För mycket slentrian? För lite utmaningar?


”Wow! Inte visste jag att han kunde måla. Och så fint!”
Min 9-årige son, Eric, står och gapar över den gigantiska oljemålningen av en vacker kvinna som speglas i vattnet hon står i, medan klippor och vacker svensk natur mjukt omsluter hennes uppenbarelse.

Den här veckan har jag plöjt igenom böcker på min fritid. Min prenumeration på Kontentan tillåter mig att sluka bok efter bok på nolltid och stilla min otåliga längtan efter ny kunskap.

Varför denna nyhetshunger? Kan det vara så att jag är fast i trygghetszonen? För mycket förutsägbar slentrian och för lite utmaningar?

Alasdair White, forskare inom management och verksamhetsstyrning definierar trygghetszonen som ett område där du känner dig trygg och kan agera med liten risk. Han definierar optimal prestationszon som något strax utanför din trygghetszon. Detta ska inte förväxlas med panikzonen, som du hamnar i om du är långt utanför din trygghetszon och som skapar höga stressnivåer i kroppen. Att vara i din optimala prestationszon innebär att nå målen strax bortom din egen kompetensnivå, vilket ger hög tillfredställelse och känsla av att lyckas.

Visst är det viktigt att känna dig trygg i dig själv och i din roll på jobbet, men du behöver utmana dig själv ibland. Det är då du växer och utvecklas.

Hur tar jag mig utanför trygghetszonen då?

Ja, det är ju helt och hållet individuellt. Jag tänker på min svägerska som kan tycka det är jobbigt att sitta på ett kafé och behöva hämta kaffekannan för att gå och fylla på sin kopp. Hon vill hellre ta sin kopp till kaffekannan. Jag menar, vad skulle folk tro om hon springer iväg tre bord med den allmänna kaffekannan? Ja, vad skulle kunna hända…?  Folk ställer sig upp och skriker ”Vad i hel—e gör du med kaffekannan?

Jag har väldigt lätt för att se vart andras trygghetsgräns går. 🙂 Men mina egna begränsningar… Ja, vilka då, förresten?

I och med min älskade mammas bortgång har jag fått spendera en del tid i kyrkan och tänker på en helt underbar gammal tant som heter Ulla-Britta (jo, hon heter så, på riktigt..) som satt bredvid mig i kyrkbänken och sjöng högt, hjärtligt och ljudligt (och rätt falskt på sina ställen). ”Jesus kommer på vägen, och han kommer till dig och dig och dig…” Ulla-Britta skorrade glatt och pekade på oss som satt intill ”…och dig och dig..”

Hon var ett självlysande inslag i bänkraden. Min kärlek, Johan, viskade tyst i mitt öra ”Så där kommer du bli när du blir gammal.”

Han har säkert rätt och frågar du min svägerska, så tycker hon nog redan att jag är där. Men varför vänta? Är det inte dags för lite rebelleri à la 70-tal ? Dansa på borden som de gör i Hair, klä dig oväntat eller sjunga som Ulla-Britta. Vad skulle hända om vi slutar tänka ”Jag vet vad jag har och inte vad jag får så jag blir kvar och softar här i min trygghetszon ett tag till”.

Tillsammans med min son Eric, så kan jag bara beundra min härlige bror som vid 43 års ålder helt plötsligt inhandlar konstböcker, oljefärger och målardukar och börjar sätta färg på sin tillvaro. Det är att utvecklas, att spetsa sina sinnen, att lära sig något nytt. Han har överraskat oss alla (och säkert sig själv också) med sin oanade talang.

Tänk om vi skulle följa hans exempel och lämna den stora upptrampade gropen, den mur vi byggt upp runt omkring oss? Hur skulle det kännas? Det är ju “bara” en mental gräns, som är enkel att kliva över. Allt vi behöver göra är att prova något nytt, hälsa på en okänd människa, vissla högt i mataffären eller sjunga som Ulla-Britta.

Önskar dig en fin Alla helgona helg med dina nära och kära,

Petra

“Du säger alltid “Imorgon, ja, imorgon ska jag leva!” Säg mig, min vän, när kommer den dagen du pratar om?”
Marcus Valerius Martialus

Bloggen på engelska  http://time4petrabrask.wordpress.com/2010/11/05/too-many-routines-not-enough-challenges/

Lämna ett svar