Hur äter du enklast upp en elefant?

Det finns en sak som är min absoluta livlina just nu, en sak som håller ihop tillvaron, en sak som berättar för mig att jag faktiskt gör framsteg trots den enorma mängd jag håller på att ta mig igenom. Häromdagen hade någon familjemedlem flyttat den saken och jag blev helt kallsvettig.

Svettig var också den taxichaufför jag åkte med från Helsingfors till flygplatsen i veckan, du vet så där så hela bilen var fylld av doften och man önskar bara att man hade tagit en annan taxi. Men han var go och glad, speciellt när vi åkte förbi en BMW som hade hissat en liten finsk flagga på bilen.

 ”Very patriotic.” mumlade jag. ”Yes, or maybe they are salubrating something.” säger chauffören med övertydlig betoning på something, samtidigt som han skrattar rått. ”I have no idea what you’re talking about.” replikerar jag snabbt och tänker på alla gliringar jag fått hela dagen.  På lunchen fick jag plocka fram historia ända från VM 2003 och OS 2006 för att försvara vår ishockey-heder, som tog stryk under VM-finalen i helgen.

Dagens sista deltagare försökte försvara sig när jag frågade varför hon inte använde handlingsplaner eller checklistor.  Vi gick igenom förstudien inför kursen och noterade att hennes mål med utbildningen var att bli bättre på att komma igång med större och längre uppgifter och inte bara bocka av de lätta, enkla uppgifterna.

Hon hade skapat en tydlig att-göra lista, där hon prioriterat sina uppgifter. Och det var där jag såg de stora elefanterna, helt ostyckade.

”Hur äter du enklast upp en elefant? Frågade jag henne. ”Ursäkta?!” Hon tittade på mig som om jag förlorat förståndet. ”Ah, log hon sen, jag skulle dela upp den i mindre bitar.” Precis, och du har fem elefanter på din att göra-lista, som behöver styckas upp, så att de blir små överkomliga saker som du kan tugga i dig under veckan. Då ser du direkt vad du har gjort och vad du har kvar att göra och det blir enklare att plocka upp tråden, när du blir avbruten.”   

Kvinnan rättar till knapparna på sin marinblåa dräkt och börjar ivrigt fylla i den mall som jag har med till henne. Otålig att få ur sig alla pusselbitar som hon försökt hålla koll på i huvudet.

Jag förstår henne så väl och när jag landar på svensk mark igen, skyndar jag hem till mitt eget flytt-projekt och den slitna handlingsplanen på kylskåpsdörren. Till min fasa ser jag att min livlina inte hänger på sin plats.

Att flytta är jobbigt, men en fördel är rensandet. Barnen har fått rutin på att märka upp lådor och kartonger med Spara, sälja och slänga – de tre S:en. Min son Eric är expert på att fylla sälj-kartongerna i sitt rum och jag hör hur han räknar ut vad han ska tjäna på grejerna och hur mycket han då får sätta in på banken. Framtida ekonom?

I min dotters rum hittar jag motsatsen. Där är det mest Spara-saker och frustrerat har hon fyllt en halv sälj-låda, men hon plockar ständigt ur saker därifrån till spara-kartongerna.  Hon lusläser gamla Frida-tidningar för att se om de går att göra sig av med, men nej, oj, där är ju Justin Bieber… I hennes lådor står allt väldigt prydligt uppradat och nästintill i färgordning. Helt olik den hastiga röran i brorsans kartonger.

Jag går över till ”ekonomen” och hittar handlingsplanen. Puh! Jag ser att Eric kryssat i rutorna som det står hans namn på. ”Jag har bara en ruta kvar nu, mamma, det är min garderob och jag är strax klar. Kan man sälja strumpor som är för små?”  ”Nej, gamla strumpor säljer vi inte,” mumlar jag och sätter kryss för mina punkter. Den gamla kaffeservisen, check, packad, mormors gamla sherryglas, check, packade. Jag har ringt elbolaget, telefonbolaget och gjort adressändring, check, check, check.

Å, magiskt, energin rinner tillbaka in i ådrorna, när jag ser att jag kommit någonvart i den stora strömmen.

Gladare, skickar jag iväg beröm till barnen och hastar ner till nästa sak på listan, garderoben i hallen. Den fina, vita, med många skåp och lådor. Om mina besökare bara visste vad jag matat den med. En del av mig undrar varför? Varför har jag inte en vanlig söndag ställt mig och rensat där? 2/3 hade kunnat försvinna omedelbart och jag hade inte behövt vara livrädd för att någon skulle öppna den och avslöja mig. Jag hade uppskattat att det skulle ta 2 timmar att rensa den, det tog en halvtimme. Men räknar jag in den mentala kraften så är 2 timmar underskattat. Check, garderoben rensad och jag ropar till barnen att jag börjar med middagen.

Nöjd och glad, inser jag att spaghettin kokar i 7 minuter och då hinner jag rensa två hyllor i kaffeskåpet. Min simultankapacitet är på topp.  En hylla till sen kan jag bocka av det också. Check, Check matt.

När kvällen kommer stupar vi i säng. Lyckliga, glada och förundrade att ett sådant projekt kan vara så roligt. Men jag är helt övertygad att om jag inte fick bocka av delmålen, så hade mitt huvud bara varit fyllt av allt jag inte gjort än.

Sur hade jag legat i soffan och hävdat att jag bara måste se det här tv-programmet istället. Energin hade runnit ur mig och tröskeln att ta tag i projektet hade gjort mig gråtfärdig och nästintill svimfärdig. Förhalarens helvete hade tagit ett grepp om mig och paradiset av energi och belåtenhet över avslutade delmål hade varit långt borta.

Nu låg jag i min säng och skulle lägga tillbaka min bok på nattygsbordet, när jag plötsligt började rensa där också, check, en sista check till och sen god natt. OK, paradis och paradis, kanske lite av ett dårarnas paradis då. Men snart har jag ätit upp min elefant och kan börja på efterrätten…

En avkopplande helg önskar jag dig

Själv ska jag flytta

Petra Brask, snart sambo

”Vinnaren har alltid en handlingsplan, förloraren har en ursäkt.”
Gunde Svan

Lämna ett svar