Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Tystnad. Tagning.

DalaIlama”Hur känns det?” jag känner mig som en sportjournalist när jag för tredje gången ställer samma fråga. Min deltagare i programmet upprepar lydigt samma svar igen. Kameramannen gör tummen upp och till och med ljudteknikern ser nöjd ut. ”Vi fick med allt. Då ska vi bara ta en storbild. Så om ni kan börja om från början igen och göra allt ni nyss gjorde fast på tio sekunder. Deltagaren och jag tittar på varandra. ”Det är nu det här programmet börjar visa resultat. Coaching på tio sekunder? Jag är imponerad.” fnissar deltagaren och tittar förväntansfullt mot mig. ”Ni kan inte prata om vad som helst, för det är läppsynk.” ropar inspelningsproducenten med myndig röst. ”Läppsynk?” undrar deltagaren och ser frågande ut.

Det är spännande att lära sig nya saker. Men det är helt klart så att min hjärna går på högvarv just nu och det går åt mer energi än vanligt. Det är så många detaljer som ska fungera samtidigt. Plötsligt känns det jobb jag gjort i snart tjugo år som ett helt nytt jobb. Saker som varit självklara, som att gå och prata samtidigt, blir svåra för att det ska göras på rätt plats och gärna i bild. Och det är så oerhört frustrerande. Den här veckan har jag klivit upp i ottan varje morgon och åkt ut till olika inspelningsplatser i Sverige. Tålmodiga tekniker och deltagare har gjort jobbet så givande. Men det har också funnits stunder när jag har tvivlat på mig själv. Som just när jag ska gå och prata, få fram en mening som på mitt papper ser så alldeles självklar ut, framföra ett budskap och coacha som jag gjort i så många år. Och plötsligt känner jag mig som en treåring som just lärt sig prata.

Då längtar jag så efter att allt bara ska sitta i ryggraden. Att allt bara ska kännas lätt och ledigt. Att jag ska glida in i bild, så där naturligt och snyggt och leverera mitt budskap lika elegant som Stina Dabrowski.

Hur lång tid tar det att lära sig ett nytt jobb? När förväntas man vara ”varm i kläderna”? Vid vilken tidpunkt anser nya kollegor att ”det borde sitta nu”?

Den intressantaste frågan är nog när du själv anser att ”nu borde jag kunna det här”. Tyvärr är den tidsramen oerhört snäv i mitt fall. Jag har alltid varit oerhört otålig. Har velat knäppa med fingrarna och så ska jag bara kunna allt. Ger du mig en tennisracket så vill jag kunna spela som Serena Williams direkt. Min inre otåliga röst hetsar på mig och glömmer för stunden att Serena Williams råkar vara bäst i världen och har spelat tennis sedan hon var fyra år, typ varje dag.

Stina Lundberg Dabrowski som hon heter, är numera professor i TV-produktion men har säkert också lidit under sina första veckor framför kameran. Kanhända har hon en gång i tiden snubblat på orden och glömt sina repliker. Hennes inspelningsledare kanske någon gång har suckat tålmodigt, svalt en gång extra och sedan försökt låta glad när hon säger. ”OK, då gör vi om det här.”

”Det syns även i bild på långt håll om ni pratar om något annat, så håll er till ämnet.” förklarar inspelningsproducenten tålmodigt när både jag och deltagaren funderar över ordet ”läppsynk”. Vi börjar bli trötta. Det har varit en lång dag för oss alla, med många övningar och en del prövningar. Vädret som inte riktigt kan bestämma sig om det ska vara soligt eller molnigt, prövar tålamodet till det yttersta hos vår ändå så lugne kameraman. För fjärde gången tittar han upp och säger. ”Nu så, då kan vi köra igen.” Jag hinner inte mer än öppna munnen så bryter ljudteknikern. ”Det kommer en lastbil. Ni får vänta tills den kört förbi.” Åskådarna börjar samlas nyfiket runtomkring oss i den gamla gränden. Några av dem pekar och tar kort.

Är det värt det? Är en fråga jag brukar ställa mig själv ofta. En kontrollfråga för att stämma av att jag verkligen prioriterar rätt i livets ibland så snåriga lingonskog. Är det värt all tid detta tar ifrån min vanliga kursverksamhet och från min familj just nu? Frågan är berättigad och speciellt de där stunderna när jag undrar om jag någonsin kommer kunna lära mig det här. Kanske till sista programmet? Suckar jag inombords.

”Jag tyckte mycket om den sista övningen du gjorde.” säger plötsligt deltagaren medan vi väntar på att lastbilen kör förbi oss. Dånet från motorn är så högt och föraren navigerar farligt nära trottoarkanten där vi står. Jag får nästan läsa på läpparna för att uppfatta vad min deltagare i programmet säger. ”Vad var det som gjorde att du tyckte om den sista övningen?” frågar jag nyfiket men också för att kontrollera att jag hört rätt. Svaret dröjer. Lastbilen kör förbi. Deltagaren svarar eftertänksamt. ”Den var personlig. Du ställde frågor som jag aldrig ställt mig själv. Men som jag borde gjort för länge sedan.” Jag hinner inte svara förrän producenten ropar. ”Tystnad. Tagning.”

Jag känner hur jag fylls med extra energi. Tänk att det känns så gott att få höra att det gör skillnad. Så skönt att få höra att det här faktiskt inte ”bara är på TV”. Det händer på riktigt. Trots att det är omtagningar och upprepningar så får den här deltagaren de insikter och övningar som behövs för att frigöra tid och energi. Få bort sin oro och frustration över av att tiden aldrig räcker till för det som är viktigt. På riktigt. Då är det värt det. Och blir det nu lite fel så är det ju tur att det ”bara är på TV” för det går ju faktiskt att ta om, till skillnad från andra saker i livet, som är svårare att klippa bort och redigera.

Önskar dig en oredigerad helg

Petra Brask

 ”I never said to be like me, I say be yourself and make a difference.”
Marilyn Manson

 

 

 

Lämna ett svar

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask