Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged förändring

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Har du ett draåthelvete-konto?

creative-process”Jag vill inte trampa någon på tårna, men jag har lyssnat på några av er här idag och ärligt talat så undrar jag om ni ens själva tror på det ni säger?” Klockan är fyra på eftermiddagen och jag sitter på Microsofts nya aktivitetsbaserade kontor. De har vunnit priset för Sveriges bästa arbetsplats tre år i rad och dagen till ära har de även vunnit priset för Sveriges snyggaste arbetsplats. Några ur personalen skämtar och säger att det måste handla om att medarbetarna ser så snygga ut. Med tanke på att en av dem håller sin presentation i en röd åtsmitande cocktailklänning, så funderar jag på om det kanske är deras ambition? Men nu flyttas istället min fokus till mannen som står längst fram i en enkel vit skjorta och jeans och ställer en självklar fråga som känns som ett knytnävslag i magen.

Det blev en vecka med hackande motor. I min kalender stod allt inbokat så snyggt och prydligt, enligt planeringskonstens alla regler. Problemet var bara att kroppen inte hängde med. Någonstans hade jag plockat upp någon bakterie som nu gjorde sig gällande. Med några ombokningar och underbart förstående deltagare lyckades jag snabbt skapa möjlighet till vila och återhämtning. Kanske var det därför jag piggnade till så snabbt och lyckades ta mig iväg till den långa seminariedagen på Microsoft där de presenterade sitt nya sätt att arbeta i en aktivitetsbaserad miljö. Det Nya Arbetslivet – DNA – är ett koncept som ursprungligen kommer från Holland.

Man kan ju undra om det var två pårökta holländare som tillsammans kom på idén.
”Du, vi river väggarna på kontoret och kastar ut alla möbler.”
– Haha, skitbra idé!
”Ingen får ha en egen arbetsplats utan alla får hänga överallt liksom. Och så bygger vi upp en kafémiljö med gratis coca-cola till alla.
– Mm, ja, och gratis kakor också. Men du var ska man ha sina grejor då? Alla papper och pärmar och skit?
”Äsch, vi kan ha skåp, som man har i plugget. Och vi ska inte ha några papper och pärmar, vi är ju ett teknikföretag.”
– Ja, jo, det är ju klart.
”Och sen har vi rum där vi har ett coolt bord och kastar in ett gäng pilatesbollar istället för stolar.”
– Fan, du är helt crazy!
”Och pingisbord och hög musik. Den som kommer dit först får välja musik.”
– Nej, men va fan, våra kollegor har så dålig musiksmak. Vi måste ha nåt rum där det är tyst också, nåt bibliotek eller så. Så får man välja det man känner för.

När Microsoft skulle introducera det nya kontoret med en öppen miljö och med valfrihet att sätta sig vart man ville, så räknade de med motstånd. Det skulle innebära en beteendeförändring för personalen, en ny kultur, ett nytt sätt att jobba.

I den gamla kontorsmiljön hade de räknat ut att 75% av skrivborden inte nyttjades samt att konferensrummen alltid var fullbokade. Man jobbade hemma om man behövde koncentrera sig och ville man vara kreativ så hyrde man hellre en plats på stan. Det innebar att Microsoft Sverige betalade för 11.600 kvadratmeter yta där väldigt lite kom till användning.

Tekniken har idag gett oss möjligheter till switching – att styra själv när och var du jobbar. Arbete är inte längre en plats du går till, utan det är något du gör.  Kontoret med ditt skrivbord har flyttat in i telefonen, i din surfplatta eller i en bärbar dator. Trots det är många kontor fortfarande utformade som att vi var tvungna att sitta fast i väggen. Långa, dammiga rader av skrivbord trängs i olika konstellationer tillsammans med några trötta yuccapalmer. Hur inspirerad är du att åka till ett sånt kontor på morgonen? Är du en av dem som säger till ungarna på lördagen. ”Vet ni vad vi gör! Vi åker till pappas kontor, så ska jag visa hur vi har det där!” Och ungarna tittar på dig som om du var klar för dårhuset. ”Bra förslag farsan, men nu ska du nog gå och vila lite.”

Microsofts förändringsledare Heléne Lidström jämför människor med majskorn. ”Vårt jobb var att få alla majskorn att poppa. Ni har säkert själva försökt poppa popcorn och insett att efter tre minuter i micron så är det ändå alltid några stycken som inte har poppat klart. Stoppar man in dem igen så bränns de bara.” Hmm… Heléne låter inte som att hon kommer från Småland? Har hon verkligen provat att stoppa in de sista majskornen i micron igen?!  Själv tycker jag att de är rätt goda som de är och brukar knapra på dem in i det sista.

När du ska göra en förändring kan du dela in människor i 20-60-20. 20% som poppar snabbt ”Kul idé! Vad bra, nu kör vi!” Sen har vi 60% som lydigt poppar enligt utsatt tid och säger att ”Ja, ja, det blir nog bra.” Men sen finns de alltid de där 20% som inte vill poppa oavsett hur mycket tid du ger dem. ”Eh, hur tänkte ni nu? Det där kommer aldrig att gå!” Och vid första utmaningen som dyker upp så säger de olycksbådande ”Vad var det jag sa?” istället för att bli kreativa och lösningsfokuserade. Det är människor som sätter sig i baksätet och utbrister ”Hur ska ni fixa det här nu då? Lycka till.” Den här gruppen har alltid väldigt rationella skäl till varför det inte kommer fungera. ”Vår avdelning är unik.”

Microsoft med Heléne i spetsen valde att göra dem ansvariga. De valde att sätta dem i förarsätet. Med en övertygande tydlighet förklarade de att ”Vi kommer att göra det här. Vi vet att det kommer att fungera och att det till och med har varit stor framgång i andra länder. Vi som ledare stöttar er. Men det är ert ansvar att som avdelning säkerställa att det går bra.” Sedan utvärderade vi och då var vi lyhörda. Men när de fått ansvaret, tilliten och delaktigheten så kan vi konstatera så här ett år senare att det gick bra.

”Det gick riktigt bra.” fortsätter Anne-Marie Andric som är HR-direktör på Microsoft och menar att nu vill de anställdas barn komma till kontoret på helgerna, för det är så coolt där. ”Och idag har vi då vunnit pris för Sveriges snyggaste arbetsplats. Ni må tro att jag är stolt att vara HR-chef här.” avslutar Anne-Marie. Sedan får hon något varmt i rösten när hon presenterar den sista föreläsaren för dagen. ”Han är numera en vän till mig och jag äääälskar honom och snart kommer ni alla att förstå varför. Han är en fantaaaaastisk människa! Det är en glääääädje att presentera Leo Razzak!”

Leo kommer fram och försvinner i en stor omfamning av den svartklädda HR-direktören. ”Fan, vad du är jobbig.” säger Leo till henne och ler stort. ”Hur har du tänkt att jag ska leva upp till det här?” Han vänder sig ut till oss i publiken. ”Jag ser att ni alla sitter med den senaste tekniken och jag har sett många powerpoints idag. Men min bästa vän är det här gamla hederliga blädderblocket.” Han drar fram ett blädderblocksställ som motvilligt flyttar sig på gnisslande hjul. Leo omfamnar det som att det var hans gamla mormor. ”Den här sviker mig aldrig.”

Jag har lyssnat på Leo tidigare, men blir ändå lika fascinerad. ”Ni svenskar tror att alla som talar med brytning, tänker med brytning också.” Hans budskap om vikten av mångfald är som ett slag i magen. Men han levererar det med mycket värme och humor när han berättar om sin numera avlidne vän, Anders Carlberg, som grundade Fryshuset i Stockholm. ”På Fryshuset gav Anders oss ungdomar möjlighet att göra det vi tycker om som att spela musik, basket, se på film, istället för att hänga på stan och tävla i att vara bäst på att vara sämst.  Anders hade många idéer. En del var så bra och så före sin tid och ingen trodde på dem. Men då tog Anders fram sitt stora draåthelvete-konto och så genomförde han dem i alla fall.”

”Det brinner för lite på för många ställen.” fortsätter Leo och menar att kris, kaos och nöd skapar nya innovationer. ”Men du måste tro på din idé för om du inte tror på den, vem ska då tro på den?”

Jag vet inte om Microsoft har ett draåthelvete-konto men jag vet i alla fall att de har ett draåthelvete-bra-kontor. Tack alla kunder, kollegor och Leo för en fantastisk vecka. På söndag är det första advent. Låt oss tända ett ljus för något vi tror på.

Önskar dig en innovativ helg

Petra Brask


”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Anders Carlberg

Vad äter din tid?

autumn1Han var arbetsnarkomanen som hade problem med att arbeta måttligt. Han prioriterade bort sömn, skratt, vila, fritid och hunger. Han var så övertygad om att han brakat in i väggen att han prioriterade bort alla läkarbesök. Det kunde i alla fall inte bli värre. Men det kunde det… 

Kristian Gidlund föddes 1983 i Borlänge och slog igenom som trummis i bandet Sugarplum Fair. Han var musikern, journalisten och författaren som kämpade en ojämn kamp mot cancer. Han började skriva sin blogg ”I kroppen min” 2011 när han fick sitt sjukdomsbesked.  En pojkes funderingar kring en död som kom alldeles för tidigt. Bloggen har haft över åtta miljoner besök. Kanske för att han vågade dela med sig av sina tankar om döden. Kanske för att han vägrade censurera sig själv. Kanske för att vi behöver höra hans tankar om hur han uppskattar livet mer än de flesta.

”Jag ser inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon.”

I tisdags den här veckan den 17 september tystnade Kristian Gidlunds penna, fyra dagar innan han skulle ha fyllt 30 år. Men jag får fortfarande gåshud när jag lyssnar på hans sommarprogram från söndagen den 30 juni, 2013. Om du inte hade tid att lyssna då, så är här länken till hans insikter i slutskedet av livet. Rest in peace, Kristian, dina ord och ditt brev till din ofödda son kommer att leva kvar hos mig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071&play=4610283&playtype=sändning

Vi vet att vi föds och vi vet att vi dör, det är de enda garantier vi har här på jorden. Men tiden däremellan varierar. Den vi får gäller det att ta vara på och spendera klokt.

Önskar dig en tacksam helg

Petra Brask

”Paradiset kan vara en plats på jorden.”
Kristian Gidlund

 

 

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Säger du ja till rätt saker i höst?

TV4 Nyhetsmorgon Petra Brask”Nej, nej, nej…” sitter jag i bilen på väg in till TV4s studio och mumlar tyst för mig själv. Hur tänkte jag när jag tackade ja till att vara med i direktsändning i TV? Vilken del av min hjärna tyckte att det var ett lysande sätt att spendera en söndagsmorgon på? Att det var samma del som förmodligen skällt ännu högre om jag INTE sagt ”Ja.” är inget jag reflekterar över. Däremot sa jag nej till taxi. Tydligen blir alla erbjudna att få åka taxi in till studion, men det kunde jag visst säga nej till. ”Nej, tack, jag föredrar att köra in själv.” hör jag mig själv svara. Varför då? Trodde jag att en taxi hemifrån oss in till stan skulle sänka TV4:s budget? Undrade min man. ”Nej, älskling, men jag orkar inte prata med en taxichaufför hela vägen in, när jag ska fokusera på vad jag ska säga i TV.” Min man höjer på ögonbrynen. Att jag skulle kunna åka taxi utan att prata med chauffören hela vägen, vet han redan är en omöjlighet.

Det är löjligt tomt på parkeringen utanför studion. Så tomt att jag börjar fundera på om jag verkligen är på rätt adress. Jag går uppför trappan och tar mig in genom dörrslussen. Receptionisten bekräftar att jag kommit rätt. En studiovärdinna kommer springande och presenterar sig som ”Amanda” och säger att det är bäst jag följer henne till ”sminket” med en gång. Antagligen ser jag ovanligt blek ut.

Vi går uppför en lång trappa, som Amanda förmodligen springer upp och ner i med olika gäster ca hundra gånger under en dag. En barsk brunett slänger på mig en svart kappa och börjar sminka och fixa håret. Hon muttrar över att mitt hår torkat utan att jag fixat till benan rakt. ”Det måste du göra hemma när håret är blött. Tänk på det till nästa gång.” Jag mumlar matt att det blir nog inte fler gånger. Mitt inre är i upplösningstillstånd och jag har svårt att sitta still. ”Vad är du här för?” frågar sminkösen och kisar mot mig i spegeln. Jag har bara lust att svara ”Ja, det undrar jag också.” Men säger lydigt. ”Jag jobbar med effektivitet – hur du får mer gjort utan att jobba mer.” ”Ha! Det kan vi allt om här på sminket, oss behöver du inte lära någonting!” säger hon och fortsätter fokusera på min hopplösa hårbena.

Bestämda och många steg hörs i trappan och sminköserna mumlar i kör ”Nu kommer Carl Bildt.” Några sekunder senare dimper han ner på stolen bredvid mig och hälsar kort ”Hej.” till alla i rummet. Han stirrar ner i sina papper och ser inte speciellt pratsugen ut.

Det är faktiskt andra gången jag sitter bredvid Carl Bildt utan att prata med honom. Första gången var för ett par år sedan när jag flög till Finland. Då hamnade vi av en slump bredvid varandra, men den gången tänkte jag inte på det förrän vi gick av planet.

Bildts sminkning går betydligt fortare än min. Lite puder och sen är han klar, reser sig och traskar lika bestämt nerför trapporna. ”Min” sminkös har nu gett upp om min sidbena och säger ”Du får ha den sådär.” Hon tar av mig kappan och säger att jag är färdig.

Med stapplande steg letar jag mig nerför trapporna och blir mött av Amanda igen. Hon leder mig till det stora fikarummet och ”väntsalen” för oss som ska in i sändning. ”Här kan du äta frukost medan du väntar.” säger Amanda glatt och pekar på den stora buffén av filmjölk, frallor och müsli. Tack mumlar jag lågmält och känner hur det vänder sig i magen. Skakigt häller jag upp lite kaffe och ett glas vatten och ser mig om efter någonstans att sitta. Det finns bara en plats ledig. Den är bredvid Carl Bildt. Tredje gången gillt.

När Bildt reser sig för att gå in i studion, kommer Amanda och sätter sig på hans plats. Hon ler uppmuntrande mot mig och säger att snart är det min tur. Ovanför de två gigantiska TV-skärmarna som dominerar det kombinerade fika- och väntrummet, tickar stora, röda, digitala siffror som tidtagarur.

Jag tittar nervöst ner i mitt block för att läsa mina anteckningar. Där står bara tre punkter;
Andas
Tala lugnt
Du kan det här

Långsamt släpper nervositeten och jag börjar känna mig fokuserad, som en löpare som ställer sig vid startsträcket. Jag är redo. Nu kör vi.

Så här efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad över att det var Jonas Gardell som spillde té över hela bordet i sändning och inte jag. Han hanterade det snyggt och torkade upp med stor precision. Ordning och reda, Jonas, det är bra.

Stort tack till alla nära och kära för peppning både före och efter min TV-debut. Ett extra stort tack till min käre man för att du stod ut med mig dagarna innan. Har full förståelse för om du skulle googla efter en klinik för anhöriga till TV-stjärnor.

Det kan tyckas att åtta minuter i etern inte är mycket att bekymra sig över. Men för mig var det åtta viktiga minuter och jag ville bjuda på något bra. Och visst hade det varit mycket enklare att säga ”Nej.” Men attans vad glad jag är så här efteråt att jag sa ”Ja.”

Önskar dig en livsbejakande helg

Petra Brask

Länk till TV4s Nyhetsmorgon ”Så får du loss mer tid”

TV4Play: Så får du loss mer tid

Petra Brask

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ibland är det enklare att säga ja och ibland är det enklare att säga nej. Men vem har sagt att livet alltid måste vara enkelt?”
Petra Brask

Sida 1 av 3123

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask