Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged Petra Brask

Jante ska inte tro att han är nåt

Nalen-Pommac”God morgon! Hoppas du sovit gott? Kom ska du få se frukostbuffén vi dukat upp här.” Det är tidig fredag morgon och jag har vaknat upp på hotell Emma i Östersund. Det står två glada tanter i receptionen som ser lika pigga ut som när jag anlände kvällen före. Du kanske reagerar på att jag säger tant, men det här är tanter personifierade, med goa runda kinder och bylsiga stickade tröjor och en personlig omtänksamhet, som om de var min mormor och jag var liten igen. Jag får varenda frukostbit förklarad för mig och allt är närodlat, ekologiskt och väldigt gott. Självklart är min tallrik helt överfylld när jag väl får sätta mig vid frukostbordet och sjunka in i morgonen en stund. Ljudet av tanternas ”God morgon!” väcker mig ur min dvala när nästa gäst kommer ner till frukostmatsalen. Det är en kille med ett antal örhängen, skinnjacka och en tröja med en döskalle på. Han har svart hår, många tatueringar och svårt nerhasade skinnbyxor. Han utstrålar explosiv självsäkerhet. Jag blir nyfiken. Hur ska han hantera tanternas pyssel?

Den här veckan gick fort. Som vanligt när jag inte har barnvecka, så passar jag på att boka in lite mer jobb och framförallt resande uppdrag. I Växjö blev jag varmt mottagen på Skanska och där är flera på kontoret som har noll mejl i inkorgen och en prioriterad att göra-lista samt en färgglad och realistiskt planerad kalender. Egentligen var det bara en person som skulle gå en exklusiv utbildning i Effektivare Outlook, men tipsen spred sig som ringarna på vattnet, så när jag gick var det flera som vinkade glatt och tacksamt i rummen runtomkring. Jag tycker min deltagare borde få lite extra glögg på julfesten som tack för att hon delade med sig av mig.

Veckan fortsatte bland annat med en dag i Stockholm där samma företag bjöd alla sina leverantörer på en inspirationsdag på Nalen. Vilken generositet! Jag kan inte nog tacka Eva Möller och hennes medarbetare för den pedagogiskt upplagda dagen, där vi som utbildar fick känna oss så viktiga och värdefulla för företagets utveckling. De lärde oss många nya, roliga och kloka saker. Nu vet jag t ex att Skanska och Nalen är nästan lika gamla. Det skiljer bara ett år. Skanska bildades i Malmö 1887 och Nalen grundades 1888. Ursprungliga namnet var Nationalpalatsen som sedan förkortades till Nalen. Skanska som hette Skånska Cementgjuteriet innan de blev internationella på 80-talet, bjöd inte upp till dans, men väl till byggjympa. I de anrika lokalerna kunde du se oss uppklädda konsulter och Skanskas interna utbildare sträcka och bända våra vader och muskler. Allt under trygg ledning av Skanskas Kompetenscenter.

Jag fick lämna lokalen något före sista punkten på agendan, som handlade om gröna och miljöfokuserade Skanska. På miljövänligt sätt tog jag mig till Arlanda för att flyga med tidningen Chefs Margaretha Kühne upp till Östersund. Det var Margaretha eller ”Meta” som hon också kallas, som hittat det fantastiskt mysiga hotell Emma. Hon var djupt fascinerad av den personliga servicen som gjorde att hotellet stack ut i den hårda hotellkonkurrensen. Meta hade fått sin frukost långt före mig, när hon stuckit iväg för att sätta igång träningen för ett stort Chefsnätverk. Hon skulle sedan hämta mig och ta mig till föreläsningslokalen för det seminarium som jag skulle hålla i Chefs regi. Medan jag avslutade mitt morgonkaffe och väntade på Meta, hörde jag tanternas pysselsamtal med den tuffa ”Rock-killen” som nyss kommit ner i matsalen. ”Vad ska du göra här i Östersund idag då?” undrade de vänligt på sin mjuka jämtska. Jag höll på att sätta kaffet i halsen när han svarade ”Jag är här för att föreläsa på en skola om farorna med hemtatuering.” Farorna med hemtatuering?! Jag vet inte varför jag tyckte det lät så komiskt. Jag lyssnade spänt på vad mer de skulle säga. ”Jaha, så bra, det behövs säkert här.” svarar tanterna ännu vänligare. ”Jo, men jag är vansinnigt nervös, det är ju liksom 300 elever på högstadiet som ska lyssna, det är mycket folk.” ”Rockern” som såg så stentuff ut biter nu nervöst på naglarna. Båda tanterna klappar om honom och säger ”Det kommer gå så bra! Vi håller tummarna för dig här idag. Och du kan ditt ämne, tänk på det.”

Jag avslutade mitt kaffe och vinkade glatt till tanterna när jag tog mig ut till den väntande Meta och taxin som skulle ta oss vidare. I bilen berättade jag för Meta hur avundsjuk jag är på henne som snart får bo på hotell Emma igen. Till och med jag slutade vara nervös inför min föreläsning. I huvudet ringde tanternas ord ”Du kan ditt ämne, tänk på det.” Om jag någon gång helt slutar tro på mig själv, så ska jag boka ett rum hos dem direkt.

En som verkligen förstått värdet av att tro på sig själv och sin förmåga är Olof Röhlander. I den poetiskt berättade filmen i regi av Lotta Hellman får vi följa Olof i hans vardag som föreläsare. Resandes i vårt vackra svenska landskap möter vi också det ibland så karga svenska som undrar vad i hela världen mannen från Matfors ska kunna lära dem? Jag känner igen mig, jag svettas stundvis, speciellt i scenerna där Olof inte får med sig publiken direkt. Jag vet vilken utmaning det kan innebära. Och där och då, är det ännu viktigare att tro på dig själv och din förmåga. Njut om du inte redan sett Talaren, eller njut igen: http://www.svtplay.se/video/1503512/talaren

Tänk om det är så att relationen med dig själv är som ett äktenskap? Du behöver älska och tro på dig själv i nöd och lust. Och i nöd är det svåraste. Men det är då du utvecklas mest. Tack alla underbara bloggenläsare, kunder och kollegor för en fantastisk vecka.

Önskar dig en riktigt skön helg i vårt vackra Sverige

Petra Brask

Omvänd Jante

1.Du skall tro att du är något.

2.Du skall tro att du är lika god som vi.

3.Du skall tro att du är minst lika klok som vi.

4.Du skall veta att du är minst lika bra som vi.

5.Du skall tro att du vet minst lika mycket som vi.

6.Du skall tro att du är lika mycket värd som vi.

7.Du skall veta att du duger till mycket.

8.Du skall skratta med oss.

9.Du skall tro att vi bryr oss om dig.

10.Du skall tro att du kan lära oss något.

Tid som läcker eller tid som räcker?

in the moment”De jäktandes liv rinner bort i djupet. Det spelar ingen roll hur mycket du än gjuter in… om det icke finns någon botten som tager upp och bevarar det…”skriver den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca d.y. född 4 år f Kr. i Spanien. Han säger vidare att; ”Deras liv är kort, som jämt äro i sysselsättning.” Pauser, avbrott för stillhet, avspänning och återhämtning skulle enligt honom leda till att vi upplever oss själva och tillvaron mer rofylld och tiden mer än tillräcklig. Men herregud! Karln levde samtidigt som Jesus. Jag menar f. Sp. – före Smartphonens tid. Före informationsåldern. De hade stentavlor! Och Seneca skriver att folk behövde återhämtning. Vad ska vi då inte behöva nu?

Hur är det med närvaron? Har din smartphone blivit en snuttefilt som tröstar dig så fort du riskerar att bli ensam med dina egna tankar? Varje gång du märker att du fått ett nytt sms eller mejl så utsöndras dopamin inom dig. Detta kan bli till ett beroende. Hur är det med signaler om Facebook och Twitter uppdateringar? Beroende?

”Jag försöker koppla av när jag är hemma, men det går inte. Jag har provat mindfulness, men det är ju så tråkigt.” Kvinnan framför mig är en mycket uppskattad chef, känd för att vara närvarande, lyssna och leverera i tid och när det gäller. Det tar en stund innan jag ser igenom hennes lugna fasad. Där under ytan lurar en ytterst stressad människa som har piskat upp sig själv till warpspeed alltför länge. ”Jag behöver lära mig att koppla av, men jag förstår inte hur jag ska ha tid med det? Om jag lägger mig på soffan en stund, så flyger jag snart upp igen för jag tänker på allt jag skulle kunna göra istället och så sträcker jag mig efter mobilen och börjar svara på mejl och kolla Facebook.”

Kvinnans kollega nickar igenkännande och berättar i sin tur om hur upprörd han blev en kväll när han glömt sin mobiltelefon och var ute på krogen med sina kompisar. ”Det var längesedan jag kände mig så utanför.” var hans kommentar. ”Jag stod ut en timme, men sedan gick jag hem och var riktigt förbannad på mina vänner. Hur ignorerad ska man behöva bli egentligen? ”Jag funderade på om han var överkänslig eller hade ovanligt taskiga vänner, när han något mildare fortsatte;  ”Halvvägs hem kom jag på att jag hade betett mig precis likadant, om jag inte hade råkat glömma telefonen.”

Då kan man ju undra vad detta är för ett beteende? Låt oss kalla det ”Livet-pågår-medan-du-försöker-fånga-det-i-din-smartphone-beteendet.” Jag minns när jag brukade fnissa åt kineser och japaner på stan som filmade och fotade så hysteriskt att de glömde att njuta av semestern. Nu ser jag inte bara asiater som beter sig så… och det gäller inte bara under semestertider… Har vår smartphone blivit en alien förklädd till snuttefilt som tagit över vårt liv? Låt oss få 2 minuters tankeställare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8&w=420&h=315]

När du sett den här filmen börjar du kanske fundera på om du har en plats eller ett utrymme där du kan finna mer sinnesro? Och då kommer vi osökt in på nästa klipp. Hur viktigt det är att bejaka ditt behov av egen tid och eget utrymme? Katten vet hur du ska få till det. Och skam den som ger sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ieax46UMtm4&w=420&h=315]

Tänk om det är så som den romerska filosofen Seneca listade ut redan på Kristus tid; När vi tar oss tid för reflektion och återhämtning Sit on Tailså upplever vi tiden som mer än tillräcklig. Då kanske det är dags att ifrågasätta ett allt för stort beroende av en snuttetrasa?

Önskar dig en rofylld helg

Petra Brask

”Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going.”
Tennessee Williams

Vad äter din tid?

autumn1Han var arbetsnarkomanen som hade problem med att arbeta måttligt. Han prioriterade bort sömn, skratt, vila, fritid och hunger. Han var så övertygad om att han brakat in i väggen att han prioriterade bort alla läkarbesök. Det kunde i alla fall inte bli värre. Men det kunde det… 

Kristian Gidlund föddes 1983 i Borlänge och slog igenom som trummis i bandet Sugarplum Fair. Han var musikern, journalisten och författaren som kämpade en ojämn kamp mot cancer. Han började skriva sin blogg ”I kroppen min” 2011 när han fick sitt sjukdomsbesked.  En pojkes funderingar kring en död som kom alldeles för tidigt. Bloggen har haft över åtta miljoner besök. Kanske för att han vågade dela med sig av sina tankar om döden. Kanske för att han vägrade censurera sig själv. Kanske för att vi behöver höra hans tankar om hur han uppskattar livet mer än de flesta.

”Jag ser inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon.”

I tisdags den här veckan den 17 september tystnade Kristian Gidlunds penna, fyra dagar innan han skulle ha fyllt 30 år. Men jag får fortfarande gåshud när jag lyssnar på hans sommarprogram från söndagen den 30 juni, 2013. Om du inte hade tid att lyssna då, så är här länken till hans insikter i slutskedet av livet. Rest in peace, Kristian, dina ord och ditt brev till din ofödda son kommer att leva kvar hos mig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071&play=4610283&playtype=sändning

Vi vet att vi föds och vi vet att vi dör, det är de enda garantier vi har här på jorden. Men tiden däremellan varierar. Den vi får gäller det att ta vara på och spendera klokt.

Önskar dig en tacksam helg

Petra Brask

”Paradiset kan vara en plats på jorden.”
Kristian Gidlund

 

 

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Ett mått på framgång

målbilden”Jag har haft en så’n där IKEA-natt, där hela familjen byter sängar med varandra. Därför är jag så glad att få välkomna Petra till oss igen, som ska hjälpa oss att få ihop vår tid och vårt liv. Har funderat på om vi är ovanligt tröga eller dumma, som måste ta hit dig för tredje gången?” Chefen som inleder konferensen är lika klok och tjusig som jag minns henne och hon leder sin avdelning med stort ansvar och tydlighet. Jag förklarar lugnt att det inte är ovanligt att jag kommer tillbaka både tre och fyra gånger för att hjälpa deltagare in i nya sunda arbetsvanor. Samtidigt blir jag väldigt taggad av hennes förväntningar. ”Hjälpa oss att få ihop vår tid och vårt liv…” Jaha, då får vi sätta igång, vi har bara tre timmar på oss och en hel sal full med deltagare.

Den här veckan har bestått av att föreläsa på en hel del kickoffer. Nu ska hösten sparkas in och samtidigt är det varmare än någonsin ute. Ja, inne med för den delen. Men vem klagar? Det känns lätt att låta vinterkläderna ligga kvar på vinden och använda sommarstassen ett tag till. På personalmatsalernas uteplatser vimlar det av anställda som kavlar upp armarna och lutar sig tillbaka på lunchrasten. Det är nästan så att man kan låtsas att det är juli och semester en stund till.

På det försäkringsbolag som tog emot mig för tredje gången i veckan, rådde det full aktivitet. Det var över ett år som jag var hos dem senast och vi stämde av tidstjuvar och förbättringsåtgärder som gjorts sedan sist. Både de och jag kunde glatt konstatera att mycket hade hänt. Utvecklingen till det bättre var ett faktum. De kom även på nya utmaningar och saker att effektivisera.

Men det som gjorde mig extra glad var den åtgärd de gjort för att fira sina framgångar. I deras fikarum stod ett avlångt plexiglasrör snart helt fyllt med bollar. Idén var egentligen så enkel att den var genial. Alla hade möjlighet att lyckas samla poäng för avdelningen och varje boll bar ett datum för den insats som gjorts. Dessutom togs en bild på varje bollvinnare, som skickades ut till samtliga. Det fanns fyra milstolpar på röret, tårta, pubkväll, picknick och till sist målfest.

Visst hade det varit några upprörda röster om röret och en del negativa kommentarer som fällts av somliga i början. Men de rösterna tystnade snabbt när man själv fått äran av att vinna en boll för avdelningen.

Läser man böcker av människor som lyckats leda sina team till stor framgång, så verkar en stor del handla om att glädjas tillsammans och fira sina framgångar. Och för att kunna göra det måste man ju mäta dem. Jag tycker att denna avdelning har hittat ett uppfinningsrikt sätt att göra det på.

Med stor eloge till dem avslutade jag föredraget med att påminna om hur viktigt det är att få energin att hålla hela hösten. Vi gick igenom fakta kring stress och hur du förebygger den, samt pratade om de alarmerande rapporter som sömnforskarna har om våra dåliga sömnvanor i Sverige. IKEA-natt är inte bara för de som har barn. Även de utan barn ligger och snurrar i sängen eller vandrar runt som osaliga andar genom sin bostad samtidigt som deras inre röst tjatar ”Sov! Du måste verkligen sova nu!”.

När du var liten hade du kanske en nalle i sängen som skulle hjälpa dig att somna? OM du tillhör dem som ersatt den med en nalle på nattduksbordet, som plingar av påminnelser för möten eller statusuppdateringar på Facebook, så kan jag tipsa dig om att den nallen inte har samma positiva effekt. Då kan du istället känna dig som den åsna, som jag fick i present av försäkringsbolaget. Den ska göra stor nytta i en familj i Afrika, dit de redan skänkt en get i mitt namn.

Tack kära kunder för ytterligare en härlig vecka i effektivitetetens tjänst!

Önskar dig en varm sensommarhelg

Petra Brask

”Coming together is a beginning, keeping together is progress, working together is success.”
Henry Ford

Sida 4 av 8« Första...23456...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask