Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged familj

Får du skäll när du är stressad?

chihuahua-tongue”Det är inte bara stressen som är ett problem för mig. Det värsta är att jag får skäll när jag stressar också. Och då blir jag ännu mer stressad.” Kvinnan som uttalar sig har långt bakåtkammat hår med hårspännen för att hålla det på plats, men några lockar har slitit sig och inramar vackert hennes ansikte. Vi pratar om stress och hur vi behöver ha en strategi för att hantera arbetstoppar när de uppstår. Kvinnan refererar till att vi inte bara har stress på jobbet. ”När vi ska ha gäster hemma kan jag känna att stressnivån ökar drastiskt ju närmare vi kommer tiden för att gästerna ska anlända. Och det är då som Alex plötsligt börjar skälla på mig.”

Den här veckan har det stått en del på spel. Jag har bland annat startat upp utbildningar hos nya spännande kunder och jag har hållit föreläsning för mina nya kollegor i media-branschen. När det står mycket på spel kan vi alla få igång adrenalinnivåerna lite extra och känna hur det går åt mer energi. Då gäller det att ha en strategi för att återhämta sig mellan varven.

Aktivitet kostar vila. Det vet varenda idrottsman. Men när vi jobbar så har vi en tendens att tro att vi ska orka hur mycket som helst, utan återhämtning. Vi sätter upp mål som vi ska nå och sedan glömmer vi bort att fira när vi nått dem. Istället kastar vi oss i lianerna mot nästa mål. En sak till, bara en sak till, sen…

Din hjärna undrar vad du håller på med när du ständigt flyttar fram horisonten för när du ska få fira, få känna dig lyckad, få hämta andan och säga ”Det där gjorde vi bra!”.

Under effektivitetsutbildningarna brukar mina deltagare få uppskatta hur de använder sin tid under en genomsnittlig arbetsdag. Många fyller i tid för rutiner, möten och utbildningar och sedan när jag ber dem uppskatta hur mycket oförutsett som de behöver utrymme för, så kör det ihop sig. Då tar nämligen tiden slut. ”Det är väl inte så farligt, säger jag, vi har väl ändå fått med allt?” Då brukar de flesta le lättade och pusta ut. ”Så skönt! Ja, det har vi ju!” och så sänker de axlarna en aning. Ända tills någon kommer på att; ”Men vänta nu. Har vi inte glömt något? Det som står på min att göra-lista har jag inte fått med i den här tidsbudgeten.” Som effektivitetskonsult och kursledare är det underbart att se när polletten trillar ner i utbildningssalen. Deltagarna vänder sig till mig och undrar ”Hur löser vi det här?” Min fråga tillbaka är uppenbar. ”Ja, hur brukar ni lösa det när arbetstiden tar slut och ni fortfarande har viktiga uppgifter kvar att göra?” Det går ett sorl genom utbildningssalen och de flesta mumlar ”Övertid. Man får ta med jobbet hem.”

Jag nickar frenetiskt framme vid tavlan och målar till en ruta med tid till. ”Vi får lägga till en ruta och du kan ju alltid låna tid från ditt privata liv, eller hur?” säger jag ironiskt. Deltagarna missar ironin och nickar lättade. ”Javisst, det går ju bra.”

”Vilken tid är det du tar av då? Låt mig frasera om den frågan. Vems tid är det du lånar av?” är min följdfråga och nu funderas det igen så det knakar i lokalen men ganska snabbt kommer svaren. ”Min egen tid. Familjens. Barnens. Träning. Vila. Återhämtning.” Någon fortsätter; ”Tid för att träffa vänner. Gå ut i naturen. Ligga på soffan och vila.” Någon annan utbrister; ”Sömn, min sovtid blir helt klart mindre för att jag ibland jobbar långt in på nätterna.”

Jag skriver för glatta livet framme på tavlan för att få med alla tankar på vilken tid som först går åt när arbetstiden inte räcker till. ”Brukar du få tillbaka den där tiden” undrar jag nyfiket. ”Ibland.” svarar någon. Men de flesta svarar ”Nej.”
Jag skakar på huvudet och utbrister ”Då är det inte ett lån. Då är det stöld. Du kan inte gå in på banken och be att få låna en miljon kronor och i nästa mening säga att du inte tänker betala tillbaka lånet, inte ens betala räntan på det.”

Vid det här laget kan man nästan se hur tankarna hoppar runt i hjärnorna på deltagarna. Deras ansikten avspeglar många känslor. En del blir upprörda. Jag bryter därför in med en snabb fråga. ”Hur märker din familj på dig att du är stressad? Resonera med din bordsgranne.” Efter några minuter kommer svaren. ”Jag blir arg, irriterad, trött, vill vara ifred.”
”Min fru säger att jag stänger henne ute när jag är stressad. Hon påstår att jag försöker se ut som att jag lyssnar, men att jag inte tar in någonting av det hon säger. ”
”Min sambo säger att jag är odräglig när jag är stressad. Slår i dörrar. Suckar. Och är allmänt grinig. Hon tycker det vore bättre om jag klev av några busshållplatser innan vårt hem och gick av mig stressen innan jag kom hem istället.”

Jag ler åt alla exempel och kan absolut känna igen mig i många av deltagarnas upplevelser. Det här är mänskligt. Det är så vi stackars människor reagerar i en värld där valen är många och kraven på tillgänglighet är större än någonsin.

Min nästa fråga blir oundvikligen. ”Om du skulle fundera ut en strategi för att bättre hantera din stress. Fundera på vad du behöver som mest när du är stressad?” Den frågan brukar generera stor tystnad. Det här är en del av dagen när jag plötsligt kan höra fläktsystemet i kurslokalen, så tyst är det. Efter en stund brukar det alltid vara någon lite extra klok och observant deltagare som noterar att allt det som behövs när vi är stressade står redan på tavlan. Det står i rutan med privat tid som vi tog av för att arbeta extra när vi inte hinner med det vi ska göra under arbetstid. Om du letar bland stöldgods, så kommer du att hitta din strategi för att hantera din vardagliga stress.

”Alex är verkligen expert på att upptäcka när hela familjen blir stressad. Då ställer han sig i fönstret och skäller. Högt och ljudligt söker han vår uppmärksamhet tills vi stannar upp och tar några djupa andetag. Tills vi lugnar våra steg. Eller tills vi sätter på honom kopplet och ger honom hans kvällspromenad. Och är det något som är avstressande så är det att ta en promenad med hunden.” Jag kan inte låta bli att le stort åt den lille Chihuahuan som helt klart verkar bestämma hemma hos min deltagare.

Tänk om det är så att du istället för att sno av din privata tid skulle kunna effektivisera hur du använder din arbetsdag istället? Tänk om
du kunde frigöra tid från möten, från hur du sköter dina rutiner, från alla avbrott och allt oförutsett som dyker upp. Kanske det är så att du egentligen behöver omprioritera och säga nej till vissa saker. Du kanske tillhör dem som tycker att jobbet är det du vill syssla med på fritiden också. Men betänk då att din hjärna i alla fall behöver återhämtning mellan varven. Tänk om du helt plötsligt fick lite mer fritid? Eller kanske lite mer fri tid. Vad skulle du längta efter att göra då? Måste erkänna att jag blir grymt sugen på att skaffa en Alex, trots risk för utskällning.

Aktivitet kostar vila. Därför tar bloggen sportlovsledigt nästa vecka och är tillbaka igen fredagen den 7 mars, utvilad, glad och kreativ.

Önskar dig en stressfri helg med mycket fri tid

Petra Brask

”The key is not to prioritize what’s on your schedule, but to schedule your priorities.”
Stephen Covey

Tänk om tomten finns på riktigt?

Xmas-group-therapy”Vad är det för datum idag?” säger den av tiden märkta mannen som sitter bredvid mig. Vi har precis sjungit igenom tolv julsånger tillsammans under ledning av en mycket hurtig allsångsledare på boendet för demenssjuka åldringar. En vithårig dam harklar sig mitt i ”Stilla Natt” och klagar över att rösten inte låter som den brukar. Med mycket möda och stort besvär reser hon sig upp för att notera att rösten fortfarande inte låter som den ska. ”Fortsätt sjunga ni.” säger hon darrigt men bestämt och så stapplar hon ut i hallen utanför sångrummet mumlandes ”Det måste vara akustiken det är fel på.” Efter några versrader i hallen kommer hon tillbaka in igen och konstaterar. ”Rösten låter inte som den brukar därute heller och det kanske beror på att jag är över åttio år.” Jag tänker för mig själv att det var en oerhört skarp iakttagelse för någon som bor på ett demensboende. Mannen bredvid mig vänder bestämt blad när de sista tonerna av ”Stilla natt.” klingar ut. ”Nu är det bara en låt kvar.” säger allsångsledaren glatt på bred småländska. Mannen bredvid mig är propert klädd och varje hårstrå ligger rätt på hans hjässa, precis så som det alltid har gjort. Med låg röst muttrar han ”Det är egentligen två låtar kvar, för hon har hoppat över en.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt observant idag och han skulle komma att överraska mig två gånger till.

Den här veckan har jag, utöver några ekonomer och ett medicinsk-tekniskt bolag också utbildat en glad säljavdelning. Jag stod där lite imponerad i mitten av veckan. Imponerad över att chefen lyckats boka in alla trots att de verkar vara hyperstressade med överfulla att-göra-listor och privata julprojekt som hopar sig. ”Köpa julklappar? Nej, det har jag inte förhalat, det är inbokat dagen före julafton.” säger en av dem stolt under rasten. ”Om jag har förhalat något? OM jag har!” mumlar en mörk ung skönhet som i sin eleganta kofta och med stor ångest meddelar att hon har något som hon förhalat i 18 år. ”Och vet du vad det värsta är?” säger hon allvarligt och blundar när hon med bävan i rösten berättar om sin kvalfyllda hemlighet. ”Det värsta är att jag redan sagt till min omgivning att jag tagit tag i det här… och fått applåder för att jag gjort det. Det är så hemskt.” kvider hon och håller händerna för ansiktet samtidigt som både jag och hennes kollegor inte kan låta bli att le åt den tragikomiska situationen.

Vi är på väg in i 2014, året då vår koncentration borde öka, enligt trend- och omvärldsanalysföretaget Kairos Future. De menar att om vi ska ligga steget före de ständigt smartare datorerna några år till, så behöver vi koncentration mer än kommunikation. Ändå är vi på sätt och vis mer sociala än någonsin. Faktum är att vi är så sociala att 25% av ungdomarna i världen gladeligen skulle byta bort sin bästa vän mot möjligheten att få vara på nätet i ytterligare två år. I genomsnitt är 43% av alla ungdomar i världen online fem eller fler timmar per dag. 13% hävdar att de är online mer än 8 timmar.

Det får mig osökt att fundera över hur jul och nyår ska bli. Vill ungdomar ens ha julgran och julmat längre? Ska allt ske virtuellt? Kommer min son att säga att han redan firat jul i det hem han byggt upp på Minecraft? Kommer min dotter att ha räknat ner nyåret på Instagram, långt innan jag och min man ens hunnit tända alla thailändska papperslyktor inköpta på Claes Ohlson?

”Vad är det för datum idag?” frågar den av åldern fårade mannen vid min sida igen. Jag svarar genom att hämta en månadskalender med små gulliga golden retrievervalpar på. ”Han iakttar dagens datum och säger plötsligt. ”Idag brukar jag sätta blommor på mammas grav och tända ljus.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt pigg idag. Sist jag var på besök trodde han att jag var min mamma. ”Men då gör vi det, pappsen. Jag hämtar din jacka och mössa.” svarar jag snabbt och tittar ut emot den soliga förmiddagen. Runt det låga kaffebordet sitter sju åldringar till, som nog gärna hade åkt iväg med sina släktingar. Men det finns ingen avundsjuka i deras ansiktsuttryck. De sitter kvar med blickar som stirrar ut genom fönstren utan att egentligen se vad som är där utanför. De ser ut att vara långt borta någonstans. Kanske i minnen från förr. När de var mitt uppe i livet och sprang runt och jagade julklappar, åt julmiddagar och firade nyårsaftnar i glada vänners lag.

När jag parkerat utanför blomsteraffären som pappa alltid köpt sina blommor hos under alla år, så blir jag rörd över att expediterna skyndar ut ur affären för att hjälpa oss med både dörrar och rullstol samtidigt som de glatt hälsar på min pappa med namn. ”Välkommen, så gott att se dig igen! Vill du ha samma som du brukar?” För tredje gången idag överraskar min pappa mig när han med kristallklart minne harklar sig och säger ”Ja, en bukett laxrosa rosor ska det vara. Och ljus. Och så får vi nog köpa en cigarettändare också, jag vet inte var jag har lagt min.” Jag ler. Pappa har glömt bort att han har slutat röka. Men han har inte glömt bort att vi behöver tändare till ljusen. Imponerande. För det måste jag erkänna att inte jag tänkte på. Det här blir en fin dag att minnas.

”Jag minns fortfarande när jag skulle ta körkort samtidigt som mina kompisar. Men jag fick liksom inte till det. Och så tänkte jag att det där kan jag ju vänta några år med.” Den mörkahåriga småbarnsmamman i den prydliga koftan ser ändå lättad ut över att berätta om sin körkortsångest. Hennes chef lägger huvudet på sned och säger ”Du menar alltså att du inte har något körkort? Ingick inte det som ett krav när vi anställde dig?” Den nyss så lättade deltagaren kör nu upp axlarna till öronen igen och skrynklar ihop sitt ansikte. ”Nej, det kan du inte mena.” Den allvarliga chefen ler glatt ”Jodå, nu får du allt ta ditt körkort och snabbt, det ingår i din tjänst.” En efter en hittar hennes kollegor på tusen anledningar till varför hon måste ta körkortet fortare än kvickt. Hennes ångest borde ju stiga i graderna, men istället börjar hon skratta lättat. Jag ser ett hopp tändas i hennes ögon. Nu ska hon äntligen ta tag i det. Nu får hon den peppning hon så väl behöver. Och på nästa klassåterträff, så slipper hon oroa sig för att det ska komma fram att hon fått applåder för något som hon ännu inte genomfört. Hon berättar att hon fick sitt körkort i julklapp av tomten (sin bror) när hon var 18. Hon fnissar när hon funderar över vad som skulle hända om hon frågar brorsan ifall det erbjudandet fortfarande gäller så här arton år senare?

Som liten tog det några år innan jag och mina bröder kom på att det var farfar som var jultomte hemma hos oss. Irriterat konstaterade vi att han alltid gick till kyrkan på den mest olämpliga tiden på julafton. Jag minns fortfarande när min bror, Tomas, drog mig åt sidan i vardagsrummet och konspiratoriskt konstaterade. ”Syrran, jultomten finns inte på riktigt! Jag har listat ut allt.”

Det är rätt typiskt min bror att lista ut allt och långt före mig dessutom. Men tänk om jultomten finns på riktigt, fast inom oss? Hur skulle du då vilja att det märks att det är du som är tomte i år?

Mitt i det kommersiella julstöket med klappar, gran och julbord, så kanske vi bara ska sänka hastigheten, kraven och rösten något? Stanna upp och njut. Det är bara jul en gång om året. Julen är en känsla. Inte en känsla av att du slår knut på dig själv för att leverera ytterligare en perfekt julgran, en perfekt griljerad skinka eller århundradets godaste julglögg.

Satsa på att leverera årets största leende, årets varmaste jul kram och årets härligaste närvaro. Se dina medmänniskor i kön på affären, notera de som står och väntar på bussen med dig, stanna upp och skänk en god tanke till de gamla, de hemlösa, de värnlösa, som inte har det lika varmt och ombonat som du.

När du ändå är igång, så låt dig inspireras av den nya trenden bland våra ungdomar. Nu drar de hem med en svärm av kompisar och letar fram våra gamla spel. Monopol har fått en renässans. De har nämligen upptäckt att man har roligare och umgås mer när man spelar våra gamla hederliga spel, till skillnad från att var och en sitter och hänger över varsin smartphone.

Bloggen tar nu jullov och är tillbaka igen fredagen den 20 januari, 2014. Nästa år bjuder på många spännande saker. Det blir mer TV, det blir bokutgivning, men jag börjar januari med en resa för att utbilda i Ryssland för första gången. Ser fram emot att rapportera om det.  Och så hoppas jag få in rapport om hur det går med ditt körkort, kära deltagare. Nu kör vi! Eller ja, i alla fall du!

Den här reflektionstiden varje vecka är det som gör att jag stannar upp och påminner mig om att njuta av livet, så varmt tack för det här året tillsammans med dig på bloggen.

Om tomten finns på riktigt så önskar jag dig och alla nära och kära en nostalgisk Jul och ett Gott Nytt 2014!

God Jul på dig älskade Pappa och du med mamma om du hör oss.

Petra Brask

 

”He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree.”
Roy L. Smith

 

Tips på sällskapsspelen som skapar samvaro i närvaro

Dixit – roligt och kreativt tänk för alla åldrar
När då då?? – kul spel till alla historienördar och även oss andra.
Monopol – en riktig klassiker som gjort comeback
Uno – ett måste för alla familjer med barn
Så det kan låta – bilda lag med olika ålder och sjung så mycket du kan under julen
Pictionary – Trodde du att du kunde rita? Ett härligt och roligt spel för alla åldrar och hela familjen.
Vagabond – Hemma i jul? Res med Vagabonds sällskapspel istället. Man lär sig alltid något nytt.

 

Att ge kan också ge bra reklam:

http://youtu.be/zIEIvi2MuEk

 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zIEIvi2MuEk&w=560&h=315]

 

 

 

Många bollar i luften nu?

vovve och bollarTänk dig att du sitter på ett kontor och ska fokusera. Du har en enormt viktig deadline och en röst i ditt huvud säger. ”Det här kommer aldrig att gå!” Du är redan alltför försenad. Utanför ditt kontorsfönster mitt i staden, sitter det en dragspelare och försöker förtjäna sitt uppehälle. I takt med att det blir kallare, blir hans melodier hurtigare och till slut märker du hur ditt hjärta hoppar i bröstet i takt med den tilltagande polka som spelas. Du ser dig desperat omkring och vill helst ta död på något, vadsomhelt för att slippa det eviga gnisslandet på dragspelet. En röst i ditt huvud börjar nu säga att du är på gränsen till nervsammanbrott. Förmodligen det mest sanna du hört den dagen.

”Det är många bollar i luften nu!” säger flygvärdinnan glatt samtidigt som hon häller upp mitt kaffe och tar upp beställningar från raden av passagerare i flygstolarna bakom. Utan att hon vet om det sammanfattar hon mina upplevelser av veckan. Den har bestått av flera starka möten med deltagare som fått varningssignaler av sin egen kropp, familjen och läkare. Samtidigt som de frustrerat tittat på mig och undrar: Hur kunde jag bli så stressad?

Beror stressen på att vi känner av det ekonomiska läget i Europa? Har klimatet blivit tuffare på arbetsmarknaden? Måste vi nu visa framfötterna extra mycket för att förtjäna vår plats i laget? Eller är det vårens alla helgdagar som stressar? Kanske är det en kombination?

”Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nå’n sätter fart.” sjöng Ida. Men hur lätt är det att sätta fart när våren hackas sönder av ledigheter?

Sportlovet smetar ut sig över ett gäng veckor, så att vi kan vara säkra på att det alltid finns någon del av landet där det inte går att få tag på någon. Lagom till vi hämtat oss från det kommer påsken och inkräktar på två av våra arbetsveckor. Valborg och första maj stannar upp verksamheten igen och sen ska Kristus ta sin himmelfärd. Nationaldagen har nu blivit en helgdag och sen börjar skolavslutningarna, Midsommar och semestrarna.

Är det konstigt att vi sitter och blinkar förvirrat på arbetsdagarna i kalendern och funderar över när människorna i det här landet ska hinna jobba också?

Lösningen är uppenbart enkel. Med dagens tekniska verktyg, så går det utmärkt att skjuta in jobbet under helgdagarna. På så sätt kan vi jobba hela tiden, samtidigt som vi klämkäckt ler mot familjen och försäkrar att vi är närvarande hemma också. Fast inte just nu, när jag skriver den här rapporten med stort R. Men sen ska jag gå med dig ut och handla. I köpcentrumet funderar vi fortfarande på rapporten. Hur bra blev den egentligen? Och vem har uppfunnit köpcentrum? De måste väl ändå vara Guds straff? Med ungar som springer runt och skriker och smetar glass på varandra. Kvinnor som skriker över hela klädbutiken, ”Tycker du jag ska köpa den här?!” Och män som demonstrativt tittar ner i påsarna från Clas Ohlsson för att visa att de bara råkade hamna i den här dambutiken. Medan de generat mumlar ”Ja, det blir bra, den var jättefin.” och hoppas att frun nu ska ta den senaste i raden av sexton provade klänningar så att de får komma hem någon gång. Hem till rapporten. Frun fräser ilsket att ”Svara ärligt nu. Kan jag ha den här klänningen på ett så viktigt kundmöte?” I huvudet går hon igenom powerpoint-presentationen som ska vinna över kunderna på hennes sida igen.

Media och tidningar har sett till att vi vet ganska mycket om stress och hur det drabbar. Trots det kan vi vara dåliga på att upptäcka egna signaler. När jag sitter och reflekterar så här i slutet på veckan kan jag inte låta bli att fråga min man. Hur reagerar jag när jag blir stressad? Han behöver inte ens tänka utan svarar självklart ”Du blir binär. Du får en jädra fart och kör på så det ryker eller så vill du bara lägga dig ner och skita i allt. I det läget brukar du också klaga på att ”Ingenting är roligt nu.” och det är inte du heller då. Din förmåga till humor försvinner ut genom fönstret.” Jag tittar stumt på min man och tänker att ”som jag frågar får jag svar”. En del av mig vill svara med hur jag upplever honom när han är stressad. Som för att ge igen. Jag inser att det är mina försvarsignaler som vill slå ifrån sig en information som är svårsmält, just av den anledningen att den inte får mig att se särskilt fördelaktig ut. Jag sväljer och tackar för den tydliga analysen.

Tänk om det är dags att ta ett kliv tillbaka och få lite distans till tillvaron? Tänk om det är så att när vi är stressade har vi en tendens att ta oss själva på lite för stort allvar?

När jag avslutade min vecka hos en alltför stressad kvinna, som i falsett berättade att hon minsann inte räckte till och att det var en del av jobbet. Hon visade en bild med en cirkel i mitten och en massa bollar som kastades in mot cirkeln. Det här är jag! Hon pratade fortare och högre i takt med att en gladlynt man spelade hurtiga polskor på sitt dragspel utanför hennes kontorsfönster. Det var kallt ute och jag hörde hur dragspelspolkan blev hurtigare och svängigare, säkerligen i takt med att kylan ökade. Till slut hade jag så vansinnigt svårt att hålla mig för skratt. Situationen blev alltför komisk. ”Gillar du dragspel?” undrade jag plötsligt.  Hon tystnade och tittade förvirrat på mig. Sen brast hon ut i ett rungande skratt och frustade vilt. Hon intygade att hon avskydde dragspelsmusik och speciellt på fredagar när den överförfriskade mannen valde att sitta just under hennes kontorsfönster. Vi skojade lite om vad hon skulle kunna hitta på för att ge igen på honom. Hennes röst var lugnare, axlarna som tidigare satt uppe vid öronen hade sjunkit betydligt och ögonen glittrade av liv. När vi sorterat upp bland hennes mål och ”bollar i luften” lovade jag henne att skicka tips på hörlurar som kan stänga ute både dragspelsmusik och andra störmoment. Hon kramade om mig så där innerligt och sa Tack! Det här var precis vad jag behövde! Jag tror hon menade skrattet, som hon själv bjöd på.

Önskar dig en komisk helg

Petra Brask

”I’ve tried yoga, but I find stress less boring.”

Dags att effektivisera julen?

waiting for santa”Hej! Jag ringer från Radio P4 och undrar om du kan vara med i P4s uppesittarkväll den 23 december tillsammans med Johan Wester? Ämnet är förstås effektivitet och om hur man kan effektivisera julen.” Den varma manlige rösten i andra linjen låter så trevlig så jag smälter.  Hur får de som jobbar på radio en så fantastiskt mjuk klang? Har de speciella skolor för att träna rösten?

Ett radioprogram som verkar vara hur spontant som helst är noga planerat av en duktig producent har jag lärt mig nu. Men för mig som gäst i studion är det så långt ifrån en agenda och struktur jag kan komma. Med hjärtat i halsgropen sitter jag där och försöker lista ut vad jag ska utsättas för.

Den här veckan har jag rört mig i vitt skilda städer och branscher, allt från rättsmedicin, IT & teknik till förlagsvärlden. Från deltagare som undrar vad de ska ta sig för när uppgifterna sinar och minuterna segar sig fram till frustrerade deltagare som darrande berättar att de tar lugnande innan de går till jobbet. Kontrasterna är många och stora så här runt jul och nyår. Jag kan känna mig lugn i att december är en månad när mina deltagare är tacksammare än vanligt över alla tips som kan frigöra tid och energi till alla julförberedelser.

Men en effektivare jul? Vill man verkligen effektivisera julen? Tänker jag tyst för mig själv när jag pratar med radiomannen i andra änden.

Söker du på effektivitet i ordlistan så står det ”att nå ett önskat resultat med minsta möjliga ansträngning”. När man inte sätter det i ett sammanhang låter det lätt trist. Ordet kan få människor att associera till strukturfascism och militärisk uppsträckning. Inget utrymme för lust, glädje och spontan samvaro?

För mig handlar effektivitet om att skapa trygghet. Om att få kvalitet på tiden och livet. Om att komma i tid och hålla vad vi lovat varandra. Att slippa lägga onödig energi på att leta efter saker, att skapa marginaler och utrymme för spontanitet och kreativitet.

Motsatsen är att vara ineffektiv, göra saker i onödan, ta extra lång tid med saker som inte är mödan värt. Om att känna otrygghet och oro kring hur man ska få ihop det. Jag tänker på min barndoms jular när mamma sprang som en skottspole mellan köket och matrummet för att ordna allt inför julmiddagen. Hon höll på i dagar och handlade, lagade, bakade, syltade och snyftade för att hela tjocka släkten skulle komma och få just precis alla delikatesser snyggt uppradade på finbordet.

Hemmet skulle vara pyntat och julfint och de tre barnen hela och rena i nya hemsydda fina julkläder. Pappa jobbade hårt fram till julafton och sedan satt han i soffan och underhöll släktingar med mamma sprang fram och tillbaka mellan alla rätterna. När allt var klart kunde klockan vara nio eller tio innan farfar gick till kyrkan för att köpa tidningen och ”missa” tomten.

Något som ger trygghet är traditioner. Vi har en vana av att fira jul och nyår på ett visst sätt. Vi kanske inte alltid tycker om det, men vi är vana vid det och på så sätt trygga med det. I en värld när så mycket förändras, så är det tryggt med något som är beständigt.

Och när det gäller våra vanor, så är de inte alltid helt lätta att förändra. De sitter ofta djupt rotade. Det vet du när du försökt ändra en vana. Att byta låda på osthyveln kan orsaka stora bekymmer i de flesta hem. Tänk dig då att kliva in på människors arbetsplats, deras revir, där de rotat fast sig och föreslå en förändring. Eller att vara den släkting som föreslår en förändring i julvanorna? Ve och fasa!

När jag frågade mina barn om det var något med julen som de tyckte vi kunde effektivisera sa de genast. ”Ja, julklappsutdelningen! Den tar för lång tid!”

Sedan vi blev bonusfamilj fick vi ärva traditionen i min sambos familj, där det är sed att öppna ett paket i taget och så ska hela släkten jubla eller förfasas över den inköpta presenten. Snacka om prestationsångest! Redan i september börjar adrenalinnivån stiga. I år har vi tagit ett gemensamt beslut att helt avskaffa julklappar till vuxna. Det har skapat en ljuvlig sinnesfrid och lättnad när vi insåg det alla tänkte, men ingen vågade säga.

”Men är inte det tråkigt med bara julklappar till barnen?” sa en deltagare i veckan. Nej, vi lättar upp stämningen med en julfrågesport istället. Mina svärföräldrar är väldigt förtjusta (läs duktiga) i frågesport.

Själva schemat under dagen är väldigt effektivt redan. Vi börjar med jullunch som består av ett knytkalas där alla bidrar. Delikatesserna är uppätna lagom till Kalle Anka börjar. Efter det är det julklappsutdelning tillsammans med kaffe och saffranspannkaka med salmbärssylt (ja, vi är en gotländsk släkt). I år kommer då ett inslag av frågesport i samband med detta och sedan tar nästa sport vid. Den årliga julpromenaden. Volangerna på kroppen ska trimmas efter all mat, så vi går långpromenad runt kyrkan och insuper julstämningen från alla hem och marschaller som vi går förbi.

Då vi är ett gäng gourmander händer det att det bli vickning efter det. ”Lite julskinka till?”

Sedan samlas vi en stund i soffan och instämmer i hur bra julen har varit, i år igen. Rörande överens om att det är just så här den ska firas. Lugnt och fint och med god planering. Det är inte så långt ifrån min barndoms jular, men med den skillnaden att här hjälps vi åt. Det finns ingen mamma som springer benen av sig medan resten av gänget väntar i soffan. Men hennes recept finns kvar. Det är tradition och smakar gott.

Jag vet inte om det går att effektivisera julen eller om vi ens vill det, men jag vet att vid julen så vill i alla fall jag slippa stress. Julen är inte bara en tradition, det är en känsla. Vilken känsla tar du med dig till julbordet?

Bloggen tar nu julledigt och är tillbaka igen den 11 januari, 2013.

Varmt tack för det här året tillsammans och tack för all härlig feedback ni mejlar mig, det värmer gott att veta att bloggen gör så mycket nytta.

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag dig

Petra Brask

 

Tips på julklappsrim:

Fast den mycket pengar kostar, står den bara där och rostar. (Brödrost)

Denna bok har inga mord, ingen kärlek och inga ord. (Plånbok)

Ibland så tycker jag du luktar unken, egentligen borde jag köpt hela dunken. (Rakvatten)

Med denna kan du springa och ha kul, det är något som du har önskat dig varje jul. (Hund)

Jesus ligger i sin krubba, här får du en bandyklubba. ( ! )

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask