Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged smartphone

Tänk om tomten finns på riktigt?

Xmas-group-therapy”Vad är det för datum idag?” säger den av tiden märkta mannen som sitter bredvid mig. Vi har precis sjungit igenom tolv julsånger tillsammans under ledning av en mycket hurtig allsångsledare på boendet för demenssjuka åldringar. En vithårig dam harklar sig mitt i ”Stilla Natt” och klagar över att rösten inte låter som den brukar. Med mycket möda och stort besvär reser hon sig upp för att notera att rösten fortfarande inte låter som den ska. ”Fortsätt sjunga ni.” säger hon darrigt men bestämt och så stapplar hon ut i hallen utanför sångrummet mumlandes ”Det måste vara akustiken det är fel på.” Efter några versrader i hallen kommer hon tillbaka in igen och konstaterar. ”Rösten låter inte som den brukar därute heller och det kanske beror på att jag är över åttio år.” Jag tänker för mig själv att det var en oerhört skarp iakttagelse för någon som bor på ett demensboende. Mannen bredvid mig vänder bestämt blad när de sista tonerna av ”Stilla natt.” klingar ut. ”Nu är det bara en låt kvar.” säger allsångsledaren glatt på bred småländska. Mannen bredvid mig är propert klädd och varje hårstrå ligger rätt på hans hjässa, precis så som det alltid har gjort. Med låg röst muttrar han ”Det är egentligen två låtar kvar, för hon har hoppat över en.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt observant idag och han skulle komma att överraska mig två gånger till.

Den här veckan har jag, utöver några ekonomer och ett medicinsk-tekniskt bolag också utbildat en glad säljavdelning. Jag stod där lite imponerad i mitten av veckan. Imponerad över att chefen lyckats boka in alla trots att de verkar vara hyperstressade med överfulla att-göra-listor och privata julprojekt som hopar sig. ”Köpa julklappar? Nej, det har jag inte förhalat, det är inbokat dagen före julafton.” säger en av dem stolt under rasten. ”Om jag har förhalat något? OM jag har!” mumlar en mörk ung skönhet som i sin eleganta kofta och med stor ångest meddelar att hon har något som hon förhalat i 18 år. ”Och vet du vad det värsta är?” säger hon allvarligt och blundar när hon med bävan i rösten berättar om sin kvalfyllda hemlighet. ”Det värsta är att jag redan sagt till min omgivning att jag tagit tag i det här… och fått applåder för att jag gjort det. Det är så hemskt.” kvider hon och håller händerna för ansiktet samtidigt som både jag och hennes kollegor inte kan låta bli att le åt den tragikomiska situationen.

Vi är på väg in i 2014, året då vår koncentration borde öka, enligt trend- och omvärldsanalysföretaget Kairos Future. De menar att om vi ska ligga steget före de ständigt smartare datorerna några år till, så behöver vi koncentration mer än kommunikation. Ändå är vi på sätt och vis mer sociala än någonsin. Faktum är att vi är så sociala att 25% av ungdomarna i världen gladeligen skulle byta bort sin bästa vän mot möjligheten att få vara på nätet i ytterligare två år. I genomsnitt är 43% av alla ungdomar i världen online fem eller fler timmar per dag. 13% hävdar att de är online mer än 8 timmar.

Det får mig osökt att fundera över hur jul och nyår ska bli. Vill ungdomar ens ha julgran och julmat längre? Ska allt ske virtuellt? Kommer min son att säga att han redan firat jul i det hem han byggt upp på Minecraft? Kommer min dotter att ha räknat ner nyåret på Instagram, långt innan jag och min man ens hunnit tända alla thailändska papperslyktor inköpta på Claes Ohlson?

”Vad är det för datum idag?” frågar den av åldern fårade mannen vid min sida igen. Jag svarar genom att hämta en månadskalender med små gulliga golden retrievervalpar på. ”Han iakttar dagens datum och säger plötsligt. ”Idag brukar jag sätta blommor på mammas grav och tända ljus.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt pigg idag. Sist jag var på besök trodde han att jag var min mamma. ”Men då gör vi det, pappsen. Jag hämtar din jacka och mössa.” svarar jag snabbt och tittar ut emot den soliga förmiddagen. Runt det låga kaffebordet sitter sju åldringar till, som nog gärna hade åkt iväg med sina släktingar. Men det finns ingen avundsjuka i deras ansiktsuttryck. De sitter kvar med blickar som stirrar ut genom fönstren utan att egentligen se vad som är där utanför. De ser ut att vara långt borta någonstans. Kanske i minnen från förr. När de var mitt uppe i livet och sprang runt och jagade julklappar, åt julmiddagar och firade nyårsaftnar i glada vänners lag.

När jag parkerat utanför blomsteraffären som pappa alltid köpt sina blommor hos under alla år, så blir jag rörd över att expediterna skyndar ut ur affären för att hjälpa oss med både dörrar och rullstol samtidigt som de glatt hälsar på min pappa med namn. ”Välkommen, så gott att se dig igen! Vill du ha samma som du brukar?” För tredje gången idag överraskar min pappa mig när han med kristallklart minne harklar sig och säger ”Ja, en bukett laxrosa rosor ska det vara. Och ljus. Och så får vi nog köpa en cigarettändare också, jag vet inte var jag har lagt min.” Jag ler. Pappa har glömt bort att han har slutat röka. Men han har inte glömt bort att vi behöver tändare till ljusen. Imponerande. För det måste jag erkänna att inte jag tänkte på. Det här blir en fin dag att minnas.

”Jag minns fortfarande när jag skulle ta körkort samtidigt som mina kompisar. Men jag fick liksom inte till det. Och så tänkte jag att det där kan jag ju vänta några år med.” Den mörkahåriga småbarnsmamman i den prydliga koftan ser ändå lättad ut över att berätta om sin körkortsångest. Hennes chef lägger huvudet på sned och säger ”Du menar alltså att du inte har något körkort? Ingick inte det som ett krav när vi anställde dig?” Den nyss så lättade deltagaren kör nu upp axlarna till öronen igen och skrynklar ihop sitt ansikte. ”Nej, det kan du inte mena.” Den allvarliga chefen ler glatt ”Jodå, nu får du allt ta ditt körkort och snabbt, det ingår i din tjänst.” En efter en hittar hennes kollegor på tusen anledningar till varför hon måste ta körkortet fortare än kvickt. Hennes ångest borde ju stiga i graderna, men istället börjar hon skratta lättat. Jag ser ett hopp tändas i hennes ögon. Nu ska hon äntligen ta tag i det. Nu får hon den peppning hon så väl behöver. Och på nästa klassåterträff, så slipper hon oroa sig för att det ska komma fram att hon fått applåder för något som hon ännu inte genomfört. Hon berättar att hon fick sitt körkort i julklapp av tomten (sin bror) när hon var 18. Hon fnissar när hon funderar över vad som skulle hända om hon frågar brorsan ifall det erbjudandet fortfarande gäller så här arton år senare?

Som liten tog det några år innan jag och mina bröder kom på att det var farfar som var jultomte hemma hos oss. Irriterat konstaterade vi att han alltid gick till kyrkan på den mest olämpliga tiden på julafton. Jag minns fortfarande när min bror, Tomas, drog mig åt sidan i vardagsrummet och konspiratoriskt konstaterade. ”Syrran, jultomten finns inte på riktigt! Jag har listat ut allt.”

Det är rätt typiskt min bror att lista ut allt och långt före mig dessutom. Men tänk om jultomten finns på riktigt, fast inom oss? Hur skulle du då vilja att det märks att det är du som är tomte i år?

Mitt i det kommersiella julstöket med klappar, gran och julbord, så kanske vi bara ska sänka hastigheten, kraven och rösten något? Stanna upp och njut. Det är bara jul en gång om året. Julen är en känsla. Inte en känsla av att du slår knut på dig själv för att leverera ytterligare en perfekt julgran, en perfekt griljerad skinka eller århundradets godaste julglögg.

Satsa på att leverera årets största leende, årets varmaste jul kram och årets härligaste närvaro. Se dina medmänniskor i kön på affären, notera de som står och väntar på bussen med dig, stanna upp och skänk en god tanke till de gamla, de hemlösa, de värnlösa, som inte har det lika varmt och ombonat som du.

När du ändå är igång, så låt dig inspireras av den nya trenden bland våra ungdomar. Nu drar de hem med en svärm av kompisar och letar fram våra gamla spel. Monopol har fått en renässans. De har nämligen upptäckt att man har roligare och umgås mer när man spelar våra gamla hederliga spel, till skillnad från att var och en sitter och hänger över varsin smartphone.

Bloggen tar nu jullov och är tillbaka igen fredagen den 20 januari, 2014. Nästa år bjuder på många spännande saker. Det blir mer TV, det blir bokutgivning, men jag börjar januari med en resa för att utbilda i Ryssland för första gången. Ser fram emot att rapportera om det.  Och så hoppas jag få in rapport om hur det går med ditt körkort, kära deltagare. Nu kör vi! Eller ja, i alla fall du!

Den här reflektionstiden varje vecka är det som gör att jag stannar upp och påminner mig om att njuta av livet, så varmt tack för det här året tillsammans med dig på bloggen.

Om tomten finns på riktigt så önskar jag dig och alla nära och kära en nostalgisk Jul och ett Gott Nytt 2014!

God Jul på dig älskade Pappa och du med mamma om du hör oss.

Petra Brask

 

”He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree.”
Roy L. Smith

 

Tips på sällskapsspelen som skapar samvaro i närvaro

Dixit – roligt och kreativt tänk för alla åldrar
När då då?? – kul spel till alla historienördar och även oss andra.
Monopol – en riktig klassiker som gjort comeback
Uno – ett måste för alla familjer med barn
Så det kan låta – bilda lag med olika ålder och sjung så mycket du kan under julen
Pictionary – Trodde du att du kunde rita? Ett härligt och roligt spel för alla åldrar och hela familjen.
Vagabond – Hemma i jul? Res med Vagabonds sällskapspel istället. Man lär sig alltid något nytt.

 

Att ge kan också ge bra reklam:

http://youtu.be/zIEIvi2MuEk

 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zIEIvi2MuEk&w=560&h=315]

 

 

 

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Gränslös undervisning?

respektDen ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en dag vardera i skolan för att kolla in läget och se vad barnen gör där om dagarna. I måndags var det dags för mig. Min son har gått från mellanstadiet och femte klass till högstadiebyggnaden och sjätte klass. Han och hans 29 klasskompisar har gått från en gudomligt kompetent lärare som har haft helhetskoll och ringt oss föräldrar så fort något har behövt styras upp det minsta. Till sjätte klass med två nya mentorer som träffar dem sporadiskt. De har skåp och byter klassrum, lika ofta som Madonna byter kläder. Med tonårshjärnor som det borde stå ”under ombyggnad” i pannan på ska de nu gå igenom en omställning som heter duga. Om jag säger så här. Det har gått sådär.

Undrar om han har sett fram emot att gå till jobbet? Han har kollegor i branschen som kommer till skolan med en klump i magen. Bildläraren berättar att han fick tinnitus efter bara några år inom läraryrket. Jag lider med mannen längst fram. En stökig grupp är en utmaning för vem som helst, men trettio tonåringar som har attityder som om de var barn till rockgruppen KIZZ är tufft. Paris Hilton har en närmast blyg framtoning om jag jämför med några av ungdomarna i klassen. Jag sitter stum och undrar vad som hänt i Sverige? Det är upp och ner. Lärarna försöker fostra på dagarna och föräldrarna försöker undervisa på kvällarna. När abdikerade en hel generation föräldrar från rollen att fostra sina barn?

Föreställ dig 30 tonåringar som inte sitter still, driver runt i klassrummet, plötsligt far ut genom dörren för att prata med några killar utanför, spelar spel på mobilerna och statusuppdaterar, skriker rakt ut över klassrummet, avbryter varandra konstant. Snackar om helgen, om det senaste YouTube-klippet, om hur dåligt skolmaten smakar.  Och allt under lektionstid. Att det sitter en förälder i klassrummet gör dem inte det minsta generade och vid vissa tillfällen överväger jag att åka hem och hämta hörselskydd.

När blev det OK att bete så respektlöst? Utan regler för mobiltelefoner, utan respekt för starttider, utan att ens ha med sig läroböcker till lektionerna?

När jag tar upp det med andra föräldrar fastnar det i en diskussion om huruvida barnen ska få ha mobil på under lektionstid eller inte. INTE förstås. Hallå?! Forskning visar att det sker en dopaminutsöndring i kroppen varje gång du får en statusuppdatering på mobilen. Det blir en kick, en drog. Mobilen är som en snuttetrasa, en tröstnapp, så fort läraren säger något som verkar det minsta tråkigt. Det är inte så lätt att tävla i uppmärksamhet, när du tävlar mot 500 likes på Facebook. Inte ens vuxna klarar att stå emot pressen, det är tydligt när vi går igenom möteseffektivitet ute på arbetsplatserna. Det första som brukar komma upp är hur trötta ”alla” är på att ”alla andra” sitter med mobilerna under mötet. Hemma i soffan får du tävla om din partners uppmärksamhet mot jobbmejlandet med de spännande kollegorna och projekten.

Vad fint, då förstår vi ju var ungarna har fått beteendet ifrån. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

”Lägg mobilen i korgen och sätt den på katedern.” Jag ser hur några huvuden vänds mot mig i förtvivlan, när några elever smyger sig fram till katedern och hämtar tillbaka sina telefoner så fort läraren vänder ryggen till. Sedan är cirkusen igång igen. Ljudvolymen stegras till outhärdliga nivåer. Jag tittar på min son. Han slår ut med händerna och höjer ögonbrynen ”Vad var det jag sa?” mimar han tyst till mig. Jag börjar förstå varför kvällarna är fulla med läxor. Inga utav barnen klarar att koncentrera sig i det här oljudet. Jag har lovat min son att inte säga något, bara observera, idag. Men vänta bara… Någon måste sätta ner foten. En dag. Och inte bara i det här klassrummet. Inte bara på den här skolan.

Har Sverige blivit ett gulligull-land vars mjuka rosa brist på uppfostran har lett till att vi skapat en generation snorungar?

Ja, det menar i alla fall psykiatrikern David Eberhard i sin bok ”Hur barnen tog makten.” En debatterande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland. David påpekar att ordet uppfostran nästan kommit att bli ett skällsord. Barnen ska inte indoktrineras, utan man ska möta barnen på barnens villkor. Experter av olika slag påtalar för oss hur vi ska göra för att ta hand om våra barn. Det gemensamma för dessa experter är att de varnar för allt möjligt.

Då vill jag passa på att varna för den fruktansvärda arbetsmiljö som både barn och lärare vistas i under dagtid. Barnen klagar på huvudvärk och har flera stressymptom p g a den tråkiga attityderna och den hätska stämningen. När jag tar upp ämnet med bekanta som jobbar i skolan som lärare kan de bara bekräfta att de inte får något som helst stöd ifrån föräldrarna. ”De har inte tid. De verkar ha fullt upp med sina karriärer, jobb, skilsmässor, nya relationer, träning för maraton eller triathlon. De tycker att när barnen går på högstadiet, så är de så pass självständiga att de klarar sig i princip själva. Och det finns ju läxhjälp på skolan.” funny-school-

I tidningarna kan vi läsa att betygen i våra kärnämnen sjunker. Om lärarna ska ägna halva lektioner åt att be eleverna hålla tyst för att överhuvud taget kunna lära ut något, så är det inte konstigt.

Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?

Önskar dig en vaken helg

Petra Brask

”Den som vill ha rosen måste respektera taggen.”
Persiskt ordspråk

Fler inlägg i debatten om bristerna i vår skola: ”Svenska elever allt sämre”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5718952

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svenska-elever-allt-samre via @svtnyheter

 

Tid som läcker eller tid som räcker?

in the moment”De jäktandes liv rinner bort i djupet. Det spelar ingen roll hur mycket du än gjuter in… om det icke finns någon botten som tager upp och bevarar det…”skriver den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca d.y. född 4 år f Kr. i Spanien. Han säger vidare att; ”Deras liv är kort, som jämt äro i sysselsättning.” Pauser, avbrott för stillhet, avspänning och återhämtning skulle enligt honom leda till att vi upplever oss själva och tillvaron mer rofylld och tiden mer än tillräcklig. Men herregud! Karln levde samtidigt som Jesus. Jag menar f. Sp. – före Smartphonens tid. Före informationsåldern. De hade stentavlor! Och Seneca skriver att folk behövde återhämtning. Vad ska vi då inte behöva nu?

Hur är det med närvaron? Har din smartphone blivit en snuttefilt som tröstar dig så fort du riskerar att bli ensam med dina egna tankar? Varje gång du märker att du fått ett nytt sms eller mejl så utsöndras dopamin inom dig. Detta kan bli till ett beroende. Hur är det med signaler om Facebook och Twitter uppdateringar? Beroende?

”Jag försöker koppla av när jag är hemma, men det går inte. Jag har provat mindfulness, men det är ju så tråkigt.” Kvinnan framför mig är en mycket uppskattad chef, känd för att vara närvarande, lyssna och leverera i tid och när det gäller. Det tar en stund innan jag ser igenom hennes lugna fasad. Där under ytan lurar en ytterst stressad människa som har piskat upp sig själv till warpspeed alltför länge. ”Jag behöver lära mig att koppla av, men jag förstår inte hur jag ska ha tid med det? Om jag lägger mig på soffan en stund, så flyger jag snart upp igen för jag tänker på allt jag skulle kunna göra istället och så sträcker jag mig efter mobilen och börjar svara på mejl och kolla Facebook.”

Kvinnans kollega nickar igenkännande och berättar i sin tur om hur upprörd han blev en kväll när han glömt sin mobiltelefon och var ute på krogen med sina kompisar. ”Det var längesedan jag kände mig så utanför.” var hans kommentar. ”Jag stod ut en timme, men sedan gick jag hem och var riktigt förbannad på mina vänner. Hur ignorerad ska man behöva bli egentligen? ”Jag funderade på om han var överkänslig eller hade ovanligt taskiga vänner, när han något mildare fortsatte;  ”Halvvägs hem kom jag på att jag hade betett mig precis likadant, om jag inte hade råkat glömma telefonen.”

Då kan man ju undra vad detta är för ett beteende? Låt oss kalla det ”Livet-pågår-medan-du-försöker-fånga-det-i-din-smartphone-beteendet.” Jag minns när jag brukade fnissa åt kineser och japaner på stan som filmade och fotade så hysteriskt att de glömde att njuta av semestern. Nu ser jag inte bara asiater som beter sig så… och det gäller inte bara under semestertider… Har vår smartphone blivit en alien förklädd till snuttefilt som tagit över vårt liv? Låt oss få 2 minuters tankeställare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8&w=420&h=315]

När du sett den här filmen börjar du kanske fundera på om du har en plats eller ett utrymme där du kan finna mer sinnesro? Och då kommer vi osökt in på nästa klipp. Hur viktigt det är att bejaka ditt behov av egen tid och eget utrymme? Katten vet hur du ska få till det. Och skam den som ger sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ieax46UMtm4&w=420&h=315]

Tänk om det är så som den romerska filosofen Seneca listade ut redan på Kristus tid; När vi tar oss tid för reflektion och återhämtning Sit on Tailså upplever vi tiden som mer än tillräcklig. Då kanske det är dags att ifrågasätta ett allt för stort beroende av en snuttetrasa?

Önskar dig en rofylld helg

Petra Brask

”Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going.”
Tennessee Williams

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask