Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged ledarskap

Sparar du på champagnen?

champagne”Jag måste erkänna en sak. Jag har ju bara hört gott om dig, men jag hade ändå gjort mig en bild av hur du skulle vara. Och jag måste erkänna att jag var rädd för dig.” Chefen framför mig är en man i medelåldern som har varit med om en hel del tuffa saker i sitt liv. Han har fått klara av en utbrändhet och överlevt ett cancerbesked. Han har svårt att sitta stilla när han pratar. Det är som att han vill hylla livet i varje sekund. Och det kanske är så, när vi har varit där i gränslandet mellan liv och död, att vi vill insupa varje minut som att det var den sista. Hans historia berör mig och jag tycker han har varit så modig. ”Om jag säger så här. Jag sparar inte på champagnen, livet är för kort för det.” Jag sitter och kan inte annat än gapa. Den här mannen har helt klart för sig vad som är viktigast i livet och hur han vill prioritera. Idén om han skulle vara rädd. För mig?! Är så långt ifrån mina egna tankar att jag formligen häpnar. Den enda jag brukar lyckas skrämma är mig själv.

Den här veckan har jag träffat många kloka deltagare som uppnått resultat, klarat av kriser, bockat av projekt och uppnått drömmar och sedan sitter de och tittar på mig och säger att de är trötta. Och så kommer tårarna i ögonen. Tröttheten sveper som en skugga över ansiktet och så stryker de otåligt med handen över ögonen och ber om en kur som gör att de bara ska orka lite till. En sak till. De är beskvikna och ledsna över att de är trötta redan. Året har ju bara börjat.

Men, när nu vintern fick en seg start, och det har varit mörkt länge och du har klarat av massor, så är det väl inte så konstigt om du känner att du behöver påfyllning av energi? Om du försöker pressa in mer så kommer hjärnan att protestera eller börja gå på autopilot. Det där som skulle bli så häftigt kommer bara att falla platt. Känns det som att du behöver återhämtning, NU! Då är det antagligen så. Då hjälper det inte att chefen står och viftar i ditt ansikte och säger; ”Kom igen, nu kör vi! Nu vill jag se att ni satsar 110 procent. Lägg i en högre växel. Öka, öka!”

Ska du få med dig hjärnan och högsta växeln ett tag tills det blir vår och sol, värme och semester, så måste du ge din hjärna lite påfyllning längs vägen. Nu är det inte läge att spara på champagnen. Nu är det läge att skämma bort dig själv ordentligt. Nu är det läge att skratta. Skrattet är den absolut bästa energipåfyllaren.

Att le sänker blodtrycket, hjälper dig att slappna av, minskar stress, gör att du tränar 15-26 ansiktsmuskler, får dig att se yngre ut och sätter igång flera delar av din hjärna.

Här kommer några galna tips som kan få din hjärna med i matchen igen och kanske till och med får dig att le.

  • Gör något galet, något som är helt olikt dig.
  • Köp lösnäsor och bullar till alla på nästa gruppmöte
  • Är du arbetssökande? Häng med dina kompisar till deras jobb några dagar.
  • Gör egna kinesiska visdomsord och lägg i fruktskålen.
  • Tvinga samtliga till promenadmöten.
  • Förlägg nästa avdelningsmöte i en kreativ lokal, kanske ett museum?
  • Gå baklänges i korridorerna.
  • Nog med svart! Fram med färger ur garderoben. Ta på dig något starkt rött, orange eller varför inte knallgult!
  • Duscha kallt eller varför inte vinterbada?
  • När inget annat hjälper smörj in dig med pepparmyntsolja eller släng fram polkagrisar i en skål.
  • Gör en lista på världens tio roligaste filmer, välj den roligaste och se den.
  • Ge någon en blomma och hitta på en galen anledning till varför; ”Grattis, du har kontorets snyggast knutna skosnören.”
  • Ge någon en uppskattning och känn hur lycklig du blir av att göra någon annan glad.
  • Massage är alltid rätt.
  • Att försöka uppnå perfektion kan ta kål på vem som helst.  Inse att du har brister och är mänsklig. Det är i skavankerna vi människor får de mest intressanta samtalen.
  • Djupandas. Sträck på dig – stretcha
  • Gör om hemma eller på jobbet!
  • Var tyst på måndagar. Låter det omöjligt? Låtsas att du tappat rösten, fantastiskt skönt (och kanske inte bara för dig?)
  • Andas frisk luft och rör på dig, ut och promenera.
  • 20 minuters solsken kan göra jordens skillnad, kasta dig ut om du ser att den skiner… eller sätt dig vid ett fönster så du får dagsljus.
  • Gör en lista på 5 saker du har att se fram emot.can-t-buy-happiness

”Du var ju inte det minsta skrämmande, tvärtom, så har du fått mig att lyfta. Och på något konstigt sätt har jag gått med på att prova alla dina tips kring planering och struktur. Men det jag är mest förvånad över  är att du efter bara en kvart kunde ge en analys över vem jag är och vad som driver mig. Vad avslöjad jag känner mig. Men inte ens det var skrämmande. Jag som trodde att jag inte hade så mycket att lära egentligen och nu vill jag träffa dig igen. Har du tid med det?” Jag ler och nickar åt den modige chefen samtidigt som jag känner att där fick jag mitt glas champagne av honom.

Om det är så att du är en av dem som bara sprungit på, utan att riktigt ta in att du kanske egentligen är lite trött just nu i slutet på vår mörkaste årstid, så stanna upp och fundera en stund. Tänk om du bara fick välja en sak den här helgen som skulle kunna fylla på dig med energi? Vad skulle du välja då? Om du fick fylla på någon annan med energi? Vad skulle du göra då?

Önskar dig en helg som är en riktig energipåfyllare

Petra Brask

”Passion is energy. Feel the power that comes from focusing on what excites you.”
Oprah Winfrey

 

 

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Har du ett draåthelvete-konto?

creative-process”Jag vill inte trampa någon på tårna, men jag har lyssnat på några av er här idag och ärligt talat så undrar jag om ni ens själva tror på det ni säger?” Klockan är fyra på eftermiddagen och jag sitter på Microsofts nya aktivitetsbaserade kontor. De har vunnit priset för Sveriges bästa arbetsplats tre år i rad och dagen till ära har de även vunnit priset för Sveriges snyggaste arbetsplats. Några ur personalen skämtar och säger att det måste handla om att medarbetarna ser så snygga ut. Med tanke på att en av dem håller sin presentation i en röd åtsmitande cocktailklänning, så funderar jag på om det kanske är deras ambition? Men nu flyttas istället min fokus till mannen som står längst fram i en enkel vit skjorta och jeans och ställer en självklar fråga som känns som ett knytnävslag i magen.

Det blev en vecka med hackande motor. I min kalender stod allt inbokat så snyggt och prydligt, enligt planeringskonstens alla regler. Problemet var bara att kroppen inte hängde med. Någonstans hade jag plockat upp någon bakterie som nu gjorde sig gällande. Med några ombokningar och underbart förstående deltagare lyckades jag snabbt skapa möjlighet till vila och återhämtning. Kanske var det därför jag piggnade till så snabbt och lyckades ta mig iväg till den långa seminariedagen på Microsoft där de presenterade sitt nya sätt att arbeta i en aktivitetsbaserad miljö. Det Nya Arbetslivet – DNA – är ett koncept som ursprungligen kommer från Holland.

Man kan ju undra om det var två pårökta holländare som tillsammans kom på idén.
”Du, vi river väggarna på kontoret och kastar ut alla möbler.”
– Haha, skitbra idé!
”Ingen får ha en egen arbetsplats utan alla får hänga överallt liksom. Och så bygger vi upp en kafémiljö med gratis coca-cola till alla.
– Mm, ja, och gratis kakor också. Men du var ska man ha sina grejor då? Alla papper och pärmar och skit?
”Äsch, vi kan ha skåp, som man har i plugget. Och vi ska inte ha några papper och pärmar, vi är ju ett teknikföretag.”
– Ja, jo, det är ju klart.
”Och sen har vi rum där vi har ett coolt bord och kastar in ett gäng pilatesbollar istället för stolar.”
– Fan, du är helt crazy!
”Och pingisbord och hög musik. Den som kommer dit först får välja musik.”
– Nej, men va fan, våra kollegor har så dålig musiksmak. Vi måste ha nåt rum där det är tyst också, nåt bibliotek eller så. Så får man välja det man känner för.

När Microsoft skulle introducera det nya kontoret med en öppen miljö och med valfrihet att sätta sig vart man ville, så räknade de med motstånd. Det skulle innebära en beteendeförändring för personalen, en ny kultur, ett nytt sätt att jobba.

I den gamla kontorsmiljön hade de räknat ut att 75% av skrivborden inte nyttjades samt att konferensrummen alltid var fullbokade. Man jobbade hemma om man behövde koncentrera sig och ville man vara kreativ så hyrde man hellre en plats på stan. Det innebar att Microsoft Sverige betalade för 11.600 kvadratmeter yta där väldigt lite kom till användning.

Tekniken har idag gett oss möjligheter till switching – att styra själv när och var du jobbar. Arbete är inte längre en plats du går till, utan det är något du gör.  Kontoret med ditt skrivbord har flyttat in i telefonen, i din surfplatta eller i en bärbar dator. Trots det är många kontor fortfarande utformade som att vi var tvungna att sitta fast i väggen. Långa, dammiga rader av skrivbord trängs i olika konstellationer tillsammans med några trötta yuccapalmer. Hur inspirerad är du att åka till ett sånt kontor på morgonen? Är du en av dem som säger till ungarna på lördagen. ”Vet ni vad vi gör! Vi åker till pappas kontor, så ska jag visa hur vi har det där!” Och ungarna tittar på dig som om du var klar för dårhuset. ”Bra förslag farsan, men nu ska du nog gå och vila lite.”

Microsofts förändringsledare Heléne Lidström jämför människor med majskorn. ”Vårt jobb var att få alla majskorn att poppa. Ni har säkert själva försökt poppa popcorn och insett att efter tre minuter i micron så är det ändå alltid några stycken som inte har poppat klart. Stoppar man in dem igen så bränns de bara.” Hmm… Heléne låter inte som att hon kommer från Småland? Har hon verkligen provat att stoppa in de sista majskornen i micron igen?!  Själv tycker jag att de är rätt goda som de är och brukar knapra på dem in i det sista.

När du ska göra en förändring kan du dela in människor i 20-60-20. 20% som poppar snabbt ”Kul idé! Vad bra, nu kör vi!” Sen har vi 60% som lydigt poppar enligt utsatt tid och säger att ”Ja, ja, det blir nog bra.” Men sen finns de alltid de där 20% som inte vill poppa oavsett hur mycket tid du ger dem. ”Eh, hur tänkte ni nu? Det där kommer aldrig att gå!” Och vid första utmaningen som dyker upp så säger de olycksbådande ”Vad var det jag sa?” istället för att bli kreativa och lösningsfokuserade. Det är människor som sätter sig i baksätet och utbrister ”Hur ska ni fixa det här nu då? Lycka till.” Den här gruppen har alltid väldigt rationella skäl till varför det inte kommer fungera. ”Vår avdelning är unik.”

Microsoft med Heléne i spetsen valde att göra dem ansvariga. De valde att sätta dem i förarsätet. Med en övertygande tydlighet förklarade de att ”Vi kommer att göra det här. Vi vet att det kommer att fungera och att det till och med har varit stor framgång i andra länder. Vi som ledare stöttar er. Men det är ert ansvar att som avdelning säkerställa att det går bra.” Sedan utvärderade vi och då var vi lyhörda. Men när de fått ansvaret, tilliten och delaktigheten så kan vi konstatera så här ett år senare att det gick bra.

”Det gick riktigt bra.” fortsätter Anne-Marie Andric som är HR-direktör på Microsoft och menar att nu vill de anställdas barn komma till kontoret på helgerna, för det är så coolt där. ”Och idag har vi då vunnit pris för Sveriges snyggaste arbetsplats. Ni må tro att jag är stolt att vara HR-chef här.” avslutar Anne-Marie. Sedan får hon något varmt i rösten när hon presenterar den sista föreläsaren för dagen. ”Han är numera en vän till mig och jag äääälskar honom och snart kommer ni alla att förstå varför. Han är en fantaaaaastisk människa! Det är en glääääädje att presentera Leo Razzak!”

Leo kommer fram och försvinner i en stor omfamning av den svartklädda HR-direktören. ”Fan, vad du är jobbig.” säger Leo till henne och ler stort. ”Hur har du tänkt att jag ska leva upp till det här?” Han vänder sig ut till oss i publiken. ”Jag ser att ni alla sitter med den senaste tekniken och jag har sett många powerpoints idag. Men min bästa vän är det här gamla hederliga blädderblocket.” Han drar fram ett blädderblocksställ som motvilligt flyttar sig på gnisslande hjul. Leo omfamnar det som att det var hans gamla mormor. ”Den här sviker mig aldrig.”

Jag har lyssnat på Leo tidigare, men blir ändå lika fascinerad. ”Ni svenskar tror att alla som talar med brytning, tänker med brytning också.” Hans budskap om vikten av mångfald är som ett slag i magen. Men han levererar det med mycket värme och humor när han berättar om sin numera avlidne vän, Anders Carlberg, som grundade Fryshuset i Stockholm. ”På Fryshuset gav Anders oss ungdomar möjlighet att göra det vi tycker om som att spela musik, basket, se på film, istället för att hänga på stan och tävla i att vara bäst på att vara sämst.  Anders hade många idéer. En del var så bra och så före sin tid och ingen trodde på dem. Men då tog Anders fram sitt stora draåthelvete-konto och så genomförde han dem i alla fall.”

”Det brinner för lite på för många ställen.” fortsätter Leo och menar att kris, kaos och nöd skapar nya innovationer. ”Men du måste tro på din idé för om du inte tror på den, vem ska då tro på den?”

Jag vet inte om Microsoft har ett draåthelvete-konto men jag vet i alla fall att de har ett draåthelvete-bra-kontor. Tack alla kunder, kollegor och Leo för en fantastisk vecka. På söndag är det första advent. Låt oss tända ett ljus för något vi tror på.

Önskar dig en innovativ helg

Petra Brask


”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Anders Carlberg

Ledarskapsbikt

Flygplanets fönsterruta känns kall mot pannan när jag tankfullt lutar mig mot den och sneglar ut över de sockervaddsmjuka molnen. Mina tankar är kvar på Mossbylunds konferensgård vid det mäktiga havet, 1,5 mil väster om Ystad. Jag saknar redan de människor jag träffat för första gången i mitt liv. På mindre än en vecka har de kommit mig så nära att det känns som om vi delat en livstid. Min uppgift var att utvärdera kursledarnas kvalitet inför ett potentiellt samarbete och jag skulle bara delta litegrann. Därför var jag så aningslös inför vad som skulle hända mig.

”Vad gjorde ni egentligen på den där ledarskapskursen, mamma?”  Det har gått några dagar sedan jag kom hem och min dotter sitter i soffan med huvudet på sned och ögon som sveper fundersamt över mitt ansikte. ”Du är annorlunda.” Jag ler och frågar om hon menar annorlunda bra eller annorlunda dåligt. Hon tar ett djupt andetag och känner in. ”Du är gladare och har mer energi. Fast det har du ju alltid. Men nu är det på ett lugnare sätt.”

Hur reagerar du när du är ny i en grupp? Hur bekväm känner du dig? Vilka funderingar och kanske fördomar har du om de du möter?

Det och mer om gruppers utveckling skulle jag få uppleva och lära mig när min taxi stannade utanför den skånska kursgården i måndags efter en högst förvirrande taxifärd ifrån Sturups flygplats. Ibland kan jag häpna över en del taxichaufförers avsaknad av lokalsinne.

Under fem dagar skulle jag få en tydlig karta över gruppers utveckling från ineffektiva till högpresterande team, men jag skulle också hitta hem i mig själv.

Vi var åtta förväntansfulla ledare från organisationer och företag runtom i Sverige. Tre män och fem kvinnor. Våra kursledare heter Måns Lindblom och Gudbjörg Petursdottir (ja, hon är från Island). De andra deltagarna var ännu så länge namnlösa och okända för mig. Jag visste bara att de två erfarna kursledarna var psykologer i grunden och att de såg ut att vara kompetenta nog att kunna hantera en världskatastrof. Något som kändes väldigt tryggt under veckans övningar och prövningar.

Under kvällen på dag ett hade jag ett trevligt samtal med två av de andra deltagarna och vi konstaterade att vi redan fått lära oss så mycket. Vi förstod gruppers utvecklingsstadier och vilka viktiga faktorer som behövs för att skapa effektiva team med människor som får utrymme att visa sin talang. ”Men jag hoppas det blir lite intensivare känslomässigt. Jag har kollegor som gått den här utbildningen och gråtit hela veckan. Men så kände inte jag idag.” säger en mörkhårig kvinna med ett samlat ansiktsuttryck. Gråtit?! Varför skulle vi göra det? Jag tänker att det är nog ingen fara för min del, jag är ju mest här som observatör.

Nästa dag inleddes med tester och gruppövningar där vi fick utvärdera varandra. Alla höll fortfarande en god min även om vi kämpade med siffror och konsten att ge feedback utifrån de första intryck vi fått av varandra. Det är inte helt lätt att sitta framför en ny bekantskap och uttala dig om ifall du upplever att de vill kontrollera andra eller inte, om du känner att de inkluderar dig och är öppna i sin kommunikation. Vi hade fortfarande ingen aning om att det här bara var början.

På onsdagen var vi en trygg och glad grupp som slappnat av inför varandra. Då började prövningarna. Nu skulle vi härdas och testa våra gränser. Övningarna kändes plötsligt inte lika bekväma längre. Vi fick uttrycka våra största rädslor. ”Vad ljuger du om inför dig själv?” Jag fick en klump i halsen, när en man i gruppen sa. ”Jag ljuger ibland inför mig själv om att jag kan mer än jag egentligen kan. Jag undrar när omvärlden ska se att jag är en bluff.” Kvinnan till vänster om honom sa ”Tack.” och rörd fortsatte hon. ”Jag ljuger ibland inför mig själv om att jag är bättre än alla andra.” När turen kom till mig ville jag bara säga. ”Jag vet inte, jag kan inte komma på något.” Och precis då sa kursledarna. ”Om du nu känner att du inte kan komma på något, så ber vi dig att söka extra noga efter svaren i dig själv. Fortsätt övningen.” Det var allt som behövdes. Och vilken befrielse. Att sitta där framför främlingar som du känner dig trygg med och få erkänna dina ofullkomligheter som den självklaraste sak i världen.

Du som läser kanske undrar vad det här är för kurs egentligen? Påminner det inte lite om pyjamaskurserna på 70-talet? Du kanske fnyser och tänker. ”Det där är inget för mig.” Jag kanske hade gjort likadant om någon hade berättat det för mig.

Det ultimata testet på vår effektivitet i gruppen och ökade ledarkunskaper märktes i slutövningen under fredagen. Vi fick i uppgift att välja den bäst lämpade ledaren för vår grupp. Vi visste inte då att även efter en så kunskapsfylld vecka, så lyckas bara 20% av grupperna att utse en ledare inom den utsatta tiden. Vi fick 30 minuter på oss. Tänk om vi inte skulle lyckas?

Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattade så mycket samtidigt som jag fällde tårar. Varje dag innehöll reflektion, motion, teori och övningar. Varje minut knöt kursledarna banden tätare mellan oss medlemmar i gruppen. Till slut satt vi där och hade delat varandras livshistorier. Och det var längesen det kändes så självklart, skönt och enkelt att vara människa.

Det var smärtsamt att lämna mina nya vänner på fredag eftermiddag och samtidigt längtade jag så det gjorde ont efter att komma hem till min viktigaste grupp, mina älskade barn och man.

Varmt tack till kursledare och deltagare för en betydelsefull vecka. Jag önskar jag fått den här kunskapen för länge sedan. Tack min vän Anna, som redan gått den här kursen, för dina coachande sms under veckan. Tack vare oss alla fick min familj hem en lite annorlunda, lugnare och gladare mamma.

Önskar dig en hel helg

Petra Brask

”Att våga erkänna sina brister inför andra är stort, men att erkänna dem inför sig själv är större.”
Johan Wiklund (1962 – )

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask