Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged utmaningar

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Säger du ja till rätt saker i höst?

TV4 Nyhetsmorgon Petra Brask”Nej, nej, nej…” sitter jag i bilen på väg in till TV4s studio och mumlar tyst för mig själv. Hur tänkte jag när jag tackade ja till att vara med i direktsändning i TV? Vilken del av min hjärna tyckte att det var ett lysande sätt att spendera en söndagsmorgon på? Att det var samma del som förmodligen skällt ännu högre om jag INTE sagt ”Ja.” är inget jag reflekterar över. Däremot sa jag nej till taxi. Tydligen blir alla erbjudna att få åka taxi in till studion, men det kunde jag visst säga nej till. ”Nej, tack, jag föredrar att köra in själv.” hör jag mig själv svara. Varför då? Trodde jag att en taxi hemifrån oss in till stan skulle sänka TV4:s budget? Undrade min man. ”Nej, älskling, men jag orkar inte prata med en taxichaufför hela vägen in, när jag ska fokusera på vad jag ska säga i TV.” Min man höjer på ögonbrynen. Att jag skulle kunna åka taxi utan att prata med chauffören hela vägen, vet han redan är en omöjlighet.

Det är löjligt tomt på parkeringen utanför studion. Så tomt att jag börjar fundera på om jag verkligen är på rätt adress. Jag går uppför trappan och tar mig in genom dörrslussen. Receptionisten bekräftar att jag kommit rätt. En studiovärdinna kommer springande och presenterar sig som ”Amanda” och säger att det är bäst jag följer henne till ”sminket” med en gång. Antagligen ser jag ovanligt blek ut.

Vi går uppför en lång trappa, som Amanda förmodligen springer upp och ner i med olika gäster ca hundra gånger under en dag. En barsk brunett slänger på mig en svart kappa och börjar sminka och fixa håret. Hon muttrar över att mitt hår torkat utan att jag fixat till benan rakt. ”Det måste du göra hemma när håret är blött. Tänk på det till nästa gång.” Jag mumlar matt att det blir nog inte fler gånger. Mitt inre är i upplösningstillstånd och jag har svårt att sitta still. ”Vad är du här för?” frågar sminkösen och kisar mot mig i spegeln. Jag har bara lust att svara ”Ja, det undrar jag också.” Men säger lydigt. ”Jag jobbar med effektivitet – hur du får mer gjort utan att jobba mer.” ”Ha! Det kan vi allt om här på sminket, oss behöver du inte lära någonting!” säger hon och fortsätter fokusera på min hopplösa hårbena.

Bestämda och många steg hörs i trappan och sminköserna mumlar i kör ”Nu kommer Carl Bildt.” Några sekunder senare dimper han ner på stolen bredvid mig och hälsar kort ”Hej.” till alla i rummet. Han stirrar ner i sina papper och ser inte speciellt pratsugen ut.

Det är faktiskt andra gången jag sitter bredvid Carl Bildt utan att prata med honom. Första gången var för ett par år sedan när jag flög till Finland. Då hamnade vi av en slump bredvid varandra, men den gången tänkte jag inte på det förrän vi gick av planet.

Bildts sminkning går betydligt fortare än min. Lite puder och sen är han klar, reser sig och traskar lika bestämt nerför trapporna. ”Min” sminkös har nu gett upp om min sidbena och säger ”Du får ha den sådär.” Hon tar av mig kappan och säger att jag är färdig.

Med stapplande steg letar jag mig nerför trapporna och blir mött av Amanda igen. Hon leder mig till det stora fikarummet och ”väntsalen” för oss som ska in i sändning. ”Här kan du äta frukost medan du väntar.” säger Amanda glatt och pekar på den stora buffén av filmjölk, frallor och müsli. Tack mumlar jag lågmält och känner hur det vänder sig i magen. Skakigt häller jag upp lite kaffe och ett glas vatten och ser mig om efter någonstans att sitta. Det finns bara en plats ledig. Den är bredvid Carl Bildt. Tredje gången gillt.

När Bildt reser sig för att gå in i studion, kommer Amanda och sätter sig på hans plats. Hon ler uppmuntrande mot mig och säger att snart är det min tur. Ovanför de två gigantiska TV-skärmarna som dominerar det kombinerade fika- och väntrummet, tickar stora, röda, digitala siffror som tidtagarur.

Jag tittar nervöst ner i mitt block för att läsa mina anteckningar. Där står bara tre punkter;
Andas
Tala lugnt
Du kan det här

Långsamt släpper nervositeten och jag börjar känna mig fokuserad, som en löpare som ställer sig vid startsträcket. Jag är redo. Nu kör vi.

Så här efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad över att det var Jonas Gardell som spillde té över hela bordet i sändning och inte jag. Han hanterade det snyggt och torkade upp med stor precision. Ordning och reda, Jonas, det är bra.

Stort tack till alla nära och kära för peppning både före och efter min TV-debut. Ett extra stort tack till min käre man för att du stod ut med mig dagarna innan. Har full förståelse för om du skulle googla efter en klinik för anhöriga till TV-stjärnor.

Det kan tyckas att åtta minuter i etern inte är mycket att bekymra sig över. Men för mig var det åtta viktiga minuter och jag ville bjuda på något bra. Och visst hade det varit mycket enklare att säga ”Nej.” Men attans vad glad jag är så här efteråt att jag sa ”Ja.”

Önskar dig en livsbejakande helg

Petra Brask

Länk till TV4s Nyhetsmorgon ”Så får du loss mer tid”

TV4Play: Så får du loss mer tid

Petra Brask

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ibland är det enklare att säga ja och ibland är det enklare att säga nej. Men vem har sagt att livet alltid måste vara enkelt?”
Petra Brask

Många bollar i luften nu?

vovve och bollarTänk dig att du sitter på ett kontor och ska fokusera. Du har en enormt viktig deadline och en röst i ditt huvud säger. ”Det här kommer aldrig att gå!” Du är redan alltför försenad. Utanför ditt kontorsfönster mitt i staden, sitter det en dragspelare och försöker förtjäna sitt uppehälle. I takt med att det blir kallare, blir hans melodier hurtigare och till slut märker du hur ditt hjärta hoppar i bröstet i takt med den tilltagande polka som spelas. Du ser dig desperat omkring och vill helst ta död på något, vadsomhelt för att slippa det eviga gnisslandet på dragspelet. En röst i ditt huvud börjar nu säga att du är på gränsen till nervsammanbrott. Förmodligen det mest sanna du hört den dagen.

”Det är många bollar i luften nu!” säger flygvärdinnan glatt samtidigt som hon häller upp mitt kaffe och tar upp beställningar från raden av passagerare i flygstolarna bakom. Utan att hon vet om det sammanfattar hon mina upplevelser av veckan. Den har bestått av flera starka möten med deltagare som fått varningssignaler av sin egen kropp, familjen och läkare. Samtidigt som de frustrerat tittat på mig och undrar: Hur kunde jag bli så stressad?

Beror stressen på att vi känner av det ekonomiska läget i Europa? Har klimatet blivit tuffare på arbetsmarknaden? Måste vi nu visa framfötterna extra mycket för att förtjäna vår plats i laget? Eller är det vårens alla helgdagar som stressar? Kanske är det en kombination?

”Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nå’n sätter fart.” sjöng Ida. Men hur lätt är det att sätta fart när våren hackas sönder av ledigheter?

Sportlovet smetar ut sig över ett gäng veckor, så att vi kan vara säkra på att det alltid finns någon del av landet där det inte går att få tag på någon. Lagom till vi hämtat oss från det kommer påsken och inkräktar på två av våra arbetsveckor. Valborg och första maj stannar upp verksamheten igen och sen ska Kristus ta sin himmelfärd. Nationaldagen har nu blivit en helgdag och sen börjar skolavslutningarna, Midsommar och semestrarna.

Är det konstigt att vi sitter och blinkar förvirrat på arbetsdagarna i kalendern och funderar över när människorna i det här landet ska hinna jobba också?

Lösningen är uppenbart enkel. Med dagens tekniska verktyg, så går det utmärkt att skjuta in jobbet under helgdagarna. På så sätt kan vi jobba hela tiden, samtidigt som vi klämkäckt ler mot familjen och försäkrar att vi är närvarande hemma också. Fast inte just nu, när jag skriver den här rapporten med stort R. Men sen ska jag gå med dig ut och handla. I köpcentrumet funderar vi fortfarande på rapporten. Hur bra blev den egentligen? Och vem har uppfunnit köpcentrum? De måste väl ändå vara Guds straff? Med ungar som springer runt och skriker och smetar glass på varandra. Kvinnor som skriker över hela klädbutiken, ”Tycker du jag ska köpa den här?!” Och män som demonstrativt tittar ner i påsarna från Clas Ohlsson för att visa att de bara råkade hamna i den här dambutiken. Medan de generat mumlar ”Ja, det blir bra, den var jättefin.” och hoppas att frun nu ska ta den senaste i raden av sexton provade klänningar så att de får komma hem någon gång. Hem till rapporten. Frun fräser ilsket att ”Svara ärligt nu. Kan jag ha den här klänningen på ett så viktigt kundmöte?” I huvudet går hon igenom powerpoint-presentationen som ska vinna över kunderna på hennes sida igen.

Media och tidningar har sett till att vi vet ganska mycket om stress och hur det drabbar. Trots det kan vi vara dåliga på att upptäcka egna signaler. När jag sitter och reflekterar så här i slutet på veckan kan jag inte låta bli att fråga min man. Hur reagerar jag när jag blir stressad? Han behöver inte ens tänka utan svarar självklart ”Du blir binär. Du får en jädra fart och kör på så det ryker eller så vill du bara lägga dig ner och skita i allt. I det läget brukar du också klaga på att ”Ingenting är roligt nu.” och det är inte du heller då. Din förmåga till humor försvinner ut genom fönstret.” Jag tittar stumt på min man och tänker att ”som jag frågar får jag svar”. En del av mig vill svara med hur jag upplever honom när han är stressad. Som för att ge igen. Jag inser att det är mina försvarsignaler som vill slå ifrån sig en information som är svårsmält, just av den anledningen att den inte får mig att se särskilt fördelaktig ut. Jag sväljer och tackar för den tydliga analysen.

Tänk om det är dags att ta ett kliv tillbaka och få lite distans till tillvaron? Tänk om det är så att när vi är stressade har vi en tendens att ta oss själva på lite för stort allvar?

När jag avslutade min vecka hos en alltför stressad kvinna, som i falsett berättade att hon minsann inte räckte till och att det var en del av jobbet. Hon visade en bild med en cirkel i mitten och en massa bollar som kastades in mot cirkeln. Det här är jag! Hon pratade fortare och högre i takt med att en gladlynt man spelade hurtiga polskor på sitt dragspel utanför hennes kontorsfönster. Det var kallt ute och jag hörde hur dragspelspolkan blev hurtigare och svängigare, säkerligen i takt med att kylan ökade. Till slut hade jag så vansinnigt svårt att hålla mig för skratt. Situationen blev alltför komisk. ”Gillar du dragspel?” undrade jag plötsligt.  Hon tystnade och tittade förvirrat på mig. Sen brast hon ut i ett rungande skratt och frustade vilt. Hon intygade att hon avskydde dragspelsmusik och speciellt på fredagar när den överförfriskade mannen valde att sitta just under hennes kontorsfönster. Vi skojade lite om vad hon skulle kunna hitta på för att ge igen på honom. Hennes röst var lugnare, axlarna som tidigare satt uppe vid öronen hade sjunkit betydligt och ögonen glittrade av liv. När vi sorterat upp bland hennes mål och ”bollar i luften” lovade jag henne att skicka tips på hörlurar som kan stänga ute både dragspelsmusik och andra störmoment. Hon kramade om mig så där innerligt och sa Tack! Det här var precis vad jag behövde! Jag tror hon menade skrattet, som hon själv bjöd på.

Önskar dig en komisk helg

Petra Brask

”I’ve tried yoga, but I find stress less boring.”

Hur mycket ska till innan du ber om hjälp?

How To Ask For HelpI en vrå av rummet stod ett värmeljus och brann i en blå ljushållare av glas. På en stol framför behandlingsbordet satt en äldre man och höll båda sina händer om tassarna på sin tio år gamla hund. Den var stor och lurvig och tittade under lugg på sin husse. Tårarna rann tyst nerför mannens ansikte. Det skulle bli en stor omställning. Frånvaron, tomheten, tystnaden. Det var en förändring som inte var välkommen. ”Men när är en sån här förändring välkommen?”, muttrade den, av livet, ärrade mannen tyst för sig själv. Jag la min hand på hans och strök den ömt för att visa mitt stöd.  Han tittade upp först på mig och sedan mot veterinären. Och nickade.

Den första stora förändringen i livet gör vi när vi föds. Den sista stora förändringen uppstår när vi lämnar in. Men däremellan hinner det förhoppningsvis hända många saker, både stora och små. Eftersom all förändring, oavsett om vi valt den själva eller inte, innebär en anpassning, så tar det energi av oss. Problemet är givetvis att vår energi är begränsad. När flera förändringar inträffar samtidigt påverkar det vår förmåga att hantera dem. Vi känner oss pressade och stressade. Ibland till vårt yttersta. Det vet alla som har varit med om en omorganisation, en flytt, en skilsmässa eller varför inte ett giftermål?

Har du haft många förändringar, utmaningar eller sorg i privatlivet så kan det vara droppen som får bägaren att rinna över, när man dessutom byter datasystem på jobbet. Eller uppgraderar till ett nytt mejlprogram. Eller inför nya rutiner.

En förändring till? Vad begär det här företaget av oss?

Vi märker att vi är tyngda av för mycket när orken att fatta beslut plötsligt försvinner. När vi börjar blundar för vissa saker. När vi inte längre orkar tänka för att det är för mycket att ta in. Vad gör du i det läget? När det inte ens finns kraft för att förklara? När du bara vill sträcka ut handen och säga; Jag behöver hjälp med det här. Jag vill släppa det här. Det skulle vara så skönt att få lasta över ansvaret.

Den här veckan har jag träffat många förändringströtta. Innan jag själv blev trött och däckade i sängen med årets influensa. En ovanligt envis och seg variant, precis som kvinnan den attackerat. Jag låg där och tyckte synd om mig själv och svettades både av feber och av hur jag skulle få ihop allt i kalendern som jag nu var tvungen att boka om. Det här hade jag ju inte räknat med. Att halva Sverige ligger i influensa nu, var inte tillräcklig indikation för att få mig att inse att även jag kunde drabbas. Efter några ångestfyllda ögonblick lyfte jag sedan luren och ringde till mina fantastiska kollegor, Monica och Janne och lastade över mina bekymmer på dem. Efteråt var jag löjligt lättad. Och tacksam. Och lite förundrad över hur långt inne det satt att be om hjälp. Varför skulle det vara så svårt?

Det låter ju lätt. Och ändå är det så svårt när vi är mitt uppe i livet.

När min pappa ringde några dagar senare och sa att han behövde hjälp att ta sin älskade hund till veterinären hade jag lagom kommit ner till normal kroppstemperatur. Min pappa ber i princip aldrig om hjälp, så jag förstod att det var livsviktigt. Jag kastade mig ur sängen.

När vi satt där på djursjukhuset konstaterade den erfarne veterinären att läget för min pappas fyrbente vän var dystert. Det stod mellan valet att förlänga lidandet eller att avsluta det.

Jag kände tårarna stiga när jag såg hur pappa kämpade med det tuffa beslutet han skulle bli tvungen att fatta. Det är en stor förändring, när det blir tomt och tyst i ett hus. När ingen är där och väntar när du kommer hem. Ingen som du kan ta i famnen och krama om.

Till sist sa han lågt. Jag behöver nog hjälp att ta rätt beslut.

Det enda vi kan vara helt säkra på i livet är att saker och ting kommer att förändras. Och att det är OK att sträcka ut handen och be om hjälp, när utmaningarna känns övermäktiga. Hjälp är en gåva att få och en lycka att ge. Även om det kan sitta långt inne ibland, kanske för att vi har någon röst som säger att ”Själv är bäste dräng” eller ”Det här borde jag klara själv.”

Jag är så oerhört tacksam för den hjälp jag fått den här veckan. Och jag är så berörd över de fina människor som jobbar med människans bästa vänner och som förstod precis hur de skulle stötta och hjälpa oss i en så sorglig stund.

Önskar dig en hjälpsam helg

Petra Brask

“We can’t help everyone, but everyone can help someone.”
Ronald Reagan

 

Sida 1 av 212

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask