Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Norsk prioritering

priority”Året var 1995 och jag var med på min första kick-off på Marstrand med ett 30-tal likasinnade konsulter från hela norden.” Jag befinner mig på en konferensgård i mitten av Sverige och är mitt uppe i en föreläsning om vikten av prioriteringar när jag bestämmer mig för att dela med mig av en historia från mina tidiga år som effektivitetskonsult. ”Jag vet inte hur det brukar gå till på era kickoffer, men här var det ett gäng som sällan träffades, då alla var ute hos kunder veckor i sträck. Så när man samlades var det fest.” Några av deltagarna skrattar menande och jag förstår att deras kickoff kvällen innan hade gått rätt så vilt till. ”Vi hade konferens på dagen, stort party på kvällen eller natten eller ja snarare intill tidig morgon och nästa dag var ämnet på agendan Prioritering med en norsk föreläsare. Norsk prioritering? Hur går det till?”

Vi har tagit oss ur januari och är inne på februari. Kikar du i din kalender nu kan du se att det duggar tätt med avbrott för helgdagar och skollov fram till semestern. Sportlov, Påsklov, Kristi Himmelsfärd, Nationaldagen, Midsommarafton och sen Semester. Det är bara Valborgsmässoafton och Första Maj som har lyckats klämma in sig på en lördag och söndag. Resterande helger har brett ut sig i veckorna. Under våren gäller det därför att ha framförhållning på alla projekt och prioritera noga. När jag predikade detta under en av mina föreläsningar i veckan kom jag plötsligt att tänka på när jag som nybakad effektivitetskonsult skulle lära mig grunderna i prioritering. ”Hur gör vi när vi prioriterar?”

Trettio rätt avslagna konsulter satt i konferensrummet klockan 9.00 på morgonen med grus i ögonen och vissa hade en dov huvudvärk också. Ett rätt otacksamt läge för någon att hålla en heldag på vilket ämne som helst för oss. Vi hade fått veta att det skulle komma en riktig höjdare inom idrottsvärlden. En norsk f d skidlandslagstränare skulle läxa upp oss i konsten att prioritera.

I högtalarna dånar plötsligt en norsk marschvisa på oförskämt hög volym. Jag studsar till på stolen och sätter mig förskräckt upp. Vad nu?! Jag visste inte ens att det fanns så uppkäftiga norska marschvisor. Ljudet skar säkerligen i huvudet hos de flesta av oss. Mitt hjärta dunkade som en stånghammare. In på scenen kommer det en solbränd man med djupa fåror i ansiktet och många skrattrynkor runt ögonen. Han bär lusekofta och utstrålar en väldig vitalitet, så jag vill tro att han är yngre än sina 67 år. Det är inte lusekoftan som fångar mitt intresse, utan det faktum att han bestämt klappar händerna i takt till marschen och sedan utbrister på hög och klar norska:

God morgen, god morgen. I dag skal vi lære oss å prioritere! Når du prioritere, gjøre du bare det viktigste. Han skrev snabbt ”Det viktigste” på tavlan bakom sig och under det skrev han ”det nest viktigste” och fortsatte med ännu högre röst. ”Det viktigste, Det nest viktigste och Det nest nest viktigste.” Han tittade upp för att se att vi hade hängt med. ”Når du har gjort det viktigste, vil du gjøre det som er nest viktigste, fordi da er det viktigst. Han strök ett streck över nest och viktigste.” ”Det viktigste, Det nest viktigste och Det nest nest viktigste”

”Så dette er kunsten å prioritere. Det er så enkelt. Takk for meg!”

Och så gick han ut från den stora konferenssalen och kvar satt vi och gapade som fågelholkar. Var detta norsk humor? Vem var denne man och varför gjorde han så här? När vi började skruva på oss och viska chockade kommentarer till varandra, kom vår föreläsare plötsligt tillbaka in igen. Och först då stängde han av den norska nationalmarschen. Det uppstod en dånande tystnad.

”Vanskeligheten med all prioritet er å komme sammen i selskap med hva som er viktigst. Det vil ta oss resten av dagen til å forstå det.”

Och till de som inte hänger med på norska: ”Svårigheten med all prioritering är att komma överens om vad som är viktigast. Det kommer ta oss resten av dagen att förstå det.”

Vår guru hette Frank Beck. Han var en legend inom norsk elitidrott. Handbollslandslaget och fotbollslandslaget har nått framgångar med Frank. Skridskoåkaren Johann Olav Koss slog 10 världrekord och vann 4 OS-guld med hjälp av Franks hjärnkonster. Han jobbade in i det sista innan han gick bort i december 2014. Frank är fortfarande vida känd som den hjärnmassör som rensade upp i atleternas huvuden, så de kunde fokusera på att nå de mål de tänkt sig. Hans ord ringer ofta i huvudet på mig. Tänk om det är så enkelt som Frank påstod? Tänk om allt som behövs för att klara våren är lite sund norsk prioritering? ”Först så gör du det viktigaste, sen gör du det näst viktigaste, för då är det viktigast. Det är enkelt att prioritera när ni är överens om vad som är viktigast.” Är du överens med dig själv om vad som är viktigast i ditt liv? Har du valt att prioritera det?

Önskar dig en viktig helg

Petra Brask
“Action expresses priorities.”
Mahatma Gandhi

 

Känner du en Homo Fomo?

IMG_8783”Välkommen, det var ett tag sedan du var här nu.” Jag ler till svar mot konferensvärdinnan på Såstaholm, en vackert belägen konferensgård norr om Stockholm. Jag är där för att skriva, vilket känns som det nyttigaste jag kan ägna mig åt då min röst är krasslig och inte håller för att föreläsa. På vägen upp till mitt konferensrum ser jag att det är fullt med konferensdeltagare. Men jag noterar också att de flesta inte alls pratar med varandra eller ens noterar den vackra omgivningen och den inbjudande brasan i entrén. De har fullt upp med att kolla ner i sina mobiltelefoner. Det är tufft att imponera på sina kollegor, när man tävlar mot en hel värld av intressant information som bara är ett fingersvep bort. Jag hämtar en kopp kaffe och många kakor och stänger in mig i mitt skrivrum. Tar upp datorn och tänker att nu är det bara att sätta igång. Jag sneglar på telefonen. Eller ska jag kolla Instagram först?

Den här veckan har jag fått vara tyst större delen av veckan för att vila rösten. Förutom att jag saknat att inte kunna vara ute hos mina kära deltagare, som istället fått möta mina proffsiga och erfarna kollegor, så har det gått förvånansvärt enkelt att vara tyst. Forskarna pekar på att vi hellre sms:ar varandra eller lägger en kommentar på något socialt media, än pratar med varandra. Forskning visar också att många lider av FOMO – fear of missing out – och därför kollar sin mobil upp till 150 gånger per dag. Sunt förnuft borde säga att det är galet, med tanke på att det kan ta upp till 25 minuter innan vi återhämtat oss från avbrottet och har full fokus på det vi höll på med igen. Men hjärnan älskar snabba belöningar. Så fort vi får ett sms, ”like” eller någon kul bild på Instagram så drar hela belöningssystemet igång. Hjärnforskaren Katarina Gospic liknar mobilen vid en godisskål. På samma sätt som det är svårt att bara ta en godisbit, så är det svårt att bara titta en gång och sedan låta bli telefonen. Tänk om vi missar något? Har vi gått från att vara Homo Sapiens till att bli Homo Fomo?

FOMO är en form av social ångest, en tvångsmässig oro för att man ska missa ett tillfälle till social interaktion, en ny upplevelse, en lönsam investering eller någon annan tillfredsställande händelse. En nyligen genomförd studie visar att FOMO är vanligast hos människor med djupt otillfredsställda psykologiska behov av att vilja bli älskade och respekterade. FOMO är speciellt förknippat med mobiltelefoner och sociala media. Vi känner alla minst en och förmodligen flera människor som har fallit offer för att tvångsmässigt kolla sina sociala nätverk. Det kan vara vänner, familjemedlemmar old cell phonesoch även kollegor som spenderar nästintill all sin vakna tid med att dela och kommunicera via olika sociala medier. Även om vi alla kan drabbas så menar forskarna att vissa människor är mer utsatta än andra. Det kanske inte är en slump att flera skådespelare i Hollywood gått över från att använda smartphones till att damma av sina tidigaste versioner av mobiltelefoner hemma i byrålådorna. Plötsligt kan de enbart nås via telefon och sms (vi pratar alltså inte röksignaler och trummor). Många upplever att de fått så mycket mer fri tid och ett inre lugn.

 

Men inte ska vi väl behöva gå tillbaka till stenåldern för att klara av att leva i vårt moderna samhälle? Det är ju trots allt så många tillfällen när vår rektangulära följeslagare bidrar till att göra livet så mycket enklare. Otaliga gånger har den hjälpt mig att hitta till rätt adress, komma ihåg vad jag ska handla i affären och smidigt betala mina räkningar genom att scanna in ocr-numret. Listan med IMG_9925vardagsfinesser skulle kunna göras oändligt lång. Däremot har jag full respekt för att den också innebär att jag ständigt bär runt på en godispåse för min hjärna. På samma sätt som vi fått lära oss att godis inte bör överkonsumeras, så behöver vi se upp med frestelserna med en smartphone. Risken finns att den dessutom alltför lätt lockar ut oss in i en social miljö där vi dreglar mer över andra människors liv än att vara delaktiga i vårt eget. En värld där vi är rädda för att missa något medan det vi missar i själva verket är vårt eget liv.

Så undviker du att bli en Homo Fomo:

  1. Lägg undan
    Många deltagare beskriver en lättnad efter att ha portförbjudit telefonen vid matbordet och i sovrummet. Flera berättar också om hur det har fått kärlekslivet att blomstra. Andra beskriver hur de får lugnare morgnar när de bannat telefonen från sin plats på sängbordet. ”Tidigare sträckte jag mig efter min smartphone så fort jag vaknade och scannade igenom hur det var med resten av världen, istället för att vara närvarande med mig själv och min familj.”
  2. Saker är sällan som de verkar
    Utifrån kan det se ut som att människor har ett ”perfekt” liv. Det känns självklarare att lägga upp bilder från semestern än bilder på när vi grälar med vår partner (skulle ju i och för sig kunna vara extremt roligt… eller inte). Vi behöver behålla ett sunt perspektiv när vi surfar runt i de fotofixade glimtar som vi människor väljer att visa av oss själva.
  3. Gräset är grönare där vi vattnar det
    Istället för att ständigt jämföra livet med andra människor, fokusera på ditt egna liv och vad du vill ha ut av det. Njut också av de ögonblick du delar med andra ”IRL” (in real life). Stanna upp och var tacksam för det du har. När vi är tacksamma över något, skiftar vi fokus från bristtänkande till överflödstänkande. Det är en riktig humörhöjare. Vad är du tacksam för i ditt liv just nu?
  4. Från insikt till inspiration
    Använd insikterna om Fomo som en inspiration till bättre livskvalitet. Vad längtar du efter i ditt liv? Hur kan 2016 vara året då du blir en stor livsnjutare? Bokar den där drömresan. Tar lite ”staycation” och semestrar på hemmaplan. Börjar måla, dansa, dricka té. Flyttar till Paris. Vad det än är, gör en plan för att nå det. Gör plats på en vägg för insiktsfulla mål och sätt upp bilder, ord, saker som inspirerar dig på vägen dit.
  5. Bida din tid
    Bara för att andra mular in sina resebilder och allsköns aktiviteter som de åker på kors och tvärs så behöver det inte betyda att du måste kasta dig iväg på en hastig upplevelse för att vara ”som alla andra”. Spara, dröm, längta och bida din tid för en guldupplevelse eller en drömresa som verkligen lockar. Upplevelsen kommer att vara från det att du börjar planera och längta till dess att du sitter på ålderdomshemmet och berättar om den. På så sätt får du valuta för dina pengar under längre tid.

Tänk om det är så att oavsett om vi är Homo Sapiens eller känner oss som Homo Fomo, med rädslan att missa något, så är vi en art av människosläktet vars reptilhjärnor kämpar med att hantera det moderna och digitala livet. Våra förfäder levde under miljoner år på Afrikas breddgrader som ett samlarfolk och i en grupp om mellan 50-70 individer innan en del av dem för 100.000 år sedan dancingbörjade vandra sin väg upp genom Europa. Vår hjärna har en nedärvd längtan efter sol, samtal över lägerelden, dans och roliga historier. Så tänd några ljus, bjud upp till dans och sprid ditt leende skratt som en sol över någon – in real Life.

Önskar dig en solig helg

Petra Brask

“Never be afraid to laugh at yourself
after all, you could be missing out
on the joke of the century.”
Dame Edna Everage

Ringrostig? Dags att göra mindre och få mer gjort

”Det här textilmönstret har jag skapat utifrån naturen i min trädgård på Gotland.” Jag sitter tålmodigt på en björkstubbe redo för att gå upp på scenen direkt efter textilkonstnären. Det är den stora Formex-mässan i Stockholm med hundratals utställare som visar de vackraste saker som jag inte hade en aning om att jag behöver. Längst in i den gigantiska A-hallen har Stockholmsmässan ställt upp en scen där vi föreläsare snabbt ska byta av varandra. Jag har en halvtimme på mig att kraxa fram hur åhörarna ska få balans på sin vardag. Det är min första föreläsning för i år och då inträffar ett årligt hjärnsläpp. Min reptilhjärna kör igång med en outsinlig svada ”Balans i vardagen?! Vad har du att säga om det egentligen?!” Personligen tycker jag att det är en väldigt ovälkommen peppning och försöker skaka av mig den inre rösten. ”Jag har faktiskt jobbat med det här i 20 år nu.” Men den inre rösten är ihärdigare än Mike Tyson kunde vara och fortsätter skoningslöst; ”Jo, men på en halvtimme?! Ska du lyckas lösa världsproblemet med att skapa balans i vardagen? Lycka till!” Vid det här laget har konstnärinnan avslutat sin presentation och jag flyger upp på scenen jagad av min inre Mike Tyson-röst samtidigt som jag tänker att på en sådan här mässa är det nog ändå ingen som har tid att lyssna på en föredragshållare. Jag vänder mig ut mot raderna av stolar som nu plötsligt är fullsatta. ”Som sagt, lycka till!” säger min inre Tyson skadeglatt.

Den här veckan fick jag boka om och delegera några uppdrag då en förkylning lagt band på mina stämband. Känner mig minst sagt ringrostig efter både ledighet och influensa. Märker snart att det inte bara är jag som tycker det är trögt att starta upp det nya året. Ordet ringrostig är känt sedan 60-talet. Det kommer från boxningsvärlden och betyder ”matchovana efter långt uppehåll”. Jag spänner ögonen i min kära kollega, Monica, ”Hur mår vi egentligen?” Hon, liksom jag, hade ett mycket roligt men oerhört intensivt år förra året. Uppdragen regnade tätt och vi fick ha ett snabbt fotarbete för att hinna hantera alla förfrågningar. ”Är vi nog återhämtade och redo för ett nytt år?” Monica är lyhörd och säger försiktigt. ”Ja, jag är det. Är du?” Jag funderar en stund och säger sedan. ”Ja, återhämtningen var det inget fel på. Men den här influensan… Kändes tungt bara att ta trapporna upp till kontoret.” Vant går vi igenom kalendern och flyttar om för att skapa mer luft så att den stämmer bättre överens med dagsformen. Mina lungor fylls genast med mer luft och det nya syret gör att det genast känns bättre i kroppen.

Jag tittar på min att göra-lista och fördelar in den i kategorier. Där finns några skrivprojekt som är kluriga att beräkna tiden på. Jag multiplicerar med pi. Som den tidsoptimist jag är, vet jag av erfarenhet att den marginalen kommer att behövas. Det är betydligt enklare att räkna ut hur vi ska få lönen att räcka till för månadens utgifter än vad det är att få tiden att räcka till för månadens uppgifter. När vi räknar pengar så vet vi åtminstone vilken valör de har. Men när det gäller tid har vi den utmaningen att vår hjärna har svårt att förhålla sig till tid. Den kan få för sig att en uppgift som vi gör ofta tar ”ingen tid alls”. ”Lämna barnen på dagis? Det fixar jag på fem minuter.” säger hjärnan glatt och gör en tankevurpa och glömmer alla steg som är involverade eller tror att vi får göra uppgiften helt ostörda och i ”den bästa av världar”. Hjärnan gör tvärtom också. Den kan hitta på att en uppgift tar jääättelång tid. Faktiskt så lång tid att det kommer dröja lääänge innan vi någonsin hittar den tiden i vår kalender. Det är helt enkelt aldrig rätt vecka att städa bilen, träna, deklarera, göra reseräkningar eller se över pensionsförsäkringarna.

Det finns en utmaning till som har med vår tidsuppskattning att göra och den är mer kopplad till energi. Jag som föreläser ofta har märkt att en föreläsningstimme tar mer än dubbelt så mycket energi som en timme på kontoret. Jag och mina kollegor brukar skämta om att vi är ”föreläsningsbakis”. Även resor tar en del energi, speciellt längre resor. Jag kan skriva att jag ska landa på torsdagen, men vet då att det tar ett dygn till för själen att landa. Har också märkt att väldigt social tid behöver kompenseras med längre stunder för mig själv. Timmar när jag är stilla behöver vägas upp med timmar när jag är i rörelse. Det där med balans i vardagen är en ständig vägning av tid och energi för att få sömn, arbetstid och fritid att gå ihop. Jag märker också att det behövs stoppas in en hel del ”fri tid” som ett slags lim mellan bokningar för att få en bättre balans.

Det känns också som att ju mindre jag väljer att fokusera på desto mer får jag gjort. Jag vet, det låter helt sjukt och nu tänker du att influensan inte bara tagit över rösten, den sitter nog lite högre upp. Men faktum är att efter 20 år som effektivitetskonsult så kan jag säga att effektivitet handlar inte om att springa fortare och göra mer. Det handlar tvärtom om att stanna upp, rensa bort och ta vara på det naturliga flödet som blir när vi får fokusera på en sak i taget. Gör mindre och få mer gjort. Det låter väl som ett härligt fokus för 2016?

”Hur kändes det?” min kära kollega Monica ringer och undrar hur det gick att hålla årets första föreläsning. ”Det var sådär. Men det var ingen som kastade ruttna tomater i alla fall.” svarar jag raspigt. Monica skrattar högt. ”Det har i alla fall redan kommit in mejl från åhörare som tackar för en mycket givande presentation på Formex. De gillar speciellt idén med att ta tiden på ”vanliga” uppgifter som man under- eller överskattar.” ”Ha, där ser du?!” säger jag till mig själv och svingar en rak höger som fullständigt knockar min inre Mike Tyson. Han är nere för räkning på mattan i boxningsringen. Jag ställer mig med foten på hans rygg och säger triumferande. ”Om jag var du, skulle jag se upp med att ställa upp mot mig igen.” Han svarar inte. alive

Det må vara att vi är några i världen som känner oss lite ringrostiga och det kanske till och med finns de som känner sig nere för räkning. Men vi kommer igen. Och tänk om det är just det som är vår viktigaste resurs här i livet? Vår förmåga att komma igen. Ibland själva. Ibland med hjälp av omtänksamma medmänniskor. Förhoppningsvis blir vi klokare och starkare varje gång vi mött på motstånd.

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Bara döda fiskar följer strömmen.”
Ryskt ordspråk

En gyllene start på 2016?

the fluBagagebandet rör sig med en meditativ hastighet och skvallrar om att våra tillhörigheter är på väg. Barnen spanar som bäst efter just våra väskor, som ser precis likadana ut som alla andras i det myller av bagage som lastas upp på bandet. Hur tänkte väsktillverkare där, egentligen? Ni får välja vilken väska ni vill, bara ni väljer svart. Genom dimman av tidsomställning hör jag plötsligt; ”Kan Petra Brask komma till Servicedisken?” Jag ber barnen att fortsätta hålla koll på bandet medan jag seglar bort till rätt disk. Efter mig har jag en svans av resenärer som också fått sina namn uppropade i etern. Lättad anländer jag först. ”Hej, Petra Brask heter jag, ni ropade.” Kvinnan bakom disken knappar effektivt på sin dator och tittar upp och ler mot mig. ”Det gäller ett misstag med ditt bagage.” Jag ler inte tillbaka.

Efter tre veckors härlig semester och minnesresa till barndomslandet Sri Lanka, skulle den här veckan vara en mjuk och effektiv start på nya året. Jag hade planerat in gott om tid för att rensa ut de sista liken från 2015 och starta upp min nya fina 2016-struktur. Den här veckan fanns tid för kickoff med mina kollegor, reflektion och massor med luft för att försäkra mig om att jag verkligen satt med rätt agenda och målsättning. Några roliga uppdrag också, men väldigt få i förhållande till komma-i-fatt och komma-i-gång tiden. Tanken var att jag skulle studsa in på kontoret i måndags och krama om mina efterlängtade kollegor, solbränd, utvilad och osandes med energi. Men allt detta blev jag snuvad på. Kändes som att vara en siffra ifrån att vinna högsta vinsten på Lotto och så helt plötsligt kommer fel siffra. Nitlott. Istället fann jag mig ligga hemma med feberfrossa och alla andra tecken på årets influensa. Grattis! Du vann en överlevnadsvecka i Sibirien istället.

När jag nu har kommit ur sängen och faktiskt klarar att sitta upp i min soffa igen, försöker jag, min vana trogen, att komma på något bra med att det blev så här. Men jag kan inte komma på något. Och tro mig, jag har verkligen provat. Har haft gott om tid att tänka, om man säger så. Det är inte så att jag ser mina favoritserier, läser böcker jag längtat efter att läsa, pysslar hemma och gör nya matrecept. För hela min kropp är intagen av en influensa som drar mig mot jordens mittpunkt och gör att jag knappt orkar svälja min medicin. Min kollega Janne ringer för att stämma av ett av mina roliga uppdrag i vackra Dalarna som han får åka på istället. Är så tacksam för att jag har hjälp och inte lämnar stackars deltagare helt strandade utan föreläsare på sina kickoffer. Janne skrattar när han hör mitt kraxande. ”Du har i alla fall en väldigt sexig röst nu.” Det första positiva jag hört på länge. Tack, Janne, framförallt för att du räddar mig och deltagarna.

Inser plötsligt att influensan tagit över hela mitt sinne och skäms över hur mycket jag gnäller med tanke på att jag har varmt tak över huvudet och en man hemma som pysslar om mig. Tänk att må så här eller sämre och samtidigt vara på flykt eller ensam eller ha något annat trauma i livet att oroa sig över.

IMG_9126Jag plockar fram bilderna från vår resa och tyngdlagen släpper taget om mina mungipor. Jag har en väninna, Patricia, som var klasskompis med mig på Sri Lanka, när jag bodde där som liten. Hon hjälpte till med bokningen av minnesresan och kom på den geniala idén att vi skulle mellanlanda på Maldiverna en vecka. ”…när ni åker så långt och flyget mellanlandar ändå där.” När vi anlände till hotellet var vi ordentligt jetlaggade och trodde att naturens skönhet var en synvilla. Vi gick över en lång bro, över turkosblått klart vatten, där färgglada fiskar simmade i stora stim. Våra fötter nådde kritvit sand samtidigt som hotellets mottagningskommitté överöste oss med svalkande juicer och information. Jag hade fortfarande svårt att ta in allt när jag genom dimman hörde ”Så det är alltså hajar i lagunen, men om ni inte bryr er om dom så bryr dom sig inte om er.” Efteråt frågade jag mina ungdomar ”Han sa väl inte hajar?”

IMG_9702Vi var ordentligt utvilade när vi väl kom till Sri Lanka och åkte till kulturstaden Kandy och mina gamla hemtrakter i Kotmale. Min pappa arbetade där för Skanska under åren 1981-85. Sida hade gett dem tillsammans med ABB (eller ASEA som de hette då) i uppdrag att bygga ett stort vattenkraftverk som idag försörjer stora delar av landet med elektricitet. Där bodde många svenskar från landets alla hörn, men också IMG_9697andra skandinaver, engelsmän, nya zeeländare och många fler nationaliteter. Husen vi bodde i var inredda med IKEA-möbler och man hade också byggt en skola där alla medresande barn fick samlas och utbilda sig via något som hette Liber Hermods. Vissa lektioner var lärarledda och andra inte. I vårt lilla villa-samhälle fanns också ett klubbhus som serverade mat. Vi barn var mer fokuserade på den stora poolen med 4 meters djup i ena änden. Tennisbanor, minigolf, squash-hallar var uppbyggda för att hålla oss i form i den 35-gradiga värmen.

Det sätter sina spår att ha levt där i fyra år av mitt liv. Så många bleka minnen som plötsligt fick ny färg när jag besökte vårt gamla hus och fann mig vandra runt i bekanta kvarter. ”Har morfar varit med och byggt det här?” Jag såg stoltheten lysa ur mina ungdomars ögon när vi besökte själva vattenkraftsprojektet i all sin prakt. Den nuvarande platschefen mötte oss och det visade sig att hans pappa hade jobbat med min pappa. Vi mötte flera av pappas kollegor som IMG_9698kom fram och presenterade sig. Det brast för mig när de frågade om han var med oss på resan. Min son la armen om mig och förklarade för dem att morfar gick bort nyligen. ”It’s happy tears.” mumlade jag och försökte förklara hur lycklig jag var över att få återuppleva det hem och den värme som vi hade då, när båda mina föräldrar var friska, högst levande och så modiga som tog med oss ut på detta äventyr. 1981 var ett år i mitt liv som var en fantastisk början på något nytt. Något som jag inte hade en aning om skulle betyda så mycket. Även på Sri Lanka blir varje dag en vardag.

”Ditt bagage är kvar i Dubai, där ni bytte flyg, men vi har ordnat så att det flygs hit imorgon och då kör vi hem det till er adress.” säger den effektiva kvinnan i Servicedisken på Arlanda. Det enda jag kan tänka på är att det här inte har hänt mig i något annat land. Så ofta som jag reser, så har jag aldrig varit med om att få så fin information, så effektivt och snabbt hanterande, som där och då på Arlanda. Jag kan räkna upp åtskilliga länder och flygplatser där jag stått kvar sist och kollat på ett tomt bagageband och sedan fått vänta i timslånga köer för att få dem att jaga rätt på mina väskor. Kvinnan blir förvånad över min reaktion när jag lyser upp i ett stort leende och säger; ”Vilket härligt och effektivt agerande av er. Tusen tack!”

Det här året är en början på något nytt. Vem vet? Tänk om 2016 är ett år, som utan att jag förstår det nu, kommer betyda oerhört mycket för mig i framtiden. Tänk om var dag, vår vardag, är det som vi minns som gyllene år när vi blir äldre. I så fall kanske jag skulle passa på att njuta lite redan nu? Det blev inte den där effektiva drömstarten som jag hade planerat. Det tog ett tag att acceptera det. Men det är fortfarande en start. Kanske till och med kan bli en gyllene start?

Önskar dig en frisk och njutbar helg

Petra Brask

”I travel to bring the new into everyday.”
Tracy Harris

 

Ett fantastiskt skitår?

22timmarBåda satt rakryggade och andades långt ifrån ända ner i magen. De tittade på mig som att jag skulle ha förmågan att sluka dem hela. Men där fanns en annan blick också. Hopp. En längtan att bli accepterad. En önskan att bli sedd och lyssnad till. Jag intog en lugnande pose i den stora fåtöljen och hoppades att värmen jag kände inom mig skulle stråla rakt ut genom mitt leende och in i deras oroliga magar. ”Vill du berätta hur du har det just nu?” De tittade på varandra. Han nickade obemärkt. Hon tog sitt första skakiga djupa andetag sedan jag hälsat på henne och började försiktigt att berätta.

Den här veckan har känts väldigt lyxig. Jag har haft ovanligt mycket tid för återhämtning och inspiration. Något jag verkligen värderar så här i decembers mörker och många sysslor. Tack vare advent har vi ljus i vårt hus och på en hel del andra platser.

På hemmafronten har vi fixat allt inför julen, vilket i praktiken innebär en resa långt bort samt ett beslut att skippa julklappar och istället skänka pengarna till bättre behövande. Check! Kollegorna och jag har haft julavslutning och ätit julbord. Check! Jag har gjort min utvärdering av 2015 och målsättningar för 2016. Check! Vad mer kan man önska så här dags på året? Att alla ska vara lyckliga, må bra och sova gott om nätterna? Vilket i sig är ett idiotiskt mål då det är nästintill omöjligt att uppnå. Därför blev jag bekymrad när min son kom hem från skolan i början på veckan med många rynkor i pannan.

”Har det hänt nå’t?” undrar jag oroligt och inser att jag får böja nacken ordentligt. När blev han så lång? ”Nej, jag mår bra.” svarar han med basröst. ”Men jag är orolig för en kompis som känner sig väldigt stressad.” Han slår sig ner bredvid mig i köket och häller upp en kopp kaffe. När började han dricka kaffe?! Jag tittar på klockan. Kaffe när man är fjorton? Kommer effekten av det att ha gått ur hans kropp lagom till han ska sova?

En tonårshjärna, som är under ombyggnad, behöver 9-10 timmars sömn, mer än en vuxen som klarar sig på 7-8 timmar. Tyvärr får ungdomar sällan tillräckligt med sömn i veckorna. Inte vuxna heller för den delen. Att känna sig trött på kvällen hänger ihop med sömnhormonet melatonin, som styrs av ljus och mörker. Det börjar öka på eftermiddagen för att man ska vara trött på kvällen. Sitter man framför Tv:n, datorn eller ligger med padda eller smartphone i sängen utsätts man för blått ljus som kan lura hjärnan att tro att det fortfarande är dag vilket hämmar produktionen av melatonin.

”Jag sa till min kompis att min mamma är världens bästa effektivitetsexpert och att du skulle kunna hjälpa henne att hantera stressen.” Jag får en klump i halsen när min son tittar på mig som att jag sitter inne med svaret på livets alla gåtor. Det är en härlig tid. När våra barn tycker att vi är hjältar. ”Om du har en vän som vill prata med mig, så är det klart att jag lyssnar.” svarar jag eftertänksamt. ”OK, går det bra imorgon?” svarar sonen snabbt. Automatiskt kollar jag i kalendern innan jag svarar ja.

Sammanfattar kalenderåret 2015 med blandade känslor. På det personliga planet har jag bland annat haft en del tuffa utmaningar med en svårt sjuk pappa som lämnade oss i början på hösten. Samtidigt har det professionella livet varit rena tsunamin i form av många uppdrag och spännande förfrågningar. Sammantaget har 2015 varit ett fantastiskt skitår som bestått av en vågsamt mixad cocktail som, om jag svalt den i ett svep, skulle ha lett mig rakt i fördärvet.

Därför kan jag med stolthet säga att det som jag och mina kollegor lär ut fungerar. Det är inte bara för att jag ser det på mina deltagare och får höra hur det påverkar deras liv. Utan för att jag själv inte skulle överlevt det här året utan alla effektiva tips och tekniker.

”När det är mycket som händer kan jag ha extremt svårt att sova. Min hjärna ältar saker och jag kan inte varva ner. Jag tänker på saker som hänt, saker jag sagt och gjort och så funderar jag på hur bra det var egentligen?” jag nickar och lyssnar. Min sons kompis har berättat att hon tycker att svenska är ett av de roligaste ämnena i skolan. Jag förstår varför. Hon har ett rikt språk och lätt för att uttrycka sig. ”Tycker du om att skriva?” frågar jag fundersamt. Hon nickar ivrigt. ”Skriver du dagbok?” Hon skakar på huvudet. ”Jag gjorde det förut. Men inte nu längre.” Kan du tänka dig att börja med det igen? ” Hon nickar. ”Och kan du lägga till tre frågor som du svarar på; Vad hände idag som gjorde dig glad? Vad gjorde dig extra stolt över dig själv? Vad ser du fram emot imorgon?” Hon skriver noga ner frågorna i sitt anteckningsblock.

Din hjärna behöver varva ner innan du ska sova. Hjärnan vill helst ha två timmar på sig för att komma in i rätt läge för sömn. Det tar ungefär 10 minuter att somna. Ju längre tid det tar desto tidigare behöver du låta hjärnan koppla av från intryck från dator, surfplatta och mobil. Läs en bok, skriv dagbok, reflektera, ta ett bad eller lyssna på musik så får hjärnan en chans att förbereda sig för sömn.

Aktivitet kostar vila och när vi sover passar hjärnan och kroppen på att återhämta sig, nervsystemets celler laddas med ny energi och restprodukter städas bort under sömnen.

Hjärnan behöver också semester. Om du tillhör dem som tycker att hösten gick fort och nu är det plötsligt jul, så är du inte ensam. Passa på att återhämta dig under de röda dagarna. Det är i regel inte ”högarna på jobbet” som skapar den största stressen utan en kombination av höga krav på ”jobbet-fritid-egen tid”. Kanske dags att önska dig en kravfri jul och nyår?

Tack för det här fantastiska året tillsammans. När den privata zonen varit utmanande har jobbzonen gett mig ny energi. Jobbet, kollegorna, kunderna och alla härliga ungdomar jag fått förmånen att träffa, inklusive mina egna har varit solskenet i mitt liv. Jag vill också tacka styrelsen som väglett verksamheten under året; Monica Svensson och Johan Wiklund och våra externa rådgivare. Styrelsen, Jan Winstedt och våra samarbetspartners har gjort ett kanonjobb och för företaget blev det ett rekordår. Det tänker vi slå under 2016. Till vår hjälp har Är-det-inte-jul-snartvi nya kloka medarbetare. Men det tar vi nästa år. Det får bli en cliffhanger. Då ska jag också berätta om den minnesresa jag kommer göra över jul och nyår. Tillbaka till barndomslandet Sri Lanka, där jag ska visa mina ungdomar var jag växte upp och gick i skola, när jag var i deras ålder och yngre.

Bloggen är tillbaka igen den 15 januari, 2016. Ser fram emot det.

Passar på att önska dig och din familj en kravlös jul och ett Gott Nytt 2016

Petra Brask

 

ErnstVad är väl en jul utan några Ernst Kirchsteiger citat;

  1. När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten.
  2. Man får en glögg som är så god som att kyssa en ängel.
  3. Se till att ni släcker ljuset när ni lämnar rummet, då får ni en roligare helg.
  4. Ju äldre jag har blivit, ju mer intresserad blir jag av själva papperet runt presenten.
  5. Det finns de som påstår att vitt inte är en färg. I själva verket är det julens vackraste färg.
  6. Kom över på ett glas glögg har blivit ett modernt mantra. Det måste ju innebära att det är enkelt.
  7. Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?
  8. Man känner sig nästan som Kalle Anka ibland. Jag tycker det är kul att vara en del av den svenska julen.
  9. Det är du som är herre över din egen jul. Anpassa julen efter hur du mår just nu. Den kan bli fantastisk i alla fall.
  10. Det spelar ingen roll hur mycket elektriskt ljus man tänder så har den lilla öppna lågan en synnerligen märkvärdig kraft.

Sida 8 av 48« Första...678910...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask