Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Rädd att du är en bluff?

”Kommer du in på mig som person också, under den här utbildningen? För i så fall vill jag lära mig att ta mer plats. Eller ja, att våga säga det jag egentligen tänker. Jag har tappat räkningen på alla möten där jag tänker alla smarta saker som andra vågar uttrycka. Varför sa inte jag det först?” Jag sitter tyst och lyssnar noga på kvinnan som sitter på sin kontorsstol framför mig. I hennes arbetsrum finns högar med bevis på hennes kompetens. Skåp, hyllor och lådor hotar att svämma över av pärmar och papper från hennes långa tid på företaget. På väggarna hänger diplom och intyg tillsammans med flera bilder av hennes tre barn i olika åldrar.

Den kompetenta kvinnan hämtar andan och fortsätter. ”Och så har jag ständigt dåligt samvete över att kalendern bara rymmer en massa måsten. Det känns som att jag inte hinner njuta av mina barn. Alla tror säkert att jag är en bra mamma, men ibland undrar jag om jag är en bluff hemma också? Alla andra föräldrar hämtar sina barn tidigt på dagis och fritids. De sitter där på alla barnens aktiviteter som att det är det bästa som finns att se ungarna spela fotboll, handboll och simma. Jag sitter bara där och känner att jag har så himla mycket annat jag borde göra. Och så får jag dåligt samvete för att jag tänker så.” Jag tittar ingående på den skuldtyngda trebarnsmamman och säger lugnt ”Ja, du är helt klart den enda föräldern i världen som tänker så.” Håret fladdrar till när hon hastigt svänger på huvudet och tittar misstroget på mig.

Att vara rädd för hur andra uppfattar dig är normalt. Men tänk dig att aldrig kunna skaka av dig den där känslan av att du inte alls är den andra uppfattar dig som? Att tro att just du blev befordrad, inte berodde på att du är bättre, utan på att din chef helt enkelt var för snäll eller dum nog att befordra just dig? Jag kan absolut känna igen mig i att jag ibland slår knut på mig själv för att ge barnen ett bra liv. Jag skjutsar dem till aktiviteter och lagar deras favoritmat men kan ändå känna att jag inte duger som förälder. Nog finns det väl något mer jag borde göra för att få titeln ”MVG-mamma”?

Det är ofta jag coachar ledare som på ett eller annat sätt uttrycker ”Om alla bara visste att jag egentligen inte vet vad jag håller på med…”

Rädslan att vara en bluff är vanligare än vi tror. Människor som har hur mycket bevis som helst på att de verkligen är kompetenta och framgångsrika, sitter hemma på kammaren och stirrar på sina diplom och känner att ”Jamen, det var ju bara tur, eller för att jag hade de rätta kontakterna, eller för att jag är så envis och tvingade igenom det här.

För en del är blufftänkandet milt och uppkommer sällan, för andra är det intensivt och ständigt. För vissa försvinner det med erfarenhet för andra försvinner det aldrig.

Vad menas med att känna sig som en bluff? Jamen, inget konstigt egentligen. Jag tror faktiskt att hela succén med TV-serien Solsidan bygger på igenkänning som har med bluff-tänkandet att göra. När Fredde och Mickan kämpar förtvivlat för att toppa Saltsjöbadens societetstege. De vill berättiga sin plats med de senaste prylarna och märkeskläderna och snubblar över lögner för att hålla fasaden uppe.

Blufftänkande är när du känner att du är på en plats eller på en position som du faktiskt inte förtjänar. Du känner att du lurar andra och att en dag kommer de att avslöja dig. Det är ungefär samma känsla som om du lyckats bli medlem i en exklusiv klubb där du egentligen inte hör hemma. Och eftersom du inte hör hemma på klubben, så måste du se upp med hur du beter dig och behärska dig själv så att du inte drar någon onödig uppmärksamhet till dig själv. Uppmärksamhet kan leda till att du blir ”avslöjad”.

Det intressanta är egentligen inte hur det uppstår, utan vad det gör med oss. Utöver att detta är begränsande, så tar det väldigt mycket tid och energi.

Bluffmakeri – en känsla som förminskar vad vi egentligen är. Som gör att vi inte känner glädje och stolthet över vad vi åstadkommer.

Varje år vid välkomsttalet till alla antagna på Stanfords universitet i USA brukar man be studenterna att räcka upp handen om de anser att det måste ha blivit något fel hos antagningsnämnden och att de egentligen inte förtjänar sin plats på det prestigefyllda universitetet. 70% räcker upp handen. Endast 30% anser sig vara värda sin plats.

Vad är det värsta som kan hända då? Låt säga att vi blir ”avslöjade”. Vi släpper garden och visar att vi är mänskliga, att vi kan misslyckas eller ännu värre t o m lyckas (Hur höga ska inte kraven på mig själv bli då? Och hur ska vännerna hantera min framgång?) Ja, tittar vi in i hjärnan och de rädslor som aktiveras så handlar det oftast om rädslan för att bli övergiven. Vi tror att vännerna ska lämna oss eller anklaga oss om vi visar oss sårbara. Vilket i sig är rätt orealistiskt. För vi är sårbara. Vi är mänskliga. Och vägen till att må bra och vara lycklig handlar om att våga öppna sig och visa sin sårbarhet. Men det förutsätter mod, för det är otroligt läskigt. Så läskigt att vi hellre dövar våra känslor på alla sätt vi kan. Vi springer fort, bokar in varenda timme, snaskar godis och sitter där på läktaren när barnen gör alla sina aktiviteter och undrar hur det kommer sig att ALLA andra är så lyckade. Tänk om de sitter och tänker likadant?

Önskar dig en autentisk helg med dina nära och kära

Petra Brask

 

”Det gäller att ha mod att vara den jag är och inte tappa modet för att jag är den jag är.”
Torvald Gahlin (1910-2006)

Lämna ett svar

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask