Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged struktur

Sparar du på champagnen?

champagne”Jag måste erkänna en sak. Jag har ju bara hört gott om dig, men jag hade ändå gjort mig en bild av hur du skulle vara. Och jag måste erkänna att jag var rädd för dig.” Chefen framför mig är en man i medelåldern som har varit med om en hel del tuffa saker i sitt liv. Han har fått klara av en utbrändhet och överlevt ett cancerbesked. Han har svårt att sitta stilla när han pratar. Det är som att han vill hylla livet i varje sekund. Och det kanske är så, när vi har varit där i gränslandet mellan liv och död, att vi vill insupa varje minut som att det var den sista. Hans historia berör mig och jag tycker han har varit så modig. ”Om jag säger så här. Jag sparar inte på champagnen, livet är för kort för det.” Jag sitter och kan inte annat än gapa. Den här mannen har helt klart för sig vad som är viktigast i livet och hur han vill prioritera. Idén om han skulle vara rädd. För mig?! Är så långt ifrån mina egna tankar att jag formligen häpnar. Den enda jag brukar lyckas skrämma är mig själv.

Den här veckan har jag träffat många kloka deltagare som uppnått resultat, klarat av kriser, bockat av projekt och uppnått drömmar och sedan sitter de och tittar på mig och säger att de är trötta. Och så kommer tårarna i ögonen. Tröttheten sveper som en skugga över ansiktet och så stryker de otåligt med handen över ögonen och ber om en kur som gör att de bara ska orka lite till. En sak till. De är beskvikna och ledsna över att de är trötta redan. Året har ju bara börjat.

Men, när nu vintern fick en seg start, och det har varit mörkt länge och du har klarat av massor, så är det väl inte så konstigt om du känner att du behöver påfyllning av energi? Om du försöker pressa in mer så kommer hjärnan att protestera eller börja gå på autopilot. Det där som skulle bli så häftigt kommer bara att falla platt. Känns det som att du behöver återhämtning, NU! Då är det antagligen så. Då hjälper det inte att chefen står och viftar i ditt ansikte och säger; ”Kom igen, nu kör vi! Nu vill jag se att ni satsar 110 procent. Lägg i en högre växel. Öka, öka!”

Ska du få med dig hjärnan och högsta växeln ett tag tills det blir vår och sol, värme och semester, så måste du ge din hjärna lite påfyllning längs vägen. Nu är det inte läge att spara på champagnen. Nu är det läge att skämma bort dig själv ordentligt. Nu är det läge att skratta. Skrattet är den absolut bästa energipåfyllaren.

Att le sänker blodtrycket, hjälper dig att slappna av, minskar stress, gör att du tränar 15-26 ansiktsmuskler, får dig att se yngre ut och sätter igång flera delar av din hjärna.

Här kommer några galna tips som kan få din hjärna med i matchen igen och kanske till och med får dig att le.

  • Gör något galet, något som är helt olikt dig.
  • Köp lösnäsor och bullar till alla på nästa gruppmöte
  • Är du arbetssökande? Häng med dina kompisar till deras jobb några dagar.
  • Gör egna kinesiska visdomsord och lägg i fruktskålen.
  • Tvinga samtliga till promenadmöten.
  • Förlägg nästa avdelningsmöte i en kreativ lokal, kanske ett museum?
  • Gå baklänges i korridorerna.
  • Nog med svart! Fram med färger ur garderoben. Ta på dig något starkt rött, orange eller varför inte knallgult!
  • Duscha kallt eller varför inte vinterbada?
  • När inget annat hjälper smörj in dig med pepparmyntsolja eller släng fram polkagrisar i en skål.
  • Gör en lista på världens tio roligaste filmer, välj den roligaste och se den.
  • Ge någon en blomma och hitta på en galen anledning till varför; ”Grattis, du har kontorets snyggast knutna skosnören.”
  • Ge någon en uppskattning och känn hur lycklig du blir av att göra någon annan glad.
  • Massage är alltid rätt.
  • Att försöka uppnå perfektion kan ta kål på vem som helst.  Inse att du har brister och är mänsklig. Det är i skavankerna vi människor får de mest intressanta samtalen.
  • Djupandas. Sträck på dig – stretcha
  • Gör om hemma eller på jobbet!
  • Var tyst på måndagar. Låter det omöjligt? Låtsas att du tappat rösten, fantastiskt skönt (och kanske inte bara för dig?)
  • Andas frisk luft och rör på dig, ut och promenera.
  • 20 minuters solsken kan göra jordens skillnad, kasta dig ut om du ser att den skiner… eller sätt dig vid ett fönster så du får dagsljus.
  • Gör en lista på 5 saker du har att se fram emot.can-t-buy-happiness

”Du var ju inte det minsta skrämmande, tvärtom, så har du fått mig att lyfta. Och på något konstigt sätt har jag gått med på att prova alla dina tips kring planering och struktur. Men det jag är mest förvånad över  är att du efter bara en kvart kunde ge en analys över vem jag är och vad som driver mig. Vad avslöjad jag känner mig. Men inte ens det var skrämmande. Jag som trodde att jag inte hade så mycket att lära egentligen och nu vill jag träffa dig igen. Har du tid med det?” Jag ler och nickar åt den modige chefen samtidigt som jag känner att där fick jag mitt glas champagne av honom.

Om det är så att du är en av dem som bara sprungit på, utan att riktigt ta in att du kanske egentligen är lite trött just nu i slutet på vår mörkaste årstid, så stanna upp och fundera en stund. Tänk om du bara fick välja en sak den här helgen som skulle kunna fylla på dig med energi? Vad skulle du välja då? Om du fick fylla på någon annan med energi? Vad skulle du göra då?

Önskar dig en helg som är en riktig energipåfyllare

Petra Brask

”Passion is energy. Feel the power that comes from focusing on what excites you.”
Oprah Winfrey

 

 

Moskva – staden som aldrig sover

Vasilijkatedralen Jag bet mig i tungan. Det kunde inte vara sant! Här stod jag i Rysslands huvudstad och vräkte ur mig något som fick mina deltagare att stelna till av förskräckelse. Jag försökte släta över, försökte rädda situationen. Men det såg inte ut som att jag lyckades. Vid kaffemaskinen på det lilla Moskva-kontoret stod nu tre ryssar och sneglade på mig med största misstänksamhet. Jag såg mig omkring på de vitkalkade väggarna som för att hitta något som kunde hjälpa mig. Utanför de höga fönstren såg jag några kontorsarbetare hasta iväg på sen lunch. Det var minus tjugo grader ute och de var rejält påbyltade. Jag vände mig tillbaka till mina ryska deltagare i ett sista försök att rädda situationen.

En stor skylt med mitt namn skrivet i prydliga bokstäver var det första jag såg när jag klivit av planet till Moskva och äntligen tagit mig igenom passkontrollen. Veronika, en av mina kunder och deltagare hälsade mig glatt välkommen och styrde oss snabbt bort mot expresståget och in mot stan. Med långa bestämda steg och klar röst gick hon igenom agendan för min vistelse. Och vilken agenda. ”Moskva är en del av mitt hjärta.” berättade Veronika som hade bestämt sig för att visa mig så mycket som möjligt av staden före och efter utbildningspassen på företagets nya kontor. Hon skulle visa sig vara en guide med en passionerad kunskap och en förmåga att leverera datum och historiska detaljer om Ryssland som om hon var en vandrande uppslagsbok. För en effektivitetskonsult så är hon en dröm-guide.

Det finns mycket i detta land som väcker kritiska frågor, men detta tålmodiga folk måste man har respekt för. Efter drygt 20 år som fritt land märks det att ryssarna fortfarande är tokiga i att upptäcka mycket av det vi i väst tar för givet, vilket gör att för många går livet i högsta hastighet. Det festas mycket, sovs aldrig och god mat och dryck är ett måste. Stämningen är livad och barerna håller i gång fram till småtimmarna alla veckans kväller och nätter. Moskva med sina 12 miljoner invånare är staden som aldrig sover.

Veronika

Moskva är också en kontrasternas stad med en bohemisk enkelhet som blandas med guldglittrande glamour. Överdådiga palats och vackra gamla kyrkor trängs med moderna glasbyggnader från tidigt 2000-tal. Det går inte att ta miste på vilka komplex som uppfördes under Stalins tid, även om min alerta guide noga pekar ut dem åt mig. De har gigantiska dörrar och enorma fönster, som får mig att känna mig som en liten blöt fläck på marken. Men min guide styr mig med bestämda steg mot Röda Torget och Vasilijkatedralen. Jag tappar räkningen på alla teatrar vi passerar och noterar hur stora folkmassor som står i kö för att ta sig in på kvällsföreställningarna. ”Det här är teaterscener som används flitigt och du får vara ute i god tid om du ska få biljetter till någon föreställning.” berättar Veronika och slänger ur sig en rad ryska pjäsförfattare och deras verk som hon uppskattar extra mycket. Jag försöker lägga deras namn på minnet, men det är svårt. Så många konsonanter och ljud som är ovana.Bolsjojteatern

Vår promenad fortsätter i den minus elva-gradiga kylan samtidigt som Moskvas vackra Bolsjojteater uppenbarar sig som en syn framför mig. Jag ryser. Men inte av kylan. Känslan av historiens vingslag gör sig påmind. Tanken på alla de kända prima ballerinor som dansat där ger mig en häftig längtan av att ha velat stanna längre. Efter en middag på ryska traditionella pannkakor samt tre timmar till fots närmar sig Veronikas första guidekväll sitt slut. Hon lämnar av mig vid hotellet nära midnatt med löfte om att hämta mig halvnio dagen därpå. Själv har hon en timmes resa innan hon är hemma i sin lägenhet och jag undrar hur hon ska orka upp nästa dag igen? Hur ska jag själv orka? Att gå upp halvåtta och med tre timmars tidsskillnad blir onekligen en väckarklocka som skräller 4.30 svensk tid.  Utmattad slänger jag mig på kudden i hotellsängen och säger ”Sov nu!” till mig själv.

Nästa dag byltar jag på mig extra mycket inför den kyliga morgonpromenaden till kontoret. 20 minuters promenad i minus 20 graders kyla kan ibland te sig långt. Men det känns uppfriskande. Min första deltagare sitter redan på sin arbetsplats och väntar när vi kommer in genom kontorsdörren. Hans kollegor droppar in en efter en och så är utbildningsdagen i full gång. Inkorgar töms, skrivbord rensas, mappsystem organiseras och kalendrar fylls med värdefulla påminnelser och uppgifter. Mejlprogrammen får jobba till sitt yttersta och deltagarnas ibland bistra miner lyser upp när de får lära sig nya effektiva tekniker som underlättar vid tidsnöd.

Det är först under eftermiddagens kafferast som jag trampar i klaveret. Ordenligt. Mina ryska deltagare berättade anekdoter om sin stad och sitt land, vi pratade förstås om OS i Sotji och sedan kommer vi in på det ryska språket och dess uppbyggnad. Jag berättar stolt att min man kan en del ryska och hur avundsjuk jag är på det. ”Hur kommer det sig att han kan ryska?” undrar några av herrarna nyfiket. Jag berättar att min språkkunnige svärfar också läst ryska och varit intresserad av rysk historia och kultur. ”He was actually a spy.” hör jag mig själv säga. Jag vet… Det är oförlåtligt. Ryssarna stelnar till och en av dem försöker skratta överslätande. Jag mumlar snabbt. ”Eh, I mean, he had a very boring job. He was listening to radio traffic and most of the time nothing happened.” Inom mig skickar jag en tyst ursäkt till FRA och min stackars ovetande och sedan länge pensionerade svärfar. En snabb tanke till klassiska gamla spionfilmer far genom min hjärna. Scener där huvudrollsinnehavaren spanar ut genom hotellfönstret för att se om hon är skuggad dyker upp. Jag försöker snabbt skaka bort de tankarna.

herringDet var inte förrän vid middagen på kvällen som spänningen släppte. En av mina deltagare undrade om jag hade rest till många spännande länder. Visst hade du varit i Mellansöstern och Iran, undrade en av dem. Jag nickade och berättade om den gången jag stod i ett konferensrum i Teheran och inte för mitt liv kunde få slöjan att stanna kvar på huvudet. Tills deltagarana tröttnade och utbrast ”leave it” och så tog damerna i gruppen av sig sina slöjor också.

Ryssarna skrattar glatt och bjuder på egna resehistorier. Spänningen är bruten. Och in dukas fler rätter än jag någonsin orkar äta. Bland annat den ljuvligt läckra soppan Borsjtj och en underlig sillrätt som på engelska blev ”Herring under fur coat”. Tyvärr såg den ut så också, även om den smakade gott. Men det sägs ju att man äter med ögat också.

Kvällen tog slut alldeles för fort. Och när vi vandrade genom den folktäta staden kunde jag se att festandet bara hade börjat. Tänk omröda torget2 jag kunnat hålla igång som Moskva. Nu somnade jag istället och drömde om att snart få komma tillbaka. Kanhända drömde jag också om att kunna guida runt i Stockholm med pricksäkra årtal och passionerad kunskap om min hemstad. ”Moskva är staden i mitt hjärta.” sa Veronika när vi möttes. Och på något sätt lyckades hennes stad även smyga in i mitt.

Önskar dig en god helg i din drömstad

Petra Brask

Пе́рвый блин всегда́ ко́мом.
(Den första pannkakan blir alltid en ful en.)
Russian proverb

Känner du någon som lider av tidsbrist, har svårt att få ihop vardagen eller stressar för mycket? Vi söker deltagare till ny spännande TV-serie. Mer information här: http://www.petrabrask.se/Deltagare-till-TV-program.htm

Många affärergatuvy torg (2)

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Är du på riktigt?

”Du är en så’n där människa som är på riktigt.” kvinnan som sitter framför mig berättar hur glad hon blev när vännerna kom hem på middag och uttryckte uppskattning för att hon vågade visa exakt hur rörigt hennes hem såg ut i verkligheten. ”Jag menar, jag ville ju inte lägga krut på att städa. Jag ville fokusera på att laga god mat.” Samtidigt anar jag en rebellisk sida hos henne. En människa som vill protestera mot att allt ska vara så perfekt hela tiden och att vi ska sitta på middagar och skryta om hur bra allt är, när det egentligen inte är det.

Solen har tittat fram och jag börjar ana vår, även om jag fick skrapa bilen i morse. När veckan började i Malmö upptäckte jag att flera skåningar redan plockat fram lättare vår-jackor och färgglada ylletröjor. Kände mig helt fel i min tjocka bruna vinterjacka. Men när veckan nu slutar i ett betydligt kallare Umeå, är jag ändå glad att ha den på.

”Är du ordningssam, Petra?” undrade en programledare på radio P4 nyligen. Och jag hajar alltid till när jag hör den frågan. Vem är juryn? Vilka bestämmer om jag är ordningssam eller inte? Är det kanske jag som är domare här? Och i så fall, vem jämför jag mig med?

Det är svårt att jobba med effektivitet i sjutton år, utan att anamma en del tips på vägen, mest av den anledningen att det är så mycket enklare och trivsammare när jag har ordning och reda. Men jämför jag mig med min sambo så kan jag ibland fundera över hur strukturerad jag egentligen är.  Jag har inte tillträde till tvättstugan hemma, då min sambo tycker jag är för slarvig med sorteringen.

En rationell general i mig vill bara få eländet gjort på kortast möjliga tid. Det kan innebära att tvätten endast delas in i tre högar; ljust, mörkt och färgat. Min sambo delar in allt i ljust, mörkt och färgat i 40-gradigt och 60-gradigt, d v s sex högar. Dessutom har han en speciell korg för handtvätt och en för all rödtvätt. Ingenting tvättas förrän det är en full maskin av varje sortering. Det kan alltså innebära att det tar ett tag innan kläderna hänger i garderoben igen. Tidigare hade vi en särskild korg för allt giftgrönt, vilket resulterade i att en sommarklänning jag köpt blev tvättad strax före julafton nästa gång. När jag försöker prata om det här med mina vänner så vill de bara slå mig. ”Kom inte och klaga på att din man sköter all tvätt, vi är inte intresserade av att höra på det. Köp mer giftgrönt, så löser det sig.”

Men hur är det egentligen med röran på jobbet och i våra svenska hem? Och vad kostar den oss i utrymme, pengar och tid?

I genomsnitt letar vi 45 min per dag efter saker på jobbet, vilket snabbt uträknat blir 5 arbetsveckor på ett år. Hemma letar vi ännu mer, ungefär en timme, efter nycklar, räkningar och viktiga papper till barnens skola som vi vet att vi la på ett ”bra ställe”. Det vanligaste vi letar efter är glasögon och de sitter oftast på huvudet.

På arbetsplatser kan jag fortfarande hitta en del röriga kontor, med tre-fyra kaffekoppar med olika grad av gammalt kaffe i, 2-3 kalendrar, i vilka man skriver olika saker så att det ska blir extra förvirrat i hjärnan. Några olika pennställ med olika grad av fungerande pennor, häftapparater, stämplar sedan Hedenhös-tiden, tejprullar, saxar, kort på barn och barnbarn, man eller fru. Har hittat kort på en ex-fru en gång också. Hon stod kvar av gammal vana. Men vanligast är röran i datorn, med mappstrukturer som är lika fantasifulla som en femårings teckningar. Långa rader av mappar som tar evigheter att lägga in något i, alternativt avsaknad av mappar och tusentals mail i inkorgen.

På fikarasterna berättar deltagare om att de senast körde in bilen i garaget 1984 och att nu står där all sorts bråte och arvegods, som de inte vågar kasta. De hyr extra utrymme på Shurgard för några tusenlappar i månaden. Många förhalar utrensning av garderober, vindsutrymmen, kökslådor och klagar på att hallen är en katastrofzon. Panik utbrister när man ska bjuda hem gäster. Vart ska vi gömma strykhögen? I tvättkorgen?

”Vet du att när jag växte upp skulle allting vara perfekt, allt i vårt hem stod i vinkelrät ordning. Min första dammråtta såg jag när jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det är min barndom jag rebellerar mot, genom att envisas med att ha det stökigt hemma.” Jag lyssnar lugnt på min deltagare och förklarar att svaren till varför vi gör som vi gör många gånger handlar om mönster från barndomen, som vi följer eller försöker bryta mot. Jag berättar om en vän till mig på Öland, som växte upp i ett otroligt rörigt hem där den enda ordning som fanns att hitta, var i hans rum. Han jobbar för övrigt som inredningsdesigner idag. Gissa om han gillar vitt och rena linjer? Jag har en annan vän som kastade sig ner på golvet och kammade mattfransarna när folk gick ut genom dörren. Hennes mamma var superpedant.

Jag är varken överpedantisk eller slarvig. Jag gillar ordning som gör att jag hittar saker när jag behöver dem, det gör tillvaron smidigare och enklare. Jag tycker om att ha rena ytor omkring mig. Men öppnar du en låda med pennor, så kommer de inte att ligga färgsorterade och i storleksordning. Och tänk om det är så att jag aldrig lär mig sortera tvätten i åtta olika högar? Om jag säger så här, oddsen är väldigt små att jag någonsin gör det. Och jag tror jag kan leva utan giftgrönt.

Önskar dig en effektiv helg

Petra Brask

“If your house is really a mess and a stranger comes to the door greet him with, ”Who could have done this? We have no enemies.”
Phyllis Diller

Rörigt värre


Jag känner mig rätt tillintetgjord som predikar ordning och reda, struktur och planering och samtidigt kommer hem till mitt hemmakontor och finner ett rörigt resultat av lämningar från en tidspressad kursledare som ”mellanlandat” där de senaste veckorna. Hur kunde detta hända? Har jag blivit en av mina mest stressade deltagare som inte känner att jag har koll? Var är mina superkrafter?

Mår lite illa av att behöva erkänna mig som syndare, komma ut ur garderoben, kliva fram till mikrofonen och säga ”Jag är rörig…. Det började med en tjänsteresa… och efter en tid blev det fler och fler resor…” Samtidigt känns det fantastiskt befriande och nästintill ansvarslöst härligt att erkänna.

I måndags klev jag in i mitt arbetsrum hemma och flydde genast alldeles förskrämd ut till köket igen. Styrkt av ännu en koffeindos (den tredje den morgonen) gick jag tillbaka till mitt s k arbetsrum och insåg att ingen skulle vilja vara där. Hade en lång ”att göra”- lista i min dator, som stod knappt synlig i röran. Golvet var täckt av väskor, halvt ipackade och halvt urpackade, allting var halvt.

Ilsket och surt konstaterade jag att här får man inte plats att tänka, än mindre arbeta. De gamla sorteringskorgarna från 80-talet kändes plötsligt överhängande bruna och fula. Blommorna var utmattade och halvdöda och hängmapparna slitna, med mossig uppmärkning. Mina tre skåp var överbelamrade med saker, undanstoppade i all hast, för att det skulle se snyggt ut vid senaste middagspartyt. Jag menar jag jobbar ju med det här, klart jag har ordning… Eller?

Gick igenom kalendern och undrade hur jag tänkte… luckor för oförutsett och egna rutiner…? Gäller det bara vid lågsäsong?

Barnen kom från sin pappavecka och landade hos mig på eftermiddagen. Min käre son sa glatt
”Hej, mamma! Har du varit ute och rest nu igen?!
”Hej älskling! Ja det har jag.”
”Jag ser det!” säger han menande och pekar med huvudet åt allt det röriga.
Jag tittar gapande på honom när han lugnt sätter sig ner på vardagsrumsmattan och kastar sig in i ett legokrig med sin uppbyggda pansararmé.
”Du ser det? Hur menar du då?” säger jag halvt förvirrat.
Han rycker på axlarna och svarar  ”Jag menar bara att det kan vara rörigt när du inte har varit hemma på ett tag.” Jaha, vad kul att han som är 9 år ser det och jag ser det inte…

”Vill du hjälpa mig att rensa upp här då? ”
Han tittar upp och gör en grimas. ”Nähä, verkligen inte!  Jag ska över till Andreas och leka nu.”  Och så sätter han av som en skottspole in till grannen. I dörren möts han av storasyster som äntrar hemmet med all världens tyngder på sina axlar.
”Hej mamma! …suck, pust, stön… Jag är sååå trött på Lina, verkligen… men asså… hon är sååå världsjobbig… Asså… Men.. Gud… Har du varit ute och rest? Du borde verkligen rensa upp här. Men asså…vad ska jag göra åt Lina… Jag orkar inte lyssna på henne längre…bla… bla.. bla…”

”Ska du med? Mamma ska åka och handla.”
”Va, handla, nu?”
”Ja, jag orkar inte med mina bruna plastkorgar i arbetsrummet längre, jag måste ha nya. ”
”Jaha?” dottern tittar på mig som att jag inte är klok.
”Jag måste ha nya blommor också, de här har dött innan solen går upp imorgon.”
”Ok, men asså mamma var inte så dramatisk… chilla lite… och försök att inte vara så pinsam i affären.” Får jag handla en ny penna? Lina har en jättecool penna…”

Jag sneglar på min dotter och försöker minnas. Var jag verkligen så där när jag var 12 år? Skickar en tacksamhetstanke till min egen mamma, som i så fall stod ut… OCH fortfarande påstår att hon älskar mig?!

I vårt närmaste kontorsvaruhus finner jag himmelriket som ska rädda mitt kontor. Nya korgar, blågröna ”post it”-lappar, fräscha plastfickor och en knallrosa häftapparat (min gamla gav upp förra veckan). Dottern hittar en häftig penna och betydligt gladare i hågen styr vi mot kassan. Den unge kassören tittar på oss och alla varor och utbrister
”Här var det stor-shopping, må jag säga! Är det dags för lite ordning och reda?”
”Ja, hon har jätterörigt hemma.” säger min dotter upplysande (och hon tycker att jag är pinsam…)
Han ler glatt mot henne och frågar mig ”Har du konto här?” Jag nickar och svarar med mitt kundnummer.
”Det var ett tag sen du var här… Vad jobbar ditt företag med?”  Min dotter öppnar munnen igen och upplyser honom medan hon höjer menande på ögonbrynen.

Jag funderade allvarligt på att be honom låta bli att slå in den häftiga pennan.

Sitter nu nöjd efter min stora rensningsprocess. Den rosa häftapparaten lyser uppskattande mot mig och en vacker orkidé ger en tjusig glans åt mitt arbetsrum. Till den köpte jag en gardin i tema marin med texten ”Bland kobbar och skär”

Det är där jag vill vara nu. Barnen hade skolavslutning igår ( Ja, ja, mina ögon blev blanka till ”Den blomstertid…” Vad är det med den där sången…?) och nu vill jag också ha lov och ut och segla. Där på de svallande vågorna i min älsklings segelbåt har jag minutiös koll på horisonten och det enda som står på min ”att göra”- lista är;

– hissa segel
– reva segel
– slappna av…

.. Med dessa rader tar bloggen sommarsemester och snart jag också. Vi är tillbaka igen när skolan startar, den 20 augusti, med nya ord, nya krafter och nya härliga kunduppdrag. Den veckan har jag börjat jobba med FN och rapporterar gladeligen från Köpenhamn i full fart i augusti.

Mycket sol, värme och avkoppling önskar jag dig denna sommar och tackar för att du hälsat på här på bloggen under våren.

Väl mött snart igen!

Sommarhälsningar från

Petra

”Semester är att ha ingenting att göra och hela dagen att göra det på.”
Eddie Cantor (1892-1964)

 

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask