Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Hon tackar mig – det är nästan outhärdligt

Procrastination”En stor sten har fallit från mitt hjärta. Du kommer att tappa hakan när jag berättar vad som har hänt.” säger den allvarliga kvinnan och sätter sig sakta på sin stol. Hennes rörelser är långsamma som att de fortfarande håller på att bearbeta chocken. Första gången jag träffade henne berättade hon om den vibrerande oron som aldrig ville ta slut. Med frustration och tårar i ögonen satt hon i högar av saker hon borde tagit tag i för länge sedan. Ansvar och skuld sköljde över henne som alltför höga vågor och hon såg ut att ha fått flera kallsupar. I hennes ögon skönjdes inget hopp om att kunna klara sig iland. När vi nu träffas på hennes sista steg i utbildningen lägger hon sin förvånansvärt lilla hand mot bröstkorgen och blundar när hon utbrister; ”Jag är så glad att det är över.”

Den här veckan har gjort allt den kan för att visa mig att livet minsann kan vara annorlunda än förra veckan. Jag får också passa på att tacka alla kära bloggenläsare som kom med peppande tillrop som gjorde att det känns skönt att finnas till. Solen har hjälpt till genom att skina från en klarblå himmel och påminna oss om att våren är här. Den strålade extra vackert över Siljan, vid Tällberg i Dalarna där jag undervisade en stor grupp ledare i planeringskonstens alla regler. Några av dem verkade tycka att kalendern var som en alltför trång konfirmationskostym och egentligen hade de inte tid att gå på kurs. Men när jag drog på låten ”Happy” med Pharrell Williams i högtalarna och uppmanade alla att ställa sig upp och hänga med i en inledande morgongympa, så följde de snabbt efter mina galna danssteg. Jag önskade att jag kunnat vara kvar hos dem hela veckan.

Men då hade jag missat ett annat väldigt spännande möte med en ledare som påminde mig om något som jag nästan hade glömt. Kanske kan du känna igen det? Hur ont det gör när vi håller fast vid något för glatta livet samtidigt som det tar oss bort från det glada livet. Eller när vi tror att vi är ensamma om att någonsin känna så. De där stunderna när vi försöker pressa en rund kub igenom en alltför liten och fyrkantig öppning. De där ångestfyllda dagarna när vi tror att vi inte har några andra val. Eller när vi har två alternativ men ändå väljer det sämsta.  Och så lättnaden när vi vågar släppa taget om det gamla. Lättnaden när livet öppnar sig och erbjuder en ny möjlighet som helt plötsligt känns så självklar. Och oviljan att gå tillbaka till det fyrkantiga igen.

”Jag har rensat upp allt nu. Precis som du uppmanade mig redan vid första kurstillfället, men som jag inte riktigt kunde ta till mig då.” Jag såg mig omkring i hennes arbetsrum och kunde bara konstatera att det var ljusare på något sätt. Alla dammiga högar var borta. Ytorna glänste som att någon gått fram med en trasa fylld av polermedel. Det var ett kontor som lockade till arbetslust. ”Och se här i min dator!” Stolt visade hon mappstrukturen som nu var uppdaterad så att bara årets viktigaste information var kvar på bästa platsen. Inboxen i mejlen var så gott som tom och att göra-listan var prydligt rensad och indelad i prioritetsordning. Jag vände mig mot min deltagare igen och såg hur hon andades lättare och satt med mungipor som letade sig upp längs kinderna. Sedan la hon handen på bröstkorgen igen. ”Vet du vad jag ångrar?” säger hon med eftertryck. Jag skakar tyst på huvudet. ”Jag ångrar att jag inte gjorde det här för ett år sedan. Tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då.” hon suckar djupt och sjunker ihop. ”Hur lång tid tog det dig att rensa upp allt?” frågar jag nyfiket. ”Två dagar.” svarar hon snabbt ”Jag stängde in mig i mitt rum i två dagar och tog itu med allt. Det var så skönt! 16 timmar var allt det tog för att få en nystart igen. Varför har jag inte gjort det tidigare?!” hon riktar sin fråga rakt ut i rummet som att något osynligt väsen ska komma fram och svara henne. ”Men du, säger jag uppmuntrade, nu har du ju gjort det och det hade ju varit värre om du väntat ett år till.” Hon nickar eftertänksamt. ”Ja, så är det nog.” Sedan vänder hon sig mot mig och säger det som jag nästan redan har förstått. ”Men jag kommer inte att vara kvar här. Jag lämnar idag.”

Vi sitter båda i eftertänksam tystnad en stund och sedan frågar jag ”Vad ska du göra nu då?” Då kommer leendet snabbt tillbaka och hela hon lyser upp. ”Jag ska äntligen göra något som jag drömt om. Jag ringde några kontakter och då visade det sig att det fanns en öppning för ett jobb som jag inte trott att jag skulle kunna få.” Hon tittar på mig som att hon inte tror att det är sant. Jag ler stort från öra till öra och gratulerar henne till hennes nya framtid.

”Då har jag bara en fråga kvar. Vad gör du om du trillar tillbaka i gamla (o)vanor på nästa arbetsplats?” Jag är så inställd på att hon ska svara att hon då självklart sätter av två dagar i kalendern och ser till att rensa upp tillvaron och komma ifatt igen. Därför blir jag så paff när hon glatt säger ”Om jag trillar tillbaka i gamla hjulspår, då ringer jag Petra Brask och så får du komma och rädda mig igen.” sedan skrattar hon gott men blir snabbt allvarlig när hon fortsätter.

”Tack för att du fick mig att inse att den här situationen inte håller längre. Du fick mig att stanna upp och reflektera. Det var först då jag förstod allt i sitt sammanhang och att det här inte är rätt för mig. Jag försökte pressa en rund kub igenom ett fyrkantigt hål och det höll på att ta kål på mig.” Hon tackar mig – det känns nästan outhärdligt. Jag klandrar mig själv för att jag inte lyckades förmå henne att sätta av de där två dagarna i kalendern tidigare. Men så lyssnar jag på henne igen. ”Innan jag kastar mig in i nästa jobb ska jag njuta av några långsamma timmar. Bara ligga och höra regnet mot taket. Höra hjärtats lugna dunk. Läsa poesi och låta mig vaggas till ro.”

Tänk om en del av livet handlar om att lära sig att avsluta i tid? När självbevarelsen säger till fötterna att gå gäller det att stanna upp och lyssna. Och att sätta på sig dojorna och inte fotbojorna. Vem vet vad som väntar runt hörnet?

Önskar dig en helg i frihet

Petra Brask

“Procrastination is like a credit card: it’s a lot of fun until you get the bill.”
Christopher Parker

 

Lämna ett svar

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask