Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Rädd att du är en bluff?

”Kommer du in på mig som person också, under den här utbildningen? För i så fall vill jag lära mig att ta mer plats. Eller ja, att våga säga det jag egentligen tänker. Jag har tappat räkningen på alla möten där jag tänker alla smarta saker som andra vågar uttrycka. Varför sa inte jag det först?” Jag sitter tyst och lyssnar noga på kvinnan som sitter på sin kontorsstol framför mig. I hennes arbetsrum finns högar med bevis på hennes kompetens. Skåp, hyllor och lådor hotar att svämma över av pärmar och papper från hennes långa tid på företaget. På väggarna hänger diplom och intyg tillsammans med flera bilder av hennes tre barn i olika åldrar.

Den kompetenta kvinnan hämtar andan och fortsätter. ”Och så har jag ständigt dåligt samvete över att kalendern bara rymmer en massa måsten. Det känns som att jag inte hinner njuta av mina barn. Alla tror säkert att jag är en bra mamma, men ibland undrar jag om jag är en bluff hemma också? Alla andra föräldrar hämtar sina barn tidigt på dagis och fritids. De sitter där på alla barnens aktiviteter som att det är det bästa som finns att se ungarna spela fotboll, handboll och simma. Jag sitter bara där och känner att jag har så himla mycket annat jag borde göra. Och så får jag dåligt samvete för att jag tänker så.” Jag tittar ingående på den skuldtyngda trebarnsmamman och säger lugnt ”Ja, du är helt klart den enda föräldern i världen som tänker så.” Håret fladdrar till när hon hastigt svänger på huvudet och tittar misstroget på mig.

Att vara rädd för hur andra uppfattar dig är normalt. Men tänk dig att aldrig kunna skaka av dig den där känslan av att du inte alls är den andra uppfattar dig som? Att tro att just du blev befordrad, inte berodde på att du är bättre, utan på att din chef helt enkelt var för snäll eller dum nog att befordra just dig? Jag kan absolut känna igen mig i att jag ibland slår knut på mig själv för att ge barnen ett bra liv. Jag skjutsar dem till aktiviteter och lagar deras favoritmat men kan ändå känna att jag inte duger som förälder. Nog finns det väl något mer jag borde göra för att få titeln ”MVG-mamma”?

Det är ofta jag coachar ledare som på ett eller annat sätt uttrycker ”Om alla bara visste att jag egentligen inte vet vad jag håller på med…”

Rädslan att vara en bluff är vanligare än vi tror. Människor som har hur mycket bevis som helst på att de verkligen är kompetenta och framgångsrika, sitter hemma på kammaren och stirrar på sina diplom och känner att ”Jamen, det var ju bara tur, eller för att jag hade de rätta kontakterna, eller för att jag är så envis och tvingade igenom det här.

För en del är blufftänkandet milt och uppkommer sällan, för andra är det intensivt och ständigt. För vissa försvinner det med erfarenhet för andra försvinner det aldrig.

Vad menas med att känna sig som en bluff? Jamen, inget konstigt egentligen. Jag tror faktiskt att hela succén med TV-serien Solsidan bygger på igenkänning som har med bluff-tänkandet att göra. När Fredde och Mickan kämpar förtvivlat för att toppa Saltsjöbadens societetstege. De vill berättiga sin plats med de senaste prylarna och märkeskläderna och snubblar över lögner för att hålla fasaden uppe.

Blufftänkande är när du känner att du är på en plats eller på en position som du faktiskt inte förtjänar. Du känner att du lurar andra och att en dag kommer de att avslöja dig. Det är ungefär samma känsla som om du lyckats bli medlem i en exklusiv klubb där du egentligen inte hör hemma. Och eftersom du inte hör hemma på klubben, så måste du se upp med hur du beter dig och behärska dig själv så att du inte drar någon onödig uppmärksamhet till dig själv. Uppmärksamhet kan leda till att du blir ”avslöjad”.

Det intressanta är egentligen inte hur det uppstår, utan vad det gör med oss. Utöver att detta är begränsande, så tar det väldigt mycket tid och energi.

Bluffmakeri – en känsla som förminskar vad vi egentligen är. Som gör att vi inte känner glädje och stolthet över vad vi åstadkommer.

Varje år vid välkomsttalet till alla antagna på Stanfords universitet i USA brukar man be studenterna att räcka upp handen om de anser att det måste ha blivit något fel hos antagningsnämnden och att de egentligen inte förtjänar sin plats på det prestigefyllda universitetet. 70% räcker upp handen. Endast 30% anser sig vara värda sin plats.

Vad är det värsta som kan hända då? Låt säga att vi blir ”avslöjade”. Vi släpper garden och visar att vi är mänskliga, att vi kan misslyckas eller ännu värre t o m lyckas (Hur höga ska inte kraven på mig själv bli då? Och hur ska vännerna hantera min framgång?) Ja, tittar vi in i hjärnan och de rädslor som aktiveras så handlar det oftast om rädslan för att bli övergiven. Vi tror att vännerna ska lämna oss eller anklaga oss om vi visar oss sårbara. Vilket i sig är rätt orealistiskt. För vi är sårbara. Vi är mänskliga. Och vägen till att må bra och vara lycklig handlar om att våga öppna sig och visa sin sårbarhet. Men det förutsätter mod, för det är otroligt läskigt. Så läskigt att vi hellre dövar våra känslor på alla sätt vi kan. Vi springer fort, bokar in varenda timme, snaskar godis och sitter där på läktaren när barnen gör alla sina aktiviteter och undrar hur det kommer sig att ALLA andra är så lyckade. Tänk om de sitter och tänker likadant?

Önskar dig en autentisk helg med dina nära och kära

Petra Brask

 

”Det gäller att ha mod att vara den jag är och inte tappa modet för att jag är den jag är.”
Torvald Gahlin (1910-2006)

Vad värdesätter du mest?

Blev den här veckan som du hade tänkt dig? Eller sitter du med en känsla av frustration och funderar på vad du egentligen har uträttat?  Vi är halvvägs in i hösten och bläddrar du lite i kalendern, så står det snart jul. Är hösten som du hade tänkt dig? En ännu större fråga; är livet som du hade tänkt dig? Om inte, hur kan du få den kvalitet du önskar på ditt liv och din tid? Den här frågan kanske inte känns relevant för dig, men för någon du känner?

Det du väljer, medvetet eller omedvetet, att värdesätta mest här i livet kommer att ha en dominerande påverkan på utformningen av ditt liv. Det kommer att påverka dina val, det kommer till och med att påverka vem du väljer att dela ditt liv med. Det kommer också att påverka hur lycklig du kommer att vara. Inte helt oviktigt alltså?

Du kan påverka dina val, men det förutsätter att du är medveten om dem. Vi möter ständigt situationer i våra liv som får oss att tänka efter, handla och fatta beslut. Våra handlingar och beslut grundas till stor del på det vi värdesätter. Många av våra värderingar har vi övertagit från människor som betytt mycket för oss. Kanske var det något som dina föräldrar värderade högt och som du indirekt gjorde till din värdering utan att kritiskt ifrågasätta om denna värdering hjälper dig att uppnå det du vill i livet.

Jag bjuder gärna på ett exempel från mitt eget liv. Min hälsa. Detta ständiga projekt. När ska jag känna mig hälsosam? Låt säga att jag har satt upp onödigt hårda regler för att mina värderingar kring hälsa ska bli tillgodosedda. Jag kanske måste motionera minst 4 gånger i veckan och minst en timme per gång, förutom det behöver jag också äta sund och vitaminrik mat som tillagats med omtanke och kärlek. Dessutom måste jag känna mig avslappnad och lugn HELA tiden. Varje dag ska vara fylld med tankar på naturen och välmående.

Låter det absurt? Ja, nu när vi pratar om det, så tycker jag faktiskt att det låter rätt absurt. Men tro mig, innan jag hade bollat upp det med mig själv och klargjort dessa orealistiska fakta, så var jag rätt missnöjd med mig själv, VARJE vecka. Är det någonting hjärnan tycker är tråkigt, så är det att känna sig som en looser, vecka ut och vecka in. När målen blir så ouppnåeliga, känner jag ett större behov av att tröstäta och sätta mig ner i soffan än att lustfyllt ta en promenad.

Ett annat vanligt exempel när det gäller tankar kring värderingar är pengar och hur vi värdesätter vår ekonomi. Vad behöver ske för att du ska känna dig ekonomiskt trygg? Ska du vara skuldfri? Ha ett antal miljoner på ett schweiziskt bankkonto? Ett guldvalv i källaren? Kunna köpa vad du vill och när du vill och aldrig tänka en tanke av oro kopplat till pengar?

Enklaste sättet att ta reda på vad du värdesätter i livet är genom att fundera över vad du lägger din tid på under en vecka, både på jobbet och fritiden.  Räkna ihop hur mycket tid du lägger på olika aktiviteter. Vad ger det dig att lägga tid på detta? Ställ den frågan 3 gånger; Vad ger det dig? Då ska du se att du får fram det du värdesätter till slut. Nästa steg blir att fundera på vilka saker du faktiskt skulle vilja prioritera högre och lägga mer tid på än du gör?

Tänk om du tog ditt jobb för att du ville vara mer kreativ och så får du aldrig till den tiden i kalendern? Tänk om du blev förälder för att du ville spendera tid med dina barn och så gör du det på tok för lite? Fundera igenom vilket regelverk du har för att värdesätta dig själv som en god förälder. Hur tålmodiga barn du än har, så kanske de inte vill vara med dig HELA tiden.

Ric Elias satt på främre raden på flight 1549, flygplanet som kraschlandade i Hudsonfloden i New York i januari 2009. Han var övertygad om att slutet hade kommit och kom då fram till vad han borde värdesatt högre i sitt liv. Ge honom fem minuter att berätta om vad han kom fram till när han trodde att det var försent.

http://www.ted.com/talks/ric_elias.html?quote=962

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Ingen människa är värd mer än du, men ingen människa är värd mindre än du heller.”
Stellan Skarsgård

Står du rakt i kaffekön?

”Min mamma var en hemlös alkis, min pappa en trippelexaminerad nationalekonom. Han har aldrig fått ett jobb i Sverige. Själv har jag försökt anpassa mig och vet att det är viktigt att stå rakt i kaffekön.” De subjektiva åsikterna om Sverige som ett slutet samhälle, där vi tar oss rätten att döma de som är annorlunda, haglar ur den 25-årige mannen med en hastighet av ett vulkanutbrott och med lika intensiv hetta. Han har samma frisyr som vår Finansminister, men där slutar likheterna.

Det är den Stora Chefsdagen i Vinterträdgården på Grand hotell. Det är tidningen Chef som samlat drygt 350 chefer från svenskt näringsliv, kommuner och landsting för att lyssna på Eldsjälar, ledare som brinner lite extra. Vad kan vi lära oss av dem? Hur vet vi att vi möter en eldsjäl? Kan det finnas nackdelar med att brinna för något?

”Att få oförtjänt beröm är som att kissa på sig. Det värmer skönt först, men blir snart obehagligt kallt.” Margot Wallström är en eldsjäl som föredrar att omge sig med sanningssägare. Hon bär en klänning med ett smått psykedeliskt mönster och sitter coolt tillbakalutad i en av de vita fåtöljerna på scenen. Cissi Elwin-Frenkel, VD på Chef intervjuar vant och undrar om det inte är jobbigt att alltid ha sanningssägare omkring sig. Margot skakar på huvudet och säger att själv använder hon sig av LUFT-modellen vid svåra samtal och feedback: Lyssna, Uppskatta, Förstå, Tala

Hon skrattar när hon minns PG Gyllenhammars reaktion på hennes feedback-modell. ”Nonsens!!! Man börjar väl med det man ska säga?!!” Margot är trött på frågor om Göran Perssons kritiserade ledarstil och vill istället lyfta fram Ingvar Carlsson som en god förebild. Han var tydlig och duktig på att lyssna. Hon avslutar intervjun med att säga ”Idag behöver jag inte le hela tiden. Även om det kan upplevas hotfullt för män, när kvinnor inte ler.”

När Margot går av scenen möter hon en leende man som byter plats med henne. Han sprudlar av energi och är stolt över att leda företaget som funnits i 137 år. Hans Vestberg, VD på Eriksson vill utveckla, motivera och ge energi. Drömmen är att 100.000 anställda ska känna att det är roligt att komma till jobbet.

”Här är namnen på 43 människor som jag har kontakt med varje vecka.” Hans visar ett kort som inte är större än ett visakort. ”Hur hinner du det?!” undrar Cissi på Chef. Själv undrar jag hur han klarar att läsa 43 namn på så liten yta? Karln bär inte glasögon, vad jag kan se…

”Det viktigaste i allt ledarskap är att börja med dig själv. Finn ut hur du fungerar, bestäm sen vad du vill lägga din tid på.” Hans har delat in sina uppgifter i 3 delar: Enkla, Svåra och Extremt svåra. Målet är att aldrig jobba med de enkla uppgifterna, som han också kallar ”skitlistan”.

Efter en bensträckare äntras scenen av före detta punkaren, Dan Eliasson. På 70-talet sjöng han i ”Bad Boo Band” med låttexter som inte går att upprepa i det här forumet… Idag är han generaldirektör för Försäkringskassan och säger sig jobba i människokärlekens tjänst. Dans främsta uppgift är att återupprätta hedern och stoltheten hos de som jobbar på Försäkringskassan, en av Sveriges mest utskällda arbetsplatser. ”Först när vi har återfått en inre styrka, kan vi börja jobba på att förändra och göra tillvaron bättre för våra kunder. Det måste vara inifrån och ut om det ska hålla i längden.”

Jag kan inte låta bli att gilla Dan och googlar nyfiket för att lyssna på hans punklåtar. Chockerande underhållning…

Efter lunchen står det Annichen Kringstad på talarlistan och sportjournalisten André Pops ska intervjua. Strålkastarna lyser plötsligt vid sidan av scenen. Två trapetser hänger ner från det skyhöga taket och i varsin trapets hänger Annichen och André. Mästarnas Mästare har flyttat in i Vinterträdgården. Andrés öppningsfråga känns självklar ”Hej Annichen, hänger du ofta här?” Som sportkommentator ingår det nog i kontraktet att leverera några hemska ordvitsar varje dag.

Annichen berättar om tider av prestationsångest och hur hon på senare år fått klart för sig att hennes självbild och idealbild legat en bra bit ifrån varann. ”Som ledare är det viktigt att förstå sig själv först, sen kan man bli nyfiken på andra.”

Gäller inte det alla, tänker jag tyst för mig själv.

Filippa Reinfeldt, kommer in i en rafflande snygg blus och får veta att hon beskrivs som ”Management by Trevlig” av sina medarbetare. Det har Chef undersökt. Och det är möjligt att det är så. Men bakom den trevliga och icke talträngda Filippa skönjer jag en vilja av stål. Och när frågorna blir för privata sätter hon en tydlig gräns. André Pops insisterar på att hon ska ge tips på hur hon klarar att jobba så mycket och ändå må bra. Filippa svarar att hon nyligen börjat träna mer och insett hur svårt det är med yoga.

Många av ledarna som talar under dagen är inne på att affärsmodellen i företag nu förändras på djupet. Bara de senaste åren har det blivit självklart att ha en smartphone i fickan. ”Vi har förändrat våra vanor och problemet är att många företag inte hänger med. Vi måste lära oss att göra affärer på ett helt annat sätt.” Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet berättar om processen att gå från en papperstidning per dygn, till att uppdatera en internettidning flera gånger dagligen. ”Men det finns något positivt med att papperstidningen dör ut. Det går inte åt lika många träd.”

Ljuset i salongen släcks plötsligt och en film visas. Tolv modiga ungdomar berättar att ”Det är OK att känna.” Filmen om unga vuxna i åldern 16-30 år med cancer, har väckt stor uppmärksamhet. När jag ser den förstår jag varför. http://youtu.be/162gYmyiGrU

Julia Mjörnstedt, grundare av Ung Cancer, berör oss till tårar när hon berättar om sin vardag som ledare för en liten organisation. De fajtas med stora frågor som rättigheten till ett värdigt liv när du har drabbats av cancer.

När vi kommit så här långt känner jag mig nöjd och helt slut. Ändå är det en talare kvar. Hur ska jag orka ta in mer? Då skuttar det fram en ung stilig man i jeans, skjorta och gympadojjor. Han har med sig en äldre man som sätter sig på en stol på scenen.

”Hej! Det här är min pappa. Han kommer från Bangladesh. Han har trippelexamen i nationalekonomi, men har aldrig fått ett jobb i Sverige. Min mamma var missbrukare och hemlös. Jag heter Leo Razzak och nu ska jag berätta något som jag aldrig har berättat förut.”

Leo fick mig att skratta åt mig själv och oss människor. Hur misstänksamma vi kan vara mot det som inte är exakt som vi är vana vid. Hur dåliga vi kan vara på att ställa oss frågan ”Varför? Varför är det så viktigt i Sverige att stå rakt i kaffekön?

För mig är Leo en eldsjäl och jag kan inte för mitt liv komma på hur det skulle kunna vara något negativt. Det är svårt att tro att han kommer från en trasig uppväxt, för med sin cancersjuka pappa på scenen framstår han så hel. Så rak och äkta. Det är uppfriskande att möta efter en dag med 350 chefer där yta ibland kan te sig viktigare.

Önskar dig en genuin helg tillsammans med de du verkligen bryr dig om.

Petra Brask

”Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.”
Robert Owen (1771 – 1858)

Ledarskapsbikt

Flygplanets fönsterruta känns kall mot pannan när jag tankfullt lutar mig mot den och sneglar ut över de sockervaddsmjuka molnen. Mina tankar är kvar på Mossbylunds konferensgård vid det mäktiga havet, 1,5 mil väster om Ystad. Jag saknar redan de människor jag träffat för första gången i mitt liv. På mindre än en vecka har de kommit mig så nära att det känns som om vi delat en livstid. Min uppgift var att utvärdera kursledarnas kvalitet inför ett potentiellt samarbete och jag skulle bara delta litegrann. Därför var jag så aningslös inför vad som skulle hända mig.

”Vad gjorde ni egentligen på den där ledarskapskursen, mamma?”  Det har gått några dagar sedan jag kom hem och min dotter sitter i soffan med huvudet på sned och ögon som sveper fundersamt över mitt ansikte. ”Du är annorlunda.” Jag ler och frågar om hon menar annorlunda bra eller annorlunda dåligt. Hon tar ett djupt andetag och känner in. ”Du är gladare och har mer energi. Fast det har du ju alltid. Men nu är det på ett lugnare sätt.”

Hur reagerar du när du är ny i en grupp? Hur bekväm känner du dig? Vilka funderingar och kanske fördomar har du om de du möter?

Det och mer om gruppers utveckling skulle jag få uppleva och lära mig när min taxi stannade utanför den skånska kursgården i måndags efter en högst förvirrande taxifärd ifrån Sturups flygplats. Ibland kan jag häpna över en del taxichaufförers avsaknad av lokalsinne.

Under fem dagar skulle jag få en tydlig karta över gruppers utveckling från ineffektiva till högpresterande team, men jag skulle också hitta hem i mig själv.

Vi var åtta förväntansfulla ledare från organisationer och företag runtom i Sverige. Tre män och fem kvinnor. Våra kursledare heter Måns Lindblom och Gudbjörg Petursdottir (ja, hon är från Island). De andra deltagarna var ännu så länge namnlösa och okända för mig. Jag visste bara att de två erfarna kursledarna var psykologer i grunden och att de såg ut att vara kompetenta nog att kunna hantera en världskatastrof. Något som kändes väldigt tryggt under veckans övningar och prövningar.

Under kvällen på dag ett hade jag ett trevligt samtal med två av de andra deltagarna och vi konstaterade att vi redan fått lära oss så mycket. Vi förstod gruppers utvecklingsstadier och vilka viktiga faktorer som behövs för att skapa effektiva team med människor som får utrymme att visa sin talang. ”Men jag hoppas det blir lite intensivare känslomässigt. Jag har kollegor som gått den här utbildningen och gråtit hela veckan. Men så kände inte jag idag.” säger en mörkhårig kvinna med ett samlat ansiktsuttryck. Gråtit?! Varför skulle vi göra det? Jag tänker att det är nog ingen fara för min del, jag är ju mest här som observatör.

Nästa dag inleddes med tester och gruppövningar där vi fick utvärdera varandra. Alla höll fortfarande en god min även om vi kämpade med siffror och konsten att ge feedback utifrån de första intryck vi fått av varandra. Det är inte helt lätt att sitta framför en ny bekantskap och uttala dig om ifall du upplever att de vill kontrollera andra eller inte, om du känner att de inkluderar dig och är öppna i sin kommunikation. Vi hade fortfarande ingen aning om att det här bara var början.

På onsdagen var vi en trygg och glad grupp som slappnat av inför varandra. Då började prövningarna. Nu skulle vi härdas och testa våra gränser. Övningarna kändes plötsligt inte lika bekväma längre. Vi fick uttrycka våra största rädslor. ”Vad ljuger du om inför dig själv?” Jag fick en klump i halsen, när en man i gruppen sa. ”Jag ljuger ibland inför mig själv om att jag kan mer än jag egentligen kan. Jag undrar när omvärlden ska se att jag är en bluff.” Kvinnan till vänster om honom sa ”Tack.” och rörd fortsatte hon. ”Jag ljuger ibland inför mig själv om att jag är bättre än alla andra.” När turen kom till mig ville jag bara säga. ”Jag vet inte, jag kan inte komma på något.” Och precis då sa kursledarna. ”Om du nu känner att du inte kan komma på något, så ber vi dig att söka extra noga efter svaren i dig själv. Fortsätt övningen.” Det var allt som behövdes. Och vilken befrielse. Att sitta där framför främlingar som du känner dig trygg med och få erkänna dina ofullkomligheter som den självklaraste sak i världen.

Du som läser kanske undrar vad det här är för kurs egentligen? Påminner det inte lite om pyjamaskurserna på 70-talet? Du kanske fnyser och tänker. ”Det där är inget för mig.” Jag kanske hade gjort likadant om någon hade berättat det för mig.

Det ultimata testet på vår effektivitet i gruppen och ökade ledarkunskaper märktes i slutövningen under fredagen. Vi fick i uppgift att välja den bäst lämpade ledaren för vår grupp. Vi visste inte då att även efter en så kunskapsfylld vecka, så lyckas bara 20% av grupperna att utse en ledare inom den utsatta tiden. Vi fick 30 minuter på oss. Tänk om vi inte skulle lyckas?

Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattade så mycket samtidigt som jag fällde tårar. Varje dag innehöll reflektion, motion, teori och övningar. Varje minut knöt kursledarna banden tätare mellan oss medlemmar i gruppen. Till slut satt vi där och hade delat varandras livshistorier. Och det var längesen det kändes så självklart, skönt och enkelt att vara människa.

Det var smärtsamt att lämna mina nya vänner på fredag eftermiddag och samtidigt längtade jag så det gjorde ont efter att komma hem till min viktigaste grupp, mina älskade barn och man.

Varmt tack till kursledare och deltagare för en betydelsefull vecka. Jag önskar jag fått den här kunskapen för länge sedan. Tack min vän Anna, som redan gått den här kursen, för dina coachande sms under veckan. Tack vare oss alla fick min familj hem en lite annorlunda, lugnare och gladare mamma.

Önskar dig en hel helg

Petra Brask

”Att våga erkänna sina brister inför andra är stort, men att erkänna dem inför sig själv är större.”
Johan Wiklund (1962 – )

En strävan efter balans

”Det här går över… Jobbet är sådant… Jag har inget val… men det är lugnt, jag har läget under kontroll och behöver ingen hjälp.”

Jag vet inte hur du känner, men har det inte tjatats väldigt mycket om stress de senaste åren? Akta dig, se upp, den kan drabba alla den där stressen! Den är klasslös och kryper över landsgränser. Det har varit som en böldpest och vi har suttit över kaffekoppar och nickat menande när någon har rusat förbi.

”Jojo, Gösta… Han stressar för mycket… Det är inte bra för hjärtat… eller för Gösta…Stackarn, så sorgligt va? Och inget kan man göra… Han måste inse det själv. Det var som när Maggan sprang in i väggen. Pang! sa det och jag gick fram till henne och frågade. Är det dags nu? Jodå… jag såg det komma… Men inte hon.. Suck! Någon borde ha gett henne sparken! Det är det enda som hade hjälpt.”

Jag mår illa när jag hör dessa välmenande kommentarer om att det inte går att hjälpa människor som är på väg in i väggen. Att de måste inse det själva. Absolut, har alla ett eget ansvar. Men, det är klart att det går att hjälpa till. Du har flera år på dig att göra något. Det tar lång tid innan någon trillar över kanten. Och tyvärr tar det lång tid att komma tillbaka. Ny forskning visar också att många organ i kroppen sätts på sparlåga när vi stressar och de har svårt att någonsin återhämta sig.

Det låter ju läskigt. Men stress är inte farligt. Stress är en naturlig del av oss och hjälper oss i många situationer. Kroppen strävar alltid efter balans, det är inbyggt i systemet. Och det är när vi lutar för mycket åt något håll och gör det alldeles för länge, som det kör ihop sig.

Hur fungerar det i praktiken?

Alla människor har pannlober (alla djur har inte det) som bl a hjälper oss att förutse hot och bekymmer. Pannloberna hjälper oss också att skapa nya tanke- och beteendemönster och tillåter oss att självkritiskt reflektera över våra beteenden och tankar.

När vi blir väldigt stressade minskar denna förmåga och det gör att vi får;

  • Svårare att fatta beslut
  • Dålig planeringsförmåga
  • Mer impulsivitet
  • Mindre engagemang och motivation

Vad är det som gör oss stressade då?

Det är väldigt individuellt. Men det är ofta som vi skyller på jobbet. ”Det är så mycket nu! Vi har det så stressigt. Vi är inne i en så’n period…”

Jag har suttit med deltagare som gör liknande arbetsuppgifter och där en av deltagarna i princip suttit i taket för att det är så stressigt. Och den andra deltagaren ser lugn ut och säger att visst har vi ett stadigt tempo, men jag känner att jag hinner med.

När jag frågar deltagaren som sitter med panik i blicken; ”Hur är det hemma då?” Visar det sig att det pågår en uppslitande skilsmässa eller en omständlig flytt eller någon nära vän som hastigt har gått bort eller något bröllop som håller på att arrangeras. Alla dessa, var och en för sig genererar rätt mycket adrenalin hos vilken människa som. Och skulle inte det påverka under jobbtimmarna?

Det finns deltagare som är superstressade utan att det pågår för mycket vare sig på jobbet eller hemma, men däremot inom dem. De har en prestationsbaserad självkänsla som gör dem till ett lätt offer. De är alltid på plats, ställer alltid upp, säger aldrig Nej. Deras inre krav på sig själva är så höga att om de sviker det minsta känner de en enorm skam.

Det är ingen fara om du känner igen dig. Vi har alla saker som pågår i våra liv. Men det finns grader i helvetet. Det tillhör att vi har lite vardagsstress och i perioder har vi även en viss överansträngning som vi återhämtar oss från under helgen eller semestern. Men om du ignorerar dina signaler under väldigt lång tid och bara kör på i 190 km i timmen, känner du dig till slut utmattad. Då har det gått för långt.

Om du märker att du har kommit tillbaka från semestern och flyger fram de första 3-4 veckorna men sedan börjar gå på tomgång igen, sover sämre, ofta blir irriterad och låg. Ja, då är det dags att fundera över vilken balans du har i ditt liv?

Den här veckan har min man haft en Må bra-vecka på jobbet. Varje dag har bestått av olika teman som

Hälsodagen:
Med information om hur viktigt det är med regelbunden motion och bra kost.

Mail-fria dagen:
Mailboxen är mer av en stressfaktor för många än ett effektivt sätt att kommunicera och samarbeta. Tidningen Computer Sweden skrev den här veckan om att IBM skrotar sitt mailprogram Lotus Notes med grunden att mail är på utdöende och att moderna sociala nätverk tar över kommunikationsvägarna på företagen.

Uppskattningsdagen:
Hur bra är vi på att uppskatta varandra? 80% av all uppskattning som du får under ett helt liv, får du före 3 års ålder… Uppskattning ger energi och kostar ingenting.

Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå för min man under uppskattningsdagen. När han kom hem var han alldeles exalterad och berättade om ett föredrag på temat Balans i Livet av psykologen Christer Karlsson på Manpower Hälsopartner.

Han sa att vi som befinner oss i riskområdet att utveckla stress symptom är

Typ A-beteende (Människor som präglas av stark tidspress och tävlingsinstinkt)

Över- och understimulering (du upplever dig ha för mycket att göra, eller för lite att göra)

Biologisk klocka (du sover för lite under för lång tid)

Ovanliga livshändelser som inte tas om hand (dödsfall, kriser i livet)

Prestationsbaserad självkänsla (du är bara värd något om du gör något)

Förändringar (vi har olika trösklar till hur bra vi hanterar förändringar, givetvis också beroende på hur dessa förändringar presenteras för oss)

Självklart styrs stress också av om vi känner att vi kan påverka vår situation eller inte och på de krav som ställs på oss. Om vi upplever vårt beslutsutrymme som högt eller lågt.

Några kontrollfrågor till dig själv:

När hade du tråkigt senast? Om du har haft tråkigt eller känt att nu måste det hända något, så är du sannolikt inte utsatt för ohälsosamt mycket stress.

När gjorde du senast något som gjorde dig glad? Det är viktigt med mål i livet, men glöm inte bort att bygga in belöningar också. Vad fyller på din energi?

Hur lång period under dagen är du i en positiv sinnesstämning?

Jag fick gåshud på armarna när min man berättade om hur Christer avslutat sin föresläsning. ”Apropå det här med ovanliga livshändelser så råkade jag själv ut för en sådan för ett år sedan. Min dotter, då 17 år, avled hastigt i en cykelolycka.”

Min man berättade att man kunde höra en knappnål falla och att Christer sedan hämtat andan och skakigt fortsatt. ”Det är inte så lätt att ha en positiv sinnesstämning då och jag har haft många dagar när jag inte varit på jobbet. Min arbetsgivare och jag tycker det är helt OK. Hade jag haft en prestationsbaserad självkänsla, så hade det varit ännu mer förödande. Nu har jag tack och lov inte det. Och min familj och jag tar en dag i sänder. Vi får se hur det går. Det här behöver ges tid. Och jag ger det tid. För vem ska stå upp för mig om inte jag själv gör det?”

Han avslutade sin föresläsning med 4 tips för balans i livet.

Prioritera

Motionera

Sov

Andas

Jag insåg att jag knappt hade andats när min man avslutade sin berättelse om dagen. Han fick en varm uppskattning av mig för att han kunde återberätta så mycket. Det är roligt att dela erfarenheter och kunskap och jag är glad att ha honom vid min sida. Speciellt de dagar när jag är hemmablind för mina egna signaler. Då gör han en skillnad. Det är jag säker på att du också gör i någons liv och framförallt i ditt eget.

Nästa vecka är jag på ledarskapsutbildning hela veckan från tidig morgon till sen kväll. Det ska bli oerhört spännande. Lovar att berätta mer i nästa blogg som därför kommer fredagen den 5 oktober.

Önskar dig en balanserad helg

Petra Brask

 

”Det finns en balans i mitt liv, det finns verklighet och det finns en del som ser ut att vara riktigt glamourös, men i slutet är vi alla bara människor ändå.”

Olivia Newton-John

Sida 30 av 50« Första...1020...2829303132...4050...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Frigör tid & energi
Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetsexpert på Petra Brask & Partners. När ifrågasatte du hur du använder din tid senast? Vänta, låt mig frasera om den frågan. När ifrågasatte du hur du tillåter andra att använda din tid senast? Försöker du också lösa ditt livspussel, men har för många bitar? Vad skulle det ge dig att använda tiden mer som du har tänkt dig?
- Petra Brask

Kontakt

Petra Brask & Partners
Petra Brask är VD, grundare av PB & Partners, utbildare och föreläsare inom ämnet effektivitet, författare och personal planner. Petra Brask & Partners har i över 20 år lärt ut effektiva arbetsmetoder till en mängd deltagare både i Sverige och internationellt. Med fokus på både arbetsteamet och individen. Vår målsättning är att hjälpa människor att uppnå mer och må bra genom att ta kontroll över sin tid och få mer gjort utan att jobba mer.

info@petrabrask.se
www.petrabrask.se