Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Tänk om tomten finns på riktigt?

Xmas-group-therapy”Vad är det för datum idag?” säger den av tiden märkta mannen som sitter bredvid mig. Vi har precis sjungit igenom tolv julsånger tillsammans under ledning av en mycket hurtig allsångsledare på boendet för demenssjuka åldringar. En vithårig dam harklar sig mitt i ”Stilla Natt” och klagar över att rösten inte låter som den brukar. Med mycket möda och stort besvär reser hon sig upp för att notera att rösten fortfarande inte låter som den ska. ”Fortsätt sjunga ni.” säger hon darrigt men bestämt och så stapplar hon ut i hallen utanför sångrummet mumlandes ”Det måste vara akustiken det är fel på.” Efter några versrader i hallen kommer hon tillbaka in igen och konstaterar. ”Rösten låter inte som den brukar därute heller och det kanske beror på att jag är över åttio år.” Jag tänker för mig själv att det var en oerhört skarp iakttagelse för någon som bor på ett demensboende. Mannen bredvid mig vänder bestämt blad när de sista tonerna av ”Stilla natt.” klingar ut. ”Nu är det bara en låt kvar.” säger allsångsledaren glatt på bred småländska. Mannen bredvid mig är propert klädd och varje hårstrå ligger rätt på hans hjässa, precis så som det alltid har gjort. Med låg röst muttrar han ”Det är egentligen två låtar kvar, för hon har hoppat över en.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt observant idag och han skulle komma att överraska mig två gånger till.

Den här veckan har jag, utöver några ekonomer och ett medicinsk-tekniskt bolag också utbildat en glad säljavdelning. Jag stod där lite imponerad i mitten av veckan. Imponerad över att chefen lyckats boka in alla trots att de verkar vara hyperstressade med överfulla att-göra-listor och privata julprojekt som hopar sig. ”Köpa julklappar? Nej, det har jag inte förhalat, det är inbokat dagen före julafton.” säger en av dem stolt under rasten. ”Om jag har förhalat något? OM jag har!” mumlar en mörk ung skönhet som i sin eleganta kofta och med stor ångest meddelar att hon har något som hon förhalat i 18 år. ”Och vet du vad det värsta är?” säger hon allvarligt och blundar när hon med bävan i rösten berättar om sin kvalfyllda hemlighet. ”Det värsta är att jag redan sagt till min omgivning att jag tagit tag i det här… och fått applåder för att jag gjort det. Det är så hemskt.” kvider hon och håller händerna för ansiktet samtidigt som både jag och hennes kollegor inte kan låta bli att le åt den tragikomiska situationen.

Vi är på väg in i 2014, året då vår koncentration borde öka, enligt trend- och omvärldsanalysföretaget Kairos Future. De menar att om vi ska ligga steget före de ständigt smartare datorerna några år till, så behöver vi koncentration mer än kommunikation. Ändå är vi på sätt och vis mer sociala än någonsin. Faktum är att vi är så sociala att 25% av ungdomarna i världen gladeligen skulle byta bort sin bästa vän mot möjligheten att få vara på nätet i ytterligare två år. I genomsnitt är 43% av alla ungdomar i världen online fem eller fler timmar per dag. 13% hävdar att de är online mer än 8 timmar.

Det får mig osökt att fundera över hur jul och nyår ska bli. Vill ungdomar ens ha julgran och julmat längre? Ska allt ske virtuellt? Kommer min son att säga att han redan firat jul i det hem han byggt upp på Minecraft? Kommer min dotter att ha räknat ner nyåret på Instagram, långt innan jag och min man ens hunnit tända alla thailändska papperslyktor inköpta på Claes Ohlson?

”Vad är det för datum idag?” frågar den av åldern fårade mannen vid min sida igen. Jag svarar genom att hämta en månadskalender med små gulliga golden retrievervalpar på. ”Han iakttar dagens datum och säger plötsligt. ”Idag brukar jag sätta blommor på mammas grav och tända ljus.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt pigg idag. Sist jag var på besök trodde han att jag var min mamma. ”Men då gör vi det, pappsen. Jag hämtar din jacka och mössa.” svarar jag snabbt och tittar ut emot den soliga förmiddagen. Runt det låga kaffebordet sitter sju åldringar till, som nog gärna hade åkt iväg med sina släktingar. Men det finns ingen avundsjuka i deras ansiktsuttryck. De sitter kvar med blickar som stirrar ut genom fönstren utan att egentligen se vad som är där utanför. De ser ut att vara långt borta någonstans. Kanske i minnen från förr. När de var mitt uppe i livet och sprang runt och jagade julklappar, åt julmiddagar och firade nyårsaftnar i glada vänners lag.

När jag parkerat utanför blomsteraffären som pappa alltid köpt sina blommor hos under alla år, så blir jag rörd över att expediterna skyndar ut ur affären för att hjälpa oss med både dörrar och rullstol samtidigt som de glatt hälsar på min pappa med namn. ”Välkommen, så gott att se dig igen! Vill du ha samma som du brukar?” För tredje gången idag överraskar min pappa mig när han med kristallklart minne harklar sig och säger ”Ja, en bukett laxrosa rosor ska det vara. Och ljus. Och så får vi nog köpa en cigarettändare också, jag vet inte var jag har lagt min.” Jag ler. Pappa har glömt bort att han har slutat röka. Men han har inte glömt bort att vi behöver tändare till ljusen. Imponerande. För det måste jag erkänna att inte jag tänkte på. Det här blir en fin dag att minnas.

”Jag minns fortfarande när jag skulle ta körkort samtidigt som mina kompisar. Men jag fick liksom inte till det. Och så tänkte jag att det där kan jag ju vänta några år med.” Den mörkahåriga småbarnsmamman i den prydliga koftan ser ändå lättad ut över att berätta om sin körkortsångest. Hennes chef lägger huvudet på sned och säger ”Du menar alltså att du inte har något körkort? Ingick inte det som ett krav när vi anställde dig?” Den nyss så lättade deltagaren kör nu upp axlarna till öronen igen och skrynklar ihop sitt ansikte. ”Nej, det kan du inte mena.” Den allvarliga chefen ler glatt ”Jodå, nu får du allt ta ditt körkort och snabbt, det ingår i din tjänst.” En efter en hittar hennes kollegor på tusen anledningar till varför hon måste ta körkortet fortare än kvickt. Hennes ångest borde ju stiga i graderna, men istället börjar hon skratta lättat. Jag ser ett hopp tändas i hennes ögon. Nu ska hon äntligen ta tag i det. Nu får hon den peppning hon så väl behöver. Och på nästa klassåterträff, så slipper hon oroa sig för att det ska komma fram att hon fått applåder för något som hon ännu inte genomfört. Hon berättar att hon fick sitt körkort i julklapp av tomten (sin bror) när hon var 18. Hon fnissar när hon funderar över vad som skulle hända om hon frågar brorsan ifall det erbjudandet fortfarande gäller så här arton år senare?

Som liten tog det några år innan jag och mina bröder kom på att det var farfar som var jultomte hemma hos oss. Irriterat konstaterade vi att han alltid gick till kyrkan på den mest olämpliga tiden på julafton. Jag minns fortfarande när min bror, Tomas, drog mig åt sidan i vardagsrummet och konspiratoriskt konstaterade. ”Syrran, jultomten finns inte på riktigt! Jag har listat ut allt.”

Det är rätt typiskt min bror att lista ut allt och långt före mig dessutom. Men tänk om jultomten finns på riktigt, fast inom oss? Hur skulle du då vilja att det märks att det är du som är tomte i år?

Mitt i det kommersiella julstöket med klappar, gran och julbord, så kanske vi bara ska sänka hastigheten, kraven och rösten något? Stanna upp och njut. Det är bara jul en gång om året. Julen är en känsla. Inte en känsla av att du slår knut på dig själv för att leverera ytterligare en perfekt julgran, en perfekt griljerad skinka eller århundradets godaste julglögg.

Satsa på att leverera årets största leende, årets varmaste jul kram och årets härligaste närvaro. Se dina medmänniskor i kön på affären, notera de som står och väntar på bussen med dig, stanna upp och skänk en god tanke till de gamla, de hemlösa, de värnlösa, som inte har det lika varmt och ombonat som du.

När du ändå är igång, så låt dig inspireras av den nya trenden bland våra ungdomar. Nu drar de hem med en svärm av kompisar och letar fram våra gamla spel. Monopol har fått en renässans. De har nämligen upptäckt att man har roligare och umgås mer när man spelar våra gamla hederliga spel, till skillnad från att var och en sitter och hänger över varsin smartphone.

Bloggen tar nu jullov och är tillbaka igen fredagen den 20 januari, 2014. Nästa år bjuder på många spännande saker. Det blir mer TV, det blir bokutgivning, men jag börjar januari med en resa för att utbilda i Ryssland för första gången. Ser fram emot att rapportera om det.  Och så hoppas jag få in rapport om hur det går med ditt körkort, kära deltagare. Nu kör vi! Eller ja, i alla fall du!

Den här reflektionstiden varje vecka är det som gör att jag stannar upp och påminner mig om att njuta av livet, så varmt tack för det här året tillsammans med dig på bloggen.

Om tomten finns på riktigt så önskar jag dig och alla nära och kära en nostalgisk Jul och ett Gott Nytt 2014!

God Jul på dig älskade Pappa och du med mamma om du hör oss.

Petra Brask

 

”He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree.”
Roy L. Smith

 

Tips på sällskapsspelen som skapar samvaro i närvaro

Dixit – roligt och kreativt tänk för alla åldrar
När då då?? – kul spel till alla historienördar och även oss andra.
Monopol – en riktig klassiker som gjort comeback
Uno – ett måste för alla familjer med barn
Så det kan låta – bilda lag med olika ålder och sjung så mycket du kan under julen
Pictionary – Trodde du att du kunde rita? Ett härligt och roligt spel för alla åldrar och hela familjen.
Vagabond – Hemma i jul? Res med Vagabonds sällskapspel istället. Man lär sig alltid något nytt.

 

Att ge kan också ge bra reklam:

http://youtu.be/zIEIvi2MuEk

 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zIEIvi2MuEk&w=560&h=315]

 

 

 

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Har du ett draåthelvete-konto?

creative-process”Jag vill inte trampa någon på tårna, men jag har lyssnat på några av er här idag och ärligt talat så undrar jag om ni ens själva tror på det ni säger?” Klockan är fyra på eftermiddagen och jag sitter på Microsofts nya aktivitetsbaserade kontor. De har vunnit priset för Sveriges bästa arbetsplats tre år i rad och dagen till ära har de även vunnit priset för Sveriges snyggaste arbetsplats. Några ur personalen skämtar och säger att det måste handla om att medarbetarna ser så snygga ut. Med tanke på att en av dem håller sin presentation i en röd åtsmitande cocktailklänning, så funderar jag på om det kanske är deras ambition? Men nu flyttas istället min fokus till mannen som står längst fram i en enkel vit skjorta och jeans och ställer en självklar fråga som känns som ett knytnävslag i magen.

Det blev en vecka med hackande motor. I min kalender stod allt inbokat så snyggt och prydligt, enligt planeringskonstens alla regler. Problemet var bara att kroppen inte hängde med. Någonstans hade jag plockat upp någon bakterie som nu gjorde sig gällande. Med några ombokningar och underbart förstående deltagare lyckades jag snabbt skapa möjlighet till vila och återhämtning. Kanske var det därför jag piggnade till så snabbt och lyckades ta mig iväg till den långa seminariedagen på Microsoft där de presenterade sitt nya sätt att arbeta i en aktivitetsbaserad miljö. Det Nya Arbetslivet – DNA – är ett koncept som ursprungligen kommer från Holland.

Man kan ju undra om det var två pårökta holländare som tillsammans kom på idén.
”Du, vi river väggarna på kontoret och kastar ut alla möbler.”
– Haha, skitbra idé!
”Ingen får ha en egen arbetsplats utan alla får hänga överallt liksom. Och så bygger vi upp en kafémiljö med gratis coca-cola till alla.
– Mm, ja, och gratis kakor också. Men du var ska man ha sina grejor då? Alla papper och pärmar och skit?
”Äsch, vi kan ha skåp, som man har i plugget. Och vi ska inte ha några papper och pärmar, vi är ju ett teknikföretag.”
– Ja, jo, det är ju klart.
”Och sen har vi rum där vi har ett coolt bord och kastar in ett gäng pilatesbollar istället för stolar.”
– Fan, du är helt crazy!
”Och pingisbord och hög musik. Den som kommer dit först får välja musik.”
– Nej, men va fan, våra kollegor har så dålig musiksmak. Vi måste ha nåt rum där det är tyst också, nåt bibliotek eller så. Så får man välja det man känner för.

När Microsoft skulle introducera det nya kontoret med en öppen miljö och med valfrihet att sätta sig vart man ville, så räknade de med motstånd. Det skulle innebära en beteendeförändring för personalen, en ny kultur, ett nytt sätt att jobba.

I den gamla kontorsmiljön hade de räknat ut att 75% av skrivborden inte nyttjades samt att konferensrummen alltid var fullbokade. Man jobbade hemma om man behövde koncentrera sig och ville man vara kreativ så hyrde man hellre en plats på stan. Det innebar att Microsoft Sverige betalade för 11.600 kvadratmeter yta där väldigt lite kom till användning.

Tekniken har idag gett oss möjligheter till switching – att styra själv när och var du jobbar. Arbete är inte längre en plats du går till, utan det är något du gör.  Kontoret med ditt skrivbord har flyttat in i telefonen, i din surfplatta eller i en bärbar dator. Trots det är många kontor fortfarande utformade som att vi var tvungna att sitta fast i väggen. Långa, dammiga rader av skrivbord trängs i olika konstellationer tillsammans med några trötta yuccapalmer. Hur inspirerad är du att åka till ett sånt kontor på morgonen? Är du en av dem som säger till ungarna på lördagen. ”Vet ni vad vi gör! Vi åker till pappas kontor, så ska jag visa hur vi har det där!” Och ungarna tittar på dig som om du var klar för dårhuset. ”Bra förslag farsan, men nu ska du nog gå och vila lite.”

Microsofts förändringsledare Heléne Lidström jämför människor med majskorn. ”Vårt jobb var att få alla majskorn att poppa. Ni har säkert själva försökt poppa popcorn och insett att efter tre minuter i micron så är det ändå alltid några stycken som inte har poppat klart. Stoppar man in dem igen så bränns de bara.” Hmm… Heléne låter inte som att hon kommer från Småland? Har hon verkligen provat att stoppa in de sista majskornen i micron igen?!  Själv tycker jag att de är rätt goda som de är och brukar knapra på dem in i det sista.

När du ska göra en förändring kan du dela in människor i 20-60-20. 20% som poppar snabbt ”Kul idé! Vad bra, nu kör vi!” Sen har vi 60% som lydigt poppar enligt utsatt tid och säger att ”Ja, ja, det blir nog bra.” Men sen finns de alltid de där 20% som inte vill poppa oavsett hur mycket tid du ger dem. ”Eh, hur tänkte ni nu? Det där kommer aldrig att gå!” Och vid första utmaningen som dyker upp så säger de olycksbådande ”Vad var det jag sa?” istället för att bli kreativa och lösningsfokuserade. Det är människor som sätter sig i baksätet och utbrister ”Hur ska ni fixa det här nu då? Lycka till.” Den här gruppen har alltid väldigt rationella skäl till varför det inte kommer fungera. ”Vår avdelning är unik.”

Microsoft med Heléne i spetsen valde att göra dem ansvariga. De valde att sätta dem i förarsätet. Med en övertygande tydlighet förklarade de att ”Vi kommer att göra det här. Vi vet att det kommer att fungera och att det till och med har varit stor framgång i andra länder. Vi som ledare stöttar er. Men det är ert ansvar att som avdelning säkerställa att det går bra.” Sedan utvärderade vi och då var vi lyhörda. Men när de fått ansvaret, tilliten och delaktigheten så kan vi konstatera så här ett år senare att det gick bra.

”Det gick riktigt bra.” fortsätter Anne-Marie Andric som är HR-direktör på Microsoft och menar att nu vill de anställdas barn komma till kontoret på helgerna, för det är så coolt där. ”Och idag har vi då vunnit pris för Sveriges snyggaste arbetsplats. Ni må tro att jag är stolt att vara HR-chef här.” avslutar Anne-Marie. Sedan får hon något varmt i rösten när hon presenterar den sista föreläsaren för dagen. ”Han är numera en vän till mig och jag äääälskar honom och snart kommer ni alla att förstå varför. Han är en fantaaaaastisk människa! Det är en glääääädje att presentera Leo Razzak!”

Leo kommer fram och försvinner i en stor omfamning av den svartklädda HR-direktören. ”Fan, vad du är jobbig.” säger Leo till henne och ler stort. ”Hur har du tänkt att jag ska leva upp till det här?” Han vänder sig ut till oss i publiken. ”Jag ser att ni alla sitter med den senaste tekniken och jag har sett många powerpoints idag. Men min bästa vän är det här gamla hederliga blädderblocket.” Han drar fram ett blädderblocksställ som motvilligt flyttar sig på gnisslande hjul. Leo omfamnar det som att det var hans gamla mormor. ”Den här sviker mig aldrig.”

Jag har lyssnat på Leo tidigare, men blir ändå lika fascinerad. ”Ni svenskar tror att alla som talar med brytning, tänker med brytning också.” Hans budskap om vikten av mångfald är som ett slag i magen. Men han levererar det med mycket värme och humor när han berättar om sin numera avlidne vän, Anders Carlberg, som grundade Fryshuset i Stockholm. ”På Fryshuset gav Anders oss ungdomar möjlighet att göra det vi tycker om som att spela musik, basket, se på film, istället för att hänga på stan och tävla i att vara bäst på att vara sämst.  Anders hade många idéer. En del var så bra och så före sin tid och ingen trodde på dem. Men då tog Anders fram sitt stora draåthelvete-konto och så genomförde han dem i alla fall.”

”Det brinner för lite på för många ställen.” fortsätter Leo och menar att kris, kaos och nöd skapar nya innovationer. ”Men du måste tro på din idé för om du inte tror på den, vem ska då tro på den?”

Jag vet inte om Microsoft har ett draåthelvete-konto men jag vet i alla fall att de har ett draåthelvete-bra-kontor. Tack alla kunder, kollegor och Leo för en fantastisk vecka. På söndag är det första advent. Låt oss tända ett ljus för något vi tror på.

Önskar dig en innovativ helg

Petra Brask


”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Anders Carlberg

Är du en stark förebild?

Rita Pierson var lärare i 40 år. Hon hörde en kollega säga ”De betalar mig inte för att tycka om barnen.” Hennes svar var: ”Barn lär sig inte av människor de inte tycker om.” Hon har sett utbildningsreformer som varit både rutiga och randiga. Några av reformerna har t o m varit bra. Hon vet varför vissa barn inte lär sig i skolan. Hon säger att vi alla vet varför. Men en av de saker vi aldrig diskuterar är värdet och vikten av gemenskap och relationer.

Jag vill rikta ett stort tack till alla läsare för allt engagemang kring skolfrågan som jag väckte i förra veckans blogg. Alla kloka kommentarer och många besökare på bloggen visar att det är en debatt som behövs. Med anledning av förra veckans tema, vill jag dela med mig av Rita Piersons insikter under sina år som lärare. Rita refererar till min guru inom time management, Stephen Covey. Tänk om det behövs mer time management i skolan?

[ted id=1728 lang=sv]

http://www.ted.com/talks/lang/sv/rita_pierson_every_kid_needs_a_champion.html

Att undervisa och lära ska skapa glädje. Kan du minnas en riktigt bra lärare som du haft under skoltiden? Vad utmärkte just den läraren? Kan du minnas någon annan vuxen som varit en stark förebild för dig? Har du förebilder även som vuxen?

Jag tror att vi alla behöver en stark förebild, såväl vuxna som barn. Du känner säkert igen det även på din arbetsplats, hur en förebild kan lyfta en hel grupp. När jag coachar mina deltagare pratar de ofta om riktigt bra chefer och ledare de mött. De som har en riktigt bra chef värderar det högt och blir ofta kvar längre på sin arbetsplats av just den anledningen. Rita Pierson lämnade jordelivet i juni i år, och jag tror att många minns henne med värme och som en ledare som gjorde skillnad.

Tänk om alla barn hade en stark förebild, en vuxen som aldrig ger upp om dem och som insisterar på att de ska göra sitt bästa.  Tänk att få vara någons förebild.

Önskar dig en mänsklig helg

Petra Brask

“While you won’t like all your students, the key is they can never, ever know it.”
Rita Pierson

Gränslös undervisning?

respektDen ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en dag vardera i skolan för att kolla in läget och se vad barnen gör där om dagarna. I måndags var det dags för mig. Min son har gått från mellanstadiet och femte klass till högstadiebyggnaden och sjätte klass. Han och hans 29 klasskompisar har gått från en gudomligt kompetent lärare som har haft helhetskoll och ringt oss föräldrar så fort något har behövt styras upp det minsta. Till sjätte klass med två nya mentorer som träffar dem sporadiskt. De har skåp och byter klassrum, lika ofta som Madonna byter kläder. Med tonårshjärnor som det borde stå ”under ombyggnad” i pannan på ska de nu gå igenom en omställning som heter duga. Om jag säger så här. Det har gått sådär.

Undrar om han har sett fram emot att gå till jobbet? Han har kollegor i branschen som kommer till skolan med en klump i magen. Bildläraren berättar att han fick tinnitus efter bara några år inom läraryrket. Jag lider med mannen längst fram. En stökig grupp är en utmaning för vem som helst, men trettio tonåringar som har attityder som om de var barn till rockgruppen KIZZ är tufft. Paris Hilton har en närmast blyg framtoning om jag jämför med några av ungdomarna i klassen. Jag sitter stum och undrar vad som hänt i Sverige? Det är upp och ner. Lärarna försöker fostra på dagarna och föräldrarna försöker undervisa på kvällarna. När abdikerade en hel generation föräldrar från rollen att fostra sina barn?

Föreställ dig 30 tonåringar som inte sitter still, driver runt i klassrummet, plötsligt far ut genom dörren för att prata med några killar utanför, spelar spel på mobilerna och statusuppdaterar, skriker rakt ut över klassrummet, avbryter varandra konstant. Snackar om helgen, om det senaste YouTube-klippet, om hur dåligt skolmaten smakar.  Och allt under lektionstid. Att det sitter en förälder i klassrummet gör dem inte det minsta generade och vid vissa tillfällen överväger jag att åka hem och hämta hörselskydd.

När blev det OK att bete så respektlöst? Utan regler för mobiltelefoner, utan respekt för starttider, utan att ens ha med sig läroböcker till lektionerna?

När jag tar upp det med andra föräldrar fastnar det i en diskussion om huruvida barnen ska få ha mobil på under lektionstid eller inte. INTE förstås. Hallå?! Forskning visar att det sker en dopaminutsöndring i kroppen varje gång du får en statusuppdatering på mobilen. Det blir en kick, en drog. Mobilen är som en snuttetrasa, en tröstnapp, så fort läraren säger något som verkar det minsta tråkigt. Det är inte så lätt att tävla i uppmärksamhet, när du tävlar mot 500 likes på Facebook. Inte ens vuxna klarar att stå emot pressen, det är tydligt när vi går igenom möteseffektivitet ute på arbetsplatserna. Det första som brukar komma upp är hur trötta ”alla” är på att ”alla andra” sitter med mobilerna under mötet. Hemma i soffan får du tävla om din partners uppmärksamhet mot jobbmejlandet med de spännande kollegorna och projekten.

Vad fint, då förstår vi ju var ungarna har fått beteendet ifrån. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

”Lägg mobilen i korgen och sätt den på katedern.” Jag ser hur några huvuden vänds mot mig i förtvivlan, när några elever smyger sig fram till katedern och hämtar tillbaka sina telefoner så fort läraren vänder ryggen till. Sedan är cirkusen igång igen. Ljudvolymen stegras till outhärdliga nivåer. Jag tittar på min son. Han slår ut med händerna och höjer ögonbrynen ”Vad var det jag sa?” mimar han tyst till mig. Jag börjar förstå varför kvällarna är fulla med läxor. Inga utav barnen klarar att koncentrera sig i det här oljudet. Jag har lovat min son att inte säga något, bara observera, idag. Men vänta bara… Någon måste sätta ner foten. En dag. Och inte bara i det här klassrummet. Inte bara på den här skolan.

Har Sverige blivit ett gulligull-land vars mjuka rosa brist på uppfostran har lett till att vi skapat en generation snorungar?

Ja, det menar i alla fall psykiatrikern David Eberhard i sin bok ”Hur barnen tog makten.” En debatterande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland. David påpekar att ordet uppfostran nästan kommit att bli ett skällsord. Barnen ska inte indoktrineras, utan man ska möta barnen på barnens villkor. Experter av olika slag påtalar för oss hur vi ska göra för att ta hand om våra barn. Det gemensamma för dessa experter är att de varnar för allt möjligt.

Då vill jag passa på att varna för den fruktansvärda arbetsmiljö som både barn och lärare vistas i under dagtid. Barnen klagar på huvudvärk och har flera stressymptom p g a den tråkiga attityderna och den hätska stämningen. När jag tar upp ämnet med bekanta som jobbar i skolan som lärare kan de bara bekräfta att de inte får något som helst stöd ifrån föräldrarna. ”De har inte tid. De verkar ha fullt upp med sina karriärer, jobb, skilsmässor, nya relationer, träning för maraton eller triathlon. De tycker att när barnen går på högstadiet, så är de så pass självständiga att de klarar sig i princip själva. Och det finns ju läxhjälp på skolan.” funny-school-

I tidningarna kan vi läsa att betygen i våra kärnämnen sjunker. Om lärarna ska ägna halva lektioner åt att be eleverna hålla tyst för att överhuvud taget kunna lära ut något, så är det inte konstigt.

Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?

Önskar dig en vaken helg

Petra Brask

”Den som vill ha rosen måste respektera taggen.”
Persiskt ordspråk

Fler inlägg i debatten om bristerna i vår skola: ”Svenska elever allt sämre”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5718952

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svenska-elever-allt-samre via @svtnyheter

 

Sida 19 av 48« Första...10...1718192021...3040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask