Ny inspiration och reflektion varje vecka!

En ny vecka beställes, tack!

aliveEn ny vecka beställes, tack! Kan jag bara få börja om? Eller nej, inte börja om, helst. Bara stryka ett streck över den här veckan. Glömma att den ens existerat. Ja, förutom allt positivt som har hänt då. Som den där underbare läkaren i Göteborg som var så glad över sina framsteg och nya effektiva verktyg och som hade ordnat en hel mottagningskommitté som tog hand om mig tills han var klar inne på salen. Eller de där favoritkunderna som jag gjorde ett spontanbesök hos i veckan och som välkomnade mig med värme och berättade hur mycket utbildningen betytt för dem. Eller mina härliga kollegor som i vått och torrt står vid min sida och påstår att jag inspirerar dem. Eller ja, min man då, som av någon anledning vill fortsätta leva tillsammans med mig och menar att han känner sig lyckligt lottad. Ja, eller barnen, som verkar tycka att de har den bästa mamman i världen. Men det gör ju barn, och visst, helt klart hade det varit värre om de inte tyckte det. Men förutom det, så har det varit en skitvecka!

Jag är mest sur på mig själv. För att jag har fokuserat på helt fel saker. Av hundra deltagare i en föreläsningssal så har jag letat upp den som haft mungiporna längst ner på halsen och bara pratat till hen. De där skratten, glädjen, nickningarna och igenkännande mumlet har jag inte hört. De som kommit fram och tackat efteråt har jag knappt noterat. De som undrar om de kan få mer material, ”för det här var ju så intressant” har jag glömt i nästa sekund. För jag har bara fokuserat på hen med mungiporna på halsen, som knappt log någon gång.

Så här i slutet av veckan har jag en inre kritiker som sitter på min axel och skriker. ”Hallå, fröken egoföreläsare, är det dags för en reality check? Är det dags att inse att jorden inte snurrar runt dig och att människor kanhända har andra saker som pågår i livet och därför kan ha mungipor som sträcker sin ner till knäskålarna, utan att det för den sakens skull har med dig att göra? Kan det vara så att även om det har med dig att göra, så kanske det är för att de helt enkelt inte gillar ditt ämne, inte håller med dig eller bara sitter och tänker på att de egentligen inte har tid att gå den här utbildningen.” Det är ju i och för sig rätt paradoxalt att man inte har tid att gå en time management-utbildning. Men inte mer paradoxalt än det faktum att jag känner mig misslyckad bara för att inte 100% tycker att det jag gör är kanon. Eller snarare det knasiga faktum att jag faktiskt inte vet vad de tycker utan bara har kört igång min egen fantasi på högvarv och agerar som OM hela världen var emot mig.

När jag söker tröst hos vänner, så säger de att de känner igen sig. När jag googlar på ämnet så ser jag att det finns många psykologer i världen som skrivit åtskilliga spaltmeter om hur våra hjärnor scannar efter faror eller orosmoment som tecken på att vi inte har en rättmätig plats i gruppen. Vårt behov av att känna oss betydelsefulla, delaktiga och kompetenta har vi med oss sedan urminnes tider.  När vi levde som grottmänniskor så var det oerhört viktigt att vara en värdig medlem i gruppen. Ensam var inte stark, ensam var död.

Det finns ett antal skäl till varför vår känslighet och risken för att bli avvisad ökar i alla åldersgrupper sedan ett decennium, det menar New York-psykologen Robert Leary. Han påstår att det är ett problem att föräldrar och lärare öser ospecifikt beröm över barn. Detta kan slå tillbaka eftersom det föder en känsla av att ständigt bli utvärderad hos barnen. Om beröm inte är baserad på något specifikt så kan det istället skapa en känsla av osäkerhet. Det får dig att undra om din radar fungerar över huvudtaget? Om du misstänker att du inte får ärlig feedback, kommer du att vara mer känslig för all feedback, positiv som negativ. Tankar som ”Gillar folk verkligen mig?” får istället fäste.

Leary menar också att vi är på väg att bli en prestationsbaserad kultur. Särskilt ungdomar känner en brådska att ta sig in i rampljuset, i stället för att arbeta mot att bli en stabil medlem i en grupp. Det gör dem mer oroliga för att inte känna att de tillhör.

Men den främsta anledningen till att vi blir mer känsliga för att bli avvisade är att vårt uppdelade samhälle har minskat och försvagat våra sociala band. För bara 200 år sedan tillhörde alla en liten klan. Det var vanligare att man bodde hela sitt liv i samma stad. Familjer var mer intakta och samhället mer segmenterat. Nu måste vi alla återanpassa oss i sociala nätverk, där antalet främlingar som vi samverkar med är större, vilket också skapar fler risker för att bli avvisad. En ökad allmän känsla av osäkerhet gör oss mer sårbara, mer känsliga för andra människors uppfattning om oss.

Den här veckan har jag helt klart lagt tid och energi på fel saker. Tänk om jag istället för att älta alla fantasier om vad jag tror att människor tycker om mig, hade fokuserat på de som faktiskt är intresserade av det jag har att lära ut. Tänk så mycket mer energi jag skulle haft med mig in i helgen nu. Nu är jag mest tacksam över att den kommer så att jag kan hämta mig ur energitappet av min självömkan. Nu vill jag bara lägga den här veckan bakom mig och fokusera på de som faktiskt tycker att jag är en självklar medlem i gruppen och gillar mig även när jag känner mig pytteliten. Nu är det bara jag som ska gilla mig också.

Önskar dig en omtyckt helg

Petra Brask

“Konstigt att självömkan smakar så dåligt trots att du gjort den alldeles själv.”
Johan Wiklund

Lämna ett svar

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask