När allt faller på plats

renarDen där känslan av att falla, när allt går som i slow motion. Det är lunchtid och jag är på väg till taxin efter att ha avslutat några dagars uppdrag i London. I ena stunden ser jag hur människor rastar sina hundar i Hyde Park på andra sidan gatan, i nästa sekund har jag snubblat på något och flyger fram i luften. Jag har väskor i båda händerna och min första instinkt är att inte släppa dem. Någonstans i fallet ändrar jag mig och hinner få fram höger hand för att ta emot mitt oundvikliga fall mot de obevekligt hårda gatustenarna. Höger arm tar första stöten och jag känner att armbågen pressas in mot kroppen och som i en rekyl slår höger tinning rakt i gatan och sedan ser jag bara stjärnor. ”Jäklar, inte huvudet, farligt.” hinner jag tänka. Men föga anade jag att mitt liv inte skulle hänga på min huvudskada, utan på något helt annat.

Det är så konstigt hur allting bara ordnar sig och faller på plats när man är nödd och tvungen. Jag möter ofta människor som är stressade över sin roll på företaget och i privatlivet. De inger en känsla av att allt står och faller med dem. Ni vet den där känslan av att vara oumbärlig, som jag tror vi alla kan uppleva någon gång. Uppstressade deltagare kan sitta och jaga runt mejl med en frenesi likt en toppatlet och maniskt mumla ”Jag måste hinna få iväg… Det här projektet hänger på… Du vet, om jag inte… då kommer allt att rasa…” Många tar sig inte ens tid att tänka färdigt tanken på vad som skulle hända om de inte svarar på alla mejl inom en timme, om de inte får iväg den där rapporten, om de inte får till århundradets julfirande eller den coolaste nyårsfesten. Om de blir sjuka så jobbar de ändå och fixar allt på hemmaplan, för herregud, hur skulle det annars gå?

När vi är stressade tänker vi inte alltid särskilt rationellt. Kroppen reagerar som att du är utsatt för fara. Din insats blir på liv och död. Det är ett fantastiskt system vi har i kroppen. Det fungerar utomordentligt väl, när du verkligen är utsatt för fara. Men om den fara du stirrar i vitögat inte är en kraftigt uppretad tiger, en lastbil som är på väg att köra över dig eller en ilsken partner (vet inte vad du anser vara värst), utan en liten rektangulär sak på ca 12 centimeters höjd och 6 cm bredd, som ligger och surrar. Då kan det vara dags att stanna upp och ifrågasätta varför ditt system går på högvarv egentligen? Hur stor är faran? Vad är det värsta som kan hända?

Vid mitt fall utanför Hyde Park trodde jag att det värsta som kunde hända var en allvarlig hjärnskakning och två veckors ordinerad vila. Men jag insåg förvånad att mina kollegor hanterade mitt arbete alldeles utmärkt utan mig. Jag var på inget sätt oumbärlig och det var en fantastiskt skön känsla. Mitt mörbultade huvud och ansikte tog en och en halv vecka på sig att läka och sedan gick den värsta blånaden att sminka över.

Trots glädjen över att kunna börja jobba igen var tröttheten överhängande. Varje dag kändes som att släpa på ett ankare. Jag fick ta i från tårna för att klara av det som normalt går lättare. Behövde jag mer vila? Hade jag fått någon slags smyginfluensa? Efter ytterligare några veckor med resor kors och tvärs i Sverige och ett stopp till i London, så bad jag mina kära kollegor om hjälp att boka om i kalendern för att få ett par dagars vila.

Kvällen innan jag skulle börja jobba igen, var jag på föräldramöte på sonens nya skola. Kände mig mycket piggare, men hann bara sitta med på mötet i tio minuter innan jag fick skynda ut med handen över munnen. Alldeles kallsvettig föll jag ihop vid bilen och kom inte längre. I höger sida skar en värk som jag var övertygad om skulle ha ihjäl mig. Med darrande fingrar får jag fram mobilen och ringer min man. Jag tjuter i luren att han ska hämta hem mig. Min rådige man är snabbt på plats och kör mig direkt till akuten.

Väl inne på sjukhuset imponerar vården med sin handlingskraft. Det visade sig att under mitt fall i London hade min njure blivit skadad och en blödning hade uppstått. Blodet hade så småningom börjat koagulera och satte igen blodkärlen, vilket resulterade i en njurinfarkt. En tredjedel av min högra njure dog av syrebrist och det innebär förstås en hel del smärta. Efter en vecka på sjukhus konstaterade man att inga andra organ var i fara och lyckades via kärloperation få bukt med blodpropparna i njuren. Min åkomma är så ovanlig att jag går under namnet ”Njuren” på Södersjukhuset i Stockholm. Jag kommer att få gå på blodförtunnande i ett halvår och får låta bli att flyga under några månader.

”Vilken otur!” är väl den vanligaste kommentaren jag har fått. Men jag känner bara en stor tacksamhet. Är så tacksam för läkare och sjukvårdare som lyckades rädda resten av min njure, tacksam för mina vänner och kollegor, Monica och Janne, som löste allt till det bästa för våra kunder och uppdrag. Tacksam för underbara kunder som är så förstående för allt som hänt. Tacksam för familj och vänner som visar så mycket omtanke och kärlek i de svåraste av stunder. Extra tacksam för min svägerska Dina som arbetar som intensivvårdssköterska på SöS och var med mig både före och efter den tuffa operationen. Tacksam för min man som är vårdkunnig och kan ge sprutor så att jag kunde komma hem från SöS tidigare. Tacksam för att jag lever och har fått en ny chans till ett mer hälsosamt liv.

När jag ligger där inne på SöS och är alldeles blek och glåmig, rufsig i håret och med landstingets oformliga vita skjorta på mig, så säger läkaren ”Du behöver börja röra på dig. Gå till dagrummet och tillbaka, det är en lagom promenad för dig.” De sjuttio meterna till dagrummet känns som tre mil efter en vecka i sjuksäng. Jag sjunker darrigt ner i en fåtölj framför Tvn och laddar för att ta mig tillbaka igen. När jag sitter där, ser jag en dam som stirrar på mig. Jag tittar bort. Efter ett tag ser jag hur hon reser sig och börjar hovra runt mig. Det händer att jag blir igenkänd från TV-programmet ”Tidsjakten”, men jag tänker att i detta tillstånd kan väl ändå inte en människa känna igen mig? ”Hoppas inte.” tänker jag tyst för mig själv. Damen sätter sig plötsligt framför mig och lutar sig framåt och säger med stark Karlshamnsdialekt. ”Ursäkta, men VAR har jag sett dig förut?!!”. Jag sväljer stoltheten och ska just till att svara, när hon utbrister. ”NU vet jag! Du jobbar på ICA i Nynäshamn, va?!”

Bloggen är tillbaka i mitten av januari 2015. Önskar dig en livsbejakande Jul och ett hälsosamt Nytt År

Petra Brask

”Kom ihåg att vi människor är sköra varelser. Så njut av livet medan du kan och lita på att allt faller på plats.”

 

Detta inlägg har 10 kommentarer

  1. Karin Blomqvist

    Oj! Efter att ha sett Tidsjakten hittade jag din blogg och började läsa dina inlägg. Men det kom inga nya och jag började undra vad som hänt. Nu vet jag! Vilken dramatik! Hoppas att du blir helt bra igen och att du får en skön och vilsam jul-och nyårshelg.
    Tack för Tidsjakten, jag såg och grät. Nu är jag sjukskriven till mitten av januari pga stressrelaterade besvär och en av anledningarna att jag till slut gav med mig och sjukskrev mig var era mycket givande program. Måste vårda mig själv och sluta jaga runt. Mvh Karin

    1. Petra Brask

      Hej Karin och tack för din fina feedback på Tidsjakten, det värmer! Är glad att serien kunde hjälpa till, det var verkligen min högsta önskan att den skulle göra nytta. Skönt att du blivit sjukskriven så att du kan vila upp dig ordentligt. Detsamma gäller för mig, efter min njuroperation. Fördelen med att livet drabbar oss på det här sättet är förmånen att få stanna upp och reflektera över vad som verkligen är viktigt. Hälsan är A och O, utan den fungerar vi inte. Sköt om dig och önskar dig en fin Jul och ett hälsosamt Nytt År. Allt gott Petra

  2. Alla

    Underbara Petra
    Mitt i allt elände du beskriver kan jag inte låta bli att skratta högt fälla en liten tår och känna enorm värme för dig min fantastiska Petra. Vilket underbart förhållningssätt till livet och det som utmanar. Visste inte att du skadat dig så allvarligt men är glad att du fick rätt vård till slut.
    Önskar dig en lugn och skön jul min vän
    Själv ska jag fira på Island med tjocka släkten tvivlar på att den blir lugn men alldeles säkert livfull och med lugn och kärlek i hjärtat
    Kramar från ett snöigt Island

    1. Petra Brask

      Tack finaste klokaste Alla! Så härlig respons, gör mig varm och glad inombords. Hälsa Island och njut med din familj! Hoppas 2015 ser till att våra vägar möts. Stor kram från ett åtminstone lite isigt och vackert vitt Stockholm.
      Gleðileg jól og Hamingjusamur Nýtt Ár
      Petra 🙂

  3. Ulrika Sandström

    Vilken dramatik för dig och din familj! Vi alla som är friska eller kan bli friska som i ditt fall, kan känna oss tacksamma varenda dag!

    Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år och hoppas att vi hörs eller ses på något sätt under nästa år!

    1. Petra Brask

      Tack Ulrika och detsamma önskar jag dig och din familj! Hoppas vi ses och hörs under 2015! Allt gott! Petra

  4. Anna

    Hej!
    Vilken otur du haft och samtidigt vilken tur att du fått så bra vård. Jag följer din blogg och blev fundersam när inläggen slutade komma, verkade liksom inte likt dig ( hur man nu kan tänka så om någon man inte känner..) Jag tycker att du skriver medryckande med humor och empati om viktiga ämnen, tack!

    Hoppas att du får en lugn och skön jul!

    1. Petra Brask

      Hej och stort tack för din feedback, det värmer! Önskar dig och dina nära och kära en härlig Jul och ett spännande Nytt År! Allt gott! Petra

  5. Catarina

    Fina Underbara Petra, massor med kramar och tack för tankarna om livet som är så kort och snabbt, så viktigt och underbart. 2015 önskar jag oss alla ett härligt år med massor med liv <3

  6. Simon

    Hej! Såg den här posten lite sent ute men ack så bra skrivet av dig!

    Din positiva inställning blev lite av en inspiration till mig och jag hoppas att du fortsätter med den än idag.

    /Simon

Lämna ett svar