Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged forskning

2014 – ditt värsta eller bästa år?

unhappy lionTack och lov finns det forskning på mycket, t o m hur de mest miserabla människorna i världen lyckas bli olyckliga och utan större omständigheter.  Att skapa olycksstämning är ingen konst alls. Du kan ordna allt med några få enkla tankeprocesser i hjärnan. Utan att anstränga dig kan du sprida den till din omgivning också.

Jag vet inte hur du har det i dina sociala nätverk. Men vi har väl alla mött människor i livet som fascinerat oss på olika sätt. På Facebook kan jag dela in de som statusuppdaterar i sex olika grupper. Det är resegruppen som alltid statusuppdaterar när de åker på semester eller konferenser, gärna utomlands. ”En svalkande drink på balkongen ut mot havet så här i den trettiogradiga värmen smakar gott.” Vi har vardagsgruppen vars status alltid handlar om de mest vanliga saker. ”God morgon. Har borstat tänderna. Nu kammar jag håret.” Sedan är det PK-gruppen som visar på orättvisor i samhället och lägger upp bilder på bortsprungna djur och ja, bortsprungna människor också för den delen. Vi har förstås Lyckliga familjen-gruppen som lägger upp bilder på sina barn. ”Kickan somnade i vagnen efter en härlig dag på Gröna Lund.” Vi har Lyx-gruppen ”En enkel måltid.” och så bild på champagne och ostron på Stureplan. Gulleplutt-gruppen ”Tulpaner igen. Och så har min älskling skottat hela garageuppfarten.” Jag kan erkänna att jag mycket väl skulle platsa i alla grupper periodvis. Men det finns en grupp till, som fascinerar mig lite extra. Det är Miserabel-gruppen. ”Kallt ute och kallt inne också. Tandvärk. Näsan rinner. Min vanliga otur.” Miserabelgruppen är intressanta att studera, för att de bidrar ibland med ett närmast komiskt fokus på ve, fasa och egen olycka.

Har du funderat över hur du bäst ska peppa dig själv så här i början på ett nytt år? Vad behöver du fokusera på för att 2014 ska bli ett lyckat år? Jag inser att när jag läser kvällstidningarnas hurtiga förslag så blir jag lite anti. Och alla tjusiga delningar på Facebook med hur 2014 ska bli ditt bästa år någonsin blir för präktiga på något sätt. Därför har jag roat mig med att istället fundera över hur jag skulle kunna göra 2014 till mitt värsta år någonsin och delar här med mig av några tips:

Ånga på. Stanna inte upp för att ifrågasätta. ”Är det här verkligen sant?” Förutsätt att det är sant. Ja, du är dålig och fet också. Efter julen är det ingen hejd på hur idiotiskt du har fortsatt att peta i dig allt. Är du inte en loser också som inte har tränat tillräckligt?  När dina kollegor nu demonstrativt börjar ta med sig träningsväskor till jobbet, så vill du bara tömma ur deras väskor och fylla dem med Billy’s Panpizza. För guds skull!! Frossa nu en stund i hur olycklig du är över dina kollegors träningshysteri. Kan du ta upp det på nästa personalmöte? Då dödar du garanterat stämningen och kan skapa tio olyckspoäng. Top score den här veckan, grattis!

Var kritisk – mot allt och alla, men framför allt mot dig själv. Ställ dig framför spegeln och säg ”Hur ser du ut egentligen?” Säg det gärna högt, för då får du nästa fråga gratis. ”Men hur låter du? Är det där verkligen din röst? Inte konstigt att folk håller på att somna när du tar till orda på möten.”

Försök hitta någon som du vill ändra på – gärna den du lever med. Intala dig själv att ditt liv aldrig kommer att bli bra förrän din partner ändrar på sig.

Älta – Fokusera på dig själv och varför du är som du är? Fokusera på stora problem i världen men få dem att handla om dig. När du ändå är igång så kom ihåg att DET VAR BÄTTRE FÖRR och fokusera på hur olycklig du är över att det ALDRIG kommer tillbaka.

Våga vägra lyx – Att njuta av livets goda är till för ytliga människor. Undvik för säkerhets skull kulturella sammanhang med musik, dans och sång. Norén-pjäser går bra dock.

Oroa dig – för allt. Det finns så mycket att oroa sig för i världen och vår hjärna är som gjord för att vara alert och scanna efter orosmoment. ”Jag är orolig. Allt är ju farligt idag. Nyss var det chips vi inte skulle äta. Vad är det vi äter idag, som vi inte borde äta imorgon?” Är du riktigt vaken kan du hitta mycket att ligga sömnlös över och brist på sömn kommer att ge extra krydda till ditt miserabla år.

Otacksamhet är den miserables lön. Vad finns det egentligen att vara tacksam över? Att du lever? Nä, här gäller det att ligga i och inte tacka någon för hur du har det. Förresten som du har det så borde någon tacka dig för att du står ut.

Missförstånd är det enda förståndet. Var defensiv och inled så många meningar du kan med: ”Vad menar du?!” eller ”Vi måste prata.” Förutsätt att de du möter vill dig illa. Tolka allt de säger till det värsta. När grannen ropar ”Tjena! Hur är läget?” är det ju rena förolämpningen när man tänker efter. Fundera över vad du borde skrika tillbaka?

Var uttråkad – inget är så effektivt som att vara uttråkad. Se uttråkad ut. Betona i alla sammanhang hur uttråkad du är, det brukar ta kål på det mesta.

Var rädd, riktigt rädd – om inget annat hjälper oroa dig för brist på pengar och brist på tid. Fokusera på hur lite du har och hur lite du kommer att få. Gå på din omgivning om hur slösaktiga de är med sin tid och sina pengar. ”Och tänk att allt det där gör de för skattebetalarnas pengar.” ”Det är det jag säger, folk har för mycket fritid. Om de ändå tog vara på den.”

Och skulle du vilja att 2014 blir ditt bästa år någonsin, eller åtminstone ett hyfsat år, så vet du i alla fall vad du inte ska lägga för stor fokus på.

Önskar dig en hyfsad helg

Petra Brask

”Pessimism never won any battle.”
Dwight D. Eisenhower

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Är du tillräckligt ihärdig?

zlatanAngela Lee Duckworth lämnade ett krävande jobb som managementkonsult för ett ännu mer krävande jobb; att undervisa sjundeklassare i matte. Hon insåg snabbt att IQ inte var det enda som skilde de framgångsrika eleverna från de som det gick sämre för på skolan.

Angela lämnade klassrummet och började forska och studera barn och vuxna i alla typer av utmanande situationer. Hon samarbetade med organisationer och privata företag, och undersökte: ”Vilka av de här säljarna kommer kunna behålla sina arbeten?” och ”Vem kommer att tjäna mest pengar?” I varje studie var hennes fråga vem är framgångsrik här och varför?

I alla dessa mycket olika sammanhang fanns ett kännetecken, som ofta visade sig leda till framgång. Och det var inte social intelligens. Det var inte ett vackert utseende, fysisk hälsa, och det var inte IQ. Det var ihärdighet. Här förklarar hon sin teori om hur ihärdighet ökar chansen till framgång.

[ted id=1733 lang=sv]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/angela_lee_duckworth_the_key_to_success_grit.html

Och här kan du testa hur ihärdig du själv är:

https://sasupenn.qualtrics.com/SE/?SID=SV_06f6QSOS2pZW9qR

Önskar dig en effektiv helg

Petra Brask

Zlatancitat

Spelefiering

spelifieringDet finns ett sätt att kombinera nytta med nöje, det kallas spelifiering. Speldesigners jobbar nu för fullt med att få verkligheten att bli lite… speligare

Den här veckan har varit fylld med utbildningar och många möten med spännande deltagare, lovar att sammanfatta mina intryck i en blogg framöver. Men jag blev också tipsad av min kollega Monica att lyssna på Morgonpassets intervju med Louise Stigell som pratar om Spelifiering, något jag vill dela med mig av i denna veckas blogg. Spelifiering går ut på att man tar det som gör spel roliga och engagerande och tillämpar det på andra områden. Det gäller att tänka som en speldesigner när man utformar aktiviteter eller produkter som inte alls har med spel att göra.

Ett typiskt område för spelifiering är träning. Det finns de som tycker det är supertråkigt och jobbigt. Det kan vara svårt att se framstegen och så vidare. Det har företag insett och bygger bland annat appar som utmanar oss på olika sätt, som att löprundan går ut på att fly från zombies och utföra speciella uppdrag.

Louise Stigell delar upp ämnet i två områden: Self gameification och business gameficiation. Om self gameification kan handla om träning och liknande så går business gameification ut på att göra produkter mer attraktiva för oss konsumenter.  Även forskning kan gagnas av spel. Genom att lira ett spel som går ut på att vika proteiner kan riktiga forskare få hjälp att förstå riktiga proteiner.

Låter som win-win i mina öron och som ett effektivt och roligt sätt att lära sig nya saker. Tänk om jag borde sluta tjata på min son om att spela mindre, tänk om vi alla borde spela mer? Det verkar i alla fall så om man får tro Louise och Morgonpasset, här kommer länken till programmet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=5675795

Önskar dig en lärorik helg

Petra Brask

Styrkan i sårbarhet

Ja, du läste rätt. Sårbarhet och styrka. Kanske inte den första kopplingen vi automatiskt gör i hjärnan? Jag tror snarare att vi automatiskt tänker att sårbarhet är förknippat med svaghet. Det är i alla fall så många känner inför att visa sig sårbara. Men tänk om det är en myt?

Tänk på någon som du tycker har gjort något svårt; t ex gått igenom en svår sjukdom, en stor sorg, erkänt ett stort misstag eller delat med sig av en kris. Vad tänker du om den personen då?
Modig? Det krävs ett oerhört mod och en styrka för att visa sig sårbar.

Brené Brown är forskaren som studerar mänsklig samhörighet. Hon vet vad som händer när din chef säger 37 bra saker om dig och så en sak som du kan ”utveckla”. Hon vet varför du fastnar på det du ska ”utveckla” och inte kan ta till dig de där 37 bra sakerna. I ett klokt och roligt föredrag på TEDxHouston, delar hon med sig av sin forskning, som gett henne ett personligt mål att förstå sig själv och vad som händer när vi hamnar i en grupp med andra människor. Hon berättar vad de har gemensamt – de helhjärtade människor, som har modet att vara ofullkomliga och stå för det. Hon förklarar också varför vi dövar våra känslor och t ex dricker mer öl och äter fler muffins när vi är olyckliga.

På 20 minuter ger hon dig en ordentlig tankeställare som höjer kvaliteten på ditt liv och ger dig förståelse för hur sårbar och stark du är.

[ted id=1042 lang=sv width=560 height=315]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/brene_brown_on_vulnerability.html

Önskar dig en mänsklig helg med dina nära och kära

Petra Brask

”Jag förlorade striden över min sårbarhet och vann tillbaka mitt liv.”
Brené Brown

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask