Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged stress

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Gränslös undervisning?

respektDen ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en dag vardera i skolan för att kolla in läget och se vad barnen gör där om dagarna. I måndags var det dags för mig. Min son har gått från mellanstadiet och femte klass till högstadiebyggnaden och sjätte klass. Han och hans 29 klasskompisar har gått från en gudomligt kompetent lärare som har haft helhetskoll och ringt oss föräldrar så fort något har behövt styras upp det minsta. Till sjätte klass med två nya mentorer som träffar dem sporadiskt. De har skåp och byter klassrum, lika ofta som Madonna byter kläder. Med tonårshjärnor som det borde stå ”under ombyggnad” i pannan på ska de nu gå igenom en omställning som heter duga. Om jag säger så här. Det har gått sådär.

Undrar om han har sett fram emot att gå till jobbet? Han har kollegor i branschen som kommer till skolan med en klump i magen. Bildläraren berättar att han fick tinnitus efter bara några år inom läraryrket. Jag lider med mannen längst fram. En stökig grupp är en utmaning för vem som helst, men trettio tonåringar som har attityder som om de var barn till rockgruppen KIZZ är tufft. Paris Hilton har en närmast blyg framtoning om jag jämför med några av ungdomarna i klassen. Jag sitter stum och undrar vad som hänt i Sverige? Det är upp och ner. Lärarna försöker fostra på dagarna och föräldrarna försöker undervisa på kvällarna. När abdikerade en hel generation föräldrar från rollen att fostra sina barn?

Föreställ dig 30 tonåringar som inte sitter still, driver runt i klassrummet, plötsligt far ut genom dörren för att prata med några killar utanför, spelar spel på mobilerna och statusuppdaterar, skriker rakt ut över klassrummet, avbryter varandra konstant. Snackar om helgen, om det senaste YouTube-klippet, om hur dåligt skolmaten smakar.  Och allt under lektionstid. Att det sitter en förälder i klassrummet gör dem inte det minsta generade och vid vissa tillfällen överväger jag att åka hem och hämta hörselskydd.

När blev det OK att bete så respektlöst? Utan regler för mobiltelefoner, utan respekt för starttider, utan att ens ha med sig läroböcker till lektionerna?

När jag tar upp det med andra föräldrar fastnar det i en diskussion om huruvida barnen ska få ha mobil på under lektionstid eller inte. INTE förstås. Hallå?! Forskning visar att det sker en dopaminutsöndring i kroppen varje gång du får en statusuppdatering på mobilen. Det blir en kick, en drog. Mobilen är som en snuttetrasa, en tröstnapp, så fort läraren säger något som verkar det minsta tråkigt. Det är inte så lätt att tävla i uppmärksamhet, när du tävlar mot 500 likes på Facebook. Inte ens vuxna klarar att stå emot pressen, det är tydligt när vi går igenom möteseffektivitet ute på arbetsplatserna. Det första som brukar komma upp är hur trötta ”alla” är på att ”alla andra” sitter med mobilerna under mötet. Hemma i soffan får du tävla om din partners uppmärksamhet mot jobbmejlandet med de spännande kollegorna och projekten.

Vad fint, då förstår vi ju var ungarna har fått beteendet ifrån. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

”Lägg mobilen i korgen och sätt den på katedern.” Jag ser hur några huvuden vänds mot mig i förtvivlan, när några elever smyger sig fram till katedern och hämtar tillbaka sina telefoner så fort läraren vänder ryggen till. Sedan är cirkusen igång igen. Ljudvolymen stegras till outhärdliga nivåer. Jag tittar på min son. Han slår ut med händerna och höjer ögonbrynen ”Vad var det jag sa?” mimar han tyst till mig. Jag börjar förstå varför kvällarna är fulla med läxor. Inga utav barnen klarar att koncentrera sig i det här oljudet. Jag har lovat min son att inte säga något, bara observera, idag. Men vänta bara… Någon måste sätta ner foten. En dag. Och inte bara i det här klassrummet. Inte bara på den här skolan.

Har Sverige blivit ett gulligull-land vars mjuka rosa brist på uppfostran har lett till att vi skapat en generation snorungar?

Ja, det menar i alla fall psykiatrikern David Eberhard i sin bok ”Hur barnen tog makten.” En debatterande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland. David påpekar att ordet uppfostran nästan kommit att bli ett skällsord. Barnen ska inte indoktrineras, utan man ska möta barnen på barnens villkor. Experter av olika slag påtalar för oss hur vi ska göra för att ta hand om våra barn. Det gemensamma för dessa experter är att de varnar för allt möjligt.

Då vill jag passa på att varna för den fruktansvärda arbetsmiljö som både barn och lärare vistas i under dagtid. Barnen klagar på huvudvärk och har flera stressymptom p g a den tråkiga attityderna och den hätska stämningen. När jag tar upp ämnet med bekanta som jobbar i skolan som lärare kan de bara bekräfta att de inte får något som helst stöd ifrån föräldrarna. ”De har inte tid. De verkar ha fullt upp med sina karriärer, jobb, skilsmässor, nya relationer, träning för maraton eller triathlon. De tycker att när barnen går på högstadiet, så är de så pass självständiga att de klarar sig i princip själva. Och det finns ju läxhjälp på skolan.” funny-school-

I tidningarna kan vi läsa att betygen i våra kärnämnen sjunker. Om lärarna ska ägna halva lektioner åt att be eleverna hålla tyst för att överhuvud taget kunna lära ut något, så är det inte konstigt.

Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?

Önskar dig en vaken helg

Petra Brask

”Den som vill ha rosen måste respektera taggen.”
Persiskt ordspråk

Fler inlägg i debatten om bristerna i vår skola: ”Svenska elever allt sämre”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5718952

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svenska-elever-allt-samre via @svtnyheter

 

Tid som läcker eller tid som räcker?

in the moment”De jäktandes liv rinner bort i djupet. Det spelar ingen roll hur mycket du än gjuter in… om det icke finns någon botten som tager upp och bevarar det…”skriver den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca d.y. född 4 år f Kr. i Spanien. Han säger vidare att; ”Deras liv är kort, som jämt äro i sysselsättning.” Pauser, avbrott för stillhet, avspänning och återhämtning skulle enligt honom leda till att vi upplever oss själva och tillvaron mer rofylld och tiden mer än tillräcklig. Men herregud! Karln levde samtidigt som Jesus. Jag menar f. Sp. – före Smartphonens tid. Före informationsåldern. De hade stentavlor! Och Seneca skriver att folk behövde återhämtning. Vad ska vi då inte behöva nu?

Hur är det med närvaron? Har din smartphone blivit en snuttefilt som tröstar dig så fort du riskerar att bli ensam med dina egna tankar? Varje gång du märker att du fått ett nytt sms eller mejl så utsöndras dopamin inom dig. Detta kan bli till ett beroende. Hur är det med signaler om Facebook och Twitter uppdateringar? Beroende?

”Jag försöker koppla av när jag är hemma, men det går inte. Jag har provat mindfulness, men det är ju så tråkigt.” Kvinnan framför mig är en mycket uppskattad chef, känd för att vara närvarande, lyssna och leverera i tid och när det gäller. Det tar en stund innan jag ser igenom hennes lugna fasad. Där under ytan lurar en ytterst stressad människa som har piskat upp sig själv till warpspeed alltför länge. ”Jag behöver lära mig att koppla av, men jag förstår inte hur jag ska ha tid med det? Om jag lägger mig på soffan en stund, så flyger jag snart upp igen för jag tänker på allt jag skulle kunna göra istället och så sträcker jag mig efter mobilen och börjar svara på mejl och kolla Facebook.”

Kvinnans kollega nickar igenkännande och berättar i sin tur om hur upprörd han blev en kväll när han glömt sin mobiltelefon och var ute på krogen med sina kompisar. ”Det var längesedan jag kände mig så utanför.” var hans kommentar. ”Jag stod ut en timme, men sedan gick jag hem och var riktigt förbannad på mina vänner. Hur ignorerad ska man behöva bli egentligen? ”Jag funderade på om han var överkänslig eller hade ovanligt taskiga vänner, när han något mildare fortsatte;  ”Halvvägs hem kom jag på att jag hade betett mig precis likadant, om jag inte hade råkat glömma telefonen.”

Då kan man ju undra vad detta är för ett beteende? Låt oss kalla det ”Livet-pågår-medan-du-försöker-fånga-det-i-din-smartphone-beteendet.” Jag minns när jag brukade fnissa åt kineser och japaner på stan som filmade och fotade så hysteriskt att de glömde att njuta av semestern. Nu ser jag inte bara asiater som beter sig så… och det gäller inte bara under semestertider… Har vår smartphone blivit en alien förklädd till snuttefilt som tagit över vårt liv? Låt oss få 2 minuters tankeställare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8&w=420&h=315]

När du sett den här filmen börjar du kanske fundera på om du har en plats eller ett utrymme där du kan finna mer sinnesro? Och då kommer vi osökt in på nästa klipp. Hur viktigt det är att bejaka ditt behov av egen tid och eget utrymme? Katten vet hur du ska få till det. Och skam den som ger sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ieax46UMtm4&w=420&h=315]

Tänk om det är så som den romerska filosofen Seneca listade ut redan på Kristus tid; När vi tar oss tid för reflektion och återhämtning Sit on Tailså upplever vi tiden som mer än tillräcklig. Då kanske det är dags att ifrågasätta ett allt för stort beroende av en snuttetrasa?

Önskar dig en rofylld helg

Petra Brask

”Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going.”
Tennessee Williams

Säger du ja till rätt saker i höst?

TV4 Nyhetsmorgon Petra Brask”Nej, nej, nej…” sitter jag i bilen på väg in till TV4s studio och mumlar tyst för mig själv. Hur tänkte jag när jag tackade ja till att vara med i direktsändning i TV? Vilken del av min hjärna tyckte att det var ett lysande sätt att spendera en söndagsmorgon på? Att det var samma del som förmodligen skällt ännu högre om jag INTE sagt ”Ja.” är inget jag reflekterar över. Däremot sa jag nej till taxi. Tydligen blir alla erbjudna att få åka taxi in till studion, men det kunde jag visst säga nej till. ”Nej, tack, jag föredrar att köra in själv.” hör jag mig själv svara. Varför då? Trodde jag att en taxi hemifrån oss in till stan skulle sänka TV4:s budget? Undrade min man. ”Nej, älskling, men jag orkar inte prata med en taxichaufför hela vägen in, när jag ska fokusera på vad jag ska säga i TV.” Min man höjer på ögonbrynen. Att jag skulle kunna åka taxi utan att prata med chauffören hela vägen, vet han redan är en omöjlighet.

Det är löjligt tomt på parkeringen utanför studion. Så tomt att jag börjar fundera på om jag verkligen är på rätt adress. Jag går uppför trappan och tar mig in genom dörrslussen. Receptionisten bekräftar att jag kommit rätt. En studiovärdinna kommer springande och presenterar sig som ”Amanda” och säger att det är bäst jag följer henne till ”sminket” med en gång. Antagligen ser jag ovanligt blek ut.

Vi går uppför en lång trappa, som Amanda förmodligen springer upp och ner i med olika gäster ca hundra gånger under en dag. En barsk brunett slänger på mig en svart kappa och börjar sminka och fixa håret. Hon muttrar över att mitt hår torkat utan att jag fixat till benan rakt. ”Det måste du göra hemma när håret är blött. Tänk på det till nästa gång.” Jag mumlar matt att det blir nog inte fler gånger. Mitt inre är i upplösningstillstånd och jag har svårt att sitta still. ”Vad är du här för?” frågar sminkösen och kisar mot mig i spegeln. Jag har bara lust att svara ”Ja, det undrar jag också.” Men säger lydigt. ”Jag jobbar med effektivitet – hur du får mer gjort utan att jobba mer.” ”Ha! Det kan vi allt om här på sminket, oss behöver du inte lära någonting!” säger hon och fortsätter fokusera på min hopplösa hårbena.

Bestämda och många steg hörs i trappan och sminköserna mumlar i kör ”Nu kommer Carl Bildt.” Några sekunder senare dimper han ner på stolen bredvid mig och hälsar kort ”Hej.” till alla i rummet. Han stirrar ner i sina papper och ser inte speciellt pratsugen ut.

Det är faktiskt andra gången jag sitter bredvid Carl Bildt utan att prata med honom. Första gången var för ett par år sedan när jag flög till Finland. Då hamnade vi av en slump bredvid varandra, men den gången tänkte jag inte på det förrän vi gick av planet.

Bildts sminkning går betydligt fortare än min. Lite puder och sen är han klar, reser sig och traskar lika bestämt nerför trapporna. ”Min” sminkös har nu gett upp om min sidbena och säger ”Du får ha den sådär.” Hon tar av mig kappan och säger att jag är färdig.

Med stapplande steg letar jag mig nerför trapporna och blir mött av Amanda igen. Hon leder mig till det stora fikarummet och ”väntsalen” för oss som ska in i sändning. ”Här kan du äta frukost medan du väntar.” säger Amanda glatt och pekar på den stora buffén av filmjölk, frallor och müsli. Tack mumlar jag lågmält och känner hur det vänder sig i magen. Skakigt häller jag upp lite kaffe och ett glas vatten och ser mig om efter någonstans att sitta. Det finns bara en plats ledig. Den är bredvid Carl Bildt. Tredje gången gillt.

När Bildt reser sig för att gå in i studion, kommer Amanda och sätter sig på hans plats. Hon ler uppmuntrande mot mig och säger att snart är det min tur. Ovanför de två gigantiska TV-skärmarna som dominerar det kombinerade fika- och väntrummet, tickar stora, röda, digitala siffror som tidtagarur.

Jag tittar nervöst ner i mitt block för att läsa mina anteckningar. Där står bara tre punkter;
Andas
Tala lugnt
Du kan det här

Långsamt släpper nervositeten och jag börjar känna mig fokuserad, som en löpare som ställer sig vid startsträcket. Jag är redo. Nu kör vi.

Så här efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad över att det var Jonas Gardell som spillde té över hela bordet i sändning och inte jag. Han hanterade det snyggt och torkade upp med stor precision. Ordning och reda, Jonas, det är bra.

Stort tack till alla nära och kära för peppning både före och efter min TV-debut. Ett extra stort tack till min käre man för att du stod ut med mig dagarna innan. Har full förståelse för om du skulle googla efter en klinik för anhöriga till TV-stjärnor.

Det kan tyckas att åtta minuter i etern inte är mycket att bekymra sig över. Men för mig var det åtta viktiga minuter och jag ville bjuda på något bra. Och visst hade det varit mycket enklare att säga ”Nej.” Men attans vad glad jag är så här efteråt att jag sa ”Ja.”

Önskar dig en livsbejakande helg

Petra Brask

Länk till TV4s Nyhetsmorgon ”Så får du loss mer tid”

TV4Play: Så får du loss mer tid

Petra Brask

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ibland är det enklare att säga ja och ibland är det enklare att säga nej. Men vem har sagt att livet alltid måste vara enkelt?”
Petra Brask

Låt sommaren förnya dig

buzybeeDet som möter mig på arbetsplatserna i början på juni påminner om en bikupa. En frenetisk aktivitet från surrande arbetsbin som gör allt som står i deras makt för att förse drottningen (kunden) med så mycket nektar och pollen (uppgifter) som möjligt så att de stackars bina snart kan gå och lägga sig i en solstol någonstans och bara dröna sig bort. Tryggt förvissade om att drottningen inte kommer störa dem. Med ett lojt snusande vill de kunna ligga där och njuta av allt de klarat av innan D-dagen. Den första semesterdagen. Desto mer som bockats av, ju större njutning är arbetsbiet värd att känna i sin solstol.

Det är en kraft i dessa avslutningstider. En positiv kraft att vilja ta tag i saker, få en ände på surdegar, redovisa reseräkningar och få bort, bort, bort allt gammalt skräp och groll, för att sen kunna njuta.

Ta vara på detta härliga tillfälle och passa på att ta semester med rent samvete. Rensa för all del din att göra-lista, ditt skrivbord, huvud, hårddisk och mejlbox innan du går på semester. Men knäck inte ryggen på kuppen.

3 tips från mig som kan minska före-semester-stressen hittar du här:

http://chef.se/?p=12971

Några frågor som du behöver ställa dig inför semestern är:

Hur beroende är du? Har du ro att vara ledig?

Enligt forskning tar det några dagar innan hjärnan går ner i varv och vi vet alla att det tar ytterligare några dagar att varva upp den sen igen. Därför är det viktigt att vi unnar oss att vara ordentligt lediga och inte likt en beroende smygrökare sitta på stranden och svara på mejl från arbetande kollegor och kunder. En anledning till att vi jobbar och kämpar på är ju för att ha råd att vara lediga. Sätter vi inte värde på semestern, njuter och kopplar av, så skulle vi ju lika gärna kunna jobba hela året.

Hur viktig är din förmåga att vara kreativ, att kunna komma med nya lösningar?

Det är när hjärnan går ner i varv som den hinner göra nya kopplingar, så du kan förnya dig och komma med briljanta idéer lagom till höstens nystart. Men semestern är framförallt en tid på året när du kan stanna upp och njuta av livet. Nu såg jag på nyheterna att vi svenskar i huvudsak njuter väldigt mycket av vårt arbete, det sociala sammanhanget och känslan av att vara behövd. Du kanske t o m kommer sakna vissa kollegor som alltid skrattar artigt åt dina skämt och tycker att du är en stjärna på jobbet?  Se då för all del till att ge dina familjemedlemmar samma chans och ha realistiska förväntningar på er semester tillsammans

Har du humor?

Den perfekta sommaren finns inte.  Ha en plan B om det blir regn, köer, förseningar och annat krångel. Låt semestern förnya dig, inte förgöra sig. Kom ihåg att det många gånger är när saker inte har fungerat som blir de roliga historierna du berättar på middagarna under hösten. Ska du verkligen beröva dina vänner det nöjet?

Kan du uppskatta det enkla?

Fundera på vad du har gillat från tidigare somrar? Vad har du inte gillat? Vad vill du ha mer av den här sommaren? Frågar jag barnen får jag alltid samma svar; Det är kul när vi gör saker tillsammans, spelar spel, badar eller ser en film ihop. Mellan raderna hör jag att de längtar efter min närvaro. Barn och skratt är det bästa mindfulness-knepet jag kan ta till.

Slår jag dessutom till med någon kul aktivitet från ett erbjudande i DN- eller via ICA-kortet, så är jag mamma-hjälte en bra bit in på hösten.

Kan du prova att simma med strömmen ett tag?

Tillhör du dem som inte har möjlighet att vara ledig i sommar, så kan du alltid låtsas att du har semester men att du väljer att jobba ändå. Jag vet, det låter helt sjukt. Men faktum var att när jag häromveckan bara ville vara ledig och gick med tunga steg till kontoret, så sa min kollega Janne; ”Vänd på det. Låtsas att du har semester, men att du väljer att gå in och jobba några timmar idag.” Min omedelbara respons var ”Nej, så kan man inte göra. Är man ledig så är man ledig. Jobbar man, så jobbar man.” Men faktum var att Jannes tips funkade alldeles utmärkt.

Plötsligt var det som att jag simmade med strömmen, istället för mot strömmen. Axlarna åkte ner. Jag njöt av solen en extra stund under lunchen. Och väl vid skrivbordet var det som att jag lämnat tio kilo av krav utanför porten medan jag visslande betade av min att göra-lista. Jag blinkade med ena ögat mot solen utanför fönstret och tänkte. ”Det är fantastiskt vad jag presterar, trots att jag egentligen har semester.”

Tänk om det är så att när det är OK att inte topprestera eller jobba i warp-speed, så blir det riktigt roligt att avsluta saker. Det kanske är då du känner dig mer effektiv än någonsin?

Tack för tipset, Janne! Jag önskar dig och alla andra arbetsbin en riktigt skön sommar!

Bloggen tar semester och är tillbaka igen fredagen den 23 augusti. Till hösten är det många nya, spännande saker på gång. Ser fram emot att träffa dig här igen då och få avslöja mer.

Trevlig sommar,

Petra Brask

”Semester är den ledighet som utgår för att de anställda ska påminnas om att företaget klarar sig utan dem.”
Earl Wilson

Sida 2 av 41234

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask