Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Har du sovit gott?

sleep6”A good laugh and a long sleep are the two best cures for anything.”
Irish proverb

Vi ägnar en tredjedel av vårt liv åt att sova. Känns det effektivt? Synen på sömn har förändrats sedan Aristoteles tid; från att vara något självklart och naturligt till att bli ett nödvändigt ont som vi tycks behöva för att fungera normalt. Russell Foster är neuroforskare inom området cirkadiansk* dygnsrytm: Han studerar sömncyklerna i hjärnan och ställer frågan: Vad vet vi om sömn? Inte mycket, med tanke på att vi sover under en tredjedel av våra liv. I detta TEDtalk får du ta del av tre teorier om varför vi sover och Foster krossar också vanliga myter och missuppfattningar om hur mycket sömn vi behöver i olika åldrar. Han pekar ut nya, utmanande metoder där man t o m studerar sömnen för att förutse vissa mentala sjukdomar. Men framförallt får du förståelse för att sömnen är din vän och grunden för att öka din kvaliteten på dig och din vakna tid.

 

Önskar dig en helg med hög kvalitet

Petra Brask

”A well-spent day brings happy sleep.”
Leonardo da Vinci

*Cirkadianska rytmer styr viktiga biologiska processer, t.ex. växling mellan sömn och vakenhet hos djur samt bladrörelser hos växter. Rytmen uppkommer spontant, oberoende av yttre stimuli. Den uppträder således i konstant ljus eller mörker med en period som avviker något från 24 timmar. En sådan period kallas frilöpande. I naturen justeras den frilöpande perioden av främst ljus, vilket resulterar i en period på nästan precis 24 timmar.

Hon tackar mig – det är nästan outhärdligt

Procrastination”En stor sten har fallit från mitt hjärta. Du kommer att tappa hakan när jag berättar vad som har hänt.” säger den allvarliga kvinnan och sätter sig sakta på sin stol. Hennes rörelser är långsamma som att de fortfarande håller på att bearbeta chocken. Första gången jag träffade henne berättade hon om den vibrerande oron som aldrig ville ta slut. Med frustration och tårar i ögonen satt hon i högar av saker hon borde tagit tag i för länge sedan. Ansvar och skuld sköljde över henne som alltför höga vågor och hon såg ut att ha fått flera kallsupar. I hennes ögon skönjdes inget hopp om att kunna klara sig iland. När vi nu träffas på hennes sista steg i utbildningen lägger hon sin förvånansvärt lilla hand mot bröstkorgen och blundar när hon utbrister; ”Jag är så glad att det är över.”

Den här veckan har gjort allt den kan för att visa mig att livet minsann kan vara annorlunda än förra veckan. Jag får också passa på att tacka alla kära bloggenläsare som kom med peppande tillrop som gjorde att det känns skönt att finnas till. Solen har hjälpt till genom att skina från en klarblå himmel och påminna oss om att våren är här. Den strålade extra vackert över Siljan, vid Tällberg i Dalarna där jag undervisade en stor grupp ledare i planeringskonstens alla regler. Några av dem verkade tycka att kalendern var som en alltför trång konfirmationskostym och egentligen hade de inte tid att gå på kurs. Men när jag drog på låten ”Happy” med Pharrell Williams i högtalarna och uppmanade alla att ställa sig upp och hänga med i en inledande morgongympa, så följde de snabbt efter mina galna danssteg. Jag önskade att jag kunnat vara kvar hos dem hela veckan.

Men då hade jag missat ett annat väldigt spännande möte med en ledare som påminde mig om något som jag nästan hade glömt. Kanske kan du känna igen det? Hur ont det gör när vi håller fast vid något för glatta livet samtidigt som det tar oss bort från det glada livet. Eller när vi tror att vi är ensamma om att någonsin känna så. De där stunderna när vi försöker pressa en rund kub igenom en alltför liten och fyrkantig öppning. De där ångestfyllda dagarna när vi tror att vi inte har några andra val. Eller när vi har två alternativ men ändå väljer det sämsta.  Och så lättnaden när vi vågar släppa taget om det gamla. Lättnaden när livet öppnar sig och erbjuder en ny möjlighet som helt plötsligt känns så självklar. Och oviljan att gå tillbaka till det fyrkantiga igen.

”Jag har rensat upp allt nu. Precis som du uppmanade mig redan vid första kurstillfället, men som jag inte riktigt kunde ta till mig då.” Jag såg mig omkring i hennes arbetsrum och kunde bara konstatera att det var ljusare på något sätt. Alla dammiga högar var borta. Ytorna glänste som att någon gått fram med en trasa fylld av polermedel. Det var ett kontor som lockade till arbetslust. ”Och se här i min dator!” Stolt visade hon mappstrukturen som nu var uppdaterad så att bara årets viktigaste information var kvar på bästa platsen. Inboxen i mejlen var så gott som tom och att göra-listan var prydligt rensad och indelad i prioritetsordning. Jag vände mig mot min deltagare igen och såg hur hon andades lättare och satt med mungipor som letade sig upp längs kinderna. Sedan la hon handen på bröstkorgen igen. ”Vet du vad jag ångrar?” säger hon med eftertryck. Jag skakar tyst på huvudet. ”Jag ångrar att jag inte gjorde det här för ett år sedan. Tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då.” hon suckar djupt och sjunker ihop. ”Hur lång tid tog det dig att rensa upp allt?” frågar jag nyfiket. ”Två dagar.” svarar hon snabbt ”Jag stängde in mig i mitt rum i två dagar och tog itu med allt. Det var så skönt! 16 timmar var allt det tog för att få en nystart igen. Varför har jag inte gjort det tidigare?!” hon riktar sin fråga rakt ut i rummet som att något osynligt väsen ska komma fram och svara henne. ”Men du, säger jag uppmuntrade, nu har du ju gjort det och det hade ju varit värre om du väntat ett år till.” Hon nickar eftertänksamt. ”Ja, så är det nog.” Sedan vänder hon sig mot mig och säger det som jag nästan redan har förstått. ”Men jag kommer inte att vara kvar här. Jag lämnar idag.”

Vi sitter båda i eftertänksam tystnad en stund och sedan frågar jag ”Vad ska du göra nu då?” Då kommer leendet snabbt tillbaka och hela hon lyser upp. ”Jag ska äntligen göra något som jag drömt om. Jag ringde några kontakter och då visade det sig att det fanns en öppning för ett jobb som jag inte trott att jag skulle kunna få.” Hon tittar på mig som att hon inte tror att det är sant. Jag ler stort från öra till öra och gratulerar henne till hennes nya framtid.

”Då har jag bara en fråga kvar. Vad gör du om du trillar tillbaka i gamla (o)vanor på nästa arbetsplats?” Jag är så inställd på att hon ska svara att hon då självklart sätter av två dagar i kalendern och ser till att rensa upp tillvaron och komma ifatt igen. Därför blir jag så paff när hon glatt säger ”Om jag trillar tillbaka i gamla hjulspår, då ringer jag Petra Brask och så får du komma och rädda mig igen.” sedan skrattar hon gott men blir snabbt allvarlig när hon fortsätter.

”Tack för att du fick mig att inse att den här situationen inte håller längre. Du fick mig att stanna upp och reflektera. Det var först då jag förstod allt i sitt sammanhang och att det här inte är rätt för mig. Jag försökte pressa en rund kub igenom ett fyrkantigt hål och det höll på att ta kål på mig.” Hon tackar mig – det känns nästan outhärdligt. Jag klandrar mig själv för att jag inte lyckades förmå henne att sätta av de där två dagarna i kalendern tidigare. Men så lyssnar jag på henne igen. ”Innan jag kastar mig in i nästa jobb ska jag njuta av några långsamma timmar. Bara ligga och höra regnet mot taket. Höra hjärtats lugna dunk. Läsa poesi och låta mig vaggas till ro.”

Tänk om en del av livet handlar om att lära sig att avsluta i tid? När självbevarelsen säger till fötterna att gå gäller det att stanna upp och lyssna. Och att sätta på sig dojorna och inte fotbojorna. Vem vet vad som väntar runt hörnet?

Önskar dig en helg i frihet

Petra Brask

“Procrastination is like a credit card: it’s a lot of fun until you get the bill.”
Christopher Parker

 

En ny vecka beställes, tack!

aliveEn ny vecka beställes, tack! Kan jag bara få börja om? Eller nej, inte börja om, helst. Bara stryka ett streck över den här veckan. Glömma att den ens existerat. Ja, förutom allt positivt som har hänt då. Som den där underbare läkaren i Göteborg som var så glad över sina framsteg och nya effektiva verktyg och som hade ordnat en hel mottagningskommitté som tog hand om mig tills han var klar inne på salen. Eller de där favoritkunderna som jag gjorde ett spontanbesök hos i veckan och som välkomnade mig med värme och berättade hur mycket utbildningen betytt för dem. Eller mina härliga kollegor som i vått och torrt står vid min sida och påstår att jag inspirerar dem. Eller ja, min man då, som av någon anledning vill fortsätta leva tillsammans med mig och menar att han känner sig lyckligt lottad. Ja, eller barnen, som verkar tycka att de har den bästa mamman i världen. Men det gör ju barn, och visst, helt klart hade det varit värre om de inte tyckte det. Men förutom det, så har det varit en skitvecka!

Jag är mest sur på mig själv. För att jag har fokuserat på helt fel saker. Av hundra deltagare i en föreläsningssal så har jag letat upp den som haft mungiporna längst ner på halsen och bara pratat till hen. De där skratten, glädjen, nickningarna och igenkännande mumlet har jag inte hört. De som kommit fram och tackat efteråt har jag knappt noterat. De som undrar om de kan få mer material, ”för det här var ju så intressant” har jag glömt i nästa sekund. För jag har bara fokuserat på hen med mungiporna på halsen, som knappt log någon gång.

Så här i slutet av veckan har jag en inre kritiker som sitter på min axel och skriker. ”Hallå, fröken egoföreläsare, är det dags för en reality check? Är det dags att inse att jorden inte snurrar runt dig och att människor kanhända har andra saker som pågår i livet och därför kan ha mungipor som sträcker sin ner till knäskålarna, utan att det för den sakens skull har med dig att göra? Kan det vara så att även om det har med dig att göra, så kanske det är för att de helt enkelt inte gillar ditt ämne, inte håller med dig eller bara sitter och tänker på att de egentligen inte har tid att gå den här utbildningen.” Det är ju i och för sig rätt paradoxalt att man inte har tid att gå en time management-utbildning. Men inte mer paradoxalt än det faktum att jag känner mig misslyckad bara för att inte 100% tycker att det jag gör är kanon. Eller snarare det knasiga faktum att jag faktiskt inte vet vad de tycker utan bara har kört igång min egen fantasi på högvarv och agerar som OM hela världen var emot mig.

När jag söker tröst hos vänner, så säger de att de känner igen sig. När jag googlar på ämnet så ser jag att det finns många psykologer i världen som skrivit åtskilliga spaltmeter om hur våra hjärnor scannar efter faror eller orosmoment som tecken på att vi inte har en rättmätig plats i gruppen. Vårt behov av att känna oss betydelsefulla, delaktiga och kompetenta har vi med oss sedan urminnes tider.  När vi levde som grottmänniskor så var det oerhört viktigt att vara en värdig medlem i gruppen. Ensam var inte stark, ensam var död.

Det finns ett antal skäl till varför vår känslighet och risken för att bli avvisad ökar i alla åldersgrupper sedan ett decennium, det menar New York-psykologen Robert Leary. Han påstår att det är ett problem att föräldrar och lärare öser ospecifikt beröm över barn. Detta kan slå tillbaka eftersom det föder en känsla av att ständigt bli utvärderad hos barnen. Om beröm inte är baserad på något specifikt så kan det istället skapa en känsla av osäkerhet. Det får dig att undra om din radar fungerar över huvudtaget? Om du misstänker att du inte får ärlig feedback, kommer du att vara mer känslig för all feedback, positiv som negativ. Tankar som ”Gillar folk verkligen mig?” får istället fäste.

Leary menar också att vi är på väg att bli en prestationsbaserad kultur. Särskilt ungdomar känner en brådska att ta sig in i rampljuset, i stället för att arbeta mot att bli en stabil medlem i en grupp. Det gör dem mer oroliga för att inte känna att de tillhör.

Men den främsta anledningen till att vi blir mer känsliga för att bli avvisade är att vårt uppdelade samhälle har minskat och försvagat våra sociala band. För bara 200 år sedan tillhörde alla en liten klan. Det var vanligare att man bodde hela sitt liv i samma stad. Familjer var mer intakta och samhället mer segmenterat. Nu måste vi alla återanpassa oss i sociala nätverk, där antalet främlingar som vi samverkar med är större, vilket också skapar fler risker för att bli avvisad. En ökad allmän känsla av osäkerhet gör oss mer sårbara, mer känsliga för andra människors uppfattning om oss.

Den här veckan har jag helt klart lagt tid och energi på fel saker. Tänk om jag istället för att älta alla fantasier om vad jag tror att människor tycker om mig, hade fokuserat på de som faktiskt är intresserade av det jag har att lära ut. Tänk så mycket mer energi jag skulle haft med mig in i helgen nu. Nu är jag mest tacksam över att den kommer så att jag kan hämta mig ur energitappet av min självömkan. Nu vill jag bara lägga den här veckan bakom mig och fokusera på de som faktiskt tycker att jag är en självklar medlem i gruppen och gillar mig även när jag känner mig pytteliten. Nu är det bara jag som ska gilla mig också.

Önskar dig en omtyckt helg

Petra Brask

“Konstigt att självömkan smakar så dåligt trots att du gjort den alldeles själv.”
Johan Wiklund

Får du skäll när du är stressad?

chihuahua-tongue”Det är inte bara stressen som är ett problem för mig. Det värsta är att jag får skäll när jag stressar också. Och då blir jag ännu mer stressad.” Kvinnan som uttalar sig har långt bakåtkammat hår med hårspännen för att hålla det på plats, men några lockar har slitit sig och inramar vackert hennes ansikte. Vi pratar om stress och hur vi behöver ha en strategi för att hantera arbetstoppar när de uppstår. Kvinnan refererar till att vi inte bara har stress på jobbet. ”När vi ska ha gäster hemma kan jag känna att stressnivån ökar drastiskt ju närmare vi kommer tiden för att gästerna ska anlända. Och det är då som Alex plötsligt börjar skälla på mig.”

Den här veckan har det stått en del på spel. Jag har bland annat startat upp utbildningar hos nya spännande kunder och jag har hållit föreläsning för mina nya kollegor i media-branschen. När det står mycket på spel kan vi alla få igång adrenalinnivåerna lite extra och känna hur det går åt mer energi. Då gäller det att ha en strategi för att återhämta sig mellan varven.

Aktivitet kostar vila. Det vet varenda idrottsman. Men när vi jobbar så har vi en tendens att tro att vi ska orka hur mycket som helst, utan återhämtning. Vi sätter upp mål som vi ska nå och sedan glömmer vi bort att fira när vi nått dem. Istället kastar vi oss i lianerna mot nästa mål. En sak till, bara en sak till, sen…

Din hjärna undrar vad du håller på med när du ständigt flyttar fram horisonten för när du ska få fira, få känna dig lyckad, få hämta andan och säga ”Det där gjorde vi bra!”.

Under effektivitetsutbildningarna brukar mina deltagare få uppskatta hur de använder sin tid under en genomsnittlig arbetsdag. Många fyller i tid för rutiner, möten och utbildningar och sedan när jag ber dem uppskatta hur mycket oförutsett som de behöver utrymme för, så kör det ihop sig. Då tar nämligen tiden slut. ”Det är väl inte så farligt, säger jag, vi har väl ändå fått med allt?” Då brukar de flesta le lättade och pusta ut. ”Så skönt! Ja, det har vi ju!” och så sänker de axlarna en aning. Ända tills någon kommer på att; ”Men vänta nu. Har vi inte glömt något? Det som står på min att göra-lista har jag inte fått med i den här tidsbudgeten.” Som effektivitetskonsult och kursledare är det underbart att se när polletten trillar ner i utbildningssalen. Deltagarna vänder sig till mig och undrar ”Hur löser vi det här?” Min fråga tillbaka är uppenbar. ”Ja, hur brukar ni lösa det när arbetstiden tar slut och ni fortfarande har viktiga uppgifter kvar att göra?” Det går ett sorl genom utbildningssalen och de flesta mumlar ”Övertid. Man får ta med jobbet hem.”

Jag nickar frenetiskt framme vid tavlan och målar till en ruta med tid till. ”Vi får lägga till en ruta och du kan ju alltid låna tid från ditt privata liv, eller hur?” säger jag ironiskt. Deltagarna missar ironin och nickar lättade. ”Javisst, det går ju bra.”

”Vilken tid är det du tar av då? Låt mig frasera om den frågan. Vems tid är det du lånar av?” är min följdfråga och nu funderas det igen så det knakar i lokalen men ganska snabbt kommer svaren. ”Min egen tid. Familjens. Barnens. Träning. Vila. Återhämtning.” Någon fortsätter; ”Tid för att träffa vänner. Gå ut i naturen. Ligga på soffan och vila.” Någon annan utbrister; ”Sömn, min sovtid blir helt klart mindre för att jag ibland jobbar långt in på nätterna.”

Jag skriver för glatta livet framme på tavlan för att få med alla tankar på vilken tid som först går åt när arbetstiden inte räcker till. ”Brukar du få tillbaka den där tiden” undrar jag nyfiket. ”Ibland.” svarar någon. Men de flesta svarar ”Nej.”
Jag skakar på huvudet och utbrister ”Då är det inte ett lån. Då är det stöld. Du kan inte gå in på banken och be att få låna en miljon kronor och i nästa mening säga att du inte tänker betala tillbaka lånet, inte ens betala räntan på det.”

Vid det här laget kan man nästan se hur tankarna hoppar runt i hjärnorna på deltagarna. Deras ansikten avspeglar många känslor. En del blir upprörda. Jag bryter därför in med en snabb fråga. ”Hur märker din familj på dig att du är stressad? Resonera med din bordsgranne.” Efter några minuter kommer svaren. ”Jag blir arg, irriterad, trött, vill vara ifred.”
”Min fru säger att jag stänger henne ute när jag är stressad. Hon påstår att jag försöker se ut som att jag lyssnar, men att jag inte tar in någonting av det hon säger. ”
”Min sambo säger att jag är odräglig när jag är stressad. Slår i dörrar. Suckar. Och är allmänt grinig. Hon tycker det vore bättre om jag klev av några busshållplatser innan vårt hem och gick av mig stressen innan jag kom hem istället.”

Jag ler åt alla exempel och kan absolut känna igen mig i många av deltagarnas upplevelser. Det här är mänskligt. Det är så vi stackars människor reagerar i en värld där valen är många och kraven på tillgänglighet är större än någonsin.

Min nästa fråga blir oundvikligen. ”Om du skulle fundera ut en strategi för att bättre hantera din stress. Fundera på vad du behöver som mest när du är stressad?” Den frågan brukar generera stor tystnad. Det här är en del av dagen när jag plötsligt kan höra fläktsystemet i kurslokalen, så tyst är det. Efter en stund brukar det alltid vara någon lite extra klok och observant deltagare som noterar att allt det som behövs när vi är stressade står redan på tavlan. Det står i rutan med privat tid som vi tog av för att arbeta extra när vi inte hinner med det vi ska göra under arbetstid. Om du letar bland stöldgods, så kommer du att hitta din strategi för att hantera din vardagliga stress.

”Alex är verkligen expert på att upptäcka när hela familjen blir stressad. Då ställer han sig i fönstret och skäller. Högt och ljudligt söker han vår uppmärksamhet tills vi stannar upp och tar några djupa andetag. Tills vi lugnar våra steg. Eller tills vi sätter på honom kopplet och ger honom hans kvällspromenad. Och är det något som är avstressande så är det att ta en promenad med hunden.” Jag kan inte låta bli att le stort åt den lille Chihuahuan som helt klart verkar bestämma hemma hos min deltagare.

Tänk om det är så att du istället för att sno av din privata tid skulle kunna effektivisera hur du använder din arbetsdag istället? Tänk om
du kunde frigöra tid från möten, från hur du sköter dina rutiner, från alla avbrott och allt oförutsett som dyker upp. Kanske det är så att du egentligen behöver omprioritera och säga nej till vissa saker. Du kanske tillhör dem som tycker att jobbet är det du vill syssla med på fritiden också. Men betänk då att din hjärna i alla fall behöver återhämtning mellan varven. Tänk om du helt plötsligt fick lite mer fritid? Eller kanske lite mer fri tid. Vad skulle du längta efter att göra då? Måste erkänna att jag blir grymt sugen på att skaffa en Alex, trots risk för utskällning.

Aktivitet kostar vila. Därför tar bloggen sportlovsledigt nästa vecka och är tillbaka igen fredagen den 7 mars, utvilad, glad och kreativ.

Önskar dig en stressfri helg med mycket fri tid

Petra Brask

”The key is not to prioritize what’s on your schedule, but to schedule your priorities.”
Stephen Covey

10 tekniktips som förenklar din vardag

Tech supportTeknikjournalisten David Pogue delar här med sig av 10 enkla tips för datorn, telefonen och din kamera.  David Pogue skriver för New York Times och är teknikreporter på CBS News. Han har också skrivit många böcker om hur du navigerar smidigt i teknikdjungeln.

Du kanske kan några av Davids tips redan – men jag slår vad om att det är åtminstone något tips som du inte känner till.

Önskar dig en smidig helg

Petra Brask


”Teknologi gör det möjligt för människan att få kontroll över allting, utom över teknologin.”
Okänd

Sida 18 av 49« Första...10...1617181920...3040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask