Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Varför du inte får något gjort på kontoret

Det har varit en härlig vecka. Jag har bland annat haft turen att föreläsa för chefer i hemtjänsten ifrån Sveriges alla hörn. De hade ett öppet sinne och skrattade igenkännande när jag beskrev hur rörig en arbetsvecka kan bli när man försöker vara tillgänglig jämt. Efter min föreläsning kunde jag inte låta bli att stanna kvar en stund och fika med dem. En av cheferna berättade då om hur hon tagit med sig jobbet, som hon inte hunnit göra under arbetstid, hem. Till slut hade hennes man och barn börjat klaga på att hon alltid jobbade hemma på kvällarna. För att undvika klagomål smög hon helt enkelt in på toaletten tillsammans med miniräknaren och lönelistorna och gjorde allt som hon behövde koncentrationstid till. Efter några veckor frågade hennes son en kväll ”Mamma, hur kommer det sig att jag alltid hittar miniräknaren i badrummet nu för tiden?”  Vad svarar man då?

Jason Fried skrev bestsellern ReWork tillsammans med David Heinmeier Hansson och ifrågasatte vår tids arbetskultur. Under en inspirerande och tankeväckande kvart förklarar han varför vi inte får något gjort på kontoret. Även om han generaliserar och är väl utmanande ibland och speciellt på sista punkten, så tror jag vi behöver hans hjälp att ifrågasätta hur vi egentligen jobbar.

[ted id=1014 lang=sv width=560 height=315]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/jason_fried_why_work_doesn_t_happen_at_work.html

Önskar dig en jobbfri helg

Petra Brask

“Facebook and Twitter aren’t the real problems in the office. The real problems are what I like to call the M&Ms, the Managers and the Meetings.”
Jason Fried

 

Humor du?

”Vi har en kollega i kontorslandskapet som hyschar så fort man andas. Det räcker med att jag tänker på att jag vill säga något så får jag ett menande ögonkast.” Kvinnan framför mig sitter med ett stort varmt leende som är så typiskt för henne. Hon har en lång blond hästsvans och är moderiktigt klädd. Bakom henne skymtar jag stora panoramafönster med en utsikt över Stockholmskvällen. Stadens ljus gnistrar och glimmar i det täta novembermörkret. ”Sen har jag en annan kollega som ser ut som att sju svåra år har drabbat henne. Hon släpar sig in genom kontorsentrén på måndagsmorgnarna och suckar ”Jaha, nu är det bara 5 dagar kvar, sen är det helg.” min väninna och fd kollega berättar fascinerat om hur det är att just har fått en anställning efter att ha varit egen företagare i många år.

”Men jag tror jag börjar få lite fart på kollegorna nu. I tisdags såg jag fröken ”sju-svåra-år” klämma på en stor apelsin och jag viftade från andra sidan landskapet och pekade på frukten. Hon tecknade tillbaka och undrade om hon skulle ta med en frukt till mig? Jag skakade frenetiskt på huvudet och pekade på apelsinen hon höll i och visade att hon skulle kasta den till mig. Hon tittade oroligt bort mot ”hysch-kvinnan” men kastade sedan klumpigt apelsinen rakt över landskapet. Nu gällde det bara att fånga den snyggt.”

November känns som en mellanmånad, som en mörk transportsträcka innan advent, lucia och julefrid tar vid. Jag längtar redan efter julbelysningen och funderar allvarligt på att hetsa upp grannarna genom att pynta tidigare än vanligt i år. Ute på företagen möts jag av något utmattade kunder som stretat sig till jobbet och utmanat regn, blåst och kyla. De suckar över det gråa och mörka och fastnar med blicken på något semesterminne som lyser upp när datorns skärmsläckare går på. Några pratar drömmande om julledigheten.

När mörkret lägger sig över Sverige är det extra viktigt att fylla på ditt kul-konto. Vad ger dig energi? Har du någon kollega eller vän som livar upp tillvaron? Är du kanske själv en sådan?

En marknadschef som fick sin uppföljning den här veckan sa lättad ”Bra, att du är här, jag behöver ladda batterierna. Förresten hur lyckas du vara så energisk jämnt? Vad går du på?” Jag tittade förvånat på henne och undrade om hon var ironisk. Men hon såg allvarlig ut.

Jag minns när jag började jobba som effektivitetskonsult på stenåldern (1995). Då var det många ögonbryn som höjdes när jag anlände till effektivitetsföretaget i Stockholm. ”Lantlollan” från Kalmar, 25 år ung med sönderpermanentat hår och en omåttlig positivism. En del av mina kollegor trodde att jag var djupt religiös. ”Så glad och energisk kan man ju inte vara, henne kan vi inte släppa ut till kun­derna”. En av delägarna utnämnde sig till min mentor och bokade tid för klippning och styling. ”Tagga ner fröken lycklig!”.

Men jag är varken djupt religiös eller född glad. Däremot är jag begåvad med en fantastisk uppsättning vänner. När min energi dippar, är det dem jag ringer. Och de ställer upp mangrant. Som tur är har jag många, så jag kan slita ut dem en i taget.

När hälsotidningarna rekommenderar oss att stärka upp immunförsvaret med extra c-vitaminer för att klara den mörka hösten, ringer jag istället mina gamla barndomsvänner. Förra veckan lunchade jag med en vän från grundskolan, som jag inte träffat på mycket länge. Hon är nyss hemflyttad till Sverige efter att ha bott på Sri Lanka i 22 år. Jag tittade fascinerat på henne och konstaterade att hon såg likadan ut som när vi gick i femman. Hon hävdade att jag också gjorde det, och då har hon snälla ögon. Hennes svenska hade en charmig brytning när hon berättade om hur fantastiskt det är att få komma hem till Sverige. Jag tittade ut i det november-grå och bad henne upprepa vad som är så fantastiskt med Sverige nu igen. Vi skiljdes åt med stora leenden.

I tisdags kväll åt jag middag med en f d kollega och tillika granne, som förgyllt min tillvaro med så oerhört många skratt. Vi träffades första gången när vi båda var mindre lyckligt gifta och delade sorger och skratt i varandras kök. Hon utbildade sig till coach och vi gjorde en del uppdrag tillsammans. Hon hade en osviklig förmåga att hitta på bus ute hus kunderna. Jag minns hur vi var inne på ett ganska strikt bankkontor i Stockholms innerstad och försökte få en högst motsträvig deltagare att rensa upp på sitt kontor. Bankdirektören hade sagt att om vi lyckades med honom, kunde de tänka sig att göra en utbildning för resten av företaget.

Jag kände att loppet var kört när mannen satt med armarna i kors i det kaos-artade kontorsrummet. Hakan var djärvt utskjuten och hela kroppen var spänd i protest när han sa ”Det här kommer ni aldrig att lyckas med.” Den utmaningen var som att hälla bensin på en eld för min kollega. Det glittrade till i hennes ögon och så hör jag henne säga ”Ska vi slå vad?” Om vad då? Säger han rappt. ”Om du rensar upp här inne i eftermiddag, så kommer Petra och jag att dansa på ditt skrivbord imorgon.” Ett djävulsleende smög sig in i mannens ansikte och han lutade sig nöjt tillbaka och började lojt skissa på ett kontrakt som min kollega och jag skulle skriva under, för att hålla oss till vårt löfte.” Chockad men tyst blängde jag på min kollega och skakade menande på huvudet. Mina ögon talade om för henne att hon inte var klok. Hon bara ryckte på axlarna och skrattade. Jag måttade deltagarens skrivbord med blicken och försökte föreställa mig dansandes på det. Skulle det ens hålla? Det här var visserligen åtskilliga kilo sedan, men ändå?

”Nästa fredag ska vi ha Frossarfredag. Alla tar med sig sitt favorit-bakverk och så smakar vi av varandra.” Jag ser förmodligen ut som en fågelholk efter att ha hört historier om apelsin-kastning i landskapet, matlådor som bytts ut i hemlighet och nu frossarfredag. Det är ingen hejd på busen som min väninna infört i det kommunala kontorsliv hon nu påbörjat. Jag minns att när hennes nya chef ringde för att fråga mig om jag trodde hon var lämplig för att arbeta hos dem, då var mitt spontana svar: ”Jag är avundsjuk på er, ni kommer få så kul!” Och jag kan inte låta bli att tänka på när vi shejkade loss till ABBAs Dancing Queen på ett av bankens anrika kontorsbord, som otroligt nog höll. Trots att ryktet nådde bankdirektören så fick vi förtroendet att jobba vidare med resten av bankens personal. Kanske just därför?

För dig handlar kanske hösten om att passa på att kura skymning med en kopp té och en god bok. Du kanske njuter av att slippa krav på käcka grillkvällar och besök hos moster Agda. Tids nog kommer julen med julklappar, besök och stök. Nu är tiden när ingen är förvånad eller upprörd över att du kurar ihop dig inomhus och du tänker njuta av varje minut. Mörkret kanske är din bästa vän.

Oavsett vad som fyller på dig med energi i höstens mörka så önskar jag dig en skön helg!

Petra Brask

”Vänner är änglar som lyfter dig, när dina egna vingar har glömt bort hur man flyger.”

Utvald eller bortvald?

”Jag blev inte vald, det kändes som att de andra inte ens la märke till mig.” tårarna blandas med mascara och bildar ett ojämnt randigt mönster i det unga ansiktet. Huvudet är nedböjt och ansiktet göms under tjocka blonda slingor.  ”När de sedan sa att nu har alla blivit invalda och fått en roll, så påpekade jag att så var det inte alls. Då tittade hela gruppen förvånat upp, som om de inte insett att jag var där. Sedan sa någon att jag kunde få vara suppleant till revisorssuppleanten. Jag skruvade på mig och visste inte vad jag skulle svara. Så då bestämdes det, så där utan vidare. Jag var stum. Jag blev suppleantens suppleant! Fattar du?” Tårarna letar sig hela vägen över ansiktet och droppar från kinderna ner på den stickade tröjan. Den ser varm och skön ut men kanske lite för stor på den späda kroppen.

Det har varit val i USA. Jag har funderat på om det kan vara någon i världen som har missat det? Det var spännande in i det sista och jag andades lättad ut när jag slog på morgonnyheterna och konstaterade att Obama vann. Det känns som att det är bra för USA. Och bra för världen. Det känns säkert väldigt bra för Obama också. Men hur är det att inte bli vald? Att t o m bli bortvald?

Det är en mänsklig grundrädsla, att hamna utanför gruppen, att bli ignorerad, förödmjukad eller bortstött. Vi är beredda att gå bra långt för att slippa uppleva den skräck det innebär att känna oss bortvalda. Vi springer hellre och ställer oss utanför frivilligt och av egen kraft, än att bli utesluten av gruppen.

Jag kan fortfarande minnas hur det var på gymnastiklektionerna i skolan. Dofterna från omklädningsrummet på 70-talet när vi klädde om till korta nylonshorts och tog på oss de vita sockiplasten. Jag visste precis rankingen bland mina klasskompisar. Vem som skulle bli vald först när vi skulle välja lag. Rädslan för att bli kvar sist. Jag minns också de som sa; ”Jag kan inte vara med på gymnastiken idag för jag är sjuk.” Och ibland var det säkert p g a en elak bacill, men ibland tror jag att det var av en rädsla för att bli vald sist.

Hur är det på din arbetsplats? Känner du att du tillhör? Har du behov av det?

En medarbetare betraktas som en medlem av en arbetsgrupp om hans eller hennes bidrag till gruppens arbete har en inverkan av någon betydelse på gruppens arbetsresultat.

Ibland vill vi vara med och höra till oerhört mycket, andra gånger föredrar vi att vara ensamma. Vi är olika när det gäller hur mycket och på vilket sätt vi vill inkludera andra och bli inkluderade av andra. Att ha kontakt och inkludera andra människor kan betyda ögonkontakt, samtal, möten, en klapp på axeln, täta samtal eller ett telefonsamtal.

När jag väntade på min dotter utanför musikskolan i måndags trummade jag otåligt på bilens ratt och tittade efter eleverna som strömmade ut med sina fioler på ryggen. Till sist kunde jag urskilja henne trots att det redan hunnit bli mörkt ute. Hon vinkade och gick mot min bil, samtidigt som en mamma i bilen mittemot hastigt skuttade ut och ropade HEJ! till min dotter. Mamman öppnade menande bagageluckan för fiolen och vinkade igen och sa Hej, heeej! Som ett stort fan av vardagshumor satt jag kvar med ett brett leende och såg hur min dotter gick förbi den snopna mamman och istället hoppade in i min bil. Då först insåg hon att hon försökt vifta till sig fel barn. Med ett avväpnande skratt vinkade hon till oss båda och fick syn på sin egen dotter. Jag hörde tonåringsmumlet ”Men mamma, vad du är pinsam!” I mörkret är alla katter grå… Men döttrar?

Jag vände mig skrattande mot min efterlängtade unge och skulle precis krama om henne när jag såg att hon, som nyss varit så glad när hon gått med kompisarna, nu fullständigt hade brutit ihop. Det var som att gå från strålande solsken till orkanen Sandy på en millisekund.

Men lilla älskling, vad har hänt? Sa jag bekymrat. Och då kom den. Historien om hur fiolorkestern skulle bli en förening för att de ska åka på musikläger och hur hon känt sig totalt ignorerad. ”Jag ville ju få en roll som betydde något. Kanske inte ordförande eller sekreterare, det verkar så jobbigt, men någon riktig roll. Nu blev jag suppleantens supp. Det är inte ens en riktig roll!”

När vi kom hem slängde hon sig om halsen på sin bonuspappa och snyftade ur sig samma historia igen men med fler detaljer. Vi turades om att trösta och prata om vikten av att känna att vi tillhör, känna att vi blir valda och inte bortvalda. Men också om vikten av att ha en inneboende känsla av att vara utvald, speciell, älskad och del i ett sammanhang oavsett om man blir invald i styrelsen eller inte.

När vi låg och mös på sängkanten vid läggdags, berättade hon om discogruppen på skolan där hon är ordförande och att det är skitjobbigt att få alla att lyssna. På senaste mötet pratade kompisarna i mun på varandra, någon fingrade på datorn, andra fipplade på mobilen, en kompis visade en bild på en häftig högtalare och sa samtidigt; ”prata på du” till den som hade ordet. Min dotter suckade och sa att det är säkert så här för att vi är unga och så barnsliga. Jag fnissade och sa att så här går det till på vuxnas arbetsplatser också, precis så här faktiskt.

Vi sa god natt och jag stod kvar en lång stund i dörröppningen och tittade på henne när hon vände sig om för att sova. Tänk vilken tur jag har som får tillhöra det här teamet. Jag är så glad för att hon väljer att öppna sig för mig.

Önskar dig en tacksam helg med ditt team

Petra Brask

”En kommitté är en skara ovilliga, utvalda av en skara olämpliga, i syfte att besluta något onödigt.”
Richard Harkness (1907-1977)

Styrkan i sårbarhet

Ja, du läste rätt. Sårbarhet och styrka. Kanske inte den första kopplingen vi automatiskt gör i hjärnan? Jag tror snarare att vi automatiskt tänker att sårbarhet är förknippat med svaghet. Det är i alla fall så många känner inför att visa sig sårbara. Men tänk om det är en myt?

Tänk på någon som du tycker har gjort något svårt; t ex gått igenom en svår sjukdom, en stor sorg, erkänt ett stort misstag eller delat med sig av en kris. Vad tänker du om den personen då?
Modig? Det krävs ett oerhört mod och en styrka för att visa sig sårbar.

Brené Brown är forskaren som studerar mänsklig samhörighet. Hon vet vad som händer när din chef säger 37 bra saker om dig och så en sak som du kan ”utveckla”. Hon vet varför du fastnar på det du ska ”utveckla” och inte kan ta till dig de där 37 bra sakerna. I ett klokt och roligt föredrag på TEDxHouston, delar hon med sig av sin forskning, som gett henne ett personligt mål att förstå sig själv och vad som händer när vi hamnar i en grupp med andra människor. Hon berättar vad de har gemensamt – de helhjärtade människor, som har modet att vara ofullkomliga och stå för det. Hon förklarar också varför vi dövar våra känslor och t ex dricker mer öl och äter fler muffins när vi är olyckliga.

På 20 minuter ger hon dig en ordentlig tankeställare som höjer kvaliteten på ditt liv och ger dig förståelse för hur sårbar och stark du är.

[ted id=1042 lang=sv width=560 height=315]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/brene_brown_on_vulnerability.html

Önskar dig en mänsklig helg med dina nära och kära

Petra Brask

”Jag förlorade striden över min sårbarhet och vann tillbaka mitt liv.”
Brené Brown

Rädd att du är en bluff?

”Kommer du in på mig som person också, under den här utbildningen? För i så fall vill jag lära mig att ta mer plats. Eller ja, att våga säga det jag egentligen tänker. Jag har tappat räkningen på alla möten där jag tänker alla smarta saker som andra vågar uttrycka. Varför sa inte jag det först?” Jag sitter tyst och lyssnar noga på kvinnan som sitter på sin kontorsstol framför mig. I hennes arbetsrum finns högar med bevis på hennes kompetens. Skåp, hyllor och lådor hotar att svämma över av pärmar och papper från hennes långa tid på företaget. På väggarna hänger diplom och intyg tillsammans med flera bilder av hennes tre barn i olika åldrar.

Den kompetenta kvinnan hämtar andan och fortsätter. ”Och så har jag ständigt dåligt samvete över att kalendern bara rymmer en massa måsten. Det känns som att jag inte hinner njuta av mina barn. Alla tror säkert att jag är en bra mamma, men ibland undrar jag om jag är en bluff hemma också? Alla andra föräldrar hämtar sina barn tidigt på dagis och fritids. De sitter där på alla barnens aktiviteter som att det är det bästa som finns att se ungarna spela fotboll, handboll och simma. Jag sitter bara där och känner att jag har så himla mycket annat jag borde göra. Och så får jag dåligt samvete för att jag tänker så.” Jag tittar ingående på den skuldtyngda trebarnsmamman och säger lugnt ”Ja, du är helt klart den enda föräldern i världen som tänker så.” Håret fladdrar till när hon hastigt svänger på huvudet och tittar misstroget på mig.

Att vara rädd för hur andra uppfattar dig är normalt. Men tänk dig att aldrig kunna skaka av dig den där känslan av att du inte alls är den andra uppfattar dig som? Att tro att just du blev befordrad, inte berodde på att du är bättre, utan på att din chef helt enkelt var för snäll eller dum nog att befordra just dig? Jag kan absolut känna igen mig i att jag ibland slår knut på mig själv för att ge barnen ett bra liv. Jag skjutsar dem till aktiviteter och lagar deras favoritmat men kan ändå känna att jag inte duger som förälder. Nog finns det väl något mer jag borde göra för att få titeln ”MVG-mamma”?

Det är ofta jag coachar ledare som på ett eller annat sätt uttrycker ”Om alla bara visste att jag egentligen inte vet vad jag håller på med…”

Rädslan att vara en bluff är vanligare än vi tror. Människor som har hur mycket bevis som helst på att de verkligen är kompetenta och framgångsrika, sitter hemma på kammaren och stirrar på sina diplom och känner att ”Jamen, det var ju bara tur, eller för att jag hade de rätta kontakterna, eller för att jag är så envis och tvingade igenom det här.

För en del är blufftänkandet milt och uppkommer sällan, för andra är det intensivt och ständigt. För vissa försvinner det med erfarenhet för andra försvinner det aldrig.

Vad menas med att känna sig som en bluff? Jamen, inget konstigt egentligen. Jag tror faktiskt att hela succén med TV-serien Solsidan bygger på igenkänning som har med bluff-tänkandet att göra. När Fredde och Mickan kämpar förtvivlat för att toppa Saltsjöbadens societetstege. De vill berättiga sin plats med de senaste prylarna och märkeskläderna och snubblar över lögner för att hålla fasaden uppe.

Blufftänkande är när du känner att du är på en plats eller på en position som du faktiskt inte förtjänar. Du känner att du lurar andra och att en dag kommer de att avslöja dig. Det är ungefär samma känsla som om du lyckats bli medlem i en exklusiv klubb där du egentligen inte hör hemma. Och eftersom du inte hör hemma på klubben, så måste du se upp med hur du beter dig och behärska dig själv så att du inte drar någon onödig uppmärksamhet till dig själv. Uppmärksamhet kan leda till att du blir ”avslöjad”.

Det intressanta är egentligen inte hur det uppstår, utan vad det gör med oss. Utöver att detta är begränsande, så tar det väldigt mycket tid och energi.

Bluffmakeri – en känsla som förminskar vad vi egentligen är. Som gör att vi inte känner glädje och stolthet över vad vi åstadkommer.

Varje år vid välkomsttalet till alla antagna på Stanfords universitet i USA brukar man be studenterna att räcka upp handen om de anser att det måste ha blivit något fel hos antagningsnämnden och att de egentligen inte förtjänar sin plats på det prestigefyllda universitetet. 70% räcker upp handen. Endast 30% anser sig vara värda sin plats.

Vad är det värsta som kan hända då? Låt säga att vi blir ”avslöjade”. Vi släpper garden och visar att vi är mänskliga, att vi kan misslyckas eller ännu värre t o m lyckas (Hur höga ska inte kraven på mig själv bli då? Och hur ska vännerna hantera min framgång?) Ja, tittar vi in i hjärnan och de rädslor som aktiveras så handlar det oftast om rädslan för att bli övergiven. Vi tror att vännerna ska lämna oss eller anklaga oss om vi visar oss sårbara. Vilket i sig är rätt orealistiskt. För vi är sårbara. Vi är mänskliga. Och vägen till att må bra och vara lycklig handlar om att våga öppna sig och visa sin sårbarhet. Men det förutsätter mod, för det är otroligt läskigt. Så läskigt att vi hellre dövar våra känslor på alla sätt vi kan. Vi springer fort, bokar in varenda timme, snaskar godis och sitter där på läktaren när barnen gör alla sina aktiviteter och undrar hur det kommer sig att ALLA andra är så lyckade. Tänk om de sitter och tänker likadant?

Önskar dig en autentisk helg med dina nära och kära

Petra Brask

 

”Det gäller att ha mod att vara den jag är och inte tappa modet för att jag är den jag är.”
Torvald Gahlin (1910-2006)

Sida 28 av 49« Första...1020...2627282930...40...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask