Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged Brist på tid

2014 – ditt värsta eller bästa år?

unhappy lionTack och lov finns det forskning på mycket, t o m hur de mest miserabla människorna i världen lyckas bli olyckliga och utan större omständigheter.  Att skapa olycksstämning är ingen konst alls. Du kan ordna allt med några få enkla tankeprocesser i hjärnan. Utan att anstränga dig kan du sprida den till din omgivning också.

Jag vet inte hur du har det i dina sociala nätverk. Men vi har väl alla mött människor i livet som fascinerat oss på olika sätt. På Facebook kan jag dela in de som statusuppdaterar i sex olika grupper. Det är resegruppen som alltid statusuppdaterar när de åker på semester eller konferenser, gärna utomlands. ”En svalkande drink på balkongen ut mot havet så här i den trettiogradiga värmen smakar gott.” Vi har vardagsgruppen vars status alltid handlar om de mest vanliga saker. ”God morgon. Har borstat tänderna. Nu kammar jag håret.” Sedan är det PK-gruppen som visar på orättvisor i samhället och lägger upp bilder på bortsprungna djur och ja, bortsprungna människor också för den delen. Vi har förstås Lyckliga familjen-gruppen som lägger upp bilder på sina barn. ”Kickan somnade i vagnen efter en härlig dag på Gröna Lund.” Vi har Lyx-gruppen ”En enkel måltid.” och så bild på champagne och ostron på Stureplan. Gulleplutt-gruppen ”Tulpaner igen. Och så har min älskling skottat hela garageuppfarten.” Jag kan erkänna att jag mycket väl skulle platsa i alla grupper periodvis. Men det finns en grupp till, som fascinerar mig lite extra. Det är Miserabel-gruppen. ”Kallt ute och kallt inne också. Tandvärk. Näsan rinner. Min vanliga otur.” Miserabelgruppen är intressanta att studera, för att de bidrar ibland med ett närmast komiskt fokus på ve, fasa och egen olycka.

Har du funderat över hur du bäst ska peppa dig själv så här i början på ett nytt år? Vad behöver du fokusera på för att 2014 ska bli ett lyckat år? Jag inser att när jag läser kvällstidningarnas hurtiga förslag så blir jag lite anti. Och alla tjusiga delningar på Facebook med hur 2014 ska bli ditt bästa år någonsin blir för präktiga på något sätt. Därför har jag roat mig med att istället fundera över hur jag skulle kunna göra 2014 till mitt värsta år någonsin och delar här med mig av några tips:

Ånga på. Stanna inte upp för att ifrågasätta. ”Är det här verkligen sant?” Förutsätt att det är sant. Ja, du är dålig och fet också. Efter julen är det ingen hejd på hur idiotiskt du har fortsatt att peta i dig allt. Är du inte en loser också som inte har tränat tillräckligt?  När dina kollegor nu demonstrativt börjar ta med sig träningsväskor till jobbet, så vill du bara tömma ur deras väskor och fylla dem med Billy’s Panpizza. För guds skull!! Frossa nu en stund i hur olycklig du är över dina kollegors träningshysteri. Kan du ta upp det på nästa personalmöte? Då dödar du garanterat stämningen och kan skapa tio olyckspoäng. Top score den här veckan, grattis!

Var kritisk – mot allt och alla, men framför allt mot dig själv. Ställ dig framför spegeln och säg ”Hur ser du ut egentligen?” Säg det gärna högt, för då får du nästa fråga gratis. ”Men hur låter du? Är det där verkligen din röst? Inte konstigt att folk håller på att somna när du tar till orda på möten.”

Försök hitta någon som du vill ändra på – gärna den du lever med. Intala dig själv att ditt liv aldrig kommer att bli bra förrän din partner ändrar på sig.

Älta – Fokusera på dig själv och varför du är som du är? Fokusera på stora problem i världen men få dem att handla om dig. När du ändå är igång så kom ihåg att DET VAR BÄTTRE FÖRR och fokusera på hur olycklig du är över att det ALDRIG kommer tillbaka.

Våga vägra lyx – Att njuta av livets goda är till för ytliga människor. Undvik för säkerhets skull kulturella sammanhang med musik, dans och sång. Norén-pjäser går bra dock.

Oroa dig – för allt. Det finns så mycket att oroa sig för i världen och vår hjärna är som gjord för att vara alert och scanna efter orosmoment. ”Jag är orolig. Allt är ju farligt idag. Nyss var det chips vi inte skulle äta. Vad är det vi äter idag, som vi inte borde äta imorgon?” Är du riktigt vaken kan du hitta mycket att ligga sömnlös över och brist på sömn kommer att ge extra krydda till ditt miserabla år.

Otacksamhet är den miserables lön. Vad finns det egentligen att vara tacksam över? Att du lever? Nä, här gäller det att ligga i och inte tacka någon för hur du har det. Förresten som du har det så borde någon tacka dig för att du står ut.

Missförstånd är det enda förståndet. Var defensiv och inled så många meningar du kan med: ”Vad menar du?!” eller ”Vi måste prata.” Förutsätt att de du möter vill dig illa. Tolka allt de säger till det värsta. När grannen ropar ”Tjena! Hur är läget?” är det ju rena förolämpningen när man tänker efter. Fundera över vad du borde skrika tillbaka?

Var uttråkad – inget är så effektivt som att vara uttråkad. Se uttråkad ut. Betona i alla sammanhang hur uttråkad du är, det brukar ta kål på det mesta.

Var rädd, riktigt rädd – om inget annat hjälper oroa dig för brist på pengar och brist på tid. Fokusera på hur lite du har och hur lite du kommer att få. Gå på din omgivning om hur slösaktiga de är med sin tid och sina pengar. ”Och tänk att allt det där gör de för skattebetalarnas pengar.” ”Det är det jag säger, folk har för mycket fritid. Om de ändå tog vara på den.”

Och skulle du vilja att 2014 blir ditt bästa år någonsin, eller åtminstone ett hyfsat år, så vet du i alla fall vad du inte ska lägga för stor fokus på.

Önskar dig en hyfsad helg

Petra Brask

”Pessimism never won any battle.”
Dwight D. Eisenhower

Tid som läcker eller tid som räcker?

in the moment”De jäktandes liv rinner bort i djupet. Det spelar ingen roll hur mycket du än gjuter in… om det icke finns någon botten som tager upp och bevarar det…”skriver den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca d.y. född 4 år f Kr. i Spanien. Han säger vidare att; ”Deras liv är kort, som jämt äro i sysselsättning.” Pauser, avbrott för stillhet, avspänning och återhämtning skulle enligt honom leda till att vi upplever oss själva och tillvaron mer rofylld och tiden mer än tillräcklig. Men herregud! Karln levde samtidigt som Jesus. Jag menar f. Sp. – före Smartphonens tid. Före informationsåldern. De hade stentavlor! Och Seneca skriver att folk behövde återhämtning. Vad ska vi då inte behöva nu?

Hur är det med närvaron? Har din smartphone blivit en snuttefilt som tröstar dig så fort du riskerar att bli ensam med dina egna tankar? Varje gång du märker att du fått ett nytt sms eller mejl så utsöndras dopamin inom dig. Detta kan bli till ett beroende. Hur är det med signaler om Facebook och Twitter uppdateringar? Beroende?

”Jag försöker koppla av när jag är hemma, men det går inte. Jag har provat mindfulness, men det är ju så tråkigt.” Kvinnan framför mig är en mycket uppskattad chef, känd för att vara närvarande, lyssna och leverera i tid och när det gäller. Det tar en stund innan jag ser igenom hennes lugna fasad. Där under ytan lurar en ytterst stressad människa som har piskat upp sig själv till warpspeed alltför länge. ”Jag behöver lära mig att koppla av, men jag förstår inte hur jag ska ha tid med det? Om jag lägger mig på soffan en stund, så flyger jag snart upp igen för jag tänker på allt jag skulle kunna göra istället och så sträcker jag mig efter mobilen och börjar svara på mejl och kolla Facebook.”

Kvinnans kollega nickar igenkännande och berättar i sin tur om hur upprörd han blev en kväll när han glömt sin mobiltelefon och var ute på krogen med sina kompisar. ”Det var längesedan jag kände mig så utanför.” var hans kommentar. ”Jag stod ut en timme, men sedan gick jag hem och var riktigt förbannad på mina vänner. Hur ignorerad ska man behöva bli egentligen? ”Jag funderade på om han var överkänslig eller hade ovanligt taskiga vänner, när han något mildare fortsatte;  ”Halvvägs hem kom jag på att jag hade betett mig precis likadant, om jag inte hade råkat glömma telefonen.”

Då kan man ju undra vad detta är för ett beteende? Låt oss kalla det ”Livet-pågår-medan-du-försöker-fånga-det-i-din-smartphone-beteendet.” Jag minns när jag brukade fnissa åt kineser och japaner på stan som filmade och fotade så hysteriskt att de glömde att njuta av semestern. Nu ser jag inte bara asiater som beter sig så… och det gäller inte bara under semestertider… Har vår smartphone blivit en alien förklädd till snuttefilt som tagit över vårt liv? Låt oss få 2 minuters tankeställare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8&w=420&h=315]

När du sett den här filmen börjar du kanske fundera på om du har en plats eller ett utrymme där du kan finna mer sinnesro? Och då kommer vi osökt in på nästa klipp. Hur viktigt det är att bejaka ditt behov av egen tid och eget utrymme? Katten vet hur du ska få till det. Och skam den som ger sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ieax46UMtm4&w=420&h=315]

Tänk om det är så som den romerska filosofen Seneca listade ut redan på Kristus tid; När vi tar oss tid för reflektion och återhämtning Sit on Tailså upplever vi tiden som mer än tillräcklig. Då kanske det är dags att ifrågasätta ett allt för stort beroende av en snuttetrasa?

Önskar dig en rofylld helg

Petra Brask

”Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going.”
Tennessee Williams

Vad äter din tid?

autumn1Han var arbetsnarkomanen som hade problem med att arbeta måttligt. Han prioriterade bort sömn, skratt, vila, fritid och hunger. Han var så övertygad om att han brakat in i väggen att han prioriterade bort alla läkarbesök. Det kunde i alla fall inte bli värre. Men det kunde det… 

Kristian Gidlund föddes 1983 i Borlänge och slog igenom som trummis i bandet Sugarplum Fair. Han var musikern, journalisten och författaren som kämpade en ojämn kamp mot cancer. Han började skriva sin blogg ”I kroppen min” 2011 när han fick sitt sjukdomsbesked.  En pojkes funderingar kring en död som kom alldeles för tidigt. Bloggen har haft över åtta miljoner besök. Kanske för att han vågade dela med sig av sina tankar om döden. Kanske för att han vägrade censurera sig själv. Kanske för att vi behöver höra hans tankar om hur han uppskattar livet mer än de flesta.

”Jag ser inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon.”

I tisdags den här veckan den 17 september tystnade Kristian Gidlunds penna, fyra dagar innan han skulle ha fyllt 30 år. Men jag får fortfarande gåshud när jag lyssnar på hans sommarprogram från söndagen den 30 juni, 2013. Om du inte hade tid att lyssna då, så är här länken till hans insikter i slutskedet av livet. Rest in peace, Kristian, dina ord och ditt brev till din ofödda son kommer att leva kvar hos mig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071&play=4610283&playtype=sändning

Vi vet att vi föds och vi vet att vi dör, det är de enda garantier vi har här på jorden. Men tiden däremellan varierar. Den vi får gäller det att ta vara på och spendera klokt.

Önskar dig en tacksam helg

Petra Brask

”Paradiset kan vara en plats på jorden.”
Kristian Gidlund

 

 

Säger du ja till rätt saker i höst?

TV4 Nyhetsmorgon Petra Brask”Nej, nej, nej…” sitter jag i bilen på väg in till TV4s studio och mumlar tyst för mig själv. Hur tänkte jag när jag tackade ja till att vara med i direktsändning i TV? Vilken del av min hjärna tyckte att det var ett lysande sätt att spendera en söndagsmorgon på? Att det var samma del som förmodligen skällt ännu högre om jag INTE sagt ”Ja.” är inget jag reflekterar över. Däremot sa jag nej till taxi. Tydligen blir alla erbjudna att få åka taxi in till studion, men det kunde jag visst säga nej till. ”Nej, tack, jag föredrar att köra in själv.” hör jag mig själv svara. Varför då? Trodde jag att en taxi hemifrån oss in till stan skulle sänka TV4:s budget? Undrade min man. ”Nej, älskling, men jag orkar inte prata med en taxichaufför hela vägen in, när jag ska fokusera på vad jag ska säga i TV.” Min man höjer på ögonbrynen. Att jag skulle kunna åka taxi utan att prata med chauffören hela vägen, vet han redan är en omöjlighet.

Det är löjligt tomt på parkeringen utanför studion. Så tomt att jag börjar fundera på om jag verkligen är på rätt adress. Jag går uppför trappan och tar mig in genom dörrslussen. Receptionisten bekräftar att jag kommit rätt. En studiovärdinna kommer springande och presenterar sig som ”Amanda” och säger att det är bäst jag följer henne till ”sminket” med en gång. Antagligen ser jag ovanligt blek ut.

Vi går uppför en lång trappa, som Amanda förmodligen springer upp och ner i med olika gäster ca hundra gånger under en dag. En barsk brunett slänger på mig en svart kappa och börjar sminka och fixa håret. Hon muttrar över att mitt hår torkat utan att jag fixat till benan rakt. ”Det måste du göra hemma när håret är blött. Tänk på det till nästa gång.” Jag mumlar matt att det blir nog inte fler gånger. Mitt inre är i upplösningstillstånd och jag har svårt att sitta still. ”Vad är du här för?” frågar sminkösen och kisar mot mig i spegeln. Jag har bara lust att svara ”Ja, det undrar jag också.” Men säger lydigt. ”Jag jobbar med effektivitet – hur du får mer gjort utan att jobba mer.” ”Ha! Det kan vi allt om här på sminket, oss behöver du inte lära någonting!” säger hon och fortsätter fokusera på min hopplösa hårbena.

Bestämda och många steg hörs i trappan och sminköserna mumlar i kör ”Nu kommer Carl Bildt.” Några sekunder senare dimper han ner på stolen bredvid mig och hälsar kort ”Hej.” till alla i rummet. Han stirrar ner i sina papper och ser inte speciellt pratsugen ut.

Det är faktiskt andra gången jag sitter bredvid Carl Bildt utan att prata med honom. Första gången var för ett par år sedan när jag flög till Finland. Då hamnade vi av en slump bredvid varandra, men den gången tänkte jag inte på det förrän vi gick av planet.

Bildts sminkning går betydligt fortare än min. Lite puder och sen är han klar, reser sig och traskar lika bestämt nerför trapporna. ”Min” sminkös har nu gett upp om min sidbena och säger ”Du får ha den sådär.” Hon tar av mig kappan och säger att jag är färdig.

Med stapplande steg letar jag mig nerför trapporna och blir mött av Amanda igen. Hon leder mig till det stora fikarummet och ”väntsalen” för oss som ska in i sändning. ”Här kan du äta frukost medan du väntar.” säger Amanda glatt och pekar på den stora buffén av filmjölk, frallor och müsli. Tack mumlar jag lågmält och känner hur det vänder sig i magen. Skakigt häller jag upp lite kaffe och ett glas vatten och ser mig om efter någonstans att sitta. Det finns bara en plats ledig. Den är bredvid Carl Bildt. Tredje gången gillt.

När Bildt reser sig för att gå in i studion, kommer Amanda och sätter sig på hans plats. Hon ler uppmuntrande mot mig och säger att snart är det min tur. Ovanför de två gigantiska TV-skärmarna som dominerar det kombinerade fika- och väntrummet, tickar stora, röda, digitala siffror som tidtagarur.

Jag tittar nervöst ner i mitt block för att läsa mina anteckningar. Där står bara tre punkter;
Andas
Tala lugnt
Du kan det här

Långsamt släpper nervositeten och jag börjar känna mig fokuserad, som en löpare som ställer sig vid startsträcket. Jag är redo. Nu kör vi.

Så här efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad över att det var Jonas Gardell som spillde té över hela bordet i sändning och inte jag. Han hanterade det snyggt och torkade upp med stor precision. Ordning och reda, Jonas, det är bra.

Stort tack till alla nära och kära för peppning både före och efter min TV-debut. Ett extra stort tack till min käre man för att du stod ut med mig dagarna innan. Har full förståelse för om du skulle googla efter en klinik för anhöriga till TV-stjärnor.

Det kan tyckas att åtta minuter i etern inte är mycket att bekymra sig över. Men för mig var det åtta viktiga minuter och jag ville bjuda på något bra. Och visst hade det varit mycket enklare att säga ”Nej.” Men attans vad glad jag är så här efteråt att jag sa ”Ja.”

Önskar dig en livsbejakande helg

Petra Brask

Länk till TV4s Nyhetsmorgon ”Så får du loss mer tid”

TV4Play: Så får du loss mer tid

Petra Brask

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ibland är det enklare att säga ja och ibland är det enklare att säga nej. Men vem har sagt att livet alltid måste vara enkelt?”
Petra Brask

Vem bestämmer över din tid?

No-time-to-explain”Jag vet inte om jag har några mål. Jag tror inte det. Jag tycker det är viktigast att leva i nuet.” Jag tittar förvånat på den unga norrländskan framför mig. Hon har en väldigt professionell utstrålning och har visat sig vara ett riktigt chefsämne. I förstudien kan jag se att hon har farligt höga stressindikationer och mellan raderna läser jag om enormt höga krav på sig själv. Nu påstår hon att hon inte har några mål. ”Var ser du dig själv om fem år?” lirkar jag. Hon intar försvarsställning och säger kyligt. ”Ingenstans.” Har du några drömmar? Fortsätter jag och letar efter att något ska gnistra till i hennes ögon. ”Hon sneglar förbi mig, sväljer nervöst, och stammar ”Om jag säger vad jag drömmer om, så tycker du bara att jag är knäpp.”

Efter en vecka på konfirmationsresa med min dotter i Italien, så är jag fantastiskt glad att vara tillbaka i Sverige igen. Rom är Rom, men hemma… Den här årstiden har en oemotståndlig skandinavisk charm. Dessutom har jag hört den ena italienskan efter den andra berätta hur fantastiska män vi har i Sverige ”Era män förstår det här med jämlikhet. De skulle aldrig begära att ni går hemma med barnen och ger upp er karriär. Dessutom så busvisslar de inte nedlåtande när man går förbi på gatan.”

När jag berättar om min viking därhemma som både sköter tvätten, lagar cyklarna och fantastiskt god mat. Så håller de söta italienskorna på att svimma. ”How romantic!” Jag borde väl egentligen inte avslöja det för honom, med risk för att han packar väskan och åker till Italien. Men jag säger det just i syfte att jag tror vi ibland glömmer bort hur bra vi har det. Att vi lever i ett alltmer jämlikt land fullt av möjligheter. Därför blev jag extra förvånad när jag lyssnade på en av mina kunder den här veckan.

”Jag har två barn och är så sugen på att skaffa ett tredje. Knäppt, va?!” Jag tittar förvånat på den unga norrländskan och undrar vad hon menar? Varför skulle det vara knäppt att skaffa ett barn till? ”Jamen, du vet… karriärsmässigt. Jag kommer ju tappa ett år då. Och vad tror du min chef skulle säga? Och frågan är ju om man räknas bort då? Det är ju en kvinnofälla. Jag vet dessutom inte riktigt hur det passar ihop tidsmässigt på jobbet just nu. Min man och jag har råd med ett barn till, men har vi tid?”

Det är ett spännande sätt att ta ifrån sig själv bestämmanderätten över något.  När låter du tiden bestämma och när bestämmer du?

Jag hör det ofta på tåget, tunnelbanan, flyget, på stan och ibland hör jag mig själv säga

Jag hinner inte…
Tiden räcker inte till för att..
Jag skulle gärna lyssna på dig, men klockan säger att…
Jag skulle gärna ses, men det är fullt i kalendern…

Vad händer när vi lämnar ifrån oss ansvaret för varför vi inte gör saker?

Jag kommer ihåg när jag var liten att jag hade kompisar som sa. ”Vi har inte råd. Vår familj har aldrig råd med någonting.”  Då handlade enheten om pengar.

Nu hör jag barnens kompisar säga ”I vår familj har vi inte tid. Mina föräldrar har knappt tid att gå på toaletten.”

Samma problem, men enheten är tid.

Jag uppfattar dessutom en väldig massa dåligt samvete förknippat med detta. ”Vi har inte tid att åka på semester, vi har inte tid att hälsa på mormor. Vi har inte tid att gå till parken, vi har inte tid att gå på bio.” Allvarligt talat. Har vi inte tid? Eller vill vi inte?

Alla har 24 timmar per dygn att förvalta. Vi vet att vi föds och vi dör. Hur lång tid det går däremellan vet vi dock inte. Men vi vet att vi har en möjlighet att göra något bra av den tid vi har.

Ibland brukar jag föreställa mig själv som gammal. Sådär 90 år gammal. Och så tänker jag att jag ska ge mig själv råd där jag är nu i livet. Vad skulle 90-åriga Petra ge för råd till 42-åriga Petra i den här situationen? 90-åriga Petra är en väldigt tuff coach. Hon tycker inte att jag ska slösa mina minuter på en massa dumheter eller nonsens. Hon tycker att varje minut är för dyrbar för det. Hon tycker det är viktig att vara autentisk och äkta i varje relation. Hon tycker att jag ska säga ifrån snabbare, tala om vad jag behöver. Säga hur jag upplever saker, inte konstla till det. Hon är inte lika rädd för konsekvenserna som 42-åriga Petra. För hon vet, att det är värt det.

Men hur ska jag göra då? Om jag ska leva så?

Jag får ofta lunchförfrågningar. Om jag tackade ja till alla som vill ses för en lunch så skulle jag behöva äta lunch morgon, middag och kväll varje dag i veckan. Men hur tackar jag nej? Ibland anses det ofint att säga nej. När jag tackar nej till en lunch kanske någon uppfattar det som att den personen inte är viktig för mig. Men om jag skyller på brist på tid, så kommer jag runt problemet. ”Jag skulle så gärna ses, men jag hinner inte…” Det har alla en förståelse för.

Men faktum är att det som verkligen har lärt mig att säga nej, är att ställa det i relation till vad jag hellre skulle vilja göra med min tid. Att sätta mina behov i främsta rummet. Nej, jag kan inte äta lunch med dig, för då skulle jag bli tvungen att ta tid från min familj och från nära vänner och då lever jag inte som jag lär. Prioritera det som är viktigt, det som tillför mest värde. Familjen är viktig, nära vänner är viktiga. Kunder är väldigt viktiga. Men inte viktigare än min familj.

Mitt jobb är otroligt viktigt, men fortfarande, inte viktigare än mina nära och kära.Notime3

Den dag vi låter vår arbetsgivare avgöra om det är läge att skaffa fler barn eller inte, det är den dag det inte blir fler barn på den här jorden.

Det handlar inte bara om jämställdhet, det handlar om prioriteringar, om livet, om behov, om familjen, drömmar och önskningar. Tänk om det är dags att ha ett samtal med oss själva om vad som är den egentliga orsaken till varför vi känner oss stressade. För tänk om vi inte har brist på tid, utan brist på liv? Trots att vi lever i ett land där vi har råd att ha ett liv.

Önskar dig en ärlig helg

Petra Brask


”The best thing about the future is that it comes one day at a time.”

Abraham Lincoln

Sida 1 av 3123

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask