Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Effektivitet & Time Management Kategorin

Moskva – staden som aldrig sover

Vasilijkatedralen Jag bet mig i tungan. Det kunde inte vara sant! Här stod jag i Rysslands huvudstad och vräkte ur mig något som fick mina deltagare att stelna till av förskräckelse. Jag försökte släta över, försökte rädda situationen. Men det såg inte ut som att jag lyckades. Vid kaffemaskinen på det lilla Moskva-kontoret stod nu tre ryssar och sneglade på mig med största misstänksamhet. Jag såg mig omkring på de vitkalkade väggarna som för att hitta något som kunde hjälpa mig. Utanför de höga fönstren såg jag några kontorsarbetare hasta iväg på sen lunch. Det var minus tjugo grader ute och de var rejält påbyltade. Jag vände mig tillbaka till mina ryska deltagare i ett sista försök att rädda situationen.

En stor skylt med mitt namn skrivet i prydliga bokstäver var det första jag såg när jag klivit av planet till Moskva och äntligen tagit mig igenom passkontrollen. Veronika, en av mina kunder och deltagare hälsade mig glatt välkommen och styrde oss snabbt bort mot expresståget och in mot stan. Med långa bestämda steg och klar röst gick hon igenom agendan för min vistelse. Och vilken agenda. ”Moskva är en del av mitt hjärta.” berättade Veronika som hade bestämt sig för att visa mig så mycket som möjligt av staden före och efter utbildningspassen på företagets nya kontor. Hon skulle visa sig vara en guide med en passionerad kunskap och en förmåga att leverera datum och historiska detaljer om Ryssland som om hon var en vandrande uppslagsbok. För en effektivitetskonsult så är hon en dröm-guide.

Det finns mycket i detta land som väcker kritiska frågor, men detta tålmodiga folk måste man har respekt för. Efter drygt 20 år som fritt land märks det att ryssarna fortfarande är tokiga i att upptäcka mycket av det vi i väst tar för givet, vilket gör att för många går livet i högsta hastighet. Det festas mycket, sovs aldrig och god mat och dryck är ett måste. Stämningen är livad och barerna håller i gång fram till småtimmarna alla veckans kväller och nätter. Moskva med sina 12 miljoner invånare är staden som aldrig sover.

Veronika

Moskva är också en kontrasternas stad med en bohemisk enkelhet som blandas med guldglittrande glamour. Överdådiga palats och vackra gamla kyrkor trängs med moderna glasbyggnader från tidigt 2000-tal. Det går inte att ta miste på vilka komplex som uppfördes under Stalins tid, även om min alerta guide noga pekar ut dem åt mig. De har gigantiska dörrar och enorma fönster, som får mig att känna mig som en liten blöt fläck på marken. Men min guide styr mig med bestämda steg mot Röda Torget och Vasilijkatedralen. Jag tappar räkningen på alla teatrar vi passerar och noterar hur stora folkmassor som står i kö för att ta sig in på kvällsföreställningarna. ”Det här är teaterscener som används flitigt och du får vara ute i god tid om du ska få biljetter till någon föreställning.” berättar Veronika och slänger ur sig en rad ryska pjäsförfattare och deras verk som hon uppskattar extra mycket. Jag försöker lägga deras namn på minnet, men det är svårt. Så många konsonanter och ljud som är ovana.Bolsjojteatern

Vår promenad fortsätter i den minus elva-gradiga kylan samtidigt som Moskvas vackra Bolsjojteater uppenbarar sig som en syn framför mig. Jag ryser. Men inte av kylan. Känslan av historiens vingslag gör sig påmind. Tanken på alla de kända prima ballerinor som dansat där ger mig en häftig längtan av att ha velat stanna längre. Efter en middag på ryska traditionella pannkakor samt tre timmar till fots närmar sig Veronikas första guidekväll sitt slut. Hon lämnar av mig vid hotellet nära midnatt med löfte om att hämta mig halvnio dagen därpå. Själv har hon en timmes resa innan hon är hemma i sin lägenhet och jag undrar hur hon ska orka upp nästa dag igen? Hur ska jag själv orka? Att gå upp halvåtta och med tre timmars tidsskillnad blir onekligen en väckarklocka som skräller 4.30 svensk tid.  Utmattad slänger jag mig på kudden i hotellsängen och säger ”Sov nu!” till mig själv.

Nästa dag byltar jag på mig extra mycket inför den kyliga morgonpromenaden till kontoret. 20 minuters promenad i minus 20 graders kyla kan ibland te sig långt. Men det känns uppfriskande. Min första deltagare sitter redan på sin arbetsplats och väntar när vi kommer in genom kontorsdörren. Hans kollegor droppar in en efter en och så är utbildningsdagen i full gång. Inkorgar töms, skrivbord rensas, mappsystem organiseras och kalendrar fylls med värdefulla påminnelser och uppgifter. Mejlprogrammen får jobba till sitt yttersta och deltagarnas ibland bistra miner lyser upp när de får lära sig nya effektiva tekniker som underlättar vid tidsnöd.

Det är först under eftermiddagens kafferast som jag trampar i klaveret. Ordenligt. Mina ryska deltagare berättade anekdoter om sin stad och sitt land, vi pratade förstås om OS i Sotji och sedan kommer vi in på det ryska språket och dess uppbyggnad. Jag berättar stolt att min man kan en del ryska och hur avundsjuk jag är på det. ”Hur kommer det sig att han kan ryska?” undrar några av herrarna nyfiket. Jag berättar att min språkkunnige svärfar också läst ryska och varit intresserad av rysk historia och kultur. ”He was actually a spy.” hör jag mig själv säga. Jag vet… Det är oförlåtligt. Ryssarna stelnar till och en av dem försöker skratta överslätande. Jag mumlar snabbt. ”Eh, I mean, he had a very boring job. He was listening to radio traffic and most of the time nothing happened.” Inom mig skickar jag en tyst ursäkt till FRA och min stackars ovetande och sedan länge pensionerade svärfar. En snabb tanke till klassiska gamla spionfilmer far genom min hjärna. Scener där huvudrollsinnehavaren spanar ut genom hotellfönstret för att se om hon är skuggad dyker upp. Jag försöker snabbt skaka bort de tankarna.

herringDet var inte förrän vid middagen på kvällen som spänningen släppte. En av mina deltagare undrade om jag hade rest till många spännande länder. Visst hade du varit i Mellansöstern och Iran, undrade en av dem. Jag nickade och berättade om den gången jag stod i ett konferensrum i Teheran och inte för mitt liv kunde få slöjan att stanna kvar på huvudet. Tills deltagarana tröttnade och utbrast ”leave it” och så tog damerna i gruppen av sig sina slöjor också.

Ryssarna skrattar glatt och bjuder på egna resehistorier. Spänningen är bruten. Och in dukas fler rätter än jag någonsin orkar äta. Bland annat den ljuvligt läckra soppan Borsjtj och en underlig sillrätt som på engelska blev ”Herring under fur coat”. Tyvärr såg den ut så också, även om den smakade gott. Men det sägs ju att man äter med ögat också.

Kvällen tog slut alldeles för fort. Och när vi vandrade genom den folktäta staden kunde jag se att festandet bara hade börjat. Tänk omröda torget2 jag kunnat hålla igång som Moskva. Nu somnade jag istället och drömde om att snart få komma tillbaka. Kanhända drömde jag också om att kunna guida runt i Stockholm med pricksäkra årtal och passionerad kunskap om min hemstad. ”Moskva är staden i mitt hjärta.” sa Veronika när vi möttes. Och på något sätt lyckades hennes stad även smyga in i mitt.

Önskar dig en god helg i din drömstad

Petra Brask

Пе́рвый блин всегда́ ко́мом.
(Den första pannkakan blir alltid en ful en.)
Russian proverb

Känner du någon som lider av tidsbrist, har svårt att få ihop vardagen eller stressar för mycket? Vi söker deltagare till ny spännande TV-serie. Mer information här: http://www.petrabrask.se/Deltagare-till-TV-program.htm

Många affärergatuvy torg (2)

2013 i siffror

Varmt tack alla läsare för 2013! Ni är rekordmånga enligt 2013 års rapportering från WordPress, läs mer nedan. Bloggen har nyårsledigt och startar igen fredagen den 10 januari, 2014. Du kommer då få fortsatt rapportering om den senaste forskningen och tipsen inom effektivitet och time management. Du får följa med mig till deltagare i Sverige men också internationellt, bl a till Ryssland under våren. Tack för att du tipsat så många om den här fredagsbloggen, att det blivit så många läsare gör det helt klart roligare och ännu mer meningsfullt att skriva.

Önskar dig och din familj ett riktigt Gott Nytt 2014!

Petra Brask

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 32,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 12 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask