Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Ringrostig? Dags att göra mindre och få mer gjort

”Det här textilmönstret har jag skapat utifrån naturen i min trädgård på Gotland.” Jag sitter tålmodigt på en björkstubbe redo för att gå upp på scenen direkt efter textilkonstnären. Det är den stora Formex-mässan i Stockholm med hundratals utställare som visar de vackraste saker som jag inte hade en aning om att jag behöver. Längst in i den gigantiska A-hallen har Stockholmsmässan ställt upp en scen där vi föreläsare snabbt ska byta av varandra. Jag har en halvtimme på mig att kraxa fram hur åhörarna ska få balans på sin vardag. Det är min första föreläsning för i år och då inträffar ett årligt hjärnsläpp. Min reptilhjärna kör igång med en outsinlig svada ”Balans i vardagen?! Vad har du att säga om det egentligen?!” Personligen tycker jag att det är en väldigt ovälkommen peppning och försöker skaka av mig den inre rösten. ”Jag har faktiskt jobbat med det här i 20 år nu.” Men den inre rösten är ihärdigare än Mike Tyson kunde vara och fortsätter skoningslöst; ”Jo, men på en halvtimme?! Ska du lyckas lösa världsproblemet med att skapa balans i vardagen? Lycka till!” Vid det här laget har konstnärinnan avslutat sin presentation och jag flyger upp på scenen jagad av min inre Mike Tyson-röst samtidigt som jag tänker att på en sådan här mässa är det nog ändå ingen som har tid att lyssna på en föredragshållare. Jag vänder mig ut mot raderna av stolar som nu plötsligt är fullsatta. ”Som sagt, lycka till!” säger min inre Tyson skadeglatt.

Den här veckan fick jag boka om och delegera några uppdrag då en förkylning lagt band på mina stämband. Känner mig minst sagt ringrostig efter både ledighet och influensa. Märker snart att det inte bara är jag som tycker det är trögt att starta upp det nya året. Ordet ringrostig är känt sedan 60-talet. Det kommer från boxningsvärlden och betyder ”matchovana efter långt uppehåll”. Jag spänner ögonen i min kära kollega, Monica, ”Hur mår vi egentligen?” Hon, liksom jag, hade ett mycket roligt men oerhört intensivt år förra året. Uppdragen regnade tätt och vi fick ha ett snabbt fotarbete för att hinna hantera alla förfrågningar. ”Är vi nog återhämtade och redo för ett nytt år?” Monica är lyhörd och säger försiktigt. ”Ja, jag är det. Är du?” Jag funderar en stund och säger sedan. ”Ja, återhämtningen var det inget fel på. Men den här influensan… Kändes tungt bara att ta trapporna upp till kontoret.” Vant går vi igenom kalendern och flyttar om för att skapa mer luft så att den stämmer bättre överens med dagsformen. Mina lungor fylls genast med mer luft och det nya syret gör att det genast känns bättre i kroppen.

Jag tittar på min att göra-lista och fördelar in den i kategorier. Där finns några skrivprojekt som är kluriga att beräkna tiden på. Jag multiplicerar med pi. Som den tidsoptimist jag är, vet jag av erfarenhet att den marginalen kommer att behövas. Det är betydligt enklare att räkna ut hur vi ska få lönen att räcka till för månadens utgifter än vad det är att få tiden att räcka till för månadens uppgifter. När vi räknar pengar så vet vi åtminstone vilken valör de har. Men när det gäller tid har vi den utmaningen att vår hjärna har svårt att förhålla sig till tid. Den kan få för sig att en uppgift som vi gör ofta tar ”ingen tid alls”. ”Lämna barnen på dagis? Det fixar jag på fem minuter.” säger hjärnan glatt och gör en tankevurpa och glömmer alla steg som är involverade eller tror att vi får göra uppgiften helt ostörda och i ”den bästa av världar”. Hjärnan gör tvärtom också. Den kan hitta på att en uppgift tar jääättelång tid. Faktiskt så lång tid att det kommer dröja lääänge innan vi någonsin hittar den tiden i vår kalender. Det är helt enkelt aldrig rätt vecka att städa bilen, träna, deklarera, göra reseräkningar eller se över pensionsförsäkringarna.

Det finns en utmaning till som har med vår tidsuppskattning att göra och den är mer kopplad till energi. Jag som föreläser ofta har märkt att en föreläsningstimme tar mer än dubbelt så mycket energi som en timme på kontoret. Jag och mina kollegor brukar skämta om att vi är ”föreläsningsbakis”. Även resor tar en del energi, speciellt längre resor. Jag kan skriva att jag ska landa på torsdagen, men vet då att det tar ett dygn till för själen att landa. Har också märkt att väldigt social tid behöver kompenseras med längre stunder för mig själv. Timmar när jag är stilla behöver vägas upp med timmar när jag är i rörelse. Det där med balans i vardagen är en ständig vägning av tid och energi för att få sömn, arbetstid och fritid att gå ihop. Jag märker också att det behövs stoppas in en hel del ”fri tid” som ett slags lim mellan bokningar för att få en bättre balans.

Det känns också som att ju mindre jag väljer att fokusera på desto mer får jag gjort. Jag vet, det låter helt sjukt och nu tänker du att influensan inte bara tagit över rösten, den sitter nog lite högre upp. Men faktum är att efter 20 år som effektivitetskonsult så kan jag säga att effektivitet handlar inte om att springa fortare och göra mer. Det handlar tvärtom om att stanna upp, rensa bort och ta vara på det naturliga flödet som blir när vi får fokusera på en sak i taget. Gör mindre och få mer gjort. Det låter väl som ett härligt fokus för 2016?

”Hur kändes det?” min kära kollega Monica ringer och undrar hur det gick att hålla årets första föreläsning. ”Det var sådär. Men det var ingen som kastade ruttna tomater i alla fall.” svarar jag raspigt. Monica skrattar högt. ”Det har i alla fall redan kommit in mejl från åhörare som tackar för en mycket givande presentation på Formex. De gillar speciellt idén med att ta tiden på ”vanliga” uppgifter som man under- eller överskattar.” ”Ha, där ser du?!” säger jag till mig själv och svingar en rak höger som fullständigt knockar min inre Mike Tyson. Han är nere för räkning på mattan i boxningsringen. Jag ställer mig med foten på hans rygg och säger triumferande. ”Om jag var du, skulle jag se upp med att ställa upp mot mig igen.” Han svarar inte. alive

Det må vara att vi är några i världen som känner oss lite ringrostiga och det kanske till och med finns de som känner sig nere för räkning. Men vi kommer igen. Och tänk om det är just det som är vår viktigaste resurs här i livet? Vår förmåga att komma igen. Ibland själva. Ibland med hjälp av omtänksamma medmänniskor. Förhoppningsvis blir vi klokare och starkare varje gång vi mött på motstånd.

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Bara döda fiskar följer strömmen.”
Ryskt ordspråk

En gyllene start på 2016?

the fluBagagebandet rör sig med en meditativ hastighet och skvallrar om att våra tillhörigheter är på väg. Barnen spanar som bäst efter just våra väskor, som ser precis likadana ut som alla andras i det myller av bagage som lastas upp på bandet. Hur tänkte väsktillverkare där, egentligen? Ni får välja vilken väska ni vill, bara ni väljer svart. Genom dimman av tidsomställning hör jag plötsligt; ”Kan Petra Brask komma till Servicedisken?” Jag ber barnen att fortsätta hålla koll på bandet medan jag seglar bort till rätt disk. Efter mig har jag en svans av resenärer som också fått sina namn uppropade i etern. Lättad anländer jag först. ”Hej, Petra Brask heter jag, ni ropade.” Kvinnan bakom disken knappar effektivt på sin dator och tittar upp och ler mot mig. ”Det gäller ett misstag med ditt bagage.” Jag ler inte tillbaka.

Efter tre veckors härlig semester och minnesresa till barndomslandet Sri Lanka, skulle den här veckan vara en mjuk och effektiv start på nya året. Jag hade planerat in gott om tid för att rensa ut de sista liken från 2015 och starta upp min nya fina 2016-struktur. Den här veckan fanns tid för kickoff med mina kollegor, reflektion och massor med luft för att försäkra mig om att jag verkligen satt med rätt agenda och målsättning. Några roliga uppdrag också, men väldigt få i förhållande till komma-i-fatt och komma-i-gång tiden. Tanken var att jag skulle studsa in på kontoret i måndags och krama om mina efterlängtade kollegor, solbränd, utvilad och osandes med energi. Men allt detta blev jag snuvad på. Kändes som att vara en siffra ifrån att vinna högsta vinsten på Lotto och så helt plötsligt kommer fel siffra. Nitlott. Istället fann jag mig ligga hemma med feberfrossa och alla andra tecken på årets influensa. Grattis! Du vann en överlevnadsvecka i Sibirien istället.

När jag nu har kommit ur sängen och faktiskt klarar att sitta upp i min soffa igen, försöker jag, min vana trogen, att komma på något bra med att det blev så här. Men jag kan inte komma på något. Och tro mig, jag har verkligen provat. Har haft gott om tid att tänka, om man säger så. Det är inte så att jag ser mina favoritserier, läser böcker jag längtat efter att läsa, pysslar hemma och gör nya matrecept. För hela min kropp är intagen av en influensa som drar mig mot jordens mittpunkt och gör att jag knappt orkar svälja min medicin. Min kollega Janne ringer för att stämma av ett av mina roliga uppdrag i vackra Dalarna som han får åka på istället. Är så tacksam för att jag har hjälp och inte lämnar stackars deltagare helt strandade utan föreläsare på sina kickoffer. Janne skrattar när han hör mitt kraxande. ”Du har i alla fall en väldigt sexig röst nu.” Det första positiva jag hört på länge. Tack, Janne, framförallt för att du räddar mig och deltagarna.

Inser plötsligt att influensan tagit över hela mitt sinne och skäms över hur mycket jag gnäller med tanke på att jag har varmt tak över huvudet och en man hemma som pysslar om mig. Tänk att må så här eller sämre och samtidigt vara på flykt eller ensam eller ha något annat trauma i livet att oroa sig över.

IMG_9126Jag plockar fram bilderna från vår resa och tyngdlagen släpper taget om mina mungipor. Jag har en väninna, Patricia, som var klasskompis med mig på Sri Lanka, när jag bodde där som liten. Hon hjälpte till med bokningen av minnesresan och kom på den geniala idén att vi skulle mellanlanda på Maldiverna en vecka. ”…när ni åker så långt och flyget mellanlandar ändå där.” När vi anlände till hotellet var vi ordentligt jetlaggade och trodde att naturens skönhet var en synvilla. Vi gick över en lång bro, över turkosblått klart vatten, där färgglada fiskar simmade i stora stim. Våra fötter nådde kritvit sand samtidigt som hotellets mottagningskommitté överöste oss med svalkande juicer och information. Jag hade fortfarande svårt att ta in allt när jag genom dimman hörde ”Så det är alltså hajar i lagunen, men om ni inte bryr er om dom så bryr dom sig inte om er.” Efteråt frågade jag mina ungdomar ”Han sa väl inte hajar?”

IMG_9702Vi var ordentligt utvilade när vi väl kom till Sri Lanka och åkte till kulturstaden Kandy och mina gamla hemtrakter i Kotmale. Min pappa arbetade där för Skanska under åren 1981-85. Sida hade gett dem tillsammans med ABB (eller ASEA som de hette då) i uppdrag att bygga ett stort vattenkraftverk som idag försörjer stora delar av landet med elektricitet. Där bodde många svenskar från landets alla hörn, men också IMG_9697andra skandinaver, engelsmän, nya zeeländare och många fler nationaliteter. Husen vi bodde i var inredda med IKEA-möbler och man hade också byggt en skola där alla medresande barn fick samlas och utbilda sig via något som hette Liber Hermods. Vissa lektioner var lärarledda och andra inte. I vårt lilla villa-samhälle fanns också ett klubbhus som serverade mat. Vi barn var mer fokuserade på den stora poolen med 4 meters djup i ena änden. Tennisbanor, minigolf, squash-hallar var uppbyggda för att hålla oss i form i den 35-gradiga värmen.

Det sätter sina spår att ha levt där i fyra år av mitt liv. Så många bleka minnen som plötsligt fick ny färg när jag besökte vårt gamla hus och fann mig vandra runt i bekanta kvarter. ”Har morfar varit med och byggt det här?” Jag såg stoltheten lysa ur mina ungdomars ögon när vi besökte själva vattenkraftsprojektet i all sin prakt. Den nuvarande platschefen mötte oss och det visade sig att hans pappa hade jobbat med min pappa. Vi mötte flera av pappas kollegor som IMG_9698kom fram och presenterade sig. Det brast för mig när de frågade om han var med oss på resan. Min son la armen om mig och förklarade för dem att morfar gick bort nyligen. ”It’s happy tears.” mumlade jag och försökte förklara hur lycklig jag var över att få återuppleva det hem och den värme som vi hade då, när båda mina föräldrar var friska, högst levande och så modiga som tog med oss ut på detta äventyr. 1981 var ett år i mitt liv som var en fantastisk början på något nytt. Något som jag inte hade en aning om skulle betyda så mycket. Även på Sri Lanka blir varje dag en vardag.

”Ditt bagage är kvar i Dubai, där ni bytte flyg, men vi har ordnat så att det flygs hit imorgon och då kör vi hem det till er adress.” säger den effektiva kvinnan i Servicedisken på Arlanda. Det enda jag kan tänka på är att det här inte har hänt mig i något annat land. Så ofta som jag reser, så har jag aldrig varit med om att få så fin information, så effektivt och snabbt hanterande, som där och då på Arlanda. Jag kan räkna upp åtskilliga länder och flygplatser där jag stått kvar sist och kollat på ett tomt bagageband och sedan fått vänta i timslånga köer för att få dem att jaga rätt på mina väskor. Kvinnan blir förvånad över min reaktion när jag lyser upp i ett stort leende och säger; ”Vilket härligt och effektivt agerande av er. Tusen tack!”

Det här året är en början på något nytt. Vem vet? Tänk om 2016 är ett år, som utan att jag förstår det nu, kommer betyda oerhört mycket för mig i framtiden. Tänk om var dag, vår vardag, är det som vi minns som gyllene år när vi blir äldre. I så fall kanske jag skulle passa på att njuta lite redan nu? Det blev inte den där effektiva drömstarten som jag hade planerat. Det tog ett tag att acceptera det. Men det är fortfarande en start. Kanske till och med kan bli en gyllene start?

Önskar dig en frisk och njutbar helg

Petra Brask

”I travel to bring the new into everyday.”
Tracy Harris

 

Ett fantastiskt skitår?

22timmarBåda satt rakryggade och andades långt ifrån ända ner i magen. De tittade på mig som att jag skulle ha förmågan att sluka dem hela. Men där fanns en annan blick också. Hopp. En längtan att bli accepterad. En önskan att bli sedd och lyssnad till. Jag intog en lugnande pose i den stora fåtöljen och hoppades att värmen jag kände inom mig skulle stråla rakt ut genom mitt leende och in i deras oroliga magar. ”Vill du berätta hur du har det just nu?” De tittade på varandra. Han nickade obemärkt. Hon tog sitt första skakiga djupa andetag sedan jag hälsat på henne och började försiktigt att berätta.

Den här veckan har känts väldigt lyxig. Jag har haft ovanligt mycket tid för återhämtning och inspiration. Något jag verkligen värderar så här i decembers mörker och många sysslor. Tack vare advent har vi ljus i vårt hus och på en hel del andra platser.

På hemmafronten har vi fixat allt inför julen, vilket i praktiken innebär en resa långt bort samt ett beslut att skippa julklappar och istället skänka pengarna till bättre behövande. Check! Kollegorna och jag har haft julavslutning och ätit julbord. Check! Jag har gjort min utvärdering av 2015 och målsättningar för 2016. Check! Vad mer kan man önska så här dags på året? Att alla ska vara lyckliga, må bra och sova gott om nätterna? Vilket i sig är ett idiotiskt mål då det är nästintill omöjligt att uppnå. Därför blev jag bekymrad när min son kom hem från skolan i början på veckan med många rynkor i pannan.

”Har det hänt nå’t?” undrar jag oroligt och inser att jag får böja nacken ordentligt. När blev han så lång? ”Nej, jag mår bra.” svarar han med basröst. ”Men jag är orolig för en kompis som känner sig väldigt stressad.” Han slår sig ner bredvid mig i köket och häller upp en kopp kaffe. När började han dricka kaffe?! Jag tittar på klockan. Kaffe när man är fjorton? Kommer effekten av det att ha gått ur hans kropp lagom till han ska sova?

En tonårshjärna, som är under ombyggnad, behöver 9-10 timmars sömn, mer än en vuxen som klarar sig på 7-8 timmar. Tyvärr får ungdomar sällan tillräckligt med sömn i veckorna. Inte vuxna heller för den delen. Att känna sig trött på kvällen hänger ihop med sömnhormonet melatonin, som styrs av ljus och mörker. Det börjar öka på eftermiddagen för att man ska vara trött på kvällen. Sitter man framför Tv:n, datorn eller ligger med padda eller smartphone i sängen utsätts man för blått ljus som kan lura hjärnan att tro att det fortfarande är dag vilket hämmar produktionen av melatonin.

”Jag sa till min kompis att min mamma är världens bästa effektivitetsexpert och att du skulle kunna hjälpa henne att hantera stressen.” Jag får en klump i halsen när min son tittar på mig som att jag sitter inne med svaret på livets alla gåtor. Det är en härlig tid. När våra barn tycker att vi är hjältar. ”Om du har en vän som vill prata med mig, så är det klart att jag lyssnar.” svarar jag eftertänksamt. ”OK, går det bra imorgon?” svarar sonen snabbt. Automatiskt kollar jag i kalendern innan jag svarar ja.

Sammanfattar kalenderåret 2015 med blandade känslor. På det personliga planet har jag bland annat haft en del tuffa utmaningar med en svårt sjuk pappa som lämnade oss i början på hösten. Samtidigt har det professionella livet varit rena tsunamin i form av många uppdrag och spännande förfrågningar. Sammantaget har 2015 varit ett fantastiskt skitår som bestått av en vågsamt mixad cocktail som, om jag svalt den i ett svep, skulle ha lett mig rakt i fördärvet.

Därför kan jag med stolthet säga att det som jag och mina kollegor lär ut fungerar. Det är inte bara för att jag ser det på mina deltagare och får höra hur det påverkar deras liv. Utan för att jag själv inte skulle överlevt det här året utan alla effektiva tips och tekniker.

”När det är mycket som händer kan jag ha extremt svårt att sova. Min hjärna ältar saker och jag kan inte varva ner. Jag tänker på saker som hänt, saker jag sagt och gjort och så funderar jag på hur bra det var egentligen?” jag nickar och lyssnar. Min sons kompis har berättat att hon tycker att svenska är ett av de roligaste ämnena i skolan. Jag förstår varför. Hon har ett rikt språk och lätt för att uttrycka sig. ”Tycker du om att skriva?” frågar jag fundersamt. Hon nickar ivrigt. ”Skriver du dagbok?” Hon skakar på huvudet. ”Jag gjorde det förut. Men inte nu längre.” Kan du tänka dig att börja med det igen? ” Hon nickar. ”Och kan du lägga till tre frågor som du svarar på; Vad hände idag som gjorde dig glad? Vad gjorde dig extra stolt över dig själv? Vad ser du fram emot imorgon?” Hon skriver noga ner frågorna i sitt anteckningsblock.

Din hjärna behöver varva ner innan du ska sova. Hjärnan vill helst ha två timmar på sig för att komma in i rätt läge för sömn. Det tar ungefär 10 minuter att somna. Ju längre tid det tar desto tidigare behöver du låta hjärnan koppla av från intryck från dator, surfplatta och mobil. Läs en bok, skriv dagbok, reflektera, ta ett bad eller lyssna på musik så får hjärnan en chans att förbereda sig för sömn.

Aktivitet kostar vila och när vi sover passar hjärnan och kroppen på att återhämta sig, nervsystemets celler laddas med ny energi och restprodukter städas bort under sömnen.

Hjärnan behöver också semester. Om du tillhör dem som tycker att hösten gick fort och nu är det plötsligt jul, så är du inte ensam. Passa på att återhämta dig under de röda dagarna. Det är i regel inte ”högarna på jobbet” som skapar den största stressen utan en kombination av höga krav på ”jobbet-fritid-egen tid”. Kanske dags att önska dig en kravfri jul och nyår?

Tack för det här fantastiska året tillsammans. När den privata zonen varit utmanande har jobbzonen gett mig ny energi. Jobbet, kollegorna, kunderna och alla härliga ungdomar jag fått förmånen att träffa, inklusive mina egna har varit solskenet i mitt liv. Jag vill också tacka styrelsen som väglett verksamheten under året; Monica Svensson och Johan Wiklund och våra externa rådgivare. Styrelsen, Jan Winstedt och våra samarbetspartners har gjort ett kanonjobb och för företaget blev det ett rekordår. Det tänker vi slå under 2016. Till vår hjälp har Är-det-inte-jul-snartvi nya kloka medarbetare. Men det tar vi nästa år. Det får bli en cliffhanger. Då ska jag också berätta om den minnesresa jag kommer göra över jul och nyår. Tillbaka till barndomslandet Sri Lanka, där jag ska visa mina ungdomar var jag växte upp och gick i skola, när jag var i deras ålder och yngre.

Bloggen är tillbaka igen den 15 januari, 2016. Ser fram emot det.

Passar på att önska dig och din familj en kravlös jul och ett Gott Nytt 2016

Petra Brask

 

ErnstVad är väl en jul utan några Ernst Kirchsteiger citat;

  1. När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten.
  2. Man får en glögg som är så god som att kyssa en ängel.
  3. Se till att ni släcker ljuset när ni lämnar rummet, då får ni en roligare helg.
  4. Ju äldre jag har blivit, ju mer intresserad blir jag av själva papperet runt presenten.
  5. Det finns de som påstår att vitt inte är en färg. I själva verket är det julens vackraste färg.
  6. Kom över på ett glas glögg har blivit ett modernt mantra. Det måste ju innebära att det är enkelt.
  7. Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?
  8. Man känner sig nästan som Kalle Anka ibland. Jag tycker det är kul att vara en del av den svenska julen.
  9. Det är du som är herre över din egen jul. Anpassa julen efter hur du mår just nu. Den kan bli fantastisk i alla fall.
  10. Det spelar ingen roll hur mycket elektriskt ljus man tänder så har den lilla öppna lågan en synnerligen märkvärdig kraft.

Se upp för hajar

hajen”Det är så mycket att göra nu så jag har egentligen inte tid att vara här?” Den unga deltagaren sveper in i rummet där hon ska få individuell utbildning och uppföljning tillsammans med mig. Kjolen i hennes klänning fångar nästan min kaffekopp som har stått där hela dagen. Diskret flyttar jag den till en säkrare plats på konferensbordet och försöker få mitt lugn och att smitta av sig till den uppstressade unga damen. ”Vi ligger efter med leveranserna. Det här skulle varit klart i förra veckan.” hon pekar på ett projekt i sin att göra-lista. Hennes blick sneglar mot mig och sedan mot dörren. Det är uppenbart att hon tycker det är en felprioritering att sätta sig ner och få överblick över sitt jobb tillsammans med mig just nu. Hennes hopp om att jag ska förstå det och släppa iväg henne får ett abrupt slut när jag öppnar munnen och svarar henne.

Den här veckan har varit fylld med deltagare som just insett att det kommer en jul i år igen. De har också råkat titta längre än en vecka i sin kalender och upptäckt att året är på väg att ta slut. Reaktionerna över dessa två insikter har bestått i ett slags panikartad inre kaos som resulterar i att de springer in i konferensrummet som att de var jagade av ett gäng hajar. Jag har frågat; ”Har du någon efter dig?” och en deltagare i veckan svängde om i dörröppningen och slängde en hastig blick över axeln innan han krampaktigt svarade ”Nej, jag tror inte det?” jag frågade ”Är du säker?” Då tittade han över axeln igen.

Jag tycker det är en berättigad fråga att ställa sig själv. Är jag säker på att det verkligen är fara för livet? Eller är det min hjärna som spelar mig ett spratt? Den kan nämligen göra det när den upplever sig sakna en tydlighet över det sammanhang den befinner sig i. Reptilhjärnan blir orolig och undrar om du verkligen har koll på läget? Ditt korttidsminne är begränsat och rymmer endast 5-9 enheter åt gången. Dessa enheter byts ut var 30:e sekund. Man kan säga att vi snittar en hjärnkoll på 7 saker åt gången. Har du mer än 7 saker på gång i ditt liv just nu? Hjärnan bryr sig inte om ifall det är på jobbet eller hemma, den räknar in allt.

December kan vara en månad när det är mycket som händer både på jobbet och hemma. Då är det läge att avlasta ditt korttidsminne eller arbetsminnet, som det kallas i dagligt tal, och istället göra listor och en tydlig planering som du kan förhålla dig till. När du inte listar ner allt som ska hända utan försöker hålla det i huvudet eller skriver det på olika ställen som postitlappar, olika anteckningsblock, skickar mejl till dig själv, så blir din hjärna orolig att du ska tappa bort någon information. Den saknar överblick och börjar hjälpa dig genom att räkna upp allt du inte får glömma bort att komma ihåg. För varje gång din hjärna räknar upp allt, får du en upplevelse av att du har mer att göra än du egentligen har.

”Nu blir jag ledsen.” Ögonen tåras och den unga kvinnan böjer ner huvudet så att luggen döljer ansiktet. Hon har pratat på om hur mycket hon har att göra, utan att hämta andan, tills hon till slut märkte att jag inte sa någonting. Då tystnade hon och la sedan till; ”Jag har märkt att jag har börjat glömma bort saker. Jag minns knappt vad jag nyss sa.” och sedan kom den första tåren. ”Det är bara för mycket och det tar aldrig slut. Vi får bara mer att göra hela tiden och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag räcker liksom inte till. Det är för mycket privat också.” Tårarna rinner nu nerför kinderna och hon torkar irriterat bort dem. ”Jag blir så arg över att jag blir ledsen nu också. Det har jag verkligen inte tid med och så känner jag mig svag. Jag vill inte vara svag.” Jag svarar eftertänksamt; ”Min gissning är att du har varit stark för länge och inte har fått den återhämtning som du behöver som människa. Jag gissar också att du behöver ett planeringssystem som kan hjälpa dig skapa ett realistiskt förhållande till din tid och vad du rimligtvis kan åstadkomma under dygnets timmar.”

Ibland kan vi bli överraskade när vi listat ner allt. Det kanske inte är så farligt som vi tror? Är det något som hjärnan tycker är otäckt så är det allt som är okänt. Det vi inte riktigt klargjort kan te sig mycket värre än det som är tydligt uttalat.

Vilka hjärnspöken brottas du med just nu? Skriv ner dem. Jag brukar jämföra med Steven Spielbergs skräckfilm ”Hajen” från 1975. Titeln symboliserar en vithaj på 7,5 meter som brutalt attackerar och slukar människor. Men när i filmen får vi se hajen? Den visas inte förrän i slutminuterna och då ser den verkligen plastig och rätt fånig ut. Men fram till dess har Spielberg oss i sitt grepp helt skräckslagna över något vi inte ens har sett. Vår fantasi är mycket värre än vad Spielberg någonsin skulle kunna hosta fram. Det vet varenda skräckfilmsregissör.

hajen5Så om din december ska vara så långt ifrån en skräckfilm du kan komma, se till att stanna upp och skriv ner vad du vill ska hända. Ska det bli en romantisk komedi, en action-thriller eller ”Ett päron till farsa firar jul”? Se till att vara schysst och ta bort de saker som kan vänta. Förhoppningsvis har vi ett liv även efter jul. I alla fall om vi ser upp för hajarna.

Passar på att önska dig en riktigt härlig första advent

Petra Brask

”En liten tröst när man känner sig trött i hjärnan
är att det bör vara ett bevis för att man har en.”
Carl Hammarén (1922-1990)

 

Är du förberedd?

stressStahler”Hej, jag undrar om du har tid med en intervju angående hur man förebygger stress inför julen? Och det är bråttom. Helst skulle vi behöva höras redan idag om jag ska hinna få klart artikeln i tid.” Jag läser mejlet från journalisten som arbetar för en stor känd tidning och tänker att det är den tredje intervjun på detta tema som jag gör. Den första gjordes redan efter semestern, den 4 augusti. Då var det svårare att föreställa sig sill och brysselkål. Nu känns det inte längre lika långt borta. ”När ska artikeln ut?” frågar jag nyfiket när jag pratar med journalisten. ”Jag menar det är ju hög tid att sätta igång nu om det inte ska bli stressigt.” Jag hör hur hon flämtar och sväljer som att hon nu både bävar inför att få ut artikeln i tid och att hinna med sin egen jul.

Att det närmar sig jul märks inte minst på att tempot skruvats upp ute på arbetsplatserna i Sverige, samtidigt som ljuset har skruvats ner. November är så mörk att mina grannar har börjat sätta upp delar av sin julbelysning redan. Första advent är nära. Men när jag frågar mina deltagare om de har börjat förbereda julen så verkar de förvånade över frågan. Julen? Det är väl ändå lite tidigt? Men om vi tittar i kalendern så kan vi se att den närmar sig med stormsteg. Det är inte så många helger att vifta på längre om du ska hinna med lussefirande, julklappsinköp och julbord.

Hur kommer det sig att för vissa människor är julen som en ”happening” varje år? Trots att vi har gjort det här några år nu, så är det som att det är en överraskning att det faktiskt ska ske i år igen? Ju närmre den 24 december vi kommer desto mer ökar hysterin. Längtan efter julkänsla, stillhet och frid kläms in i några minuters tystnad under ungarnas lussefirande på skolan, samtidigt som man sneglar på telefonen och känner adrenalinet stiga i takt med antalet mejl som rasar in.

Vad är det som gör att det känns som jul? Jag ställer frågan till mina ungdomar för att få reda på vilka förväntningar de har inför julen. Min dotter svarar omedelbart; ”Det är allting före julen som gör julkänslan. Advent och allt julpynt.” Min son säger sedan. ”Vi har lärt oss att göra köttbullar på hemkunskapen i skolan, så dom tänkte jag fixa i år.” Jag kan inte låta bli att se imponerad ut. Tonåringar är en härlig tillgång här hemma. Jösses, vad stora de blivit och vad mycket de kan hjälpa till med. ”Julgodis är viktigt. Har vi bokat in att vi ska göra julgodis?” Jag nickar och pekar på kalendern. ”Det gör vi på första advent.”

Jag delar in julen i tre delar; julmaten, julklapparna och julkänslan. Alla delarna behöver funderas igenom och förväntningar bör stämmas av med alla inblandade. Men först och främst får man fundera över hur man vill fira julen. Det blir mer och mer populärt att lämna julen hemma och åka iväg ifrån hela arrangemanget. Kanske har man lättare att hitta julfriden någonstans på en strand i ett varmt land eller i skidbacken med serverat julbord på fjällhotellet?

Jag tycker också det är viktigt att fundera igenom vilka man vill fira julen med. Jag hade en deltagare som såg alldeles förskräckt och sa; ”Det är så långt ifrån min verklighet att min fru, jag och barnen skulle våga ifrågasätta jultraditionerna och åka iväg och fira själva någonstans.” Han tittade längtansfullt på de exotiska resebilder han hade som skärmsläckare på sin dator. ”Släkten ska ju ha sitt.” sa han och suckade. ”Min mamma skulle förmodligen ha ihjäl mig om jag sa att vi ska resa bort i jul.” Men samtidigt som han sa det, såg han också lite nöjd ut. Det kanske är härligt med en stor tjock släkt som gör som de brukar? Det kan finnas något invant och tryggt med att checka av de där pinsamma punkterna under julhelgen. Så där, nu har svärmor spillt ut sillen i år igen, check. Och där kommer morbrors gamla jakthistoria, check. Så nu ska bara svägerskan klaga på att glöggen inte smakar som förr, men först ska vi alla se Kalle Anka, så att farfar får sin tupplur. ”Barn, barn, nu måste vi se på Kalle!” ”Men varför ser vi på det?! Det är ju inte ens roligt?”

Oavsett vilken jul du eller din familj har tänkt i år, så är det hög tid att sätta igång att planera och stämma av med alla inblandade. Se till att ni är klara över julklappsarrangemangen. Vem ska ge till vem? Hur mycket ska de kosta? Be om önskelistor och gör framför allt egna listor innan du ger dig ut i julhandeln. Det är svårt att förvänta sig att inspirationen ska komma i folkmyllret eller att du ens ska kunna komma ihåg vilka du skulle handla till. Jag har många deltagare som tänker shoppa julklappar på nätet hemma och till och med får hem dem inslagna och klara. Se bara till att beställa dem i tid. ”Det går ju också att hoppa över julklappar helt och hållet och istället skänka pengarna till bättre behövande. Det ska vi göra.” sa en av mina deltagare stolt i veckan.

Julmaten är också värd att planera i tid. Ifrågasätt vad ni verkligen vill ska finnas på julbordet och se till att alla får bidra. Mycket av julmaten går faktiskt att förbereda i god tid och laga innan den 24:e. Tänk på att göra listor även där. ”OurGroceries” är en fiffig gratis-app för telefonen där du kan börja skriva in dina shoppinglistor. Den är gratis och går att dela med dina familjemedlemmar. Den fungerar utmärkt resten av året också. Familjen skriver upp saker på den så fort något är på väg att ta slut hemma.

Julkänslan kommer du inte att hitta under granen. Den kommer inte heller av att det är en person som drar hela jullasset. Se till att fördela uppgifterna. Det ökar stoltheten, glädjen och känslan av gemenskap när alla får bidra och vara delaktiga.

Lika viktigt som det är att göra en lista över uppgifterna inför julen, lika viktigt är det att skapa en INTE-att göra lista. Fundera över vad som går att plocka bort? Finns det några omöjliga projekt, förväntningar, dåliga samveten som faktiskt är helt orimliga att försöka uppnå under den här tiden på året? Det magiska ligger i att skriva ner det. Då aktiverar du den logiska delen av hjärnan som har betydligt lättare för att avgöra hur realistiska dina tankar som flyger runt därinne i hjärnan, egentligen är?

jullugnTänk om det härligaste med julen är just nu? I förberedelserna inför den? Då vore det ju synd om vi missade att uppleva dessa fina stunder bara för att vi är så fokuserade på att hasta ihop allt till den 24:e december. Tänk om det är så med resten av livet också? Att när vi inte stannar upp och tar oss tid att reflektera och planera blir vi så stressade över allt det där som ska hända SEN, att vi glömmer att njuta av allt som händer just nu?

Önskar dig en härlig helg och vecka i stunden

Petra Brask

 

”Så som vi lever våra dagar,
så lever vi våra liv.”
– Annie Dillard

Sida 9 av 49« Första...7891011...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask