Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Inspiration & utmaningar Kategorin

Vad har du gjort idag?

barnJag vet inte hur det är med dig, men jag har behov av att prata med mina barn för att hålla mig engagerad i hur deras dag har varit. Men ibland är det frustrerande. Jag tycker att jag ställer samma frågor och får samma svar. ”Hur var det i skolan idag?” Och de svarar; ”Bra.” Slut på konversationen. ”Vad har du gjort idag?” fortsätter jag envist och ser hur min son tittar på min dotter, drar in en djup suck och sedan svarar. ”Ja, det vanliga mamma, det vi alltid gör i skolan på torsdagar; matte, gympa, svenska…”

Frustrerat har jag funderat över vad jag gör för fel? Hur kan jag få ta del av mina barns dag utan att känna mig som en tjatig papegoja som inte fattar någonting?

Häromkvällen satte sig min man vid middagsbordet och såg alldeles ivrig ut. Han hade fått tips om några frågor som faktiskt får igång konversationen vid middagsbordet. Och helt plötsligt ser jag mina ungdomar lysa upp och med livfulla blickar börjar de berätta om sin dag. De frågor som fyllde både middagstiden och en bra stund efter var:

  1. Vilket är det konstigaste ordet du hört idag? Vad är det konstigaste någon sagt idag?
  2. Om jag ringde din lärare ikväll vad skulle hen berätta om dig då?
  3. Om ett UFO kom och beamade upp någon från klassrummet, vem skulle du vilja att de drog iväg med då?
  4. Vem skulle du vilja spendera mer tid med på rasterna?
  5. Vilket ord använde din lärare oftast idag?
  6. Vem är den roligaste personen i din klass?
  7. Om du var lärare imorgon vad skulle du göra då?

Det absolut roligaste svaret fick vi på fråga 3. Min son svarade genast; ”Mig.” Jag hajade till och undrade snabbt ”Varför vill du att ett rymdskepp ska beama upp dig?” Han svarar med en självklar ton. ”Ja, men det vore ju ascoolt. Då kan jag lära mig massor ny teknik av dem.” Sedan är han tyst en stund och fortsätter. ”Men självklart vill jag komma tillbaka sen.” Jag vänder mig till min man och frågar. ”Vem skulle du vilja att de beamar upp ifrån din arbetsplats?” Han skrattar hjärtligt och svarar sedan eftertänksamt.

Jag kom att tänka på en deltagare jag haft i veckan som nog gärna hade beamat upp sin chef efter att de kommit ihop sig om hennes projekts framtid. Tårarna rann och hon sa frustrerat. ”Har allt jag gjort varit förgäves?” Jag tror sällan att det vi gör är förgäves. Vi kan alltid lära oss något av det som hänt. Men ibland blir jag extra imponerad när jag möter människor och ser vad de gått igenom och hur de trots stora motgångar i livet, ändå lyckas att hålla både engagemang och lågan om att göra skillnad brinnande. En sådan känsla infann sig när jag avslutade veckan med att lyssna på Daniel Mendoza, grundare för Good News Magazine. På ett odramatiskt sätt delar han med sig av sin tuffa uppväxt, sin historia om aga, ilska och barnmisshandel inom hemmets otrygga väggar. Jag blir så berörd över Daniels val att trots det (eller kanske tack vare?) skapa en tidning som sprider goda nyheter för världen. Jag blir rörd när jag förstår hur han aktivt strävar efter att vara en helt annan pappa och förebild för sina barn, än vad han själv växt upp med.

Jag blir ödmjuk för hur olika livet kan se ut för varenda unge, och kramar kanske extra hårt när jag säger god natt till mina ungdomar. De kommer alltid att vara mina barn, hur gamla de än blir. Och jag är så glad för den tid jag får med dem. Du har fått en till prenumerant på din tidning, Daniel och vi är fyra läsare i familjen på den prenumerationen.

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Att ta beslutet att vilja få barn är enormt betydelsefullt. Det är att bestämma sig för, att för all framtid, ha sitt hjärta vandrande fritt utanför sin kropp.”
fritt översatt efter Elisabeth Stone

 

Fler tips på frågor vid middagsbordet:

  1. Hur har du hjälpt någon idag?
  2. På vilket sätt har någon hjälpt dig idag?
  3. Berätta om något du lärt dig idag?
  4. När var du gladast idag?
  5. När blev du uttråkad senast?
  6. Vad är det bästa med lunchen?
  7. Om du kunde byta plats med någon i klassen, vem skulle du byta med då? Varför?
  8. Berätta om tre olika tillfällen som du använda din penna i skolan idag?
  9. Vad är du sugen på att lära dig mer om i skolan?
  10. Vad skulle du vilja lära dig mindre om i skolan?
  11. Vem i klassen skulle du kunna vara snällare mot?
  12. Vem i klassen skulle kunna vara snällare mot dig?
  13. Vart spenderar du mest tid på rasterna?
  14. Vad var det bästa som hände i skolan idag? Vad var det värsta som hände i skolan idag?
  15. Var det något som fick dig att skratta idag?
  16. Är det någon i din klass som behöver en timeout?
  17. Vem skulle du helst sitta bredvid i klassrummet och varför? Vem skulle du helst inte sitta bredvid och varför?
  18. Vilken är den häftigaste platsen på skolan?
  19. Berätta något bra som hänt idag?

 


Galen gala

Kristallen”Jag trodde det här var min plats, men det måste ha blivit något fel?” Den tjusiga kvinnan på stolen reser sig genast och säger. ”Nej absolut inte, det här är säkert din plats, jag satt bara och pratade med min kollega här.” Jag känner igen henne. Min hjärna försöker förtvivlat leta rätt på i vilket program hon är programledare. Men snart ger den upp. Det är för många kända ansikten. Ända sedan jag anlände till Kristallengalan, så har det känts som en bisarr dröm där jag är Alice som hamnat i TV-underlandet. ”Är det din första gala?” Mannen som slår sig ner på min högra sida pratar en trevlig dialekt och skakar bestämt min hand. Jag känner igen honom också. Vilket program? Jag börjar bli irriterad på att min hjärna är lika långsam som en gammal Compaq-dator. ”Ja, det är första gången jag är här. Syns det?” svarar jag och andas ut i ett nervöst leende. ”Nej, men jag har inte sett dig här förut. Du ska få ett tips av mig direkt, så att du slipper göra bort dig som jag gjorde på min första gala.” han ler stort och jag ser på honom med nyfikna ögon.

Den här veckan hade vi vår sista inspelningsdag med teamet. Finaldagen för sista avsnittet i serien var nästan lite sorglig och ändå kändes det så skönt. Vid det här laget så har vi blivit ett tajt och sammansvetsat gäng. Alla vet vem som ska göra vad och när kameran rullar så känns det ovanligt bekvämt att gå där bredvid Jonas och småprata. Som om vi aldrig gjort annat. Det känns nästan overkligt att tänka tillbaka på inspelningsstarten i våras när jag var ett enda stort nervknippe som undrade hur katten jag tänkte när jag kastade mig in i detta äventyr? Varje dag och varje timme handlade om att ta mig utanför min komfortzon samtidigt som kameran obevekligt fångade minsta tveksamhet.

”Är du medveten om att ditt liv kommer att förändras nu?” Jag sitter på min brors balkong och kikar ut över Ölandsbron och Kalmarsund. Framför mig sitter en journalist och fotograf från lokaltidningen och vill veta mer om Tidsjakten och mig. ”TV har fortfarande en väldig genomslagskraft. Är du beredd på att bli igenkänd och att ständigt få frågor från människor som vill ha tips och råd.” Jag nickar fundersamt. ”Det har jag tänkt på. Länge och noga. Och självklart stämt av med mina nära och kära. Men till slut kom jag fram till att det får vara värt det. Och att det redan är så att jag ofta får många frågor när människor får veta vad jag jobbar med. Det är väl ungefär därför som att en psykolog ibland säger att han jobbar på fiskavdelningen på ICA eller att en präst säger att hon ”jobbar med människor”.  Vi har väl alla stunder i livet när vi önskar få slappna av och vara ifred. När det gäller Tidsjakten så tycker jag att ämnet är viktigt att ta upp samt att det är en kollektiv utmaning som vi tillsammans behöver debattera för att kunna påverka och förändra.

”Jo, första gången jag var med på galan. Berättar min bordsgranne. Så kände jag mig generös och beställde in vin till hela bordet. Alla blev jätteglada, men alltför snart så var sändningen över och det var en del vin kvar. Det tyckte jag var synd att lämna, så jag stjälpte i mig en hel flaska själv. Väl rund under fötterna så pratade jag med allt och alla. Det var ingen som undkom mig. Men det var inte det värsta. När jag fick syn på högste chefen på bygget, släntrade jag fram och hälsade som att vi var bundisar. Jag la fram den ena idén efter den andra på program som jag tyckte att jag skulle få göra. Jag avslutade med att säga ”Årets julvärd. Är inte jag som gjord för det?” Om man säger så här; Jag hade ångest i två veckor efteråt.”

Jag skrattade så tårarna rann åt hans sätt att beskriva sin första gala. Jag smuttade försiktigt på vinet till förrätten och bestämde genast att det fick räcka med det glaset. Bakom mig gick David Helenius upp på scenen och presenterade kvällens program. Bredvid honom stod en ljus Hollywoodskönhet. De var så fullständigt naturliga. Men jag hade sett dem innan. Totalt fokuserade, noga repeterandes sina repliker. Säga vad man vill, men förberedelser är A och O om man ska få något att se spontant ut. Och övning ger färdighet. Det kunde David Helenius konstatera när han senare under kvällen fick gå upp och ta emot pris som bästa manliga programledare. Jag suckade nöjt när jag såg det märkligt välsmorda maskineriet bakom kameran. Tänk vad roligt att få se att alla som sitter här är lika vanliga som vi som sitter hemma i soffan och tittar. Det måste vara avkopplande för dessa kändisar att gå på en firmafest där man ”bara är en i mängden”. Fast när jag ser mig omkring så verkar inte alla lika avslappnade. Det är inte bara en fest. Det är också ett mingel där man knyter kontakter och ”raggar” nya jobb.

När sändningen är över väller alla in till efterfesten där dansgolvet dominerar och där kanalerna har sina egna barer. Jag hittar min kollega Lotta i folkhavet och både hon och jag tittar in mot dansgolvet där det är febril aktivitet. ”Vet du vad jag är sugen på nu?” Hon nickar. ”Ja, och det är jag med.” Småskrattande tar vi oss mot utgången och hem till våra familjer som sitter och väntar. Sändningen är över. Mamma är snart hemma. Hemma där jag vet med säkerhet vilken som är min plats vid bordet.

Önskar dig en avkopplande helg och en effektiv vecka

Petra Brask

”Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig.”
Christian Morgenstern (1871-1914)

 

 

Tänk om du missar något?

missat”Nej, jag vägrar! Jag vill inte ta bort ljud och aviseringar på telefonen. Tänk om jag missar något? Du vet den här släpper jag aldrig! Jag har med mig den vid middagsbordet, på toaletten och t o m när jag går ut med hunden.” Den långa rödbrusige mannen med tjocka glasögon forcerar fram ett leende samtidigt som han torkar upp några droppar kaffe som skvimpat ur koppen som ett smutsigt sommarregn ner på det slitna skrivbordet. Kaffekoppen är grön och vit i samma färger som hans favoritfotbollslag. Att han har mobilen klistrad i handen samtidigt som han torkar upp kaffet verkar inte slå honom som något märkligt. Att han har mobilen med sig vid matbordet och på toaletten är inget ovanligt. 50% har den med sig vid middagsbordet och 25% surfar som bäst på toaletten tydligen. Det jag däremot kan tycka är en märklig utveckling i världen är att människor faktiskt kan sitta och skriva mejl till sin chef samtidigt som de torkar sig där bak. Har vi inte blivit underligt gränslösa med varandra då? Plötsligt säger min deltagare; ”Vet du vad som är så konstigt?” Jag skakar på huvudet och lägger nyfiket huvudet på sned.

Det här är första bloggen efter semestern och den varma härliga sommaren, men jag har egentligen varit igång och jobbat en månad med att spela in de sista avsnitten i Tidsjakten. På Titan sitter man och redigerar intensivt för att leverera programmet i tid. Pressdagen på SVT härom veckan när de släppte höstens nyheter var fullspäckad med programledare som blev mingelintervjuade av de 80 närvarande journalisterna. Jonas Leksell och jag hade fullt upp. Intresset för Tidsjakten är stort. Kanske för att det är något vi alla känner igen oss i? Det där med att få ihop tiden och livet? Bitvis är det en ekvation som är svår att få ihop. Det kan jag själv intyga efter att ha börjat hösten med att jobba som tidsexpert i TV och samtidigt har högsäsong vad gäller kurser och utbildningar. Nu har jag mer nytta än någonsin av mina egna tips i planering. Och det är tur att jag jobbar med det jag gör. När jag säger Nej så möts jag av förståelse och respekt. Istället för att bli sura över att jag tar korta telefonmöten istället för långa på-plats-möten, så glimtar det till av förundran och man utbrister ”Du lever verkligen som du lär.”

Men hur gör du när du inte kan skylla på att du är effektivitetskonsult och ändå behöver säga nej och sätta gränser? Hur kan du vara tydlig, klar och rak gentemot dig själv, din tid kontra din omgivning och det som förväntas av dig? Det är något jag hoppas att programmet Tidsjakten ska hjälpa till med. Min huvudorsak till att göra programmet över huvud taget är att få oss alla att ifrågasätta hur vi egentligen lever och förvaltar vår tid och våra liv. För det finns en kollektiv stress och press. Det pågår en hets som vi gemensamt behöver stanna upp och fundera över. Vad är egentligen viktigt på riktigt? Hur ska vi kunna lägga tid på rätt saker, om vi alltför sällan för en dialog med oss själva om varför vi gör som vi gör?

Simultankapaciteten är inte på topp. Min deltagare har nu gett upp försöket att prata med sin Hammarby IF-märkta kaffekopp i handen samtidigt som han försöker plocka fram en bild i sin telefon. Han ställer ner koppen och hittar genast fotot han söker. ”Titta här! Det är min hund, Rocky.” säger han stolt. Jag tittar ner på den lilla hunden och undrar inombords hur han fått sitt namn. ”Du vet Rocky är en envis liten rackare som vill ha husse helt för sig själv. HAN märker så fort jag har mobilen med mig när vi är ute och går. Du vet han sätter sig ner och vägrar gå då. Då blänger han och väntar på att jag ska stoppa ner mobilen igen och bara vara med honom. Så nu har jag börjat lämna mobilen hemma.” Heja Rocky. Du har förmodligen räddat husse från att gå in i väggen eller åtminstone från att gå in i en lyktstolpe.

Ikväll är det Kristallengalan och min familj kommer sitta bänkade framför TVn i hopp om att få se en skymt av deras personliga favoritprogramledare. Förmodligen kommer de inte att få det. Men det värmer gott i mitt hjärta att veta att de sitter där. Jag är nyfiken på hur många på galan som kommer sitta uppkopplade på sina mobiler i rädslan för att missa något? Jag lovar att rapportera nästa vecka. Själv har jag ingen aning om vem jag ska sitta bredvid eller vad man förväntas göra på en sådan gala. Men jag är helt klar över att det enda jag är rädd att jag missar är en mysig fredagkväll med min man och mina barn.

Önskar dig en kristallklar helg

Petra Brask

 

“I’m an idealist. I don’t know where I’m going, but I’m on my way.”
Carl Sandburg

Grattis Moder Svea

Tidsjakten1Tre steg i det gröna och så ropar kameramannen ”Tack, det räcker. Gå tillbaka fem steg och börja om.” Min programledarkollega och jag står mitt ute på en blomstrande äng och ska göra en sista tagning för ett av avsnitten i programmen. Vi är lite mer än halvvägs och har fått en riktigt bra start. Inte bara på ängen. Familjerna vi besökt har tagit emot oss med öppna armar, trots att vi stundtals kommit med stora sjok av kameramän, ljudteknik, redaktörer och producenter. Medan jag väntar på att vår kameraman, Martin, ska ställa in skärpan igen, tänker jag tillbaka på vårt möte med den första familjen där det vällde ut barn, katter och hundar ur huset. Hela deras hem var fullt av oavslutade projekt och dess invånare var trötta och stressade. Och jag bävade ”Herregud, vad har jag gett mig in på? Tänk om jag inte klarar av att hjälpa dem att strukturera upp sin tillvaro och frigöra tid?

Den här veckan har varit som en dröm. Sverige är så grönskande vackert nu och vi filmar mycket utomhus. Ena dagen står jag nere i södra Sverige i en vacker berså. Nästa dag är jag ute på en lummig äng och ser ut över en glittrande blå vik i Mellansverige. Mina kollegor undrar bekymrat hur jag får ihop det. ”Det är många programdeltagare du ska coacha nu, samtidigt som vi behöver din hjälp med innehållet i kommande avsnitt. Och så ska du ju filma också. Hur mår du?” Jag ler inombords och tycker att det skulle vara oerhört komiskt om programledaren och coachen i Tidsjakten blev för stressad. Men samtidigt njuter jag faktiskt av att ha kollegor som månar så om mig. Det finns någon del i mig som får en kick av att de tror att jag sliter. Men faktum är att jag njuter något så oerhört just nu.

Den jobbigaste perioden är över. Den där allt kändes nytt och främmande, när jag hade svårt att gå och prata samtidigt framför kameran. Nu börjar jag kunna termerna i branschen. Jonas, min programledarkollega, och jag har lärt känna varandra och det känns som att hela produktionen har slappnat av i förvissning om att vi verkligen levererar det vi ska. Jag har fått mycket positiv feedback, men det bästa är att deltagarna i programmet är så nöjda och glada. De går i mål och ser betydligt piggare och lugnare ut när jag lämnar dem. Men samtidigt är de sorgsna. ”Ska ni gå nu? Det kommer att bli så tomt. Vi har vant oss vid att ha er här. Men, Petra, du kommer väl tillbaka snart?” Jag lovar att det gör jag visst. ”Coachingen fortsätter ett tag till så att vi säkerställer att förändringen blir beständig.”

Samtalen och mejlen med frågor från mina kära kollegor Janne och Monica strömmar in mer sällan, de sköter rutinerat och proffsigt våra kunder och vanliga utbildningsverksamhet. Till och med hemma har vi landat i rutiner kring mina högst oregelbunda arbetstider och ibland väldigt långa dagar. Min käre sambo påstår att mina barn är ännu mer hjälpsamma när jag inte är hemma. Han samarbetar effektivt med min exman, barnens pappa, om hämtningar och lämningar och skjuts till aktiviteter, som krockar med inspelningstider.

Jag tar ett djupt andetag där ute på ängen. För en stund känns det som att jag står där alldeles själv. Martin, Jonas, Maja, vår inslagsproducent och Pascal, vår ljudtekniker, försvinner bort, deras röster hörs bara som svagt mummel när jag ser ut över det blå vattnet som möter ängen så mjukt. ”Du klarade det, Petra. Du är inte klar än, det finns prövningar kvar. Men oj, vilken start du fått. Bra jobbat. Njut nu. Njut av den här stunden.” Det är som att en osynlig ande står bredvid mig och viskar peppande ord i mitt öra. Jag tar in den lugna skymningen, ser solen sänka sig bakom en dunge och ett vemod sköljer över mig. För precis så kunde hon låta, min bästa coach i världen. Hon gick bort för fyra år sedan och kommer inte att se det här programmet. Men hon hade varit så stolt, oavsett hur det hade gått. Stolt för att jag vågar följa min dröm. Och idag när jag firar den svenska nationaldagen, Moder Svea. Så ska jag också passa på att fira dig mamma. Och alla mammor och pappor därute. Alla coachande föräldrar, vänner, nära och kära som älskar dig oavsett om det går bra eller dåligt. Sverige är så vackert nu. Så passa på att stanna upp och njut en stund. Grattis till dig, och grattis till Sverige, vårt forsterland.

Oavsett vilken äng i livet du står på så önskar jag dig en njutningsfylld helg

Petra Brask

”If you can dream it, you can do it.”
Walt Disney

Är du lätt att förstå?

no-one-understands-me-yellow-traffic-light”Det var tanten som släpade hit mig. Hon tjatade så länge och till slut sa jag ”Ja.” för att få tyst hemma. Vi har varit ihop i 24 år nu och jag tycker att det fungerar bra.” Mannen som talar har en antydan till kulmage och hans fru sitter bredvid i kläder som effektivt döljer minsta kroppskontur. Hon ser liten ut bredvid sin man. Kanske känner hon sig så också? En djup suck undslipper henne. Med darrande röst säger hon sitt förnamn och fortsätter; ”Ja, jag har varit ihop med min man här i 24 år, som sagt, men jag håller inte med om att vi har det bra.” Mannen bredvid henne vänder förvånat på huvudet och suger häftigt efter andan. ”Har vi inte?!”

Den här veckan har varit en av de bästa på länge och samtidigt ändå varit full av stora utmaningar. Jag tycker att jag ständigt vandrar utanför min komfortzon nuförtiden, men alltid hittar hem igen framåt kvällen. Men den här veckan har jag nog snarare vidgat komfortzonen. Det har känts som att åka Gröna Lunds Berg-och dal-bana för första gången.

Har du någon gång känt att det du gör inte fungerar? Upplevt att du inte når fram? Eller att det du säger är ju självklart rätt, om nu bara den tröga omgivningen kunde fatta hur rätt du har? Har det någon gång hänt i din relation? Självklart inte. 😉 Men du har kanske sett människor på TV som ständigt missförstår varandra. Och själv sitter du där hemma i soffan och stönar. ”Vad korkade de är. Om hon bara säger… och om han bara svarar… så har de ju rett ut det hela. Suck, så där hade jag aldrig gjort.” Eller hade du det? För mitt uppe i livet, på språng och i full karriär, skolavslutningarna och projekten som ska avslutas före semestern, så kanske inte din kommunikationsförmåga alltid är på topp? Vare sig hemma eller på jobbet?

Vanligaste orsaken till separation var för bara några år sedan att någon i relationen varit otrogen, så är det inte längre enligt relationsexperterna. Nu beror det på att vi växer ifrån varandra. Växer? Eller prioriterar oss bort ifrån varandra? Jag har sökt efter siffror som visar hur många minuter vi egentligen pratar med varandra i en parrelation per dygn, men tycker inte att källorna har varit trovärdiga. Är allergisk mot kvällstidningarnas skrämselpropaganda om att vi spenderar alldeles för lite tid med våra barn eller vår partner. Allt för att vi ska få hicka och öka tidningarnas lösnummerförsäljning. Däremot är jag känslig för om min man eller mina barn påpekar att de får för lite tid med mig. Siffran på vår tid tillsammans och kvalitén på densamma är desto mer intressant.

Jag är mitt uppe i en arbetstopp där jag ständigt utmanas med nya deltagare och med den lilla detaljen att en kamera fångar upp minsta nyans jag gör. Men det är en dröm som går i uppfyllelse, så jag klagar inte. Men min käre partner har börjat muttra;  ”Heter programmet verkligen Tidsjakten? Hur är det med vår tid då?” Med anledning av detta hade jag bokat in två hela dagar förra helgen där vi skulle gå en kurs i konsten att kommunicera tillsammans. Två lyxiga dagar, där bara han och jag skulle få mötas i övning efter övning. Låter det som en dröm? Eller en mardröm? Tja, min man var inte världens lyckligaste när jag berättade den ”glada överraskningen” för honom. ”Vad är det för fel på en romantisk weekend någonstans? Herregud, med den där kursavgiften hade vi haft råd med en bröllopssvit på ett slott. Och sluppit dela den med andra.”  Han syftade på det faktum att det på kursen skulle vara sju andra par också.

”Det här blir fint, älskling. Vi kanske får en ännu mysigare sommar tillsammans, när vi lär oss kommunicera på toppnivå.”  Min man mumlar att det tycker han redan att vi gör. ”Nästa gång hittar jag på något vi kan göra tillsammans…”

Därför var det så överraskande när jag under avslutningen av kursen satt och tittade på min man som lyssnade på det gamla paret som varit gifta i 24 år och där mannen motvilligt ler från öra till öra och säger ”Jag hade glömt bort hur roligt tanten och jag faktiskt har tillsammans, när vi pratar med varandra. Och verkligen lyssnar.” Hans fru ler generat men glatt och ser inte längre arg ut över det faktum att han kallat henne tant.

Jag är så nyfiken på vad min man ska säga som är näst på tur. Märkligt nog känner jag mig rörd. Jag är tacksam över att vi har fått så mycket kvalitetstid tillsammans. Det vi bland annat lärt oss är att man inte kan döma någon människa, för man har ingen aning om vad de gått igenom för att komma dit de är idag. Men helt klart vore det naivt att inte tro att det bagage vi bär med oss både från barndomen och tidigare relationer påverkar oss i vår nuvarande relation. Och i relationer med vänner och kollegor.

Två dagar med välgörande och klargörande kommunikation, kan få vilket hjärta som helst att åka berg och dalbana. En helg där båda parter blir sedda kan tydligen öppna ögonen på den mest envisa gråsten. Och då menar jag inte min man. Som för övrigt har vett att akta sig för att kalla mig tant. Ingen kommunikation i världen skulle rädda honom då.

Önskar dig en helg med kvalitetstid

Petra Brask

”Det bästa sättet att njuta av ditt liv är att sluta jämföra det med andras.”

 

 

Sida 2 av 512345

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask