Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Mental inställning Kategorin

En mental vårstädning

IMG_0166”Jag har dåligt samvete över att jag inte hinner med alla våra vänner. De bjuder in till fina gourmetmiddagar och jag tänker att nu är det hög tid att vi bjuder igen.” Den unga kvinnan beskriver ett fenomen som jag hör ofta under våra utbildningar när jag ber deltagarna göra en vårstädning och rensa bland alla tankar som far runt i huvudet om saker vi tycker att vi borde hinna med. Är det ens realistiska tankar? Extra vanligt är det med dåligt samvete över att hinna umgås med vännerna, speciellt under småbarnsåren. Den unga mamman har med sig den yngsta deltagaren jag någonsin undervisat i effektivitet. På armen ligger en tre veckor gammal Hedda. Mamma har försökt lägga ner Hedda i vagnen några gånger, men då blir det högljudda protester.

Tillhör du dem som känner dig som en slalomåkare som försöker köra ett lopp på jobbet i högsta hastighet samtidigt som du måste väja för vårens slalompinnar bestående av helgdagar? I så fall är det en rätt adekvat beskrivning av våren. Kalendern styckas upp i sju helgdagar mellan jul och semester. Trettondagen, Sportlovet, Påsken, Första Maj, Kristi Himmelsfärd, Nationaldagen och Midsommar. Första Maj har haft anständigheten att lägga sig över en helg i år, med Valborgsmässoafton på en lördag, men i övrigt har helgdagarna spritt ut sig i veckorna och med dem förväntningarna på vad vi ska lyckas åstadkomma med våra nära och kära.

Stress eller stressrelaterade sjukdomar har ökat med 70 procent sedan år 2010. Helt oacceptabelt tycker till och med Arbetsmiljöverket, vars uppdaterade arbetsmiljöföreskrifter träder i kraft den 31 mars 2016. De nya reglernas målsättning är att minska den arbetsrelaterade ohälsan. Bakgrunden till detta är enligt Arbetsmiljöverket att arbetsmarknaden och arbetslivet har förändrats. Vi vet också mer om vilka orsaker som ligger till grund för arbetsrelaterad ohälsa. Enligt en ny undersökning gjord av Arbetsmiljöverket känner över hälften av de cirka 1 000 arbetsgivarna och 2 000 arbetstagarna som tillfrågades någon som är i riskzonen för att bli sjuk på grund av stress på jobbet (55% respektive 72%).

Alltför mycket arbete eller för hög arbetstakt och problem i relationer på arbetsplatsen, som samarbetsproblem och mobbning, är exempel på vad som ligger bakom stressrelaterade arbetssjukdomar. Instabila arbetsförhållanden kan resultera i otrygghet och nervositet. Många arbetar idag som konsulter eller som anställda på bemanningsföretag med kortare kontrakt vilket kan vara ytterligare en anledning till att så många sjukskrivningar är relaterade till stress.

”Att så många blir sjuka på jobbet av de här orsakerna är oacceptabelt. Därför är det positivt att vi idag fattat beslut om en ny föreskrift, som sätter fokus på vikten av att minska ohälsan av de här orsakerna på våra arbetsplatser” menar Erna Zelmin Ekenhem, Generaldirektör på Arbetsmiljöverket.

Det är fantastiskt bra om vi kan få upp ögonen för och ta tag i dessa eskalerande stressproblem. Jag tror bara inte att vi löser det med att enbart fokusera på de timmar vi är på jobbet. Med dagens fantastiska teknik har jobb och fritid gift sig med varandra. Och det är inte bara upplevelsen av kraven och förväntningarna på arbetet och tillgänglighet som har ökat. Kan det vara så att vi ibland känner oss stressade av att hinna med att få en meningsfull fritid? Den lyckade relationen, de lyckade barnen, det lyckade hemmet, den lyckade middagen.

”Det är tur att jag har jobbet.” kvinnan som sitter mittemot mig tittar ner på datorns tangentbord, som att hon har svårt att möta min blick. Vi sitter på en arbetsplats i södra Sverige där jag är utsänd för att utbilda deltagarna individuellt i effektivitet. ”Jag är lugn och trygg här. Mina jobbarkompisar stöttar mig och vet att jag har det tufft hemma nu. Jag skulle aldrig ha klarat att hantera min hemsituation om det inte varit för dom.” Hon berättar om en man som är djupt deprimerad efter en ryggskada och som också drabbats av alkoholism. ”Min chef har ordnat så att jag ska få gå en kurs i medberoende. Hon har sett att jag inte mått bra.”

Jag är helt med på att vi behöver skärpa oss för att ta tag i de eskalerande stressiffrorna. Jag tror bara inte att jobbet är den enda platsen vi behöver skärpa oss på. Jag tror heller inte att var och en kan lösa sina egna problem. Det här är något vi behöver lösa tillsammans. En kollektiv medvetandehöjning om vad det är för livslopp vi kör för att få ihop våra ”lyckade liv”.

IMG_0167”Jag ska bjuda in till en korvgrillning.” Heddas mamma ler lättat efter ett tips hon fått från en annan småbarnsförälder i gruppen. Deltagarna ingår i ett uppskattat Chefsnätverk under proffsig ledning av Margaretha Kühne och tidningen Chef. Dagen till ära ska de lära sig om personlig effektivitet och hur de ska få ihop dygnets 24 timmar med  höga krav och förväntningar både hemma och på jobbet. ”Det viktiga är ju inte att det är tre rätters middag, det viktigaste är ju att hålla kontakten med mina vänner. Jag saknar dom verkligen, speciellt nu när jag är föräldraledig.” Det är fler deltagare som ler lättat när de vårstädar sin mentala uppgiftslista både hemma och på jobbet. Tipsen på hur du konkret kan få din hjärna att jobba effektivt ihop med de tekniska verktyg och den tillvaro vi lever i och samtidigt må bra är egentligen grunderna i personlig effektivitet. Till och med Hedda, 3 veckor gammal, har förstått vikten av att ta till sig dessa tips och vägrar fortfarande att lägga sig ner i vagnen, gurglande nöjd med mammas beslut att skala ner på kraven.

Den här påsken kanske det inte bara är äggen som behöver skalas? Vad kan du mer skala av, välja bort och rensa ut? Tänk om det behövs en rejäl mental vårstädning inte bara bland arbetsplatsens krav utan också en rensning av dina inre krav och förväntningar under 24-timmarsjakten?  Så att du frigör mer tid och energi till resten av ditt liv.

Önskar dig en genuint Glad Påsk

Petra Brask

”Den största delen av vår lycka beror på våra förhållningssätt,
inte på våra omständigheter.”
Martha Washington

Känner du en Homo Fomo?

IMG_8783”Välkommen, det var ett tag sedan du var här nu.” Jag ler till svar mot konferensvärdinnan på Såstaholm, en vackert belägen konferensgård norr om Stockholm. Jag är där för att skriva, vilket känns som det nyttigaste jag kan ägna mig åt då min röst är krasslig och inte håller för att föreläsa. På vägen upp till mitt konferensrum ser jag att det är fullt med konferensdeltagare. Men jag noterar också att de flesta inte alls pratar med varandra eller ens noterar den vackra omgivningen och den inbjudande brasan i entrén. De har fullt upp med att kolla ner i sina mobiltelefoner. Det är tufft att imponera på sina kollegor, när man tävlar mot en hel värld av intressant information som bara är ett fingersvep bort. Jag hämtar en kopp kaffe och många kakor och stänger in mig i mitt skrivrum. Tar upp datorn och tänker att nu är det bara att sätta igång. Jag sneglar på telefonen. Eller ska jag kolla Instagram först?

Den här veckan har jag fått vara tyst större delen av veckan för att vila rösten. Förutom att jag saknat att inte kunna vara ute hos mina kära deltagare, som istället fått möta mina proffsiga och erfarna kollegor, så har det gått förvånansvärt enkelt att vara tyst. Forskarna pekar på att vi hellre sms:ar varandra eller lägger en kommentar på något socialt media, än pratar med varandra. Forskning visar också att många lider av FOMO – fear of missing out – och därför kollar sin mobil upp till 150 gånger per dag. Sunt förnuft borde säga att det är galet, med tanke på att det kan ta upp till 25 minuter innan vi återhämtat oss från avbrottet och har full fokus på det vi höll på med igen. Men hjärnan älskar snabba belöningar. Så fort vi får ett sms, ”like” eller någon kul bild på Instagram så drar hela belöningssystemet igång. Hjärnforskaren Katarina Gospic liknar mobilen vid en godisskål. På samma sätt som det är svårt att bara ta en godisbit, så är det svårt att bara titta en gång och sedan låta bli telefonen. Tänk om vi missar något? Har vi gått från att vara Homo Sapiens till att bli Homo Fomo?

FOMO är en form av social ångest, en tvångsmässig oro för att man ska missa ett tillfälle till social interaktion, en ny upplevelse, en lönsam investering eller någon annan tillfredsställande händelse. En nyligen genomförd studie visar att FOMO är vanligast hos människor med djupt otillfredsställda psykologiska behov av att vilja bli älskade och respekterade. FOMO är speciellt förknippat med mobiltelefoner och sociala media. Vi känner alla minst en och förmodligen flera människor som har fallit offer för att tvångsmässigt kolla sina sociala nätverk. Det kan vara vänner, familjemedlemmar old cell phonesoch även kollegor som spenderar nästintill all sin vakna tid med att dela och kommunicera via olika sociala medier. Även om vi alla kan drabbas så menar forskarna att vissa människor är mer utsatta än andra. Det kanske inte är en slump att flera skådespelare i Hollywood gått över från att använda smartphones till att damma av sina tidigaste versioner av mobiltelefoner hemma i byrålådorna. Plötsligt kan de enbart nås via telefon och sms (vi pratar alltså inte röksignaler och trummor). Många upplever att de fått så mycket mer fri tid och ett inre lugn.

 

Men inte ska vi väl behöva gå tillbaka till stenåldern för att klara av att leva i vårt moderna samhälle? Det är ju trots allt så många tillfällen när vår rektangulära följeslagare bidrar till att göra livet så mycket enklare. Otaliga gånger har den hjälpt mig att hitta till rätt adress, komma ihåg vad jag ska handla i affären och smidigt betala mina räkningar genom att scanna in ocr-numret. Listan med IMG_9925vardagsfinesser skulle kunna göras oändligt lång. Däremot har jag full respekt för att den också innebär att jag ständigt bär runt på en godispåse för min hjärna. På samma sätt som vi fått lära oss att godis inte bör överkonsumeras, så behöver vi se upp med frestelserna med en smartphone. Risken finns att den dessutom alltför lätt lockar ut oss in i en social miljö där vi dreglar mer över andra människors liv än att vara delaktiga i vårt eget. En värld där vi är rädda för att missa något medan det vi missar i själva verket är vårt eget liv.

Så undviker du att bli en Homo Fomo:

  1. Lägg undan
    Många deltagare beskriver en lättnad efter att ha portförbjudit telefonen vid matbordet och i sovrummet. Flera berättar också om hur det har fått kärlekslivet att blomstra. Andra beskriver hur de får lugnare morgnar när de bannat telefonen från sin plats på sängbordet. ”Tidigare sträckte jag mig efter min smartphone så fort jag vaknade och scannade igenom hur det var med resten av världen, istället för att vara närvarande med mig själv och min familj.”
  2. Saker är sällan som de verkar
    Utifrån kan det se ut som att människor har ett ”perfekt” liv. Det känns självklarare att lägga upp bilder från semestern än bilder på när vi grälar med vår partner (skulle ju i och för sig kunna vara extremt roligt… eller inte). Vi behöver behålla ett sunt perspektiv när vi surfar runt i de fotofixade glimtar som vi människor väljer att visa av oss själva.
  3. Gräset är grönare där vi vattnar det
    Istället för att ständigt jämföra livet med andra människor, fokusera på ditt egna liv och vad du vill ha ut av det. Njut också av de ögonblick du delar med andra ”IRL” (in real life). Stanna upp och var tacksam för det du har. När vi är tacksamma över något, skiftar vi fokus från bristtänkande till överflödstänkande. Det är en riktig humörhöjare. Vad är du tacksam för i ditt liv just nu?
  4. Från insikt till inspiration
    Använd insikterna om Fomo som en inspiration till bättre livskvalitet. Vad längtar du efter i ditt liv? Hur kan 2016 vara året då du blir en stor livsnjutare? Bokar den där drömresan. Tar lite ”staycation” och semestrar på hemmaplan. Börjar måla, dansa, dricka té. Flyttar till Paris. Vad det än är, gör en plan för att nå det. Gör plats på en vägg för insiktsfulla mål och sätt upp bilder, ord, saker som inspirerar dig på vägen dit.
  5. Bida din tid
    Bara för att andra mular in sina resebilder och allsköns aktiviteter som de åker på kors och tvärs så behöver det inte betyda att du måste kasta dig iväg på en hastig upplevelse för att vara ”som alla andra”. Spara, dröm, längta och bida din tid för en guldupplevelse eller en drömresa som verkligen lockar. Upplevelsen kommer att vara från det att du börjar planera och längta till dess att du sitter på ålderdomshemmet och berättar om den. På så sätt får du valuta för dina pengar under längre tid.

Tänk om det är så att oavsett om vi är Homo Sapiens eller känner oss som Homo Fomo, med rädslan att missa något, så är vi en art av människosläktet vars reptilhjärnor kämpar med att hantera det moderna och digitala livet. Våra förfäder levde under miljoner år på Afrikas breddgrader som ett samlarfolk och i en grupp om mellan 50-70 individer innan en del av dem för 100.000 år sedan dancingbörjade vandra sin väg upp genom Europa. Vår hjärna har en nedärvd längtan efter sol, samtal över lägerelden, dans och roliga historier. Så tänd några ljus, bjud upp till dans och sprid ditt leende skratt som en sol över någon – in real Life.

Önskar dig en solig helg

Petra Brask

“Never be afraid to laugh at yourself
after all, you could be missing out
on the joke of the century.”
Dame Edna Everage

En gyllene start på 2016?

the fluBagagebandet rör sig med en meditativ hastighet och skvallrar om att våra tillhörigheter är på väg. Barnen spanar som bäst efter just våra väskor, som ser precis likadana ut som alla andras i det myller av bagage som lastas upp på bandet. Hur tänkte väsktillverkare där, egentligen? Ni får välja vilken väska ni vill, bara ni väljer svart. Genom dimman av tidsomställning hör jag plötsligt; ”Kan Petra Brask komma till Servicedisken?” Jag ber barnen att fortsätta hålla koll på bandet medan jag seglar bort till rätt disk. Efter mig har jag en svans av resenärer som också fått sina namn uppropade i etern. Lättad anländer jag först. ”Hej, Petra Brask heter jag, ni ropade.” Kvinnan bakom disken knappar effektivt på sin dator och tittar upp och ler mot mig. ”Det gäller ett misstag med ditt bagage.” Jag ler inte tillbaka.

Efter tre veckors härlig semester och minnesresa till barndomslandet Sri Lanka, skulle den här veckan vara en mjuk och effektiv start på nya året. Jag hade planerat in gott om tid för att rensa ut de sista liken från 2015 och starta upp min nya fina 2016-struktur. Den här veckan fanns tid för kickoff med mina kollegor, reflektion och massor med luft för att försäkra mig om att jag verkligen satt med rätt agenda och målsättning. Några roliga uppdrag också, men väldigt få i förhållande till komma-i-fatt och komma-i-gång tiden. Tanken var att jag skulle studsa in på kontoret i måndags och krama om mina efterlängtade kollegor, solbränd, utvilad och osandes med energi. Men allt detta blev jag snuvad på. Kändes som att vara en siffra ifrån att vinna högsta vinsten på Lotto och så helt plötsligt kommer fel siffra. Nitlott. Istället fann jag mig ligga hemma med feberfrossa och alla andra tecken på årets influensa. Grattis! Du vann en överlevnadsvecka i Sibirien istället.

När jag nu har kommit ur sängen och faktiskt klarar att sitta upp i min soffa igen, försöker jag, min vana trogen, att komma på något bra med att det blev så här. Men jag kan inte komma på något. Och tro mig, jag har verkligen provat. Har haft gott om tid att tänka, om man säger så. Det är inte så att jag ser mina favoritserier, läser böcker jag längtat efter att läsa, pysslar hemma och gör nya matrecept. För hela min kropp är intagen av en influensa som drar mig mot jordens mittpunkt och gör att jag knappt orkar svälja min medicin. Min kollega Janne ringer för att stämma av ett av mina roliga uppdrag i vackra Dalarna som han får åka på istället. Är så tacksam för att jag har hjälp och inte lämnar stackars deltagare helt strandade utan föreläsare på sina kickoffer. Janne skrattar när han hör mitt kraxande. ”Du har i alla fall en väldigt sexig röst nu.” Det första positiva jag hört på länge. Tack, Janne, framförallt för att du räddar mig och deltagarna.

Inser plötsligt att influensan tagit över hela mitt sinne och skäms över hur mycket jag gnäller med tanke på att jag har varmt tak över huvudet och en man hemma som pysslar om mig. Tänk att må så här eller sämre och samtidigt vara på flykt eller ensam eller ha något annat trauma i livet att oroa sig över.

IMG_9126Jag plockar fram bilderna från vår resa och tyngdlagen släpper taget om mina mungipor. Jag har en väninna, Patricia, som var klasskompis med mig på Sri Lanka, när jag bodde där som liten. Hon hjälpte till med bokningen av minnesresan och kom på den geniala idén att vi skulle mellanlanda på Maldiverna en vecka. ”…när ni åker så långt och flyget mellanlandar ändå där.” När vi anlände till hotellet var vi ordentligt jetlaggade och trodde att naturens skönhet var en synvilla. Vi gick över en lång bro, över turkosblått klart vatten, där färgglada fiskar simmade i stora stim. Våra fötter nådde kritvit sand samtidigt som hotellets mottagningskommitté överöste oss med svalkande juicer och information. Jag hade fortfarande svårt att ta in allt när jag genom dimman hörde ”Så det är alltså hajar i lagunen, men om ni inte bryr er om dom så bryr dom sig inte om er.” Efteråt frågade jag mina ungdomar ”Han sa väl inte hajar?”

IMG_9702Vi var ordentligt utvilade när vi väl kom till Sri Lanka och åkte till kulturstaden Kandy och mina gamla hemtrakter i Kotmale. Min pappa arbetade där för Skanska under åren 1981-85. Sida hade gett dem tillsammans med ABB (eller ASEA som de hette då) i uppdrag att bygga ett stort vattenkraftverk som idag försörjer stora delar av landet med elektricitet. Där bodde många svenskar från landets alla hörn, men också IMG_9697andra skandinaver, engelsmän, nya zeeländare och många fler nationaliteter. Husen vi bodde i var inredda med IKEA-möbler och man hade också byggt en skola där alla medresande barn fick samlas och utbilda sig via något som hette Liber Hermods. Vissa lektioner var lärarledda och andra inte. I vårt lilla villa-samhälle fanns också ett klubbhus som serverade mat. Vi barn var mer fokuserade på den stora poolen med 4 meters djup i ena änden. Tennisbanor, minigolf, squash-hallar var uppbyggda för att hålla oss i form i den 35-gradiga värmen.

Det sätter sina spår att ha levt där i fyra år av mitt liv. Så många bleka minnen som plötsligt fick ny färg när jag besökte vårt gamla hus och fann mig vandra runt i bekanta kvarter. ”Har morfar varit med och byggt det här?” Jag såg stoltheten lysa ur mina ungdomars ögon när vi besökte själva vattenkraftsprojektet i all sin prakt. Den nuvarande platschefen mötte oss och det visade sig att hans pappa hade jobbat med min pappa. Vi mötte flera av pappas kollegor som IMG_9698kom fram och presenterade sig. Det brast för mig när de frågade om han var med oss på resan. Min son la armen om mig och förklarade för dem att morfar gick bort nyligen. ”It’s happy tears.” mumlade jag och försökte förklara hur lycklig jag var över att få återuppleva det hem och den värme som vi hade då, när båda mina föräldrar var friska, högst levande och så modiga som tog med oss ut på detta äventyr. 1981 var ett år i mitt liv som var en fantastisk början på något nytt. Något som jag inte hade en aning om skulle betyda så mycket. Även på Sri Lanka blir varje dag en vardag.

”Ditt bagage är kvar i Dubai, där ni bytte flyg, men vi har ordnat så att det flygs hit imorgon och då kör vi hem det till er adress.” säger den effektiva kvinnan i Servicedisken på Arlanda. Det enda jag kan tänka på är att det här inte har hänt mig i något annat land. Så ofta som jag reser, så har jag aldrig varit med om att få så fin information, så effektivt och snabbt hanterande, som där och då på Arlanda. Jag kan räkna upp åtskilliga länder och flygplatser där jag stått kvar sist och kollat på ett tomt bagageband och sedan fått vänta i timslånga köer för att få dem att jaga rätt på mina väskor. Kvinnan blir förvånad över min reaktion när jag lyser upp i ett stort leende och säger; ”Vilket härligt och effektivt agerande av er. Tusen tack!”

Det här året är en början på något nytt. Vem vet? Tänk om 2016 är ett år, som utan att jag förstår det nu, kommer betyda oerhört mycket för mig i framtiden. Tänk om var dag, vår vardag, är det som vi minns som gyllene år när vi blir äldre. I så fall kanske jag skulle passa på att njuta lite redan nu? Det blev inte den där effektiva drömstarten som jag hade planerat. Det tog ett tag att acceptera det. Men det är fortfarande en start. Kanske till och med kan bli en gyllene start?

Önskar dig en frisk och njutbar helg

Petra Brask

”I travel to bring the new into everyday.”
Tracy Harris

 

Kaffe? Nej, tack.

Sheldon”Ursäkta jag måste bara öppna dörren, det kan vara vår avbytare.” Jag har svårt att uppfatta vad mannen säger, då orden drunknar i ljudet från radions skräniga musik som ekar i den stora bilhallen. Runt bordet i en liten fikadel av lokalen sitter mina deltagare och tittar förväntansfullt på kurshäftena framför sig och sedan på mig. Mannen som verkar tro på multitasking kommer springande tillbaka tillsammans med en väderbiten herre med en harmonisk utstrålning. Han hälsar nyfiket och lovar sedan att ta hand om kunderna medan vi har utbildning. Han sätter sig bredvid oss med blicken mot entréhallen. Nästan genast kommer det in en mycket strikt klädd kund som inte alls har sikte på den väderbitna bilförsäljaren. Han vill prata med högste chefen vid mitt bord. ”Stör jag?! Eller har du tid med en kopp kaffe?” VDn för bilföretaget ser min stränga blick och vrider sig på sin stol.

Det sägs att omväxling förnöjer. I så fall borde jag vara förnöjd, med tanke på alla olika miljöer och situationer som kunderna drar med mig till. Jag har utbildat i skyddsutrustning i byggbodar, sterilklädd i laboratorier och med spypåse i obduktionssalar. En utmanande vardag för mina deltagare där de vill ha kunskaper i hur de kan jobba effektivare. Men den här veckan var första gången jag utbildade i en bilhall med pågående försäljning och radion på högsta volym. Borde jag ha tackat nej under de förutsättningarna?

Varför tackade jag inte nej? Ja, i mitt fall är det lätt. Tiden och intresset finns. Men så är det långt ifrån alltid i vår vardag. Jag möter ofta människor som säger att de borde tacka nej till möten, uppgifter, event, luncher etc. men som klagar på att livet springer på så fort att de inte hinner reflektera över vad de borde säga ja eller nej till. Jag träffar deltagare som inser att de måste boka in regelbunden tid för att reflektera varje vecka. Den tiden kommer liksom inte av sig själv. Under reflektionstiden inser de vad de behöver välja bort till förmån för det de vill ha mer av.

Men med ett nej kan det komma besvikelse och t o m ilska. Det kan förstås kännas jobbigt. Så vissa deltagare erkänner att de säger ja till fler saker än de har råd med för att det är minsta motståndets lag. Andra deltagare säger att de vill vara alla till lags. ”Jag vill bara att alla ska vara glada.” Så fint? Då kommer alla att vara glada… utom du själv.

Självklart kommer det inte bara negativa reaktioner med ett nej. Många gånger kan vi få sympatier och positiva reaktioner beroende på hur vi framför vårt nej. Nejet kan t o m leda till att vi får hjälp. Men det finns en grundläggande rädsla i att säga nej, då vi tror att människor kommer utesluta oss ur gemenskapen, tappa respekten för oss, tycka mindre om oss. Vår reptilhjärna kan hitta på en uppsjö av oroskänslor inför ett nej. Men när vi synar denna oro i sömmarna och i ljuset av logik, så inser vi snart att det jobbigaste med ett nej, är vår oro inför att säga det.

”Jag hade en tuff uppväxt så jag vill bara att alla ska vara glada.” mannen som jag sitter och coachar har farit runt som en skottspole hela dagen. Medan andra häller upp kaffe till sig själva, hinner han serva tio kunder och curla sina kollegor så de spinner som katter. Han berättar själv att han får ångest av att vara stilla. ”Då har man ju inget värde.” Han har snälla bruna ögon och jag önskar att han kunde se på sig själv med mildare blick.

”Att göra alla glada är ett omöjligt uppdrag.” säger jag lugnt och ser hans oroliga uppsyn. ”Är det?!” flämtar han förskräckt. ”Ja, det är det. När du säger alla, menar du alla i Kina då också?” Han ser förvirrad ut och säger; ”Nej, såklart inte.” Bra, då kan vi ta bort ca 1,5 miljarder människor som du inte behöver oroa dig för. ”Hur är det med Indiens befolkning, inkluderar du dem? Alla människor i Afrika?” Han skakar på huvudet. ”Så när du säger alla, vilka menar du egentligen?” Hans axlar sjunker och det ser ut som att han tar ett djupt andetag för första gången den dagen. ”Jag menar bara mina kollegor och kunderna som kommer in här.” Jag nickar och fortsätter; ”Och inte ens de kommer du att göra glada hela tiden. Det är inte ens eftersträvansvärt. Alla som kommer in här vill inte köpa en bil. De vill bara ha kaffe och klaga över vädret, skatten och sophämtningen. Du är här för att sälja bilar och det här är inte klagomuren. Om du ska hålla i längden behöver du välja noga vad du lägger din tid på. Vissa saker behöver du välja bort och säga nej till.” Mannen framför mig börjar skratta. ”Vad skönt, för vissa saker är jag väldigt trött på.”

När jag lämnar företaget för dagen har jag en varm känsla i magen. De behövde många tips i struktur och planering, helt klart, och mötet med dem gjorde ett bestående intryck. Ser framför mig hur de snälla bruna ögonen fylldes med tårar när jag förklarade att hans kollegor tycker att han är så proffsig i sitt jobb och en riktig förebild. De önskar bara att han kunde säga nej ibland. ”Det trodde jag aldrig. Att någon skulle se upp till mig.”

Jag är glad att jag tog uppdraget trots den utmanande miljön att undervisa i. Nästa vecka reser jag till Bukarest och Aten för att effektivisera rumäner och greker. Undrar om det är något jag borde ha tackat nej till?

Önskar dig en noga utvald helg och vecka

Petra Brask

”Om du alltid säger Ja till andra. Vem är det då du säger Nej till?”

Konsten att säga Nej

Tekniskt strul i ditt inre?

stress5Den här veckan har varit en intressant studie i teknik och stress. Jag började veckan med att kliva av pendeltåget utan min datorväska. Det där ögonblicket när man tar steget av tåget och vänder sig om och inser att det var en sak som inte riktigt hann med ut när dörrarna stängdes. Jag stod på perrongen och väskan stod kvar på trappsteget innanför dörrarna som just stängdes framför näsan. Snopet såg jag tåget åka iväg med hela mitt arbetsliv och mitt morgonlugn. Jag hade trettio minuter på mig att ta mig till kunden där jag skulle föreläsa hela dagen och samtidigt lösa problemet med att min dator nu var ute och åkte tåg på egen hand. Man kan väl säga att min adrenalinnivå accelererade från 0-100 på några sekunder. En klassisk stressreaktion.

”Vad menar du med stress? Det finns väl positiv och negativ stress?” Det tillhör vanligheterna att jag föreläser i en aula fylld med professorer och forskare på något av våra universitet i Sverige. För en forskare är det ett tjänstefel att inte ifrågasätta. Jag hinner inte mer än säga mitt namn så räcker de upp händerna. ”Vad kommer ordet stress ifrån?”

Med tanke på hur stor påverkan stress har på våra liv kan det tyckas märkligt att fenomenet inte ens fick ett eget namn förrän på 1920-talet. Ordet fanns men inte i den betydelsen. Stress kommer från engelskans ”destresse” som i sin tur lånats in från franskan och har sitt ursprung i latinets ”stringere” som betyder ”dra samman, hårt”. Engelskans stress kom att betyda ”tryck” och ”spänning”. Mest användes begreppet inom fysiken där det beskriver en kraft som verkar påfrestande på ett fysiskt objekt och därmed utövar en inre spänning. Att stress är något som händer i det inre kan jag verkligen hålla med naturvetenskapen om. Först 1954 kom ordet stress till Sverige i betydelsen ”ansträngande omständigheter som framkallar påfrestningar både fysiskt och psykiskt; hets; spänningstillstånd” enligt Nationalencyklopedin.

Professorerna lyssnar intresserat och fortsätter att ställa många frågor. På sista rasten kommer en av de mest aktiva deltagarna fram och flinar med en kaffekopp i handen. ”Jag hoppas jag inte är för hård mot dig? Du vet, jag föreläser ju själv och är van att bli ifrågasatt av studenter.” Jag ler stort tillbaka och tackar honom för att han håller mig alert inom mitt ämne. Hans kollega ansluter och ger sig in i en lång utläggning om att negativ stress inte automatiskt uppstår i vissa situationer, utan det beror på hur vi själva kan tolka och förhålla oss till livets utmaningar. ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.” avslutar han på mjuk skånska. Jag skiner upp när han använder ett citat av den moderna stressforskningens fader, Hans Selye, som tros ha myntat begreppet negativ stress. ”Under mina utbildningar i England använder mina deltagare oftare ordet strain när vi pratar om negativ stress. Det har en hårdare innebörd än stress. Strain betyder överbelastning, slitsam påfrestning och obehaglig tänjning av gränserna.” berättar jag för den skånska professorn.

I samtalet med den vänlige tunnelbanevakten på en av SLs mer välbesökta stationer upplever jag en obehaglig tänjning av mina gränser när han förklarar att det kan ta upp till tio dagar innan min väska med dator kan tänkas dyka upp i deras system, såvida den inte är stulen. ”Vi får in 300 upphittade saker varje dag, bl a datorer och telefoner, så var inte ledsen.” säger han och klappar mig tröstande på axeln. ”Och det är ju bara en dator. Det är värre när folk glömmer sina barnvagnar eller har så bråttom att springa ombord på tåget att de inte hinner se efter om deras barn också hinner med. Med fasa vänder de sig om och ser barnen stå kvar på perrongen.” Hoppas inte det tar tio dagar innan barnen eventuellt dyker upp på SLs hittegodsavdelning?

Min förtvivlan får ett plötsligt slut när vakten delar med sig av sina historier. I min handväska ligger ett USB-minne med min presentation. Kursmaterialet får deltagarna via ett lösenord på hemsidan. Hemma ligger backup-disken och väntar. Kanske på en ny dator? Jag skänker min gamla trotjänare och PC en tacksamhetens tanke och förbereder mig på ett eventuellt avsked. Vi fick många fina år tillsammans. Telefonen ringer och en av mina kära kollegor uttrycker sitt stöd och erbjuder hjälp för att lösa mitt tekniska strul.

På vägen hem från kunderna funderar jag mycket över den pågående stressdebatten som jag tycker är alltför fokuserad på just våra reaktioner på stress. Varje gång jag ber mina deltagare fundera över vad de behöver för att skapa balans och aktivera sina återhämtningssystem så ser de lika förvånade ut. Det är alltid de där depåerna av vila, reflektion, träning, vänner, familj, mat, sömn eller vad det nu är som skapar återhämtning hos dig; som får stryka på foten när vi är stressade. Till förmån för en sak till och en sak till och så en sak till som man ska göra. Som om man var lösningen på världens problem och att hela jorden står och faller om man inte betar av precis allt på den där att göra-listan.

En övning som mina deltagare brukar få göra när det är för många måsten som snurrar i huvudet är att skriva ner allt rakt upp och ner i en lista. Både privat och jobb-saker. Sedan får de dela upp den i 3 kategorier;

  1. Att göra (inom den närmaste veckan)
  2. Inte nödvändigt att göra just nu
  3. Inte nödvändigt att göra alls

De punkter som hamnar i första kategorin får de sedan sätta av tid för i kalendern. Det är en förvånansvärt enkel övning som brukar locka fram ett lättat leende hos de flesta. Att bara försöka ”stressa mindre” är ofta svårt att ta till sig. Många tror att det innebär frånvaro av aktivitet. Men tänk om det är så att du själv är ansvarig för att stimulera dina vilo- och återhämtningsprocesser och att det är en högst aktiv handling? En handling som leder till en intensiv aktivitet i din återhämtande kropp, som då kan passa på att bygga upp energiförråd och reparera småskador och tekniska strul i ditt inre?

På väg hem för dagen är jag lite nervös för vad min man ska tycka. Han kommer inte att reagera lika lugnt som SL-vakten och mina kollegor. Det är nämligen han som har installerat alla program på min dator en gång i tiden. Han valde den med omsorg och var med vid det stora inköpet. Det är också han som är backup-chef hemma. Innan jag kliver in genom dörren försöker jag ställa in rätt ansiktsuttryck. Jag menar, jag kan ju inte se ut som att jag haft en fantastisk dag när jag förlorat min dator? Då kommer han inte att tro mig. ”Hej Älskling! Hoppas du haft en bra dag? Själv gick jag ifrån datorn på tåget.” hör jag mig själv ropa när jag kommer in genom dörren. Jag hör hur det skramlar till när min man tappar hakan och stekspaden i köket.

Önskar dig en minnesvärd helg

Petra Brask

“When you are stressed you eat more chocolates, ice cream and sweets.
You know why? Because stressed spelled backwards is desserts.”

 

 

Sida 1 av 41234

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask