Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Har du ett draåthelvete-konto?

creative-process”Jag vill inte trampa någon på tårna, men jag har lyssnat på några av er här idag och ärligt talat så undrar jag om ni ens själva tror på det ni säger?” Klockan är fyra på eftermiddagen och jag sitter på Microsofts nya aktivitetsbaserade kontor. De har vunnit priset för Sveriges bästa arbetsplats tre år i rad och dagen till ära har de även vunnit priset för Sveriges snyggaste arbetsplats. Några ur personalen skämtar och säger att det måste handla om att medarbetarna ser så snygga ut. Med tanke på att en av dem håller sin presentation i en röd åtsmitande cocktailklänning, så funderar jag på om det kanske är deras ambition? Men nu flyttas istället min fokus till mannen som står längst fram i en enkel vit skjorta och jeans och ställer en självklar fråga som känns som ett knytnävslag i magen.

Det blev en vecka med hackande motor. I min kalender stod allt inbokat så snyggt och prydligt, enligt planeringskonstens alla regler. Problemet var bara att kroppen inte hängde med. Någonstans hade jag plockat upp någon bakterie som nu gjorde sig gällande. Med några ombokningar och underbart förstående deltagare lyckades jag snabbt skapa möjlighet till vila och återhämtning. Kanske var det därför jag piggnade till så snabbt och lyckades ta mig iväg till den långa seminariedagen på Microsoft där de presenterade sitt nya sätt att arbeta i en aktivitetsbaserad miljö. Det Nya Arbetslivet – DNA – är ett koncept som ursprungligen kommer från Holland.

Man kan ju undra om det var två pårökta holländare som tillsammans kom på idén.
”Du, vi river väggarna på kontoret och kastar ut alla möbler.”
– Haha, skitbra idé!
”Ingen får ha en egen arbetsplats utan alla får hänga överallt liksom. Och så bygger vi upp en kafémiljö med gratis coca-cola till alla.
– Mm, ja, och gratis kakor också. Men du var ska man ha sina grejor då? Alla papper och pärmar och skit?
”Äsch, vi kan ha skåp, som man har i plugget. Och vi ska inte ha några papper och pärmar, vi är ju ett teknikföretag.”
– Ja, jo, det är ju klart.
”Och sen har vi rum där vi har ett coolt bord och kastar in ett gäng pilatesbollar istället för stolar.”
– Fan, du är helt crazy!
”Och pingisbord och hög musik. Den som kommer dit först får välja musik.”
– Nej, men va fan, våra kollegor har så dålig musiksmak. Vi måste ha nåt rum där det är tyst också, nåt bibliotek eller så. Så får man välja det man känner för.

När Microsoft skulle introducera det nya kontoret med en öppen miljö och med valfrihet att sätta sig vart man ville, så räknade de med motstånd. Det skulle innebära en beteendeförändring för personalen, en ny kultur, ett nytt sätt att jobba.

I den gamla kontorsmiljön hade de räknat ut att 75% av skrivborden inte nyttjades samt att konferensrummen alltid var fullbokade. Man jobbade hemma om man behövde koncentrera sig och ville man vara kreativ så hyrde man hellre en plats på stan. Det innebar att Microsoft Sverige betalade för 11.600 kvadratmeter yta där väldigt lite kom till användning.

Tekniken har idag gett oss möjligheter till switching – att styra själv när och var du jobbar. Arbete är inte längre en plats du går till, utan det är något du gör.  Kontoret med ditt skrivbord har flyttat in i telefonen, i din surfplatta eller i en bärbar dator. Trots det är många kontor fortfarande utformade som att vi var tvungna att sitta fast i väggen. Långa, dammiga rader av skrivbord trängs i olika konstellationer tillsammans med några trötta yuccapalmer. Hur inspirerad är du att åka till ett sånt kontor på morgonen? Är du en av dem som säger till ungarna på lördagen. ”Vet ni vad vi gör! Vi åker till pappas kontor, så ska jag visa hur vi har det där!” Och ungarna tittar på dig som om du var klar för dårhuset. ”Bra förslag farsan, men nu ska du nog gå och vila lite.”

Microsofts förändringsledare Heléne Lidström jämför människor med majskorn. ”Vårt jobb var att få alla majskorn att poppa. Ni har säkert själva försökt poppa popcorn och insett att efter tre minuter i micron så är det ändå alltid några stycken som inte har poppat klart. Stoppar man in dem igen så bränns de bara.” Hmm… Heléne låter inte som att hon kommer från Småland? Har hon verkligen provat att stoppa in de sista majskornen i micron igen?!  Själv tycker jag att de är rätt goda som de är och brukar knapra på dem in i det sista.

När du ska göra en förändring kan du dela in människor i 20-60-20. 20% som poppar snabbt ”Kul idé! Vad bra, nu kör vi!” Sen har vi 60% som lydigt poppar enligt utsatt tid och säger att ”Ja, ja, det blir nog bra.” Men sen finns de alltid de där 20% som inte vill poppa oavsett hur mycket tid du ger dem. ”Eh, hur tänkte ni nu? Det där kommer aldrig att gå!” Och vid första utmaningen som dyker upp så säger de olycksbådande ”Vad var det jag sa?” istället för att bli kreativa och lösningsfokuserade. Det är människor som sätter sig i baksätet och utbrister ”Hur ska ni fixa det här nu då? Lycka till.” Den här gruppen har alltid väldigt rationella skäl till varför det inte kommer fungera. ”Vår avdelning är unik.”

Microsoft med Heléne i spetsen valde att göra dem ansvariga. De valde att sätta dem i förarsätet. Med en övertygande tydlighet förklarade de att ”Vi kommer att göra det här. Vi vet att det kommer att fungera och att det till och med har varit stor framgång i andra länder. Vi som ledare stöttar er. Men det är ert ansvar att som avdelning säkerställa att det går bra.” Sedan utvärderade vi och då var vi lyhörda. Men när de fått ansvaret, tilliten och delaktigheten så kan vi konstatera så här ett år senare att det gick bra.

”Det gick riktigt bra.” fortsätter Anne-Marie Andric som är HR-direktör på Microsoft och menar att nu vill de anställdas barn komma till kontoret på helgerna, för det är så coolt där. ”Och idag har vi då vunnit pris för Sveriges snyggaste arbetsplats. Ni må tro att jag är stolt att vara HR-chef här.” avslutar Anne-Marie. Sedan får hon något varmt i rösten när hon presenterar den sista föreläsaren för dagen. ”Han är numera en vän till mig och jag äääälskar honom och snart kommer ni alla att förstå varför. Han är en fantaaaaastisk människa! Det är en glääääädje att presentera Leo Razzak!”

Leo kommer fram och försvinner i en stor omfamning av den svartklädda HR-direktören. ”Fan, vad du är jobbig.” säger Leo till henne och ler stort. ”Hur har du tänkt att jag ska leva upp till det här?” Han vänder sig ut till oss i publiken. ”Jag ser att ni alla sitter med den senaste tekniken och jag har sett många powerpoints idag. Men min bästa vän är det här gamla hederliga blädderblocket.” Han drar fram ett blädderblocksställ som motvilligt flyttar sig på gnisslande hjul. Leo omfamnar det som att det var hans gamla mormor. ”Den här sviker mig aldrig.”

Jag har lyssnat på Leo tidigare, men blir ändå lika fascinerad. ”Ni svenskar tror att alla som talar med brytning, tänker med brytning också.” Hans budskap om vikten av mångfald är som ett slag i magen. Men han levererar det med mycket värme och humor när han berättar om sin numera avlidne vän, Anders Carlberg, som grundade Fryshuset i Stockholm. ”På Fryshuset gav Anders oss ungdomar möjlighet att göra det vi tycker om som att spela musik, basket, se på film, istället för att hänga på stan och tävla i att vara bäst på att vara sämst.  Anders hade många idéer. En del var så bra och så före sin tid och ingen trodde på dem. Men då tog Anders fram sitt stora draåthelvete-konto och så genomförde han dem i alla fall.”

”Det brinner för lite på för många ställen.” fortsätter Leo och menar att kris, kaos och nöd skapar nya innovationer. ”Men du måste tro på din idé för om du inte tror på den, vem ska då tro på den?”

Jag vet inte om Microsoft har ett draåthelvete-konto men jag vet i alla fall att de har ett draåthelvete-bra-kontor. Tack alla kunder, kollegor och Leo för en fantastisk vecka. På söndag är det första advent. Låt oss tända ett ljus för något vi tror på.

Önskar dig en innovativ helg

Petra Brask


”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Anders Carlberg

Är du en stark förebild?

Rita Pierson var lärare i 40 år. Hon hörde en kollega säga ”De betalar mig inte för att tycka om barnen.” Hennes svar var: ”Barn lär sig inte av människor de inte tycker om.” Hon har sett utbildningsreformer som varit både rutiga och randiga. Några av reformerna har t o m varit bra. Hon vet varför vissa barn inte lär sig i skolan. Hon säger att vi alla vet varför. Men en av de saker vi aldrig diskuterar är värdet och vikten av gemenskap och relationer.

Jag vill rikta ett stort tack till alla läsare för allt engagemang kring skolfrågan som jag väckte i förra veckans blogg. Alla kloka kommentarer och många besökare på bloggen visar att det är en debatt som behövs. Med anledning av förra veckans tema, vill jag dela med mig av Rita Piersons insikter under sina år som lärare. Rita refererar till min guru inom time management, Stephen Covey. Tänk om det behövs mer time management i skolan?

[ted id=1728 lang=sv]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/rita_pierson_every_kid_needs_a_champion.html

Att undervisa och lära ska skapa glädje. Kan du minnas en riktigt bra lärare som du haft under skoltiden? Vad utmärkte just den läraren? Kan du minnas någon annan vuxen som varit en stark förebild för dig? Har du förebilder även som vuxen?

Jag tror att vi alla behöver en stark förebild, såväl vuxna som barn. Du känner säkert igen det även på din arbetsplats, hur en förebild kan lyfta en hel grupp. När jag coachar mina deltagare pratar de ofta om riktigt bra chefer och ledare de mött. De som har en riktigt bra chef värderar det högt och blir ofta kvar längre på sin arbetsplats av just den anledningen. Rita Pierson lämnade jordelivet i juni i år, och jag tror att många minns henne med värme och som en ledare som gjorde skillnad.

Tänk om alla barn hade en stark förebild, en vuxen som aldrig ger upp om dem och som insisterar på att de ska göra sitt bästa.  Tänk att få vara någons förebild.

Önskar dig en mänsklig helg

Petra Brask

“While you won’t like all your students, the key is they can never, ever know it.”
Rita Pierson

Gränslös undervisning?

respektDen ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en dag vardera i skolan för att kolla in läget och se vad barnen gör där om dagarna. I måndags var det dags för mig. Min son har gått från mellanstadiet och femte klass till högstadiebyggnaden och sjätte klass. Han och hans 29 klasskompisar har gått från en gudomligt kompetent lärare som har haft helhetskoll och ringt oss föräldrar så fort något har behövt styras upp det minsta. Till sjätte klass med två nya mentorer som träffar dem sporadiskt. De har skåp och byter klassrum, lika ofta som Madonna byter kläder. Med tonårshjärnor som det borde stå ”under ombyggnad” i pannan på ska de nu gå igenom en omställning som heter duga. Om jag säger så här. Det har gått sådär.

Undrar om han har sett fram emot att gå till jobbet? Han har kollegor i branschen som kommer till skolan med en klump i magen. Bildläraren berättar att han fick tinnitus efter bara några år inom läraryrket. Jag lider med mannen längst fram. En stökig grupp är en utmaning för vem som helst, men trettio tonåringar som har attityder som om de var barn till rockgruppen KIZZ är tufft. Paris Hilton har en närmast blyg framtoning om jag jämför med några av ungdomarna i klassen. Jag sitter stum och undrar vad som hänt i Sverige? Det är upp och ner. Lärarna försöker fostra på dagarna och föräldrarna försöker undervisa på kvällarna. När abdikerade en hel generation föräldrar från rollen att fostra sina barn?

Föreställ dig 30 tonåringar som inte sitter still, driver runt i klassrummet, plötsligt far ut genom dörren för att prata med några killar utanför, spelar spel på mobilerna och statusuppdaterar, skriker rakt ut över klassrummet, avbryter varandra konstant. Snackar om helgen, om det senaste YouTube-klippet, om hur dåligt skolmaten smakar.  Och allt under lektionstid. Att det sitter en förälder i klassrummet gör dem inte det minsta generade och vid vissa tillfällen överväger jag att åka hem och hämta hörselskydd.

När blev det OK att bete så respektlöst? Utan regler för mobiltelefoner, utan respekt för starttider, utan att ens ha med sig läroböcker till lektionerna?

När jag tar upp det med andra föräldrar fastnar det i en diskussion om huruvida barnen ska få ha mobil på under lektionstid eller inte. INTE förstås. Hallå?! Forskning visar att det sker en dopaminutsöndring i kroppen varje gång du får en statusuppdatering på mobilen. Det blir en kick, en drog. Mobilen är som en snuttetrasa, en tröstnapp, så fort läraren säger något som verkar det minsta tråkigt. Det är inte så lätt att tävla i uppmärksamhet, när du tävlar mot 500 likes på Facebook. Inte ens vuxna klarar att stå emot pressen, det är tydligt när vi går igenom möteseffektivitet ute på arbetsplatserna. Det första som brukar komma upp är hur trötta ”alla” är på att ”alla andra” sitter med mobilerna under mötet. Hemma i soffan får du tävla om din partners uppmärksamhet mot jobbmejlandet med de spännande kollegorna och projekten.

Vad fint, då förstår vi ju var ungarna har fått beteendet ifrån. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

”Lägg mobilen i korgen och sätt den på katedern.” Jag ser hur några huvuden vänds mot mig i förtvivlan, när några elever smyger sig fram till katedern och hämtar tillbaka sina telefoner så fort läraren vänder ryggen till. Sedan är cirkusen igång igen. Ljudvolymen stegras till outhärdliga nivåer. Jag tittar på min son. Han slår ut med händerna och höjer ögonbrynen ”Vad var det jag sa?” mimar han tyst till mig. Jag börjar förstå varför kvällarna är fulla med läxor. Inga utav barnen klarar att koncentrera sig i det här oljudet. Jag har lovat min son att inte säga något, bara observera, idag. Men vänta bara… Någon måste sätta ner foten. En dag. Och inte bara i det här klassrummet. Inte bara på den här skolan.

Har Sverige blivit ett gulligull-land vars mjuka rosa brist på uppfostran har lett till att vi skapat en generation snorungar?

Ja, det menar i alla fall psykiatrikern David Eberhard i sin bok ”Hur barnen tog makten.” En debatterande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland. David påpekar att ordet uppfostran nästan kommit att bli ett skällsord. Barnen ska inte indoktrineras, utan man ska möta barnen på barnens villkor. Experter av olika slag påtalar för oss hur vi ska göra för att ta hand om våra barn. Det gemensamma för dessa experter är att de varnar för allt möjligt.

Då vill jag passa på att varna för den fruktansvärda arbetsmiljö som både barn och lärare vistas i under dagtid. Barnen klagar på huvudvärk och har flera stressymptom p g a den tråkiga attityderna och den hätska stämningen. När jag tar upp ämnet med bekanta som jobbar i skolan som lärare kan de bara bekräfta att de inte får något som helst stöd ifrån föräldrarna. ”De har inte tid. De verkar ha fullt upp med sina karriärer, jobb, skilsmässor, nya relationer, träning för maraton eller triathlon. De tycker att när barnen går på högstadiet, så är de så pass självständiga att de klarar sig i princip själva. Och det finns ju läxhjälp på skolan.” funny-school-

I tidningarna kan vi läsa att betygen i våra kärnämnen sjunker. Om lärarna ska ägna halva lektioner åt att be eleverna hålla tyst för att överhuvud taget kunna lära ut något, så är det inte konstigt.

Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?

Önskar dig en vaken helg

Petra Brask

”Den som vill ha rosen måste respektera taggen.”
Persiskt ordspråk

Fler inlägg i debatten om bristerna i vår skola: ”Svenska elever allt sämre”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5718952

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svenska-elever-allt-samre via @svtnyheter

 

Sitter du mer än du sover?

sleep meetingDet du gör just nu håller på att ta kål på dig. I alla fall om du sitter ner och läser den här bloggen. Nuförtiden sitter vi i genomsnitt 9,4 timmar per dag, betydligt mer än vi sover, vilket är ca 7,7 timmar om dygnet. Är du dessutom en av dem som sitter och sover, så är det dags att se upp med hälsan.

Men hur ska vi hinna röra på oss när vi samtidigt ska vara med på så mycket annat som vanligast görs sittandes på ändan; möten på jobbet, tid vid datorn och paddan, tid i bilen etc. Det finns forskare som vill gå så långt som att säga att sittandet har blivit vår generations rökning. Tänk om ett problem plus ett annat problem är lika med lösningen?

Nilofer Merchant har skrivit böcker och gjort karriär på HP, Apple och Symantec bland annat. På fem minuter löser hon problemet med för mycket sittande.

[ted id=1726 lang=sv]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/nilofer_merchant_got_a_meeting_take_a_walk.html

Önskar dig en ändlös helg

Petra Brask

“You’ll be surprised at how fresh air drives fresh thinking.”
Nilofer Merchant

Trött på att ”tänka utanför boxen”?

man-in-a-box”Jag hatar det där uttrycket!  ”Vi måste tänka utanför boxen!” Om min chef säger det en gång till så kommer jag att spy.” Kvinnan framför mig ser faktiskt lätt illamående ut och jag tvivlar inte på att hon vid nästa möte kommer gå upp i atomer om hennes chef drar igång med samma gamla klyschor. Hon drar ett djupt andetag och handen darrar så att kaffet nästan skvimpar över kanten när hon sätter ner muggen med företagets prydliga logo på. ”Kan någon leta upp den som hittade på denna ”utanför boxen-plåga” och se till att lämpligt straff utdelas? När man ändå är igång borde man straffa alla som hittar på klyschor. ”Högt i tak, Sätta sig i förarsätet, walk the talk.” Snälla, kom med något nytt!”

Den här veckan vilade trots allt en något lugnare stämning ute på arbetsplatserna hos mina deltagare. Höstlovet gjorde sig påmint och jag såg hur mina deltagares inboxar var fyllda med out-of-office meddelanden. På fikarasterna suckades det när man scrollade upp och ner bland sina Facebook-vänners semesteruppdateringar. ”30 grader i solen, vin på balkongen, Cypern visar sig från sin bästa sida.”

”Ja, ja, mula in det bara.” muttrade en medelålders man med en skogsgrön kavaj medan vi åt korv Stroganoff till lunch. ”Och om sanningen ska fram så är det väl inte bara Cypern som visar sig från sin bästa sida på Facebook. Det är ingen som skriver att rummet var skitigt, att sonen slog i tån i poolkanten och att hans syster fick psykbryt när hon skulle gå och lägga sig.” Mannens kollegor skrattar lättade. Vad skönt. Vem vill vara på Cypern? Nej, vi har tur som får jobba i lugn och ro den här veckan.

Det är först när lunchen nästan är över och vi avslutar med kaffe, som en av kvinnorna i gruppen eldar upp sig ordentligt. Den något loja semesterstämningen får ett abrupt slut när hon börjar uttrycka sin ilska över chefens klyschor. ”Han säger att vi ska ”fixa säljet” och ”borra djupare i frågan” och för att göra det måste vi ”äga kunden” och ”tänka utanför boxen” så att vi kan ”closa dealen”. Men allvarligt, Petra, du som undervisar i möteseffektivitet. Skulle inte mötena gå dubbelt så fort om man tog bort alla upprepningar av gamla klyschor? De gör ju bara så att det känns som att vi har haft samma möte alltför många gånger. Hur ska vi kunna vara kreativa och komma på nya idéer då?”

Hur många gånger har du själv använt klyschor den senaste veckan? Kan det påverka nytänkandet och locka oss in i samma tanke som vi hade igår? Varför heter det klyschor?

Klyscha är slang och kommer från franskans clicher; att avtrycka eller avbilda i en formbar massa. I grafiken är en kliché en platta av metall som man använder för att mångfaldiga en bild eller en viss text. I ordböcker förklaras klyscha oftast med ”en sliten fras”.

I vårt språk använder vi klichéer av olika slag för att förklara, skoja och överdriva. Men också för att moralisera, försköna eller ironisera. Modeorden försvinner ibland lika fort som de kommer, men ju mer seglivat ett uttryck blir, ju större är chansen att det uppfattas som en klyscha.

Du kanske har varit på ett möte och hört följande uttryck några gånger:

Det är lite så vi jobbar
Från ax till limpa
Fokusera bredare (!)
Hur långt är ett snöre
Högt i tak
Höja lägstanivån
Skapa synergier
Trång sektor

Och man kan ju undra om vi sett för många matprogram på TV när det smyger in uttryck som

Marinera frågan
Baconlinda frågan (?)
Köttigt
Smör och bröd-tjänster
Ett fiberrikt möte

Du behöver inte ens kalla Maria Montazami till mötet för att höra:

Commita sig
Holistisk approach
Pinpointa
Mainstreama
Workshoppa
Fejsa

Sportens värld bidrar med väl mycket till möteskulturen:

Många bollar i luften
Skjuta över målet
Göra en dragning
Skjuta från höften
Tar du den bollen?
Ta stafettpinnen
Tänka ett varv till
Det här måste vi punktmarkera

Historien kan göra sig påmind på ett möte:

Det här är inte ristat i sten
Det bästa sedan skivat bröd
Framtiden är redan här (?)

Och även djurlivet kan bidra till den klyschiga mötesandan:

Spindeln i nätet
Göra en pudel
Kratta manegen
Hjulet snurrar men hamstern är död

Det märks att en och annan mötesdeltagare har tittat på Solsidan när man kommer in i konferensrummet och hälsar på varandra.

”Tjeeeenare, mannen!”

Och varför begränsa oss till möten, de här uttrycken hör vi på fikarasterna, på stan, på släktmiddagarna. Ingen kommer undan och ingen är oskyldig till att någon gång ha använt dem. Från början är ju inte de här uttrycken några klyschor utan ett sätt att visualisera och målande beskriva något. Problemet uppstår när vi använder samma uttryck för ofta, för brett och ibland i helt fel sammanhang. Det är då vi glömmer bort deras verkliga innebörd och styrka. Värdet går förlorat.

På vilket sätt skulle slitna uttryck påverka kreativiteten då? Utöver det faktum att för ofta använda uttryck i sig kanske skvallrar om en brist på kreativitet, så vet jag inte om det finns forskning som pekar på just det sambandet. Men däremot uttrycker en del deltagare en frustration när de ska ha kreativa möten och påstår att de snabbt fastnar i gamla tankemönster.

Studier på University of Alabama som Thomas Ward och hans kollegor gjort visar att ditt minne automatisk söker upp information som är relaterad till det du redan tänker. De gjorde bland annat ett test där de bad högskolestudenter att rita djur från främmande planeter. Nästan alla ritade djur som liknade de djur vi redan har på jorden. De hade liknande organ, ben och armar och var symmetriska. Även när studenterna ombads att vara kreativa så byggde de sina idéer på redan kända exempel.

Om jag ber dig att tänka på ett djur, kommer du börja tänka på ett som du känner väl till. En hund kanske? Om du vill ändra på sättet du närmar dig en kreativ utmaning, så behöver du ändra vad du tänker. Beskriv situationen på ett nytt sätt. Ställ andra frågor. Det kommer att ändra vad du drar dig till minnes och den kunskap du använder för att lösa problemet. Så om du upptäcker att du saknar friska idéer, leta efter en annan beskrivning av situationen och kom ihåg att din kreativa process hänger på var du startar den. Det handlar inte om att tänka utanför boxen utan i sådana fall om att inte tänka på en box överhuvudtaget.

Nu när butikerna smyger igång julskyltningarna börjar det bli dags att tänka kreativt hemma också. Eller ska du ge din familj samma slags julklapp som förra året? Det kanske ändå är vad de vill ha, eller? Är det därför vi ibland har svårt att vara kreativa? Vem vill egentligen ha något nytt? Är vi kanske vanemänniskor som gillar att allt är som det alltid har varit? Därför blir vi upprörda när Kalles Kaviar plötsligt fyllt tuben med mjukost också. Vem kom på den idén?

Önskar dig inte en suboptimerad helg

Petra Brask

”It is a cliche that most cliches are true, but then like most cliches, that cliche is untrue.”
Stephen Fry

ShitInABox

Sida 20 av 49« Första...10...1819202122...3040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask