Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged glädje

Tid som läcker eller tid som räcker?

in the moment”De jäktandes liv rinner bort i djupet. Det spelar ingen roll hur mycket du än gjuter in… om det icke finns någon botten som tager upp och bevarar det…”skriver den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca d.y. född 4 år f Kr. i Spanien. Han säger vidare att; ”Deras liv är kort, som jämt äro i sysselsättning.” Pauser, avbrott för stillhet, avspänning och återhämtning skulle enligt honom leda till att vi upplever oss själva och tillvaron mer rofylld och tiden mer än tillräcklig. Men herregud! Karln levde samtidigt som Jesus. Jag menar f. Sp. – före Smartphonens tid. Före informationsåldern. De hade stentavlor! Och Seneca skriver att folk behövde återhämtning. Vad ska vi då inte behöva nu?

Hur är det med närvaron? Har din smartphone blivit en snuttefilt som tröstar dig så fort du riskerar att bli ensam med dina egna tankar? Varje gång du märker att du fått ett nytt sms eller mejl så utsöndras dopamin inom dig. Detta kan bli till ett beroende. Hur är det med signaler om Facebook och Twitter uppdateringar? Beroende?

”Jag försöker koppla av när jag är hemma, men det går inte. Jag har provat mindfulness, men det är ju så tråkigt.” Kvinnan framför mig är en mycket uppskattad chef, känd för att vara närvarande, lyssna och leverera i tid och när det gäller. Det tar en stund innan jag ser igenom hennes lugna fasad. Där under ytan lurar en ytterst stressad människa som har piskat upp sig själv till warpspeed alltför länge. ”Jag behöver lära mig att koppla av, men jag förstår inte hur jag ska ha tid med det? Om jag lägger mig på soffan en stund, så flyger jag snart upp igen för jag tänker på allt jag skulle kunna göra istället och så sträcker jag mig efter mobilen och börjar svara på mejl och kolla Facebook.”

Kvinnans kollega nickar igenkännande och berättar i sin tur om hur upprörd han blev en kväll när han glömt sin mobiltelefon och var ute på krogen med sina kompisar. ”Det var längesedan jag kände mig så utanför.” var hans kommentar. ”Jag stod ut en timme, men sedan gick jag hem och var riktigt förbannad på mina vänner. Hur ignorerad ska man behöva bli egentligen? ”Jag funderade på om han var överkänslig eller hade ovanligt taskiga vänner, när han något mildare fortsatte;  ”Halvvägs hem kom jag på att jag hade betett mig precis likadant, om jag inte hade råkat glömma telefonen.”

Då kan man ju undra vad detta är för ett beteende? Låt oss kalla det ”Livet-pågår-medan-du-försöker-fånga-det-i-din-smartphone-beteendet.” Jag minns när jag brukade fnissa åt kineser och japaner på stan som filmade och fotade så hysteriskt att de glömde att njuta av semestern. Nu ser jag inte bara asiater som beter sig så… och det gäller inte bara under semestertider… Har vår smartphone blivit en alien förklädd till snuttefilt som tagit över vårt liv? Låt oss få 2 minuters tankeställare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8&w=420&h=315]

När du sett den här filmen börjar du kanske fundera på om du har en plats eller ett utrymme där du kan finna mer sinnesro? Och då kommer vi osökt in på nästa klipp. Hur viktigt det är att bejaka ditt behov av egen tid och eget utrymme? Katten vet hur du ska få till det. Och skam den som ger sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ieax46UMtm4&w=420&h=315]

Tänk om det är så som den romerska filosofen Seneca listade ut redan på Kristus tid; När vi tar oss tid för reflektion och återhämtning Sit on Tailså upplever vi tiden som mer än tillräcklig. Då kanske det är dags att ifrågasätta ett allt för stort beroende av en snuttetrasa?

Önskar dig en rofylld helg

Petra Brask

”Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going.”
Tennessee Williams

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Halleluja-stämning på jobbet?

hallelujah”Hej! Det här är Mattias Lundqvist på Myiagi Sales. Får vi filma dig som effektivitetsexpert till avsnittet ”Var chef över din tid.” för en av våra säljutbildningar?” Den ödmjuka frågan är svår att svara nej på, men jag stelnar till när han säger filma. Hur ska det gå till?

Den här veckan har jag träffat många människor från företag där stämningen är på topp. Trots utmanande tider med kraftigt svängande konjunkturer, trots vintermörker och vinterkräksjukan så lyser det ur ögonen på medarbetarna och energin sprudlar och det slår gnistor i rummet. Vad beror det på? Vad är det för hemlig ingrediens som gör att just dessa medarbetare har halleluja-stämning på jobbet? Är de orimligt positiva?

I Ny Teknik hävdar Professor Steen Hildebrandt att vi bör göra uppror mot positivit tänkande. Efter att min reptilhjärna hastigt svarade ett glatt ja till att bli filmad är jag benägen att hålla med professorn och läser nyfiket vidare. Steen säger att det inte finns några klara bevis för att glada människor är lika med produktiva medarbetare. Han menar att det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le.

Svend Brinkmann, professor i kommunikation och psykologi på Ålborg universitet håller med. Han påstår att vi nu är så vana vid det uppbyggliga sättet att kommunicera på att vi knappt tänker på det. Om vi tar medarbetarsamtalen som exempel så har vi lärt oss att vi först ska börja med något positivt innan vi sågar någon vid fotknölarna eller ja, påpekar att det finns en utvecklingspotential, som det så fint heter. Vi är så vana vid det upplägget att vi många gånger stänger öronen för berömmet och väntar på att bomben ska explodera. Då tycker de danska professorerna att det vore bättre om vi var lite mer ”pang på rödbetan” med vår konstruktiva kritik. Jag har svårt att förstå hur det kan vara ett problem i Danmark, där jag ändå upplever att de är väldigt raka och konkreta.

Men varken professor Steen eller Svend kan förneka att positiv psykologi är perfekt när det gäller inlärning. Både barn och vuxna lär sig snabbare om man bygger vidare på det som de är bra på från början. Och där är beröm och uppskattning en viktig del. Men hur bra är vi på det då?

Enligt en enkät som Stepstone gjort så är cheferna i Sverige bäst på att ge beröm. Man tror att det beror på att i Sverige är det fullt accepterat, och ofta önskvärt, att anställa en medarbetare som är mer kunnig och kompetent inom sitt specialområde än chefen, medan det i andra länder kan ses som ett hot och där många chefer tror att de konkurrensutsätter sig själva och sin position om de ger beröm. Även Danmark och Frankrike anses ligga bra till. Snålast på beröm är Belgien, Holland, Österrike och Tyskland.

Trots det finns det chefer som inte har lärt sig att beröm motiverar en medarbetare mer än en piska. I många företagskulturer och länder måste chefen veta bäst. Strukturen är också väldigt hierarkisk. I Sverige vill vi ha en öppen dialog och öppna dörrar och chefer belönas många gånger för att de lyfter upp sina medarbetare. Sammantaget visar undersökningen att tre av fyra européer säger att de sällan eller aldrig får beröm.

Men det kan väl inte bara vara beröm som gör att vi gillar att gå till jobbet? Nej, arbetsmiljön är minst lika viktig. Det vet grundarna för Entreprenörskyrkan, ett kontorshotell som är inhyst i en kyrkobyggnad från 1800-talet i Vasastan mitt i centrala Stockholm. Entreprenörskyrkan påminner fortfarande mycket om en kyrka, med predikstol, kyrkomålningar och en gammal orgel som står i ett hörn. Petra Jonsson säger till Computer Sweden att det är en väldig cool lokal och att det inte bara är skrivborden de hyr ut utan väldigt mycket en gemenskap. ”Vi vill att våra hyresgäster, som många gånger är småföretagare, ska vara öppna och generösa och dela med sig av erfarenheter och kunskap. Det är kanske därför inte en slump att de har en dörrmatta där det står ”Compliment the person next to you”.

Jag avslutade veckan med att på darrande ben ta mig till den filmade intervjun på Miyagi Sales och var beredd på att det skulle bli en hel del omtagningar. Jag blev genast avväpnad av de två grundarna Mattias och Emil som tog emot mig med öppna armar och en positiv utstrålning som kunde smälta ett isberg. ”Nu ska vi ha kul!” var deras inledningsfras. Jag måste erkänna att efter att ha satt mig framför kameran så glömde jag snart bort att den fanns. Det var inte förrän Mattias avslutade intervjun och karmeramannen spontant utbrast ”Den här platsbiten älskar dig” han syftade på kameran, som jag kom på i vilken situation jag befann mig.

Det blev aldrig några omtagningar. Vi satte det på första tagningen. Och det är möjligt att det alltid går till så. Men i så fall tror jag det beror mycket på den trevliga och avslappnade miljö som medarbetarna på Miyagi lyckas skapa. När jag körde bilen hem för att ta fredagskväll tillsammans med familjen var jag löjligt stolt. Och det är en himla skön känsla att ta med sig in i helgen. Tänk att det med så små medel är så enkelt att lyfta sin omgivning. Då får de danska professorerna tycka vad de vill, men en positiv kultur funkar för mig.

Bloggen får en paus på två veckor, då jag ska ta mig utanför komfortzonen (igen) och genomgå ledarskapsutbildning för att bli licenstagare för Human Element. En rätt omtumlande upplevelse har jag förstått. Lovar att rapportera när jag är tillbaka.

En glad helg önskar jag dig

Petra Brask

 

”Glädje är själens hälsa.”
Alf Ahlberg

 

 

 

 

 

Rädd att du är en bluff?

”Kommer du in på mig som person också, under den här utbildningen? För i så fall vill jag lära mig att ta mer plats. Eller ja, att våga säga det jag egentligen tänker. Jag har tappat räkningen på alla möten där jag tänker alla smarta saker som andra vågar uttrycka. Varför sa inte jag det först?” Jag sitter tyst och lyssnar noga på kvinnan som sitter på sin kontorsstol framför mig. I hennes arbetsrum finns högar med bevis på hennes kompetens. Skåp, hyllor och lådor hotar att svämma över av pärmar och papper från hennes långa tid på företaget. På väggarna hänger diplom och intyg tillsammans med flera bilder av hennes tre barn i olika åldrar.

Den kompetenta kvinnan hämtar andan och fortsätter. ”Och så har jag ständigt dåligt samvete över att kalendern bara rymmer en massa måsten. Det känns som att jag inte hinner njuta av mina barn. Alla tror säkert att jag är en bra mamma, men ibland undrar jag om jag är en bluff hemma också? Alla andra föräldrar hämtar sina barn tidigt på dagis och fritids. De sitter där på alla barnens aktiviteter som att det är det bästa som finns att se ungarna spela fotboll, handboll och simma. Jag sitter bara där och känner att jag har så himla mycket annat jag borde göra. Och så får jag dåligt samvete för att jag tänker så.” Jag tittar ingående på den skuldtyngda trebarnsmamman och säger lugnt ”Ja, du är helt klart den enda föräldern i världen som tänker så.” Håret fladdrar till när hon hastigt svänger på huvudet och tittar misstroget på mig.

Att vara rädd för hur andra uppfattar dig är normalt. Men tänk dig att aldrig kunna skaka av dig den där känslan av att du inte alls är den andra uppfattar dig som? Att tro att just du blev befordrad, inte berodde på att du är bättre, utan på att din chef helt enkelt var för snäll eller dum nog att befordra just dig? Jag kan absolut känna igen mig i att jag ibland slår knut på mig själv för att ge barnen ett bra liv. Jag skjutsar dem till aktiviteter och lagar deras favoritmat men kan ändå känna att jag inte duger som förälder. Nog finns det väl något mer jag borde göra för att få titeln ”MVG-mamma”?

Det är ofta jag coachar ledare som på ett eller annat sätt uttrycker ”Om alla bara visste att jag egentligen inte vet vad jag håller på med…”

Rädslan att vara en bluff är vanligare än vi tror. Människor som har hur mycket bevis som helst på att de verkligen är kompetenta och framgångsrika, sitter hemma på kammaren och stirrar på sina diplom och känner att ”Jamen, det var ju bara tur, eller för att jag hade de rätta kontakterna, eller för att jag är så envis och tvingade igenom det här.

För en del är blufftänkandet milt och uppkommer sällan, för andra är det intensivt och ständigt. För vissa försvinner det med erfarenhet för andra försvinner det aldrig.

Vad menas med att känna sig som en bluff? Jamen, inget konstigt egentligen. Jag tror faktiskt att hela succén med TV-serien Solsidan bygger på igenkänning som har med bluff-tänkandet att göra. När Fredde och Mickan kämpar förtvivlat för att toppa Saltsjöbadens societetstege. De vill berättiga sin plats med de senaste prylarna och märkeskläderna och snubblar över lögner för att hålla fasaden uppe.

Blufftänkande är när du känner att du är på en plats eller på en position som du faktiskt inte förtjänar. Du känner att du lurar andra och att en dag kommer de att avslöja dig. Det är ungefär samma känsla som om du lyckats bli medlem i en exklusiv klubb där du egentligen inte hör hemma. Och eftersom du inte hör hemma på klubben, så måste du se upp med hur du beter dig och behärska dig själv så att du inte drar någon onödig uppmärksamhet till dig själv. Uppmärksamhet kan leda till att du blir ”avslöjad”.

Det intressanta är egentligen inte hur det uppstår, utan vad det gör med oss. Utöver att detta är begränsande, så tar det väldigt mycket tid och energi.

Bluffmakeri – en känsla som förminskar vad vi egentligen är. Som gör att vi inte känner glädje och stolthet över vad vi åstadkommer.

Varje år vid välkomsttalet till alla antagna på Stanfords universitet i USA brukar man be studenterna att räcka upp handen om de anser att det måste ha blivit något fel hos antagningsnämnden och att de egentligen inte förtjänar sin plats på det prestigefyllda universitetet. 70% räcker upp handen. Endast 30% anser sig vara värda sin plats.

Vad är det värsta som kan hända då? Låt säga att vi blir ”avslöjade”. Vi släpper garden och visar att vi är mänskliga, att vi kan misslyckas eller ännu värre t o m lyckas (Hur höga ska inte kraven på mig själv bli då? Och hur ska vännerna hantera min framgång?) Ja, tittar vi in i hjärnan och de rädslor som aktiveras så handlar det oftast om rädslan för att bli övergiven. Vi tror att vännerna ska lämna oss eller anklaga oss om vi visar oss sårbara. Vilket i sig är rätt orealistiskt. För vi är sårbara. Vi är mänskliga. Och vägen till att må bra och vara lycklig handlar om att våga öppna sig och visa sin sårbarhet. Men det förutsätter mod, för det är otroligt läskigt. Så läskigt att vi hellre dövar våra känslor på alla sätt vi kan. Vi springer fort, bokar in varenda timme, snaskar godis och sitter där på läktaren när barnen gör alla sina aktiviteter och undrar hur det kommer sig att ALLA andra är så lyckade. Tänk om de sitter och tänker likadant?

Önskar dig en autentisk helg med dina nära och kära

Petra Brask

 

”Det gäller att ha mod att vara den jag är och inte tappa modet för att jag är den jag är.”
Torvald Gahlin (1910-2006)

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask