Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged energi

En ny vecka beställes, tack!

aliveEn ny vecka beställes, tack! Kan jag bara få börja om? Eller nej, inte börja om, helst. Bara stryka ett streck över den här veckan. Glömma att den ens existerat. Ja, förutom allt positivt som har hänt då. Som den där underbare läkaren i Göteborg som var så glad över sina framsteg och nya effektiva verktyg och som hade ordnat en hel mottagningskommitté som tog hand om mig tills han var klar inne på salen. Eller de där favoritkunderna som jag gjorde ett spontanbesök hos i veckan och som välkomnade mig med värme och berättade hur mycket utbildningen betytt för dem. Eller mina härliga kollegor som i vått och torrt står vid min sida och påstår att jag inspirerar dem. Eller ja, min man då, som av någon anledning vill fortsätta leva tillsammans med mig och menar att han känner sig lyckligt lottad. Ja, eller barnen, som verkar tycka att de har den bästa mamman i världen. Men det gör ju barn, och visst, helt klart hade det varit värre om de inte tyckte det. Men förutom det, så har det varit en skitvecka!

Jag är mest sur på mig själv. För att jag har fokuserat på helt fel saker. Av hundra deltagare i en föreläsningssal så har jag letat upp den som haft mungiporna längst ner på halsen och bara pratat till hen. De där skratten, glädjen, nickningarna och igenkännande mumlet har jag inte hört. De som kommit fram och tackat efteråt har jag knappt noterat. De som undrar om de kan få mer material, ”för det här var ju så intressant” har jag glömt i nästa sekund. För jag har bara fokuserat på hen med mungiporna på halsen, som knappt log någon gång.

Så här i slutet av veckan har jag en inre kritiker som sitter på min axel och skriker. ”Hallå, fröken egoföreläsare, är det dags för en reality check? Är det dags att inse att jorden inte snurrar runt dig och att människor kanhända har andra saker som pågår i livet och därför kan ha mungipor som sträcker sin ner till knäskålarna, utan att det för den sakens skull har med dig att göra? Kan det vara så att även om det har med dig att göra, så kanske det är för att de helt enkelt inte gillar ditt ämne, inte håller med dig eller bara sitter och tänker på att de egentligen inte har tid att gå den här utbildningen.” Det är ju i och för sig rätt paradoxalt att man inte har tid att gå en time management-utbildning. Men inte mer paradoxalt än det faktum att jag känner mig misslyckad bara för att inte 100% tycker att det jag gör är kanon. Eller snarare det knasiga faktum att jag faktiskt inte vet vad de tycker utan bara har kört igång min egen fantasi på högvarv och agerar som OM hela världen var emot mig.

När jag söker tröst hos vänner, så säger de att de känner igen sig. När jag googlar på ämnet så ser jag att det finns många psykologer i världen som skrivit åtskilliga spaltmeter om hur våra hjärnor scannar efter faror eller orosmoment som tecken på att vi inte har en rättmätig plats i gruppen. Vårt behov av att känna oss betydelsefulla, delaktiga och kompetenta har vi med oss sedan urminnes tider.  När vi levde som grottmänniskor så var det oerhört viktigt att vara en värdig medlem i gruppen. Ensam var inte stark, ensam var död.

Det finns ett antal skäl till varför vår känslighet och risken för att bli avvisad ökar i alla åldersgrupper sedan ett decennium, det menar New York-psykologen Robert Leary. Han påstår att det är ett problem att föräldrar och lärare öser ospecifikt beröm över barn. Detta kan slå tillbaka eftersom det föder en känsla av att ständigt bli utvärderad hos barnen. Om beröm inte är baserad på något specifikt så kan det istället skapa en känsla av osäkerhet. Det får dig att undra om din radar fungerar över huvudtaget? Om du misstänker att du inte får ärlig feedback, kommer du att vara mer känslig för all feedback, positiv som negativ. Tankar som ”Gillar folk verkligen mig?” får istället fäste.

Leary menar också att vi är på väg att bli en prestationsbaserad kultur. Särskilt ungdomar känner en brådska att ta sig in i rampljuset, i stället för att arbeta mot att bli en stabil medlem i en grupp. Det gör dem mer oroliga för att inte känna att de tillhör.

Men den främsta anledningen till att vi blir mer känsliga för att bli avvisade är att vårt uppdelade samhälle har minskat och försvagat våra sociala band. För bara 200 år sedan tillhörde alla en liten klan. Det var vanligare att man bodde hela sitt liv i samma stad. Familjer var mer intakta och samhället mer segmenterat. Nu måste vi alla återanpassa oss i sociala nätverk, där antalet främlingar som vi samverkar med är större, vilket också skapar fler risker för att bli avvisad. En ökad allmän känsla av osäkerhet gör oss mer sårbara, mer känsliga för andra människors uppfattning om oss.

Den här veckan har jag helt klart lagt tid och energi på fel saker. Tänk om jag istället för att älta alla fantasier om vad jag tror att människor tycker om mig, hade fokuserat på de som faktiskt är intresserade av det jag har att lära ut. Tänk så mycket mer energi jag skulle haft med mig in i helgen nu. Nu är jag mest tacksam över att den kommer så att jag kan hämta mig ur energitappet av min självömkan. Nu vill jag bara lägga den här veckan bakom mig och fokusera på de som faktiskt tycker att jag är en självklar medlem i gruppen och gillar mig även när jag känner mig pytteliten. Nu är det bara jag som ska gilla mig också.

Önskar dig en omtyckt helg

Petra Brask

“Konstigt att självömkan smakar så dåligt trots att du gjort den alldeles själv.”
Johan Wiklund

Sparar du på champagnen?

champagne”Jag måste erkänna en sak. Jag har ju bara hört gott om dig, men jag hade ändå gjort mig en bild av hur du skulle vara. Och jag måste erkänna att jag var rädd för dig.” Chefen framför mig är en man i medelåldern som har varit med om en hel del tuffa saker i sitt liv. Han har fått klara av en utbrändhet och överlevt ett cancerbesked. Han har svårt att sitta stilla när han pratar. Det är som att han vill hylla livet i varje sekund. Och det kanske är så, när vi har varit där i gränslandet mellan liv och död, att vi vill insupa varje minut som att det var den sista. Hans historia berör mig och jag tycker han har varit så modig. ”Om jag säger så här. Jag sparar inte på champagnen, livet är för kort för det.” Jag sitter och kan inte annat än gapa. Den här mannen har helt klart för sig vad som är viktigast i livet och hur han vill prioritera. Idén om han skulle vara rädd. För mig?! Är så långt ifrån mina egna tankar att jag formligen häpnar. Den enda jag brukar lyckas skrämma är mig själv.

Den här veckan har jag träffat många kloka deltagare som uppnått resultat, klarat av kriser, bockat av projekt och uppnått drömmar och sedan sitter de och tittar på mig och säger att de är trötta. Och så kommer tårarna i ögonen. Tröttheten sveper som en skugga över ansiktet och så stryker de otåligt med handen över ögonen och ber om en kur som gör att de bara ska orka lite till. En sak till. De är beskvikna och ledsna över att de är trötta redan. Året har ju bara börjat.

Men, när nu vintern fick en seg start, och det har varit mörkt länge och du har klarat av massor, så är det väl inte så konstigt om du känner att du behöver påfyllning av energi? Om du försöker pressa in mer så kommer hjärnan att protestera eller börja gå på autopilot. Det där som skulle bli så häftigt kommer bara att falla platt. Känns det som att du behöver återhämtning, NU! Då är det antagligen så. Då hjälper det inte att chefen står och viftar i ditt ansikte och säger; ”Kom igen, nu kör vi! Nu vill jag se att ni satsar 110 procent. Lägg i en högre växel. Öka, öka!”

Ska du få med dig hjärnan och högsta växeln ett tag tills det blir vår och sol, värme och semester, så måste du ge din hjärna lite påfyllning längs vägen. Nu är det inte läge att spara på champagnen. Nu är det läge att skämma bort dig själv ordentligt. Nu är det läge att skratta. Skrattet är den absolut bästa energipåfyllaren.

Att le sänker blodtrycket, hjälper dig att slappna av, minskar stress, gör att du tränar 15-26 ansiktsmuskler, får dig att se yngre ut och sätter igång flera delar av din hjärna.

Här kommer några galna tips som kan få din hjärna med i matchen igen och kanske till och med får dig att le.

  • Gör något galet, något som är helt olikt dig.
  • Köp lösnäsor och bullar till alla på nästa gruppmöte
  • Är du arbetssökande? Häng med dina kompisar till deras jobb några dagar.
  • Gör egna kinesiska visdomsord och lägg i fruktskålen.
  • Tvinga samtliga till promenadmöten.
  • Förlägg nästa avdelningsmöte i en kreativ lokal, kanske ett museum?
  • Gå baklänges i korridorerna.
  • Nog med svart! Fram med färger ur garderoben. Ta på dig något starkt rött, orange eller varför inte knallgult!
  • Duscha kallt eller varför inte vinterbada?
  • När inget annat hjälper smörj in dig med pepparmyntsolja eller släng fram polkagrisar i en skål.
  • Gör en lista på världens tio roligaste filmer, välj den roligaste och se den.
  • Ge någon en blomma och hitta på en galen anledning till varför; ”Grattis, du har kontorets snyggast knutna skosnören.”
  • Ge någon en uppskattning och känn hur lycklig du blir av att göra någon annan glad.
  • Massage är alltid rätt.
  • Att försöka uppnå perfektion kan ta kål på vem som helst.  Inse att du har brister och är mänsklig. Det är i skavankerna vi människor får de mest intressanta samtalen.
  • Djupandas. Sträck på dig – stretcha
  • Gör om hemma eller på jobbet!
  • Var tyst på måndagar. Låter det omöjligt? Låtsas att du tappat rösten, fantastiskt skönt (och kanske inte bara för dig?)
  • Andas frisk luft och rör på dig, ut och promenera.
  • 20 minuters solsken kan göra jordens skillnad, kasta dig ut om du ser att den skiner… eller sätt dig vid ett fönster så du får dagsljus.
  • Gör en lista på 5 saker du har att se fram emot.can-t-buy-happiness

”Du var ju inte det minsta skrämmande, tvärtom, så har du fått mig att lyfta. Och på något konstigt sätt har jag gått med på att prova alla dina tips kring planering och struktur. Men det jag är mest förvånad över  är att du efter bara en kvart kunde ge en analys över vem jag är och vad som driver mig. Vad avslöjad jag känner mig. Men inte ens det var skrämmande. Jag som trodde att jag inte hade så mycket att lära egentligen och nu vill jag träffa dig igen. Har du tid med det?” Jag ler och nickar åt den modige chefen samtidigt som jag känner att där fick jag mitt glas champagne av honom.

Om det är så att du är en av dem som bara sprungit på, utan att riktigt ta in att du kanske egentligen är lite trött just nu i slutet på vår mörkaste årstid, så stanna upp och fundera en stund. Tänk om du bara fick välja en sak den här helgen som skulle kunna fylla på dig med energi? Vad skulle du välja då? Om du fick fylla på någon annan med energi? Vad skulle du göra då?

Önskar dig en helg som är en riktig energipåfyllare

Petra Brask

”Passion is energy. Feel the power that comes from focusing on what excites you.”
Oprah Winfrey

 

 

Blir du aldrig färdig?

Recovery”Det var en välbehövlig vila. Det blev två hela och så välgörande veckor. Nu känns det som att min hjärna har fått distans och orkar tänka igen. Före jul så blev minsta problem till en stor sak. Nu så här i ljuset av en vilsam period kan jag nästan fnissa över med vilken intensitet jag jagade små stackars detaljer som att de var stora, otäcka monster som skulle hanteras och tämjas. Och hela tiden muttrade jag att bara allt blev färdigt så skulle jag minsann få vila. Problemet är bara att jag aldrig blev färdig.” Mannen som pratar med mig i telefon låter så glad. Jag kan se honom framför mig i sitt cendrébruna hår och stora skägg. Han har en mjuk stämma när han är på gott humör. Men de som jobbar med honom vet att han kan få en mycket bestämd skärpa när han blir stressad eller irriterad. Och han blir väldigt lätt irriterad när han blir stressad. Vem blir inte det? I hans fall höll det på att kosta honom familjen.

Den här veckan har jag mött deltagare som haft en helt annan energi än när jag mötte dem före jul. Och jag kan bara instämma för egen del. Ledigheten bjöd på en stor dos påfyllning av energi. Förutom julfirande och skidåkning så roade jag mig med att lyssna på årets Vintervärdar i P1. Om du av någon anledning inte fick tid att lyssna på Tomas Sjödin, så har jag i slutet av bloggen lagt in hans vinterprat från den 28 december.

Tomas Sjödin är författare, pastor och föreläsare och har skrivit många böcker. Han är dessutom krönikör i Göteborgs-Posten. I sitt vinterprat berättar han att det finns ord som han fruktar innebörden av. Ett av dem är ”förgäves”.

Det får mig att tänka på hur många deltagare som, när vi pratar om vad som ger dem motivation i jobbet, nämner hur viktigt det är med mål och mening. Att veta att de bidrar till verksamheten, men också hur viktigt det är att få feedback för sin insats. ”Det värsta är när man inte hör något alls. Eller när man hör att det man gjort inte var till någon nytta. Eller att man gjort något helt i onödan.” är vanliga kommentarer när vi pratar om tids- och energitjuvar på jobbet. Många deltagare tar som exempel upp rapporter som de fyller i till någon ekonomiavdelning och där de tycker att de fyller i samma saker i flera olika rapporter, men undrar om informationen någonsin används och hur stort värde den ger? Tänk om du lägger ner en oerhörd kraft och tid på en väldigt omständlig rapportering som är förgäves?

Det leder mig osökt in på hur viktiga ord kan vara. Och att det finns andra källor till energi än bara återhämtning. Ibland kan det vara de minsta orden som ger mest. Tack. Tack för att du fyller i den här rapporten. Tack för att du alltid lämnar in din lönerapport i tid. Tack för att du är en så himla härlig kollega. Tack för att du gör ett så bra jobb i det här projektet.  Det korta ordet på fyra bokstäver uttrycker att det finns ett värde i det man gör.

Inte minst när vi kommer hem kan det lilla ordet få stor betydelse. Tack älskling, för att du ordnar med tvätten. Tack för att du tänkte på mig idag. Tack för att du plockade ur diskmaskinen. Tack för att du var tyst, när jag behövde lugn och ro omkring mig.

Men ibland när orken tryter orkar vi inte vara så himla tacksamma mot vår omgivning. Vi kanske i bästa fall orkar på jobbet, men inte när vi kommer hem. Där tar kraften liksom slut. Och så blir vi besvikna på oss själva för att vi inte är de där människorna vi skulle vilja vara med de som står oss närmast. Ibland förväxlar vi kanske bristen på ork, med bristen på kärlek? Vi glömmer kanske att det är enklare att skaffa ett nytt jobb än att skaffa en ny familj?

Eller hade du tänkt hinna med dig själv och familjen när det är mer lämplig tid för det? Eller när du inte orkar jobba mer? Eller när du är klar med det som måste göras?

En liten retlig detalj i livet är att man aldrig blir färdig. Det finns alltid något staket som ska målas, någon kartong som ska rensas, något projekt som ska avslutas.

När trycket på vardagslivet ökar, så är det viktigt att hålla i minnet att det är just det, vardagslivet – som är livet. Det kommer inte något annat liv efter det sedan. Det är inte så att vi först lever vardagslivet i 80 år och sen kommer lyxlivet.

Tänk om det här året ska bli ett år med lite mer lyx i vardagslivet? Med större marginaler, lite mer vila mellan varven, lite återhämtning trots att den där att göra-listan inte är färdig. Aktivitet kostar vila, det vet varenda idrottsman. Och om det också kostar kärlek, då vore det ju rentav lönsamt att vila tillsammans med dina nära och kära ibland. Se till att du har planerat in nästa längre återhämtningsperiod och att du skapar lite luft i kalendern så att du får det att fungera under tiden. För när vi blir stressade tappar vi inte bara tålamodet och distansen till saker och ting. Vi minskar också vår effektivitet och vår förmåga att fatta bra beslut.

Önskar dig en lyxig helg

Petra Brask

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/291148?programid=2071

“Hopeful thinking can get you out of your fear zone and into your appreciation zone.”
Martha Beck

Tid som läcker eller tid som räcker?

in the moment”De jäktandes liv rinner bort i djupet. Det spelar ingen roll hur mycket du än gjuter in… om det icke finns någon botten som tager upp och bevarar det…”skriver den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca d.y. född 4 år f Kr. i Spanien. Han säger vidare att; ”Deras liv är kort, som jämt äro i sysselsättning.” Pauser, avbrott för stillhet, avspänning och återhämtning skulle enligt honom leda till att vi upplever oss själva och tillvaron mer rofylld och tiden mer än tillräcklig. Men herregud! Karln levde samtidigt som Jesus. Jag menar f. Sp. – före Smartphonens tid. Före informationsåldern. De hade stentavlor! Och Seneca skriver att folk behövde återhämtning. Vad ska vi då inte behöva nu?

Hur är det med närvaron? Har din smartphone blivit en snuttefilt som tröstar dig så fort du riskerar att bli ensam med dina egna tankar? Varje gång du märker att du fått ett nytt sms eller mejl så utsöndras dopamin inom dig. Detta kan bli till ett beroende. Hur är det med signaler om Facebook och Twitter uppdateringar? Beroende?

”Jag försöker koppla av när jag är hemma, men det går inte. Jag har provat mindfulness, men det är ju så tråkigt.” Kvinnan framför mig är en mycket uppskattad chef, känd för att vara närvarande, lyssna och leverera i tid och när det gäller. Det tar en stund innan jag ser igenom hennes lugna fasad. Där under ytan lurar en ytterst stressad människa som har piskat upp sig själv till warpspeed alltför länge. ”Jag behöver lära mig att koppla av, men jag förstår inte hur jag ska ha tid med det? Om jag lägger mig på soffan en stund, så flyger jag snart upp igen för jag tänker på allt jag skulle kunna göra istället och så sträcker jag mig efter mobilen och börjar svara på mejl och kolla Facebook.”

Kvinnans kollega nickar igenkännande och berättar i sin tur om hur upprörd han blev en kväll när han glömt sin mobiltelefon och var ute på krogen med sina kompisar. ”Det var längesedan jag kände mig så utanför.” var hans kommentar. ”Jag stod ut en timme, men sedan gick jag hem och var riktigt förbannad på mina vänner. Hur ignorerad ska man behöva bli egentligen? ”Jag funderade på om han var överkänslig eller hade ovanligt taskiga vänner, när han något mildare fortsatte;  ”Halvvägs hem kom jag på att jag hade betett mig precis likadant, om jag inte hade råkat glömma telefonen.”

Då kan man ju undra vad detta är för ett beteende? Låt oss kalla det ”Livet-pågår-medan-du-försöker-fånga-det-i-din-smartphone-beteendet.” Jag minns när jag brukade fnissa åt kineser och japaner på stan som filmade och fotade så hysteriskt att de glömde att njuta av semestern. Nu ser jag inte bara asiater som beter sig så… och det gäller inte bara under semestertider… Har vår smartphone blivit en alien förklädd till snuttefilt som tagit över vårt liv? Låt oss få 2 minuters tankeställare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8&w=420&h=315]

När du sett den här filmen börjar du kanske fundera på om du har en plats eller ett utrymme där du kan finna mer sinnesro? Och då kommer vi osökt in på nästa klipp. Hur viktigt det är att bejaka ditt behov av egen tid och eget utrymme? Katten vet hur du ska få till det. Och skam den som ger sig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ieax46UMtm4&w=420&h=315]

Tänk om det är så som den romerska filosofen Seneca listade ut redan på Kristus tid; När vi tar oss tid för reflektion och återhämtning Sit on Tailså upplever vi tiden som mer än tillräcklig. Då kanske det är dags att ifrågasätta ett allt för stort beroende av en snuttetrasa?

Önskar dig en rofylld helg

Petra Brask

”Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going.”
Tennessee Williams

Säger du ja till rätt saker i höst?

TV4 Nyhetsmorgon Petra Brask”Nej, nej, nej…” sitter jag i bilen på väg in till TV4s studio och mumlar tyst för mig själv. Hur tänkte jag när jag tackade ja till att vara med i direktsändning i TV? Vilken del av min hjärna tyckte att det var ett lysande sätt att spendera en söndagsmorgon på? Att det var samma del som förmodligen skällt ännu högre om jag INTE sagt ”Ja.” är inget jag reflekterar över. Däremot sa jag nej till taxi. Tydligen blir alla erbjudna att få åka taxi in till studion, men det kunde jag visst säga nej till. ”Nej, tack, jag föredrar att köra in själv.” hör jag mig själv svara. Varför då? Trodde jag att en taxi hemifrån oss in till stan skulle sänka TV4:s budget? Undrade min man. ”Nej, älskling, men jag orkar inte prata med en taxichaufför hela vägen in, när jag ska fokusera på vad jag ska säga i TV.” Min man höjer på ögonbrynen. Att jag skulle kunna åka taxi utan att prata med chauffören hela vägen, vet han redan är en omöjlighet.

Det är löjligt tomt på parkeringen utanför studion. Så tomt att jag börjar fundera på om jag verkligen är på rätt adress. Jag går uppför trappan och tar mig in genom dörrslussen. Receptionisten bekräftar att jag kommit rätt. En studiovärdinna kommer springande och presenterar sig som ”Amanda” och säger att det är bäst jag följer henne till ”sminket” med en gång. Antagligen ser jag ovanligt blek ut.

Vi går uppför en lång trappa, som Amanda förmodligen springer upp och ner i med olika gäster ca hundra gånger under en dag. En barsk brunett slänger på mig en svart kappa och börjar sminka och fixa håret. Hon muttrar över att mitt hår torkat utan att jag fixat till benan rakt. ”Det måste du göra hemma när håret är blött. Tänk på det till nästa gång.” Jag mumlar matt att det blir nog inte fler gånger. Mitt inre är i upplösningstillstånd och jag har svårt att sitta still. ”Vad är du här för?” frågar sminkösen och kisar mot mig i spegeln. Jag har bara lust att svara ”Ja, det undrar jag också.” Men säger lydigt. ”Jag jobbar med effektivitet – hur du får mer gjort utan att jobba mer.” ”Ha! Det kan vi allt om här på sminket, oss behöver du inte lära någonting!” säger hon och fortsätter fokusera på min hopplösa hårbena.

Bestämda och många steg hörs i trappan och sminköserna mumlar i kör ”Nu kommer Carl Bildt.” Några sekunder senare dimper han ner på stolen bredvid mig och hälsar kort ”Hej.” till alla i rummet. Han stirrar ner i sina papper och ser inte speciellt pratsugen ut.

Det är faktiskt andra gången jag sitter bredvid Carl Bildt utan att prata med honom. Första gången var för ett par år sedan när jag flög till Finland. Då hamnade vi av en slump bredvid varandra, men den gången tänkte jag inte på det förrän vi gick av planet.

Bildts sminkning går betydligt fortare än min. Lite puder och sen är han klar, reser sig och traskar lika bestämt nerför trapporna. ”Min” sminkös har nu gett upp om min sidbena och säger ”Du får ha den sådär.” Hon tar av mig kappan och säger att jag är färdig.

Med stapplande steg letar jag mig nerför trapporna och blir mött av Amanda igen. Hon leder mig till det stora fikarummet och ”väntsalen” för oss som ska in i sändning. ”Här kan du äta frukost medan du väntar.” säger Amanda glatt och pekar på den stora buffén av filmjölk, frallor och müsli. Tack mumlar jag lågmält och känner hur det vänder sig i magen. Skakigt häller jag upp lite kaffe och ett glas vatten och ser mig om efter någonstans att sitta. Det finns bara en plats ledig. Den är bredvid Carl Bildt. Tredje gången gillt.

När Bildt reser sig för att gå in i studion, kommer Amanda och sätter sig på hans plats. Hon ler uppmuntrande mot mig och säger att snart är det min tur. Ovanför de två gigantiska TV-skärmarna som dominerar det kombinerade fika- och väntrummet, tickar stora, röda, digitala siffror som tidtagarur.

Jag tittar nervöst ner i mitt block för att läsa mina anteckningar. Där står bara tre punkter;
Andas
Tala lugnt
Du kan det här

Långsamt släpper nervositeten och jag börjar känna mig fokuserad, som en löpare som ställer sig vid startsträcket. Jag är redo. Nu kör vi.

Så här efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad över att det var Jonas Gardell som spillde té över hela bordet i sändning och inte jag. Han hanterade det snyggt och torkade upp med stor precision. Ordning och reda, Jonas, det är bra.

Stort tack till alla nära och kära för peppning både före och efter min TV-debut. Ett extra stort tack till min käre man för att du stod ut med mig dagarna innan. Har full förståelse för om du skulle googla efter en klinik för anhöriga till TV-stjärnor.

Det kan tyckas att åtta minuter i etern inte är mycket att bekymra sig över. Men för mig var det åtta viktiga minuter och jag ville bjuda på något bra. Och visst hade det varit mycket enklare att säga ”Nej.” Men attans vad glad jag är så här efteråt att jag sa ”Ja.”

Önskar dig en livsbejakande helg

Petra Brask

Länk till TV4s Nyhetsmorgon ”Så får du loss mer tid”

TV4Play: Så får du loss mer tid

Petra Brask

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ibland är det enklare att säga ja och ibland är det enklare att säga nej. Men vem har sagt att livet alltid måste vara enkelt?”
Petra Brask

Sida 1 av 212

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask