”Att det mänskliga i oss är det som utmanar effektiviteten, har varit det som har gjort mest intryck på mig under den här utbildningen.” säger den 60-åriga kvinnan eftertänksamt. Hon har ett piggt utseende och en kort tuff frisyr. Kvällen innan hade hon oroat sig. ”Jag är rädd för den där delen i datorn. Att jag inte ska hänga med på den.” Hennes kollega ser bekymrad ut. ”Du förstår jag äger inte ens en mobiltelefon, något som brukar bemötas med stor irritation från omgivningen.” Jag tittar fascinerad på kvinnan och tycker att livet utan mobil låter väldigt spännande. Hur hanterar hon det? Något som min mamma hade tyckt var en väldigt konstig fråga så länge hon levde. ”När människor kommer och visar foton på barnbarnen i telefonen och påpekar att de minsann kan prata med dem via Skype, säger de snäsigt; ”Det skulle du också kunna om du hade en mobil.” hon hämtar andan och fortsätter med glimten i ögat. ”Men då brukar jag svara; Jaha! Är det bara en mobil som behövs?! Jag trodde man behövde ha barnbarn.”

Den här våren har uppdragen varit många och täta. Precis som jag lär ut så har jag fått hårdprioritera bland uppgifterna och då har bloggen fått stå tillbaka ett par veckor. Så här kommer några reflektioner från den senaste tiden som trots mängden uppdrag har varit en riktig energipåfyllare. Stundvis har det känts som min dag i tv-serien ”Så mycket bättre.”

Har tränat två ledarcoacher inom landstinget i en handledarutbildning av vårt program. Att lära upp andra på det här konceptet är en stor utmaning, då det ser betydligt lättare ut än vad det är. Men att jobba med två vana pedagoger med stor erfarenhet av att coacha inom sitt område var en dröm. Att höra dem reflektera över materialet och bli så förtjusta i det logiska upplägget, var en boost för en effektivitetskonsult. Att veta att de nu går ut till hårt ansträngda läkare och sjukvårdspersonal för att hjälpa dem att frigöra tid och energi, känns gott i hjärtat.

Har också haft förmånen att få möta rektorer och skolledare över hela Sverige och föreläsa för dem. Ytterligare ett område med tuffa krav och små resurser. Tacksamt att få bidra till och också inspirera till erfarenhetsutbyte.

Som en kontrast till denna värld har jag varit på Chefgalan på Grand hotell. Där var det definitivt ingen som saknade mobil. Vi var många som skamlöst twittrande rapporterade hela kvällen. Många kloka ord föll ur munnen på både föreläsare och pristagare. Men det var två ledare som stack ut och förvånade mig.

Den första var Sverker Göranson, vårt lands överbefälhavare, som öppet går ut och talar om att han varit utbränd. Med orsakerna till den två månader långa sjukskrivningen har han mötts av stor respekt långt utanför de egna leden. Han berättar hur hans fru försiktigt påpekat. ”Men Sverker även om du är ÖB så kan du vara mänsklig och bränna ut dig.”

Den andra ledaren som imponerade stort vann rättmätigt priset för Hälsofrämjande chef 2015; Magnus Sallbring, HR- och marknadsdirektör på Atea Sverige. En evangelist som med glödande passion, målmedvetenhet och en nypa storhetsvansinne har lyckats engagera 93 procent av de egna medarbetarna – och stora delar av sin bransch till ett hälsosammare liv. Han blev glad över priset och medgav att när han ger sig ut på löparrundan tycker han fortfarande det är lika smärtsamt som att dra ut en tand hos tandläkaren.

Jag log och tänkte på min dotter som den senast tiden blivit min träningscoach. Efter min olycka med njuren i vintras fick jag order av doktorn att ta träningsuppehåll i några månader. Vilken lycka kanske någon tycker? Det kluriga var att komma igång igen när uppehållet var över. Min dotter sa peppande ”Du behöver bara ta på dig träningskläderna och ta dig ut, så har du lyckats.” Det lät så enkelt att jag föll rakt i fällan. När jag väl stod där ute på verandan kändes det ju fånigt att inte börja springa. Vilken glädje att upptäcka att kroppen höll och att det kändes riktigt bra. Har fortfarande morgnar när jag vaknar och måste fixa det med strategin. ”Tänk inte. Bara gör det. På med kläderna och ut.”

En hel del tidiga morgnar blev det också i förra veckan då jag tack vare Länsförsäkringar i Skåne fick ta mig igenom många av söderns vackra städer och landsbygd. Temat var ”Hur förebygger vi stress” och det blev föreläsningar från tidigt till sent samt medverkan i radioprogram tillsammans med flera proffs inom området. Är nu lite förälskad i vackra Skåne.

Det största intrycket gjorde dock min resa till Nepal och den härliga gruppen med deltagare från International IDEA i huvudstaden Kathmandu. Tänker extra på dem, deras nära och kära och alla deras landsmän nu när de drabbats av den väntade jordbävningen. När min kollega Monica och jag blev hämtade av chefen för organisationen som vi skulle utbilda, gick hon igenom med oss i bilen alla detaljer kring jordbävningen. ”Vi har inte haft några småskalv på länge nu, vilket är synd, för då hade vi sluppit ett stort skalv. På kontoret har vi gått en veckas utbildning i första hjälpen och fått instruktioner om hur vi ska göra när det väl händer. Man ska alltid bära med sig en vattenflaska, en chokladbit och en ask med tändstickor.” Monica och jag tittar på henne och ser sen oroligt ut genom fönstret och den myllrande stad vi passerar. Många av byggnaderna ser inte ut att klara en större vindpust, än mindre ett jordskalv.

Vi blev mottagna med stor värme och hade några härliga utbildningsdagar på deras kontor. Jag minns när jag satt och coachade en deltagare att jag reagerade på att en apa klättrade över grinden till kontoret och hastigt sprang rakt in mot entrén. De är ganska tjuvaktiga och letar gärna efter något de snabbt kan få med sig. Funderade om den skulle slinka in och ta min datorväska som stod i hallen, men så såg jag att den vek av runt huset och mot köket. Förstås! Det var dags för lunch. Hela kontoret doftade av himmelska dofter av Nepalesiska traditionella rätter som deras kock tillagade varje dag. Jag kände hur det vattnades i munnen.

När uppdraget var slutfört stannade vi kvar ett par dagar och passade på att besöka landets fina museum, tempel och kulturarv. Det är ju trots allt där Buddha är född. Under riktigt klara dagar kunde vi vid solnedgången skåda Mount Everest i all sin prakt. Något som vi åkte rakt förbi när vi flög hem igen.

Jag vet att jag kände en viss lättnad över att jordbävningen inte kom under vår vistelse. Men en stor sorg över att den skulle behöva komma och drabba det fina land och de människor som lever där så tätt inpå varandra. Under vår vistelse fick vi kontakt med en hjälporganisation i Nepal, så att vi kan bidra till landet. Ett land som med sin själ nådde rakt in i min och fick mig att stanna upp och ta in livets stillhet med alla sinnen.

”Petra, vad är den största skillnaden mellan oss i Asien och er i Europa när det gäller stress?” frågar ordföranden för Nepal Law Society, som också bett att få delta i utbildningen. Jag tänkte länge innan jag svarade. ”Jag skulle tro att det handlar om en inre stillhet. I Europa känns det som att flera har tappat kontakten med sitt inre och jagar för att tillfredsställa en inre tomhet med yttre behov. I Asien upplever jag att man har en kontakt med sitt inre, en större fokus på nära och kära och får sina största behov tillfredsställda där. Det betyder att man inte behöver jaga yttre behov lika mycket.” Han såg överraskad ut över mitt svar men nickade sedan och sa; ”Det kan jag mycket väl tänka mig.”

Inom mig undrade jag vad jag fick det svaret ifrån och hur sant det är. Men tänk om det är sant? Vad kan jag då göra för att hitta mitt själsliga inre lugn hemma i Sverige igen? När jag stannar upp och ger något min fulla fokus känns det så mycket bättre. Och då menar jag inte min mobil.

Önskar dig en ”så mycket bättre”-vecka

Petra Brask

“I can speak to my soul only when the two of us are off exploring deserts or cities or mountains or roads.”
– Paulo Coelho

 

Min kollega Monica och jag första morgonen på hotellet. Något yrvakna. Tidsskillnaden mellan Sverige och Nepal är 4 timmar och 45 minuter (!). Så här står vi svensk tid klockan 03.15 på morgonen. Dags att hålla kurs!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är vår kursgrupp i Nepal tillsammans med mig och Monica. Helt underbara! Våra tankar är hos dem och deras nära och kära samt alla landsmän i Nepal efter det stora jordskalvet i lördags den 25 april, 2015. Tänk att denna bild är tagen för endast tre veckor sedan.