Är du oumbärlig?

oumbärlig3”Du får ursäkta om det är lite rörigt men jag kämpar med att komma ifatt efter att ha varit bortrest i ett par veckor.” VDn hos en av mina favoritföretag ursäktar sig samtidigt som han stryker med handen över en begynnande skäggstubb. ”Familjen och jag har varit på semester på Kuba och det fanns inget internet där, så jag kunde inte jobba alls faktiskt.” fortsätter han och ser beklagande ut. Jag noterar att han har en hälsosam solbränna och funderar samtidigt på om det även rådde brist på rakapparater. ”Inget internet? Hade de inget internet på Kuba?!” säger jag fascinerat och tänker att det finns mottagning på Mount Everest nuförtiden, men inte på Kuba?! ”Det är ju fantastiskt! Då ska jag verkligen rekommendera mina deltagare att åka dit. De som verkligen vill ha semester, vill säga.” utbrister jag glatt. ”Mmm… faktum är att jag upptäckte en annan viktig sak…” fortsätter chefen och ser allvarlig ut.”

Den här veckan har jag träffat deltagare som tror att hela världen vilar på deras axlar. Om inte de är på plats hur ska det då gå för företaget? Sedan har jag mött deltagare som kommit tillbaka från semestern och upptäcker att det går alldeles utmärkt. Kanske till och med för bra? Vad händer när vi upptäcker att vi inte är oumbärliga?

Hur har du det med dina tankar om dig själv? Tror du att jorden kan snurra utan dig? Kommer projektet att gå i stöpet om man byter ut dig? Kommer företaget att gå under om du inte dyker upp på jobbet en dag? Nej, kanske du tänker, men så i nästa andetag säger du. ”Men, det skulle i alla fall inte gå lika bra.”

”Hade det varit för ett år sedan, så hade det inte fungerat alls att jag var borta i två veckor utan att kunna styra upp saker och ting. Men nu har alla mina medarbetare kunnat lösa alla utmaningar som uppstod, helt utan min hjälp. Det är ju nästan så att jag funderar på om jag behövs längre.” säger den skäggstubbige VDn och grimaserar fram ett leende. Personalchefen som är med på vårt möte säger omedelbart ”Vi är så glada att du är tillbaka igen.” Man förstår att de har fått ligga i för att klara utmaningen av att ha sin ledare på internet-fri ort. Men jag ser också en oerhörd stolthet över att ha klarat det så bra. ”Jag förutsätter att du tar det som en komplimang att organisationen fungerar så bra att du kan vara borta utan att det märks nämnvärt.” säger jag och syftar på den resa företaget gjort sedan han tog över ledarskapet. Plötsligt upptäcker jag glimten av stolthet i hans ögon och ett nöjt leende når hans läppar. ”Jo, det var faktiskt en stor vinst med den här resan till Kuba.”

När vi avslutat mötet tänker jag på min egen resa som jag gör nu. Jag får ibland en klump i magen när jag måste lämna över vissa kunduppdrag och utbildningar till mina kollegor. De där relationerna är ju liksom mina. Hur ska det gå när det inte är jag som kommer och håller kursen? Mina kollegor har lyssnat tålmodigt när jag beskrivit uppdragen in i minsta detalj för att varje nyans av företagets kultur och utmaningar ska framgå. Det är viktigt när vi håller våra skräddarsydda effektivitetsutbildningar att vi fokuserar på rätt saker samt bemöter alla med den respekt och värdighet de förtjänar. Ibland blinkar mina kollegor och säger ”Petra, det kommer gå bra. Du blir ju inte borta för all evighet. Du ska ju bara vicka i Tv-världen till september, sen är du ju tillbaka igen. Utbildningarna kommer att fungera lika bra ändå ska du se. Kanske inte på ditt sätt bara.” Då skäms jag nästan. I vilket ögonblick blev jag så förmäten att jag började tro att det bara finns ett sätt, som är rätt sätt och det är mitt sätt? Någonstans därinne vill jag förneka att jag NÅGONSIN tänkt den tanken. Men nu får jag krypa till korset.

Jag sväljer min stolthet när jag inser att kunderna lika glatt accepterar att det är mina kollegor som kommer.

Jag fotsätter svälja när jag avslutar veckan med att stå i provhytten hos stylisten och synar min uppenbarelse i spegeln. Är det verkligen så här jag ska se ut i programmet? Menar hon att detta är modernt? Byxorna i gälla färger och den mönstrade skjortan känns inte som något jag skulle valt själv. Men det är väl därför jag behöver en stylist? Suckar jag och tar ett djupt andetag och går ut till den väntande redaktionen utanför. ”Peeerfekt!!! Verkligen skitsnyggt på dig!!!” Jag suckar. Jag ser ut som en pajas. Men låt oss hoppas att det bara är enligt mitt sätt att se på det. I modevärlden är jag inte oumbärlig. Inte där oumbärligheller.

Önskar dig en skön vårhelg tillsammans med dem du verkligen är oumbärlig för

Petra Brask

“Which of us can resist the temptation of being thought indispensable?” 
Margaret Atwood, The Penelopiad

 

 

 

Lämna ett svar