”Det var tanten som släpade hit mig. Hon tjatade så länge och till slut sa jag ”Ja.” för att få tyst hemma. Vi har varit ihop i 24 år nu och jag tycker att det fungerar bra.” Mannen som talar har en antydan till kulmage och hans fru sitter bredvid i kläder som effektivt döljer minsta kroppskontur. Hon ser liten ut bredvid sin man. Kanske känner hon sig så också? En djup suck undslipper henne. Med darrande röst säger hon sitt förnamn och fortsätter; ”Ja, jag har varit ihop med min man här i 24 år, som sagt, men jag håller inte med om att vi har det bra.” Mannen bredvid henne vänder förvånat på huvudet och suger häftigt efter andan. ”Har vi inte?!”
Den här veckan har varit en av de bästa på länge och samtidigt ändå varit full av stora utmaningar. Jag tycker att jag ständigt vandrar utanför min komfortzon nuförtiden, men alltid hittar hem igen framåt kvällen. Men den här veckan har jag nog snarare vidgat komfortzonen. Det har känts som att åka Gröna Lunds Berg-och dal-bana för första gången.
Har du någon gång känt att det du gör inte fungerar? Upplevt att du inte når fram? Eller att det du säger är ju självklart rätt, om nu bara den tröga omgivningen kunde fatta hur rätt du har? Har det någon gång hänt i din relation? Självklart inte. 😉 Men du har kanske sett människor på TV som ständigt missförstår varandra. Och själv sitter du där hemma i soffan och stönar. ”Vad korkade de är. Om hon bara säger… och om han bara svarar… så har de ju rett ut det hela. Suck, så där hade jag aldrig gjort.” Eller hade du det? För mitt uppe i livet, på språng och i full karriär, skolavslutningarna och projekten som ska avslutas före semestern, så kanske inte din kommunikationsförmåga alltid är på topp? Vare sig hemma eller på jobbet?
Vanligaste orsaken till separation var för bara några år sedan att någon i relationen varit otrogen, så är det inte längre enligt relationsexperterna. Nu beror det på att vi växer ifrån varandra. Växer? Eller prioriterar oss bort ifrån varandra? Jag har sökt efter siffror som visar hur många minuter vi egentligen pratar med varandra i en parrelation per dygn, men tycker inte att källorna har varit trovärdiga. Är allergisk mot kvällstidningarnas skrämselpropaganda om att vi spenderar alldeles för lite tid med våra barn eller vår partner. Allt för att vi ska få hicka och öka tidningarnas lösnummerförsäljning. Däremot är jag känslig för om min man eller mina barn påpekar att de får för lite tid med mig. Siffran på vår tid tillsammans och kvalitén på densamma är desto mer intressant.
Jag är mitt uppe i en arbetstopp där jag ständigt utmanas med nya deltagare och med den lilla detaljen att en kamera fångar upp minsta nyans jag gör. Men det är en dröm som går i uppfyllelse, så jag klagar inte. Men min käre partner har börjat muttra; ”Heter programmet verkligen Tidsjakten? Hur är det med vår tid då?” Med anledning av detta hade jag bokat in två hela dagar förra helgen där vi skulle gå en kurs i konsten att kommunicera tillsammans. Två lyxiga dagar, där bara han och jag skulle få mötas i övning efter övning. Låter det som en dröm? Eller en mardröm? Tja, min man var inte världens lyckligaste när jag berättade den ”glada överraskningen” för honom. ”Vad är det för fel på en romantisk weekend någonstans? Herregud, med den där kursavgiften hade vi haft råd med en bröllopssvit på ett slott. Och sluppit dela den med andra.” Han syftade på det faktum att det på kursen skulle vara sju andra par också.
”Det här blir fint, älskling. Vi kanske får en ännu mysigare sommar tillsammans, när vi lär oss kommunicera på toppnivå.” Min man mumlar att det tycker han redan att vi gör. ”Nästa gång hittar jag på något vi kan göra tillsammans…”
Därför var det så överraskande när jag under avslutningen av kursen satt och tittade på min man som lyssnade på det gamla paret som varit gifta i 24 år och där mannen motvilligt ler från öra till öra och säger ”Jag hade glömt bort hur roligt tanten och jag faktiskt har tillsammans, när vi pratar med varandra. Och verkligen lyssnar.” Hans fru ler generat men glatt och ser inte längre arg ut över det faktum att han kallat henne tant.
Jag är så nyfiken på vad min man ska säga som är näst på tur. Märkligt nog känner jag mig rörd. Jag är tacksam över att vi har fått så mycket kvalitetstid tillsammans. Det vi bland annat lärt oss är att man inte kan döma någon människa, för man har ingen aning om vad de gått igenom för att komma dit de är idag. Men helt klart vore det naivt att inte tro att det bagage vi bär med oss både från barndomen och tidigare relationer påverkar oss i vår nuvarande relation. Och i relationer med vänner och kollegor.
Två dagar med välgörande och klargörande kommunikation, kan få vilket hjärta som helst att åka berg och dalbana. En helg där båda parter blir sedda kan tydligen öppna ögonen på den mest envisa gråsten. Och då menar jag inte min man. Som för övrigt har vett att akta sig för att kalla mig tant. Ingen kommunikation i världen skulle rädda honom då.
Önskar dig en helg med kvalitetstid
Petra Brask
”Det bästa sättet att njuta av ditt liv är att sluta jämföra det med andras.”
