Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Posts Tagged effektivitetsutbildning

Vad sätter du värde på?

inspelning2”Vet du varför du är här?” frågar jag mannen framför mig som sitter med armarna i kors. Han grimaserar och skruvar på sig. Till sist ser han ner i bordet och mumlar ”Nej, min chef har sagt att jag ska vara här. Jag ska tydligen bli effektivare. Men jag vet inte om jag är den som behöver det här mest.” Han tystnar och slänger en längtansfylld blick på dörren bakom mig. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han helst vill gå tillbaka till sitt jobb. Sedan tittar han mot mig igen och suckar. ”Men nu är jag här i alla fall, så…” Han skakar uppgivet på axlarna och tittar ner i bordet igen. ”Tror du att du har fått den här utbildningen som en bestraffning?” frågar jag lugnt. Han tittar förvånat upp på mig och drar efter andan. ”Ja, faktiskt.”

Den här veckan kan sammanfattas som en av SMHI’s väderleksrapporter.; Omväxlande. Jag har fått förmånen att jobba med mitt ”vanliga jobb” och hålla seminarium, utbilda samt hänga med min kollega Janne på möte med nya härliga, potentiella kunder. Men jag har också fått nya utmaningar i TV-makarnas värld. Den här veckan har de bland annat släpat ut mig till Drottninggatans rusningstrafik av människor mitt i stan. Där har vi filmat in några scener samtidigt som folk har stannat upp, pekat och viskat. Några fnittriga tonårstjejer har kommit fram och tittat lite starstruck på min programledarkollega, men istället pratat med mig. ”Heeej, vad spelar ni in för något? Du och jag har samma jacka! Såååå snyyyyyggg!” Jag ler vänligt tillbaka och svarar. ”Ja, likadana. Du är jättefin i din.” Känner mig genast lastgammal bredvid denna sprudlande söta lilla tonårstjej. ”Du är också fin i din.” säger hon gulligt och trippar vidare med sina kompisar. Hon verkar nöjd med sin dos av inspelningsmystik.

Smekmånaden i kontorslandskapet är över. Nu ser jag inte stjärnögd TV-glamouren omkring mig. Jag börjar vänja mig vid facktermerna och vid att höra mina kollegors berättelse om andra program de jobbat med. Jag blir inte lika imponerad av tokiga berättelser om inspelningar med Hollywoodfruar, Persbrandt och politiker. Nu sitter jag istället och noterar hur ”TV-folket” är väldigt nyfikna på min värld.  ”Berätta igen, Petra. Har du verkligen varit och utbildat i Mellanöstern? Hur ser en vanlig arbetsvecka ut för dig egentligen?” Jag svarar tålmodigt på de många frågorna och försöker ta in att livet som effektivitetsexpert är så intressant för någon i detta kändisvimmel.

Men gladast har jag ändå blivit över att mina nya kollegor tagit mig åt sidan och velat ha coaching och effektivitetstips för egen del. Det märks så tydligt att det här är en grupp människor som ger allt för konsten och som inte är bortskämda med att företaget skickar dem på utbildningar eller erbjuder dem en effektivitetscoach. Jag har fått många förfrågningar som; ”Kan vi luncha ihop?” ”Har du tid med en kaffe med mig?” ”Ska du gå hem nu? Kan vi ta sällskap en bit?” och så har de öppnat sina hjärtan och låtit frustrationen flöda. Det är svårt att förklara varför jag blir så glad över det, men jag har en känsla av att jag gör något viktigt då, att jag behövs och är på rätt ställe. Samtidigt är det en win-win när jag får ge tillbaka till alla nya duktiga kollegor som ger mig på så mycket kunskap om hur jag ska jobba framför kameran.

”Det känns riktigt bra. Jag har bättre koll nu. Inte alls som förut, när det var som att mejlen tog upp hela dagen. Jag har faktiskt varit inne hos min chef och tackat för att jag fick gå den här utbildningen.” säger den medelålders mannen och tittar på mig med sina nötbruna ögon samtidigt som han ler nöjt och visar in mig till sitt välorganiserade arbetsrum. Både han och arbetsrummet ser helt annorlunda ut nu än det gjorde första gången vi träffades. Då satt han med armarna i kors och såg ut som att han just fått en bestraffning. Lika besviken som han känt sig över att hans chef ansåg att han behövde en effektivitetsutbildning. Lika glad blev han när jag lugnt förklarade att det är något att vara stolt över. Din utbildning i Time Management är skräddarsydd bara för dig och du är den ende deltagaren. ” Det är en bonus som din chef erbjuder dig. Det är viktigt att du förstår det, så att du kan tillgodogöra dig all kunskap du kommer att få.”

När jag avslutar veckan med min sedvanliga veckoreflektion funderar jag mycket över hur viktigt det är att sätta värde på det jag får. Tänk om det är först då som det betyder något? Tänk om det är först då andra människor kan känna att de betyder något? Det blir extra uppenbart när jag kommer hem till min nyopererade man, som brukar pyssla om mig på fredagarna med trerätters middag där allt är handlat, dukat och klart. Nu är det istället jag som får pyssla om honom. Har jag verkligen satt värde på alla gånger han har gjort det? Och har jag kommit ihåg att uttrycka det till honom? Det är en ögonöppnare att byta roller. Och det är roligt att få ge något som jag själv uppskattar så mycket att få.Inspelning1

Precis när jag sparat och stängt min veckoreflektion och ser datorn slockna för helgen, så växer det en ny tanke som inte vill lämna mig ifred. En insikt som far genom hjärnan och nästan flyger förbi. ”Vem ska kunna sätta ett högt värde på dig om inte du gör det själv först?” Jag ser förmodligen lika ertappad ut som min deltagare i konferensrummet i början på veckan.

Önskar dig en helg med högt värde

Petra Brask

”Price is what you pay value is what you get.”
Warren Buffet

 

 

 

 

 

Får du skäll när du är stressad?

chihuahua-tongue”Det är inte bara stressen som är ett problem för mig. Det värsta är att jag får skäll när jag stressar också. Och då blir jag ännu mer stressad.” Kvinnan som uttalar sig har långt bakåtkammat hår med hårspännen för att hålla det på plats, men några lockar har slitit sig och inramar vackert hennes ansikte. Vi pratar om stress och hur vi behöver ha en strategi för att hantera arbetstoppar när de uppstår. Kvinnan refererar till att vi inte bara har stress på jobbet. ”När vi ska ha gäster hemma kan jag känna att stressnivån ökar drastiskt ju närmare vi kommer tiden för att gästerna ska anlända. Och det är då som Alex plötsligt börjar skälla på mig.”

Den här veckan har det stått en del på spel. Jag har bland annat startat upp utbildningar hos nya spännande kunder och jag har hållit föreläsning för mina nya kollegor i media-branschen. När det står mycket på spel kan vi alla få igång adrenalinnivåerna lite extra och känna hur det går åt mer energi. Då gäller det att ha en strategi för att återhämta sig mellan varven.

Aktivitet kostar vila. Det vet varenda idrottsman. Men när vi jobbar så har vi en tendens att tro att vi ska orka hur mycket som helst, utan återhämtning. Vi sätter upp mål som vi ska nå och sedan glömmer vi bort att fira när vi nått dem. Istället kastar vi oss i lianerna mot nästa mål. En sak till, bara en sak till, sen…

Din hjärna undrar vad du håller på med när du ständigt flyttar fram horisonten för när du ska få fira, få känna dig lyckad, få hämta andan och säga ”Det där gjorde vi bra!”.

Under effektivitetsutbildningarna brukar mina deltagare få uppskatta hur de använder sin tid under en genomsnittlig arbetsdag. Många fyller i tid för rutiner, möten och utbildningar och sedan när jag ber dem uppskatta hur mycket oförutsett som de behöver utrymme för, så kör det ihop sig. Då tar nämligen tiden slut. ”Det är väl inte så farligt, säger jag, vi har väl ändå fått med allt?” Då brukar de flesta le lättade och pusta ut. ”Så skönt! Ja, det har vi ju!” och så sänker de axlarna en aning. Ända tills någon kommer på att; ”Men vänta nu. Har vi inte glömt något? Det som står på min att göra-lista har jag inte fått med i den här tidsbudgeten.” Som effektivitetskonsult och kursledare är det underbart att se när polletten trillar ner i utbildningssalen. Deltagarna vänder sig till mig och undrar ”Hur löser vi det här?” Min fråga tillbaka är uppenbar. ”Ja, hur brukar ni lösa det när arbetstiden tar slut och ni fortfarande har viktiga uppgifter kvar att göra?” Det går ett sorl genom utbildningssalen och de flesta mumlar ”Övertid. Man får ta med jobbet hem.”

Jag nickar frenetiskt framme vid tavlan och målar till en ruta med tid till. ”Vi får lägga till en ruta och du kan ju alltid låna tid från ditt privata liv, eller hur?” säger jag ironiskt. Deltagarna missar ironin och nickar lättade. ”Javisst, det går ju bra.”

”Vilken tid är det du tar av då? Låt mig frasera om den frågan. Vems tid är det du lånar av?” är min följdfråga och nu funderas det igen så det knakar i lokalen men ganska snabbt kommer svaren. ”Min egen tid. Familjens. Barnens. Träning. Vila. Återhämtning.” Någon fortsätter; ”Tid för att träffa vänner. Gå ut i naturen. Ligga på soffan och vila.” Någon annan utbrister; ”Sömn, min sovtid blir helt klart mindre för att jag ibland jobbar långt in på nätterna.”

Jag skriver för glatta livet framme på tavlan för att få med alla tankar på vilken tid som först går åt när arbetstiden inte räcker till. ”Brukar du få tillbaka den där tiden” undrar jag nyfiket. ”Ibland.” svarar någon. Men de flesta svarar ”Nej.”
Jag skakar på huvudet och utbrister ”Då är det inte ett lån. Då är det stöld. Du kan inte gå in på banken och be att få låna en miljon kronor och i nästa mening säga att du inte tänker betala tillbaka lånet, inte ens betala räntan på det.”

Vid det här laget kan man nästan se hur tankarna hoppar runt i hjärnorna på deltagarna. Deras ansikten avspeglar många känslor. En del blir upprörda. Jag bryter därför in med en snabb fråga. ”Hur märker din familj på dig att du är stressad? Resonera med din bordsgranne.” Efter några minuter kommer svaren. ”Jag blir arg, irriterad, trött, vill vara ifred.”
”Min fru säger att jag stänger henne ute när jag är stressad. Hon påstår att jag försöker se ut som att jag lyssnar, men att jag inte tar in någonting av det hon säger. ”
”Min sambo säger att jag är odräglig när jag är stressad. Slår i dörrar. Suckar. Och är allmänt grinig. Hon tycker det vore bättre om jag klev av några busshållplatser innan vårt hem och gick av mig stressen innan jag kom hem istället.”

Jag ler åt alla exempel och kan absolut känna igen mig i många av deltagarnas upplevelser. Det här är mänskligt. Det är så vi stackars människor reagerar i en värld där valen är många och kraven på tillgänglighet är större än någonsin.

Min nästa fråga blir oundvikligen. ”Om du skulle fundera ut en strategi för att bättre hantera din stress. Fundera på vad du behöver som mest när du är stressad?” Den frågan brukar generera stor tystnad. Det här är en del av dagen när jag plötsligt kan höra fläktsystemet i kurslokalen, så tyst är det. Efter en stund brukar det alltid vara någon lite extra klok och observant deltagare som noterar att allt det som behövs när vi är stressade står redan på tavlan. Det står i rutan med privat tid som vi tog av för att arbeta extra när vi inte hinner med det vi ska göra under arbetstid. Om du letar bland stöldgods, så kommer du att hitta din strategi för att hantera din vardagliga stress.

”Alex är verkligen expert på att upptäcka när hela familjen blir stressad. Då ställer han sig i fönstret och skäller. Högt och ljudligt söker han vår uppmärksamhet tills vi stannar upp och tar några djupa andetag. Tills vi lugnar våra steg. Eller tills vi sätter på honom kopplet och ger honom hans kvällspromenad. Och är det något som är avstressande så är det att ta en promenad med hunden.” Jag kan inte låta bli att le stort åt den lille Chihuahuan som helt klart verkar bestämma hemma hos min deltagare.

Tänk om det är så att du istället för att sno av din privata tid skulle kunna effektivisera hur du använder din arbetsdag istället? Tänk om
du kunde frigöra tid från möten, från hur du sköter dina rutiner, från alla avbrott och allt oförutsett som dyker upp. Kanske det är så att du egentligen behöver omprioritera och säga nej till vissa saker. Du kanske tillhör dem som tycker att jobbet är det du vill syssla med på fritiden också. Men betänk då att din hjärna i alla fall behöver återhämtning mellan varven. Tänk om du helt plötsligt fick lite mer fritid? Eller kanske lite mer fri tid. Vad skulle du längta efter att göra då? Måste erkänna att jag blir grymt sugen på att skaffa en Alex, trots risk för utskällning.

Aktivitet kostar vila. Därför tar bloggen sportlovsledigt nästa vecka och är tillbaka igen fredagen den 7 mars, utvilad, glad och kreativ.

Önskar dig en stressfri helg med mycket fri tid

Petra Brask

”The key is not to prioritize what’s on your schedule, but to schedule your priorities.”
Stephen Covey

Sparar du på champagnen?

champagne”Jag måste erkänna en sak. Jag har ju bara hört gott om dig, men jag hade ändå gjort mig en bild av hur du skulle vara. Och jag måste erkänna att jag var rädd för dig.” Chefen framför mig är en man i medelåldern som har varit med om en hel del tuffa saker i sitt liv. Han har fått klara av en utbrändhet och överlevt ett cancerbesked. Han har svårt att sitta stilla när han pratar. Det är som att han vill hylla livet i varje sekund. Och det kanske är så, när vi har varit där i gränslandet mellan liv och död, att vi vill insupa varje minut som att det var den sista. Hans historia berör mig och jag tycker han har varit så modig. ”Om jag säger så här. Jag sparar inte på champagnen, livet är för kort för det.” Jag sitter och kan inte annat än gapa. Den här mannen har helt klart för sig vad som är viktigast i livet och hur han vill prioritera. Idén om han skulle vara rädd. För mig?! Är så långt ifrån mina egna tankar att jag formligen häpnar. Den enda jag brukar lyckas skrämma är mig själv.

Den här veckan har jag träffat många kloka deltagare som uppnått resultat, klarat av kriser, bockat av projekt och uppnått drömmar och sedan sitter de och tittar på mig och säger att de är trötta. Och så kommer tårarna i ögonen. Tröttheten sveper som en skugga över ansiktet och så stryker de otåligt med handen över ögonen och ber om en kur som gör att de bara ska orka lite till. En sak till. De är beskvikna och ledsna över att de är trötta redan. Året har ju bara börjat.

Men, när nu vintern fick en seg start, och det har varit mörkt länge och du har klarat av massor, så är det väl inte så konstigt om du känner att du behöver påfyllning av energi? Om du försöker pressa in mer så kommer hjärnan att protestera eller börja gå på autopilot. Det där som skulle bli så häftigt kommer bara att falla platt. Känns det som att du behöver återhämtning, NU! Då är det antagligen så. Då hjälper det inte att chefen står och viftar i ditt ansikte och säger; ”Kom igen, nu kör vi! Nu vill jag se att ni satsar 110 procent. Lägg i en högre växel. Öka, öka!”

Ska du få med dig hjärnan och högsta växeln ett tag tills det blir vår och sol, värme och semester, så måste du ge din hjärna lite påfyllning längs vägen. Nu är det inte läge att spara på champagnen. Nu är det läge att skämma bort dig själv ordentligt. Nu är det läge att skratta. Skrattet är den absolut bästa energipåfyllaren.

Att le sänker blodtrycket, hjälper dig att slappna av, minskar stress, gör att du tränar 15-26 ansiktsmuskler, får dig att se yngre ut och sätter igång flera delar av din hjärna.

Här kommer några galna tips som kan få din hjärna med i matchen igen och kanske till och med får dig att le.

  • Gör något galet, något som är helt olikt dig.
  • Köp lösnäsor och bullar till alla på nästa gruppmöte
  • Är du arbetssökande? Häng med dina kompisar till deras jobb några dagar.
  • Gör egna kinesiska visdomsord och lägg i fruktskålen.
  • Tvinga samtliga till promenadmöten.
  • Förlägg nästa avdelningsmöte i en kreativ lokal, kanske ett museum?
  • Gå baklänges i korridorerna.
  • Nog med svart! Fram med färger ur garderoben. Ta på dig något starkt rött, orange eller varför inte knallgult!
  • Duscha kallt eller varför inte vinterbada?
  • När inget annat hjälper smörj in dig med pepparmyntsolja eller släng fram polkagrisar i en skål.
  • Gör en lista på världens tio roligaste filmer, välj den roligaste och se den.
  • Ge någon en blomma och hitta på en galen anledning till varför; ”Grattis, du har kontorets snyggast knutna skosnören.”
  • Ge någon en uppskattning och känn hur lycklig du blir av att göra någon annan glad.
  • Massage är alltid rätt.
  • Att försöka uppnå perfektion kan ta kål på vem som helst.  Inse att du har brister och är mänsklig. Det är i skavankerna vi människor får de mest intressanta samtalen.
  • Djupandas. Sträck på dig – stretcha
  • Gör om hemma eller på jobbet!
  • Var tyst på måndagar. Låter det omöjligt? Låtsas att du tappat rösten, fantastiskt skönt (och kanske inte bara för dig?)
  • Andas frisk luft och rör på dig, ut och promenera.
  • 20 minuters solsken kan göra jordens skillnad, kasta dig ut om du ser att den skiner… eller sätt dig vid ett fönster så du får dagsljus.
  • Gör en lista på 5 saker du har att se fram emot.can-t-buy-happiness

”Du var ju inte det minsta skrämmande, tvärtom, så har du fått mig att lyfta. Och på något konstigt sätt har jag gått med på att prova alla dina tips kring planering och struktur. Men det jag är mest förvånad över  är att du efter bara en kvart kunde ge en analys över vem jag är och vad som driver mig. Vad avslöjad jag känner mig. Men inte ens det var skrämmande. Jag som trodde att jag inte hade så mycket att lära egentligen och nu vill jag träffa dig igen. Har du tid med det?” Jag ler och nickar åt den modige chefen samtidigt som jag känner att där fick jag mitt glas champagne av honom.

Om det är så att du är en av dem som bara sprungit på, utan att riktigt ta in att du kanske egentligen är lite trött just nu i slutet på vår mörkaste årstid, så stanna upp och fundera en stund. Tänk om du bara fick välja en sak den här helgen som skulle kunna fylla på dig med energi? Vad skulle du välja då? Om du fick fylla på någon annan med energi? Vad skulle du göra då?

Önskar dig en helg som är en riktig energipåfyllare

Petra Brask

”Passion is energy. Feel the power that comes from focusing on what excites you.”
Oprah Winfrey

 

 

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Vem sätter värde på dig?

Learning”Jag ifrågasätter hela begreppet effektivitet. Och så kan jag bara tolka det som att vi inte har skött oss, eftersom det stod att det var obligatoriskt att gå den här utbildningen.” Det är efter lunch och hundtimmen som jag brukar kalla det. Timmen när alla deltagare är trötta och helst vill att föreläsaren släcker ner ordentligt i lokalen så att det inte märks när åhörarna slumrar in. Det är timmen när jag får jobba som en hund för att skapa energi i salen igen. Den här dagen står jag inför en ny grupp bestående av chefer, professorer och pedagogiska ledare. En erfaren dam granskar mig strängt och förklarar att hon tar det som en förolämpning att hon blivit kallad till min utbildning i Effektivare Möten.

Den här veckan har jag träffat många deltagare som kommit tillbaka från föräldraledigheten och med full entusiasm kastat sig in i jobbet igen. De har pratat om hur fantastiskt det känns att som småbarnsförälder få dricka en hel kopp kaffe utan att behöva springa och rädda upp en katastrof. Glädjen i att få prata till punkt med en annan vuxen utan att avbrytas av akuta blöjbyten. I nästa sekund har de med värme och stolthet visat bilder på sina söta lintottar. De har påmint sina kollegor om hur lyckligt lottade vi ska känna oss om vi har ett jobb att gå till. Visst kan man klaga på att ”det är för mycket” ibland. Men föreställ dig det omvända.

Vem är du om du inte har ett jobb att gå till? Händer det något med ditt värde då? Händer det något med din glädje?

I slutet av varje vecka har jag en stående punkt i min kalender. Samtalet till min pappa. Sisådär vid halv fem varje söndag ringer jag honom och pratar om allt mellan himmel och jord i upp till en timme. Första gången jag ringde honom efter att min mamma hade gått bort, så satt jag med en klocka i handen och tog tiden. Jag hade bestämt mig för att få samtalet att vara i minst fyra minuter. Sekunderna tickade fram sakta, sakta. Det är min mamma som har skött de sociala kontakterna i familjen. Pappa har varit den reflekterande, analyserande och ibland blyga. Han öppnar bara munnen om han har något väldigt viktigt att säga. Han är inte Telias bästa kund genom tiderna om man säger så. Den som verkligen kunde få pappa att öppna upp sig var hans hund, Simon. Min pappa har haft tre passioner i sitt liv. Mamma, Hunden och Jobbet. På grund av ålder har alla tre försvunnit, en efter en.

Jag minns när det hette arbetslös och hur Arbetsförmedlingen i sina reklamkampanjer jobbade hårt för att det skulle heta arbetssökande. Arbetslös fick inte bli förknippad med värdelös. Men är arbetsökande förknippat med värdesökande? Men visst kan man väl ha ett arbete och ändå känna sig värdelös?

Det fick jag erfara i slutet av den här veckan när jag stod inför de pedagoger och ledare som känt sig tvingade att gå min utbildning Effektivare Möten. Personalchefen tog på sig ansvaret för att ha velat ge alla medarbetare utbildningen som en bonus för att de alla har gjort ett bra jobb. ”Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att ni skulle ta det som en förolämpning.” sa hon och tittade sig förvånat omkring i den stora utbildningssalen. ”Jag gick själv en utbildning med Petra för ett par månader sedan och tyckte det var bland det bästa jag har gjort. Nu ville jag erbjuda er samma möjlighet. Det är tänkt som en belöning.”

När vi väl rett ut missförstånden fick vi en mycket kreativ eftermiddag där deltagarna med stort engagemang bjöd på sina erfarenheter, kunskaper och skratt. När dagen var klar hade de tagit fram suveräna guidelines för olika typer av möten samt prövat metoderna om och om igen i olika möteskonstellationer. Det vara glada ansikten som lämnade lokalen och tackade för en givande eftermiddag. Kvar stod jag och kunde inte låta bli att känna mig lite fundersam över att en utbildning i effektivitet skulle ses som en förolämpning mot någons kunskap och erfarenhet.

Jag är inne på mitt 18:e år som effektivitetskonsult och lär mig nya saker hela tiden. Min pappa fyller snart 70 år och har nyss gått i pension, men hävdar att det fortfarande finns så mycket att lära. ”Det är en glädje att känna sig värdefull och det är en glädje att lära sig nya saker. Den dag jag slutar känna det, är den dag något i mig dör.”

Önskar dig en helg med mycket glädje

Petra Brask

 

”Remember that the most valuable antiques are dear old friends.”
H. Jackson Brown, Jr.

 

Sida 1 av 41234

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask