jag kände tårarna stiga när jag såg hur pappa kämpade med det tuffa beslutet han skulle bli tvungen att fatta. Det är en stor förändring, när det blir tomt och tyst i ett hus. När ingen är där och väntar när du kommer hem. Ingen som du kan ta i famnen och krama om.

Till sist sa han lågt. Jag behöver nog hjälp att ta rätt beslut.

Det enda vi kan vara helt säkra på i livet är att saker och ting kommer att förändras. Och att det är OK att sträcka ut handen och be om hjälp, när utmaningarna känns övermäktiga. Hjälp är en gåva att få och en lycka att ge. Även om det kan sitta långt inne ibland, kanske för att vi har någon röst som säger att ”Själv är bäste dräng” eller ”Det här borde jag klara själv.”

Jag är så oerhört tacksam för den hjälp jag fått den här veckan. Och jag är så berörd över de fina människor som jobbar med människans bästa vänner och som förstod precis hur de skulle stötta och hjälpa oss i en så sorglig stund.

Önskar dig en hjälpsam helg

Petra Brask

“We can’t help everyone, but everyone can help someone.”
Ronald Reagan

 

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask