”Det här med att vi blir avbrutna så ofta, kan vi inte signalera tydligt när det är OK att störa eller inte?” Jag står i ett stort konferensrum på högsta våningsplanet i en byggnad nära havet i Karlskrona. Där är visserligen allt nära havet. Tidigare inrymde hela våningsplanet ett bibliotek, tills det ansågs omodernt med böcker. På fikarasten stryker jag avundsjukt fingrarna längs med bokryggarna och önskar att några av dem kunde följa med mig hem. ”Vi kan väl sätta upp röda eller gröna lappar som visar att vi är upptagna?” Diskussionen kring de största tidstjuvarna fortsätter intensivt efter rasten. Jag berättar om ett företag som testat allt och till slut köpte in röda och gröna kepsar till alla på företaget. ”Det fungerade inte heller.” tillägger jag snabbt och beskriver hur komiskt det såg ut när alla satt där i sina kepsar. Här måste vi tänka ännu klokare när vi ska förbättra den psykosociala arbetsmiljön och minska stressen. En kvinna i den stora gruppen räcker myndigt upp handen och säger. ”Jag vet ett tydligt sätt att visa att man inte vill bli avbruten av någon.”

Den här veckan började som vanligt på kontoret i Stockholm innan jag reste iväg för att utbilda i vackra Karlskrona. På kontoret mötte jag mina kära kollegor, Janne, Monica och Sara, och vi fick också besök av Jonas Leksell, min kollega från TV-serien Tidsjakten. ”Ni har ett jättefint kontor här och inte ett papper någonstans.” säger Jonas roat och stryker med handen över skrivborden. ”Men blir ni inte störda av varandra när alla är inne på kontoret samtidigt? Kommer du ihåg när vi började jobba vår första dag i det öppna kontorslandskapet på produktionsbolaget Titan?” Jonas vänder sig till mig och höjer på ögonbrynen.

Jodå, jag minns. Vi hade fått skrivborden bredvid varandra och Jonas hann inte mer än att sätta sig ner innan jag frågade om han ville ha hjälp med sina Outlook-inställningar. Han svarade ”Hej och Nej” i samma mening. Jag ryckte glatt på axlarna och fortsatte vant att ta bort alla onödiga avbrott och aviseringar i min egen Outlook. Jonas sneglade nyfiket på vad jag höll på med och när jag var klar, viftade han mot sin egen dator. ”Jag ångrar mig. Kan du göra det där du gjorde på den här maskinen också?” För mig var det win-win. Om jag fick bort Jonas pling och plång på datorn skulle det bli lättare även för mig att koncentrera mig. Nästa steg var att prata med hela teamet om att inte ha smartphones som ligger och surrar och durrar på skrivbordet.

Under min resa till Karlskrona satt jag och funderade igen på hur jag bäst skulle hjälpa de olika avdelningarna med deras tidstjuvar. På morgonen möttes jag av en energisk kvinna i en vacker blå klänning. ”Välkommen! Nu ska vi högst upp!” sa hon och marscherade sedan i rask takt uppför de många trappstegen. Redan på plan 2 hade jag gett upp tanken på att konversera med henne och sög istället girigt in allt syre jag kunde hitta i de anrika trapporna. Jag var glad och lättad när vi äntligen kom längst upp och tänkte att ”nu stannar jag här”. Kvinnan vände sig glatt till mig och sa ”Fikat kommer vi att ta längst ner på markplan och lunchen ska vi ta borta vid muséet. Det blir en härlig promenad i solen.”

”Det här med alla avbrott, kan vi inte bara göra som min mamma brukade göra?” Den sista kursgruppen för veckan vände sig nyfiket till kvinnan som räckt upp handen. ”En dag när vi var ute och körde bil och jag och mina tonårssyskon bråkade, slet mamma fram en clownnäsa ur handväskan och satte den på näsan. – Nu har jag fått nog av er och alla andra. Jag behöver lugn och ro och tills jag har fått det, så har jag den här på mig.” Kvinnan berättade hur pinsamt de hade tyckt att det var att deras mamma körde runt i stan med en clownnäsa på sig. De blev snabbt tysta och sedan lite fnittriga. Det såg ju ändå rätt roligt ut. ”Det var inte sista gången hon hade den på sig. Ibland hade hon den när hon kom hem från jobbet och då visste vi att vi skulle hålla oss lugna. För henne var det ett enkelt sätt att säga – Jag behöver eget utrymme en stund. Min mamma jobbade på dagis och hade väl hittat clownnäsan där. Hon hade den alltid i sin handväska och när hon dog fick jag ärva den.”

Jag brukar alltid säga att de bästa effektivitetstipsen har jag fått av mina deltagare. Så också i Karlskrona. Jag fick mycket frisk luft och motion, välsmakande mat och goda samtal bjöd deltagarna också på. På vägen hem funderade jag över kvinnan och hennes mamma. Tänk om vi alla skulle behöva ha en clownnäsa i väskan som vi snabbt kunde ta fram för att visa att vi behöver lite lugn och ro? Tänk om en clownnäsa skulle göra att vi fick humorn tillbaka och därmed en välbehövlig distans till det stora allvar vi tar oss själva på när vi hamnar i alltför stressade situationer. När vi rusar iväg i vår vardag utan att hinna stanna upp och tänka efter. Det vore onekligen en rolig och tydlig signal och säkerligen effektivare än röda och gröna kepsar.

Önskar dig en tydlig helg

Petra Brask

“Isn’t it rich? Isn’t it queer? Losing my timing this late in my career
And where are the clowns? Quick, send in the clowns
Don’t bother
They’re here”
Stephen Sondheim