Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Jul är inte en säsong, det är en känsla…

”Jul är inte en säsong. Det är en känsla.”
Edna Ferber, 1885-1968.

Ja, Edna Ferber*, om julen är en känsla, då undrar jag förstås med vilken känsla vi lämnar jobbet inför julledigheten? Med vilken känsla går vi in i julfirandet?

Jul är namnet på den nordiska förkristna midvinterfesten julblot, som firades vid midvintern då dagarna är som kortast och nätterna som längst. Jul är även den högtid som kristna firar den 25 december till minne av Jesu födelse, ett datum som saknar grund, men som valdes av romarna på 300-talet, i kampen mot hedendomen. Julen började klockan 18 kvällen innan, därav namnet julafton. Hemma hos mig tar vi ingen hänsyn till detta utan börjar fira redan klockan 15 med Kalle Anka.

När jag denna vecka glatt skickar ut mina julhälsningar till alla underbara människor jag undervisat under året, får jag helt högtidligt och snabbt ett svar tillbaka från en av mina utländska deltagare. Han önskar mig också en God Jul, och skriver sedan ”…och kom ihåg den egentliga anledningen till julen, att vi firar Jesus födelse.”

Jag tittar på namnet Jesus och kommer osökt att tänka på min svägerska som när hon var liten gick på kyrkans barntimma. När det var släktkalas ställde hon sig morskt upp inför alla och sa att hon nu skulle sjunga en sång om Jesus. Alla log rart och väntade nyfiket. Hon tog ton och sjöng ”Ekorr’n satt i granen…”

Min största erfarenhet av kyrkan och Jesus var väl när jag konfirmerades och jag minns att vi hade väldigt kul på konfirmationslägret med mycket musik, sång och samvaro. Jag vet inte hur det var med er, men i min födelsestad, Kalmar, så var vi många som konfirmerade oss för att få presenterna från släkten…

Vad jag fick? Tja, jag fick välja på en kamera och ett golfset. Vad hade du valt?

Med en känsla av lugn och ro efter att ha prickat av punkterna på min veckoplanering och rensat upp alla mejl i in-korgen, lämnar jag jobbet därhän och går istället igenom punkterna på min julklappslista för att med panik inse att jag har glömt köpa julklapp till mina föräldrars bortklemade hund. Den varmt avgudade Simons namn står inte ens med på min lista. Illa, illa.. Jag ser framför mig hur jag snabbt avskrivs från familjearvet.

Imorgon får jag börja min julledighet med att slå mig fram på djuravdelningen med människor som gullande pratar för sig själva. ”Det här glitterhalsbandet kommer bli såååå sött på lilla Tusseli-tussen!!” Sedan väntar fajten med paket-tejpen som aldrig lossnar smidigt från tejprullen och sen fastnar på tummen istället för på paketet (vet någon om det finns en paketinslagningskurs?). En del av mig längtar redan till våren och golfklubborna, men än är den inte över, denna känsla av jul. Kanske ett besök på en lugn Julotta skulle göra mig gott i år när julen är extra snövit och vacker.

Jul är inte en säsong, det är en känsla. Ja, Edna Ferber*, julen för mig är en känsla.. …av barndom, av Snövit och de sju dvärgarna, av många julars jular. Kanske inte så mycket Jesus, men absolut musik, glädje och samvaro

God Jul och lugn och ro

Önskar jag dig och din familj

Petra, Effektivitetskonsult

*Edna Ferber, amerikansk journalist, romanförfattare och dramatiker, född 15 augusti 1885 i Michigan är mest känd för sin roman Show Boat (1926) som omarbetades till operett av Jerome Kern och Oscar Hammerstein II, och flera andra av hennes romaner blev också film, såsom Högt spel i Saratoga (1941).

Javisst, det här ska förändras och det är alla andras fel!

”Javisst, det här måste förändras på vårt företag och det är alla andras fel… så jag har ingen som helst del i det här, förstår du, Petra.” Sitter och reflekterar så här på fredagen och tänker på de företag och deltagare jag mött och coachat denna vecka. Har du någon gång stött på en människa som med sin blotta närvaro kan lysa upp ett helt rum? Har du någon gång stött på motsatsen? Jag undrar vad som ger vissa människor energi och om en del människor överlever enbart tack vare andras energi?

Förstå mig rätt; detta uttalande kommer från en deltagare som är väldigt positiv till kursen, till kursledaren (jag) och oerhört positiv till att andra människor minsann behöver göra en STOR förändring. Det här är en människa som för länge sedan gett upp, som spelar en charad, som absolut inte brinner för det han gör. Han har liksom brunnit upp, som han uttrycker det själv. Hur orkar man gå till jobbet då? undrar jag. Ja, jag går till jobbet, men jag stänger liksom av och när jag kommer hem så springer jag några mil och så är den arbetsdagen liksom borta.

Nu har han fångat mitt intresse. Kan en dålig arbetsdag få mig att börja träna? Det skulle jag verkligen behöva! År 2010 har jag lovat mig själv att ta upp träningen. Jag var i en fantastisk form (fysiskt) när jag skilde mig för 4 år sedan och när jag träffade min nya man, så gick det bara utför, jag har jäst som en bulldeg helt enkelt och behöver ta tag i detta. Som tur är uppnår jag den ringa åldern av 40 den 4 augusti, 2010 och mitt mål är givetvis att stå där hur ”super in shape” som helst och ta emot mina gäster. Nu ger plöstligt denna deltagare ett oerhört viktigt tips! Var olycklig, otillfreställd med något i ditt liv, börja träna! Hmm… finns det inget bättre sätt?

Jag tror att om man vill uppnå resultat i sitt liv så behöver man veta exakt VAD man vill uppnå för resultat, HUR man ska gå till väga och framför allt ha LUSTEN att genomföra det. Vad ger mig lusten att träna? Andra människor som tränar och tycker det är kul! Helt klart är det här en sak för mina vänner att ta tag i och jag underskattar inte min del i det hela, jag förstår att det här även innefattar mig. Låt mig få återkomma till dig hur detta fortskrider under 2010, inte så mycket för din skull, som för tillfredställelsen att sätta lite press på mig själv i denna fråga.

Tillbaka till min oförändringsbenägne deltagare som tycker att han själv är ett offer för omständigheter och att han absolut inte har någon som helst del i olycka efter olycka som drabbar honom. Nä, nä, här handlar det helt om hur hans chef behandlar honom och hur hans kollegor beter sig. Jag frågar om han tror att en människa som i grunden har en positiv inställning till det som sker omkring honom, kan påverka andra människor på ett positivt sätt. ”Absolut!” svarar han genast. ”Det är jätteviktigt!” Jag frågar om han tror att negativa människor som i grunden tror att det kommer att gå åt hel..te, också kan påverka det som händer omkring sig. ”Absolut!” svarar han nu och tittar misstänksamt på mig. Då undrar jag bara om du tror att du själv har någon del i hur dina kollegor och chefer behandlar dig? ”Nej, det har absolut inget med mig att göra.” svarar han och tittar desperat på mig. Jag låter en talande tystnad passera mellan oss och väntar tålmodigt på att han ska vara den första av oss som tar upp ordet igen och med min oerhörda tro på att det finns något positivt hos alla människor, så hoppas jag att hans ord ska handla om att han kliver fram i förarsätet i sitt liv och börjar styra själv, istället för att sätta sig i baksätet och tjura igen. Det som glädjer mig är att min deltagare mot slutet av dagen faktiskt inser att han kan styra över en hel del i sitt liv och att han faktiskt trivs med att få positiv feedback från sina kunder och kollegor när han gjort ett bra jobb.

Vem gör inte det?

Innan jag sätter mig i taxin för att åka till flygplatsen och så småningom ta mig hem ger han mig ett stort, varmt leende och säger att ”Petra, jag hoppas du inte har uppfattat mig som negativ idag. Jag är i grunden en väldigt positiv människa. När jag tänker efter är jag nog en av de gladare och piggare medarbetarna på det här företaget.” Vad roligt, säger jag glatt och då ser jag fram emot att träffa den glada och positiva du, vid nästa kurstillfälle.

Lättad sätter jag mig i taxin och lutar huvudet tillbaka mot sätet. Förundrad undrar jag vad som hände från morgon till eftermiddag med denne deltagare? Jag vet inte, men kan han, så kan jag. Jag säger bara Beach 2010, here I come!

Trevlig helg!

Petra, Effektivitetskonsult

Vad ska du bli när du blir stor?

​Innan jag börjar berätta om hur chockad jag blev första gången jag skulle effektivisera irländare så måste jag få berätta lite om mig själv och en dröm jag haft. Det är ingen ovanlig dröm, det kanske t o m är en dröm som du själv haft eller förverkligat. Jag har haft turen att växa upp med föräldrar som jobbat utomlands på kraftverksprojekt runtom i världen. De tog mig och mina bröder till platser på jorden där det knappt fanns skola för oss att gå i. Denna mångkulturella bakgrund gör ju onekligen att jag är ganska van vid att resa, möta människor och känna mig hemma i främmande miljöer. Nya, spännande situationer, problem som plötsligt måste lösas, saker som inte fungerar och människor som inte pratar samma språk – det var vardagsmat för mig under uppväxten.

Kanske var det redan där mitt yrkesval började, åtminstone träningen. Du som är utlandssvensk vet att det gäller att packa så effektivt som möjligt, du kan inte ta med dig mycket och du vet ibland inte hur lång tid du ska stanna i ett land. Att flytta ofta, betyder att du måste rensa ofta – ju mindre du bär med dig, ju lättare går det. Hade du frågat mig när jag var liten ”Hej lilla Petra, vad ska du bli när du blir stor?” Så hade du väl svimmat om jag svarat ”Hej på dig själv, jag ska bli effektivitetskonsult!” Det svarade jag inte, jag skulle bli prinsessa och gifta mig med pappa… Jag vet inte om det var min pappa som pratade så varmt om Irland, det kan ha varit farfar också, men så länge jag kan minnas (och det är inte länge vissa dagar 🙂 ) har jag haft en dröm om att få åka dit. Jag köpte allt vad broschyrerna sagt om Irland, det gröna, sköna, vackra. Kullarna, havet som slår längs de stupande klippkanterna, de friska vindarna som biter tag i kinderna. Jag skulle till Irland.

En hjärtinfarkt

Den 29 april, 2009 klev jag av planet från London, där jag hade varit och utbildat tidigare under veckan, och satte min fot på irländsk mark…äntligen. Vad var det som gjorde att jag till sist tagit mig hit? Jo, Tetra Pak i Irland hade hört talas om att deras kollegor i Manchester och London gått vår Professional utbildning och frigjort drygt 8 timmar per person och vecka. Irländarna hade genast bestämt sig för att genomgå samma program. Glad för detta satte jag mig i taxin och skulle få mitt första möte med en äkta irländska, en kraftigt byggd taxichaufför som gick och pratade som en hel karl. Hon hann bara säga tre meningar innan jag förstod att det var hon som bestämde hemma. Hennes stackars make hade nyligen fått en hjärtinfarkt berättade hon och med tanke på finanskrisen (Irland har drabbats hårt) så fick de ju fundera över kostnaderna i familjen… Men, sa hon frankt, en operation kostade 4.000 Euro och en begravning 5.000, så jag behöll gubben. Thank goodness, tänkte jag och njöt av utsikten genom taxifönstret medan min taxichaufför ingående beskrev sin makes operation.

Inte med i matchen

Elva förväntansfulla själar väntade på mig nästa morgon i sitt kontor på sjunde våningen med ljuvlig utsikt över Dublins nejder. Allt var som vanligt, jag gick igenom programmet, lite statistik på hur vi lever och arbetar idag och kom snart in på deltagarnas förväntningar. Det var två Dennis i gruppen och redo med pennan i handen vid whiteboarden, vänder jag mig glatt till den ena Dennis och frågar om hans förväntningar på kursen. Jag ska precis skriva ner allt han säger när jag inser att jag inte begriper ett ord. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva och Dennis pratar obekymrat vidare. Jag försöker snappa upp nå’t ord, nå’t litet, men nej, jag är inte med i matchen. Det här känns ju lite pinsamt och jag vänder mig till gruppen med ett ansträngt leende. ”Eh, jag glömde visst nämna en sak inledningsvis. Jag kommer från Sverige och engelska är inte mitt första språk, så om ni har några som helst problem med att förstå vad jag säger, säg bara till.” Då skrattar den andra Dennis i gruppen högt och ljudligt och vänder sig snabbt till sina kollegor. ”OK, det hon egentligen sa var att ni ska tona ner er irländska rotvälska lite och prata så hon förstår.” Den andra Dennis kom från Kanada… Dennis nummer ett ursäktade sig och började genast prata en fullt begriplig engelska som var lätt att sammanfatta på tavlan. Puh!

Skrattar mer än gärna

Numera har jag lärt mig att hänga med även när de pratar rotvälska, det har blivit några resor till Dublin och jag har t o m stannat kvar över helgen någon gång för att njuta av de vackra kullarna, de fina stränderna och den goda Guinnessen. Irland och irländarna är allt det jag önskade att de skulle vara, de har en helt fantastisk humor och skrattar mer än gärna åt elände (på senaste tiden har det ju varit en del). Finns det en historia att berätta, så finns det en irländare att berätta den. Jag vill rikta ett uppriktigt tack till Tetra Pak som gett mig ett så stort förtroende att jobba vidare med era dotterbolag utomlands. Ni har varit med och uppfyllt min dröm och varje gång jag åker hem till Stockholm så stannar en del av mitt hjärta kvar på Irland.

Sida 48 av 48« Första...102030...4445464748

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask