Utvald eller bortvald?

”Jag blev inte vald, det kändes som att de andra inte ens la märke till mig.” tårarna blandas med mascara och bildar ett ojämnt randigt mönster i det unga ansiktet. Huvudet är nedböjt och ansiktet göms under tjocka blonda slingor.  ”När de sedan sa att nu har alla blivit invalda och fått en roll, så påpekade jag att så var det inte alls. Då tittade hela gruppen förvånat upp, som om de inte insett att jag var där. Sedan sa någon att jag kunde få vara suppleant till revisorssuppleanten. Jag skruvade på mig och visste inte vad jag skulle svara. Så då bestämdes det, så där utan vidare. Jag var stum. Jag blev suppleantens suppleant! Fattar du?” Tårarna letar sig hela vägen över ansiktet och droppar från kinderna ner på den stickade tröjan. Den ser varm och skön ut men kanske lite för stor på den späda kroppen.

Det har varit val i USA. Jag har funderat på om det kan vara någon i världen som har missat det? Det var spännande in i det sista och jag andades lättad ut när jag slog på morgonnyheterna och konstaterade att Obama vann. Det känns som att det är bra för USA. Och bra för världen. Det känns säkert väldigt bra för Obama också. Men hur är det att inte bli vald? Att t o m bli bortvald?

Det är en mänsklig grundrädsla, att hamna utanför gruppen, att bli ignorerad, förödmjukad eller bortstött. Vi är beredda att gå bra långt för att slippa uppleva den skräck det innebär att känna oss bortvalda. Vi springer hellre och ställer oss utanför frivilligt och av egen kraft, än att bli utesluten av gruppen.

Jag kan fortfarande minnas hur det var på gymnastiklektionerna i skolan. Dofterna från omklädningsrummet på 70-talet när vi klädde om till korta nylonshorts och tog på oss de vita sockiplasten. Jag visste precis rankingen bland mina klasskompisar. Vem som skulle bli vald först när vi skulle välja lag. Rädslan för att bli kvar sist. Jag minns också de som sa; ”Jag kan inte vara med på gymnastiken idag för jag är sjuk.” Och ibland var det säkert p g a en elak bacill, men ibland tror jag att det var av en rädsla för att bli vald sist.

Hur är det på din arbetsplats? Känner du att du tillhör? Har du behov av det?

En medarbetare betraktas som en medlem av en arbetsgrupp om hans eller hennes bidrag till gruppens arbete har en inverkan av någon betydelse på gruppens arbetsresultat.

Ibland vill vi vara med och höra till oerhört mycket, andra gånger föredrar vi att vara ensamma. Vi är olika när det gäller hur mycket och på vilket sätt vi vill inkludera andra och bli inkluderade av andra. Att ha kontakt och inkludera andra människor kan betyda ögonkontakt, samtal, möten, en klapp på axeln, täta samtal eller ett telefonsamtal.

När jag väntade på min dotter utanför musikskolan i måndags trummade jag otåligt på bilens ratt och tittade efter eleverna som strömmade ut med sina fioler på ryggen. Till sist kunde jag urskilja henne trots att det redan hunnit bli mörkt ute. Hon vinkade och gick mot min bil, samtidigt som en mamma i bilen mittemot hastigt skuttade ut och ropade HEJ! till min dotter. Mamman öppnade menande bagageluckan för fiolen och vinkade igen och sa Hej, heeej! Som ett stort fan av vardagshumor satt jag kvar med ett brett leende och såg hur min dotter gick förbi den snopna mamman och istället hoppade in i min bil. Då först insåg hon att hon försökt vifta till sig fel barn. Med ett avväpnande skratt vinkade hon till oss båda och fick syn på sin egen dotter. Jag hörde tonåringsmumlet ”Men mamma, vad du är pinsam!” I mörkret är alla katter grå… Men döttrar?

Jag vände mig skrattande mot min efterlängtade unge och skulle precis krama om henne när jag såg att hon, som nyss varit så glad när hon gått med kompisarna, nu fullständigt hade brutit ihop. Det var som att gå från strålande solsken till orkanen Sandy på en millisekund.

Men lilla älskling, vad har hänt? Sa jag bekymrat. Och då kom den. Historien om hur fiolorkestern skulle bli en förening för att de ska åka på musikläger och hur hon känt sig totalt ignorerad. ”Jag ville ju få en roll som betydde något. Kanske inte ordförande eller sekreterare, det verkar så jobbigt, men någon riktig roll. Nu blev jag suppleantens supp. Det är inte ens en riktig roll!”

När vi kom hem slängde hon sig om halsen på sin bonuspappa och snyftade ur sig samma historia igen men med fler detaljer. Vi turades om att trösta och prata om vikten av att känna att vi tillhör, känna att vi blir valda och inte bortvalda. Men också om vikten av att ha en inneboende känsla av att vara utvald, speciell, älskad och del i ett sammanhang oavsett om man blir invald i styrelsen eller inte.

När vi låg och mös på sängkanten vid läggdags, berättade hon om discogruppen på skolan där hon är ordförande och att det är skitjobbigt att få alla att lyssna. På senaste mötet pratade kompisarna i mun på varandra, någon fingrade på datorn, andra fipplade på mobilen, en kompis visade en bild på en häftig högtalare och sa samtidigt; ”prata på du” till den som hade ordet. Min dotter suckade och sa att det är säkert så här för att vi är unga och så barnsliga. Jag fnissade och sa att så här går det till på vuxnas arbetsplatser också, precis så här faktiskt.

Vi sa god natt och jag stod kvar en lång stund i dörröppningen och tittade på henne när hon vände sig om för att sova. Tänk vilken tur jag har som får tillhöra det här teamet. Jag är så glad för att hon väljer att öppna sig för mig.

Önskar dig en tacksam helg med ditt team

Petra Brask

“En kommitté är en skara ovilliga, utvalda av en skara olämpliga, i syfte att besluta något onödigt.”
Richard Harkness (1907-1977)

Lämna ett svar