Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Ringrostig? Dags att göra mindre och få mer gjort

”Det här textilmönstret har jag skapat utifrån naturen i min trädgård på Gotland.” Jag sitter tålmodigt på en björkstubbe redo för att gå upp på scenen direkt efter textilkonstnären. Det är den stora Formex-mässan i Stockholm med hundratals utställare som visar de vackraste saker som jag inte hade en aning om att jag behöver. Längst in i den gigantiska A-hallen har Stockholmsmässan ställt upp en scen där vi föreläsare snabbt ska byta av varandra. Jag har en halvtimme på mig att kraxa fram hur åhörarna ska få balans på sin vardag. Det är min första föreläsning för i år och då inträffar ett årligt hjärnsläpp. Min reptilhjärna kör igång med en outsinlig svada ”Balans i vardagen?! Vad har du att säga om det egentligen?!” Personligen tycker jag att det är en väldigt ovälkommen peppning och försöker skaka av mig den inre rösten. ”Jag har faktiskt jobbat med det här i 20 år nu.” Men den inre rösten är ihärdigare än Mike Tyson kunde vara och fortsätter skoningslöst; ”Jo, men på en halvtimme?! Ska du lyckas lösa världsproblemet med att skapa balans i vardagen? Lycka till!” Vid det här laget har konstnärinnan avslutat sin presentation och jag flyger upp på scenen jagad av min inre Mike Tyson-röst samtidigt som jag tänker att på en sådan här mässa är det nog ändå ingen som har tid att lyssna på en föredragshållare. Jag vänder mig ut mot raderna av stolar som nu plötsligt är fullsatta. ”Som sagt, lycka till!” säger min inre Tyson skadeglatt.

Den här veckan fick jag boka om och delegera några uppdrag då en förkylning lagt band på mina stämband. Känner mig minst sagt ringrostig efter både ledighet och influensa. Märker snart att det inte bara är jag som tycker det är trögt att starta upp det nya året. Ordet ringrostig är känt sedan 60-talet. Det kommer från boxningsvärlden och betyder ”matchovana efter långt uppehåll”. Jag spänner ögonen i min kära kollega, Monica, ”Hur mår vi egentligen?” Hon, liksom jag, hade ett mycket roligt men oerhört intensivt år förra året. Uppdragen regnade tätt och vi fick ha ett snabbt fotarbete för att hinna hantera alla förfrågningar. ”Är vi nog återhämtade och redo för ett nytt år?” Monica är lyhörd och säger försiktigt. ”Ja, jag är det. Är du?” Jag funderar en stund och säger sedan. ”Ja, återhämtningen var det inget fel på. Men den här influensan… Kändes tungt bara att ta trapporna upp till kontoret.” Vant går vi igenom kalendern och flyttar om för att skapa mer luft så att den stämmer bättre överens med dagsformen. Mina lungor fylls genast med mer luft och det nya syret gör att det genast känns bättre i kroppen.

Jag tittar på min att göra-lista och fördelar in den i kategorier. Där finns några skrivprojekt som är kluriga att beräkna tiden på. Jag multiplicerar med pi. Som den tidsoptimist jag är, vet jag av erfarenhet att den marginalen kommer att behövas. Det är betydligt enklare att räkna ut hur vi ska få lönen att räcka till för månadens utgifter än vad det är att få tiden att räcka till för månadens uppgifter. När vi räknar pengar så vet vi åtminstone vilken valör de har. Men när det gäller tid har vi den utmaningen att vår hjärna har svårt att förhålla sig till tid. Den kan få för sig att en uppgift som vi gör ofta tar ”ingen tid alls”. ”Lämna barnen på dagis? Det fixar jag på fem minuter.” säger hjärnan glatt och gör en tankevurpa och glömmer alla steg som är involverade eller tror att vi får göra uppgiften helt ostörda och i ”den bästa av världar”. Hjärnan gör tvärtom också. Den kan hitta på att en uppgift tar jääättelång tid. Faktiskt så lång tid att det kommer dröja lääänge innan vi någonsin hittar den tiden i vår kalender. Det är helt enkelt aldrig rätt vecka att städa bilen, träna, deklarera, göra reseräkningar eller se över pensionsförsäkringarna.

Det finns en utmaning till som har med vår tidsuppskattning att göra och den är mer kopplad till energi. Jag som föreläser ofta har märkt att en föreläsningstimme tar mer än dubbelt så mycket energi som en timme på kontoret. Jag och mina kollegor brukar skämta om att vi är ”föreläsningsbakis”. Även resor tar en del energi, speciellt längre resor. Jag kan skriva att jag ska landa på torsdagen, men vet då att det tar ett dygn till för själen att landa. Har också märkt att väldigt social tid behöver kompenseras med längre stunder för mig själv. Timmar när jag är stilla behöver vägas upp med timmar när jag är i rörelse. Det där med balans i vardagen är en ständig vägning av tid och energi för att få sömn, arbetstid och fritid att gå ihop. Jag märker också att det behövs stoppas in en hel del ”fri tid” som ett slags lim mellan bokningar för att få en bättre balans.

Det känns också som att ju mindre jag väljer att fokusera på desto mer får jag gjort. Jag vet, det låter helt sjukt och nu tänker du att influensan inte bara tagit över rösten, den sitter nog lite högre upp. Men faktum är att efter 20 år som effektivitetskonsult så kan jag säga att effektivitet handlar inte om att springa fortare och göra mer. Det handlar tvärtom om att stanna upp, rensa bort och ta vara på det naturliga flödet som blir när vi får fokusera på en sak i taget. Gör mindre och få mer gjort. Det låter väl som ett härligt fokus för 2016?

”Hur kändes det?” min kära kollega Monica ringer och undrar hur det gick att hålla årets första föreläsning. ”Det var sådär. Men det var ingen som kastade ruttna tomater i alla fall.” svarar jag raspigt. Monica skrattar högt. ”Det har i alla fall redan kommit in mejl från åhörare som tackar för en mycket givande presentation på Formex. De gillar speciellt idén med att ta tiden på ”vanliga” uppgifter som man under- eller överskattar.” ”Ha, där ser du?!” säger jag till mig själv och svingar en rak höger som fullständigt knockar min inre Mike Tyson. Han är nere för räkning på mattan i boxningsringen. Jag ställer mig med foten på hans rygg och säger triumferande. ”Om jag var du, skulle jag se upp med att ställa upp mot mig igen.” Han svarar inte. alive

Det må vara att vi är några i världen som känner oss lite ringrostiga och det kanske till och med finns de som känner sig nere för räkning. Men vi kommer igen. Och tänk om det är just det som är vår viktigaste resurs här i livet? Vår förmåga att komma igen. Ibland själva. Ibland med hjälp av omtänksamma medmänniskor. Förhoppningsvis blir vi klokare och starkare varje gång vi mött på motstånd.

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Bara döda fiskar följer strömmen.”
Ryskt ordspråk

Lämna ett svar

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask