Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

2014 – ditt värsta eller bästa år?

unhappy lionTack och lov finns det forskning på mycket, t o m hur de mest miserabla människorna i världen lyckas bli olyckliga och utan större omständigheter.  Att skapa olycksstämning är ingen konst alls. Du kan ordna allt med några få enkla tankeprocesser i hjärnan. Utan att anstränga dig kan du sprida den till din omgivning också.

Jag vet inte hur du har det i dina sociala nätverk. Men vi har väl alla mött människor i livet som fascinerat oss på olika sätt. På Facebook kan jag dela in de som statusuppdaterar i sex olika grupper. Det är resegruppen som alltid statusuppdaterar när de åker på semester eller konferenser, gärna utomlands. ”En svalkande drink på balkongen ut mot havet så här i den trettiogradiga värmen smakar gott.” Vi har vardagsgruppen vars status alltid handlar om de mest vanliga saker. ”God morgon. Har borstat tänderna. Nu kammar jag håret.” Sedan är det PK-gruppen som visar på orättvisor i samhället och lägger upp bilder på bortsprungna djur och ja, bortsprungna människor också för den delen. Vi har förstås Lyckliga familjen-gruppen som lägger upp bilder på sina barn. ”Kickan somnade i vagnen efter en härlig dag på Gröna Lund.” Vi har Lyx-gruppen ”En enkel måltid.” och så bild på champagne och ostron på Stureplan. Gulleplutt-gruppen ”Tulpaner igen. Och så har min älskling skottat hela garageuppfarten.” Jag kan erkänna att jag mycket väl skulle platsa i alla grupper periodvis. Men det finns en grupp till, som fascinerar mig lite extra. Det är Miserabel-gruppen. ”Kallt ute och kallt inne också. Tandvärk. Näsan rinner. Min vanliga otur.” Miserabelgruppen är intressanta att studera, för att de bidrar ibland med ett närmast komiskt fokus på ve, fasa och egen olycka.

Har du funderat över hur du bäst ska peppa dig själv så här i början på ett nytt år? Vad behöver du fokusera på för att 2014 ska bli ett lyckat år? Jag inser att när jag läser kvällstidningarnas hurtiga förslag så blir jag lite anti. Och alla tjusiga delningar på Facebook med hur 2014 ska bli ditt bästa år någonsin blir för präktiga på något sätt. Därför har jag roat mig med att istället fundera över hur jag skulle kunna göra 2014 till mitt värsta år någonsin och delar här med mig av några tips:

Ånga på. Stanna inte upp för att ifrågasätta. ”Är det här verkligen sant?” Förutsätt att det är sant. Ja, du är dålig och fet också. Efter julen är det ingen hejd på hur idiotiskt du har fortsatt att peta i dig allt. Är du inte en loser också som inte har tränat tillräckligt?  När dina kollegor nu demonstrativt börjar ta med sig träningsväskor till jobbet, så vill du bara tömma ur deras väskor och fylla dem med Billy’s Panpizza. För guds skull!! Frossa nu en stund i hur olycklig du är över dina kollegors träningshysteri. Kan du ta upp det på nästa personalmöte? Då dödar du garanterat stämningen och kan skapa tio olyckspoäng. Top score den här veckan, grattis!

Var kritisk – mot allt och alla, men framför allt mot dig själv. Ställ dig framför spegeln och säg ”Hur ser du ut egentligen?” Säg det gärna högt, för då får du nästa fråga gratis. ”Men hur låter du? Är det där verkligen din röst? Inte konstigt att folk håller på att somna när du tar till orda på möten.”

Försök hitta någon som du vill ändra på – gärna den du lever med. Intala dig själv att ditt liv aldrig kommer att bli bra förrän din partner ändrar på sig.

Älta – Fokusera på dig själv och varför du är som du är? Fokusera på stora problem i världen men få dem att handla om dig. När du ändå är igång så kom ihåg att DET VAR BÄTTRE FÖRR och fokusera på hur olycklig du är över att det ALDRIG kommer tillbaka.

Våga vägra lyx – Att njuta av livets goda är till för ytliga människor. Undvik för säkerhets skull kulturella sammanhang med musik, dans och sång. Norén-pjäser går bra dock.

Oroa dig – för allt. Det finns så mycket att oroa sig för i världen och vår hjärna är som gjord för att vara alert och scanna efter orosmoment. ”Jag är orolig. Allt är ju farligt idag. Nyss var det chips vi inte skulle äta. Vad är det vi äter idag, som vi inte borde äta imorgon?” Är du riktigt vaken kan du hitta mycket att ligga sömnlös över och brist på sömn kommer att ge extra krydda till ditt miserabla år.

Otacksamhet är den miserables lön. Vad finns det egentligen att vara tacksam över? Att du lever? Nä, här gäller det att ligga i och inte tacka någon för hur du har det. Förresten som du har det så borde någon tacka dig för att du står ut.

Missförstånd är det enda förståndet. Var defensiv och inled så många meningar du kan med: ”Vad menar du?!” eller ”Vi måste prata.” Förutsätt att de du möter vill dig illa. Tolka allt de säger till det värsta. När grannen ropar ”Tjena! Hur är läget?” är det ju rena förolämpningen när man tänker efter. Fundera över vad du borde skrika tillbaka?

Var uttråkad – inget är så effektivt som att vara uttråkad. Se uttråkad ut. Betona i alla sammanhang hur uttråkad du är, det brukar ta kål på det mesta.

Var rädd, riktigt rädd – om inget annat hjälper oroa dig för brist på pengar och brist på tid. Fokusera på hur lite du har och hur lite du kommer att få. Gå på din omgivning om hur slösaktiga de är med sin tid och sina pengar. ”Och tänk att allt det där gör de för skattebetalarnas pengar.” ”Det är det jag säger, folk har för mycket fritid. Om de ändå tog vara på den.”

Och skulle du vilja att 2014 blir ditt bästa år någonsin, eller åtminstone ett hyfsat år, så vet du i alla fall vad du inte ska lägga för stor fokus på.

Önskar dig en hyfsad helg

Petra Brask

”Pessimism never won any battle.”
Dwight D. Eisenhower

Blir du aldrig färdig?

Recovery”Det var en välbehövlig vila. Det blev två hela och så välgörande veckor. Nu känns det som att min hjärna har fått distans och orkar tänka igen. Före jul så blev minsta problem till en stor sak. Nu så här i ljuset av en vilsam period kan jag nästan fnissa över med vilken intensitet jag jagade små stackars detaljer som att de var stora, otäcka monster som skulle hanteras och tämjas. Och hela tiden muttrade jag att bara allt blev färdigt så skulle jag minsann få vila. Problemet är bara att jag aldrig blev färdig.” Mannen som pratar med mig i telefon låter så glad. Jag kan se honom framför mig i sitt cendrébruna hår och stora skägg. Han har en mjuk stämma när han är på gott humör. Men de som jobbar med honom vet att han kan få en mycket bestämd skärpa när han blir stressad eller irriterad. Och han blir väldigt lätt irriterad när han blir stressad. Vem blir inte det? I hans fall höll det på att kosta honom familjen.

Den här veckan har jag mött deltagare som haft en helt annan energi än när jag mötte dem före jul. Och jag kan bara instämma för egen del. Ledigheten bjöd på en stor dos påfyllning av energi. Förutom julfirande och skidåkning så roade jag mig med att lyssna på årets Vintervärdar i P1. Om du av någon anledning inte fick tid att lyssna på Tomas Sjödin, så har jag i slutet av bloggen lagt in hans vinterprat från den 28 december.

Tomas Sjödin är författare, pastor och föreläsare och har skrivit många böcker. Han är dessutom krönikör i Göteborgs-Posten. I sitt vinterprat berättar han att det finns ord som han fruktar innebörden av. Ett av dem är ”förgäves”.

Det får mig att tänka på hur många deltagare som, när vi pratar om vad som ger dem motivation i jobbet, nämner hur viktigt det är med mål och mening. Att veta att de bidrar till verksamheten, men också hur viktigt det är att få feedback för sin insats. ”Det värsta är när man inte hör något alls. Eller när man hör att det man gjort inte var till någon nytta. Eller att man gjort något helt i onödan.” är vanliga kommentarer när vi pratar om tids- och energitjuvar på jobbet. Många deltagare tar som exempel upp rapporter som de fyller i till någon ekonomiavdelning och där de tycker att de fyller i samma saker i flera olika rapporter, men undrar om informationen någonsin används och hur stort värde den ger? Tänk om du lägger ner en oerhörd kraft och tid på en väldigt omständlig rapportering som är förgäves?

Det leder mig osökt in på hur viktiga ord kan vara. Och att det finns andra källor till energi än bara återhämtning. Ibland kan det vara de minsta orden som ger mest. Tack. Tack för att du fyller i den här rapporten. Tack för att du alltid lämnar in din lönerapport i tid. Tack för att du är en så himla härlig kollega. Tack för att du gör ett så bra jobb i det här projektet.  Det korta ordet på fyra bokstäver uttrycker att det finns ett värde i det man gör.

Inte minst när vi kommer hem kan det lilla ordet få stor betydelse. Tack älskling, för att du ordnar med tvätten. Tack för att du tänkte på mig idag. Tack för att du plockade ur diskmaskinen. Tack för att du var tyst, när jag behövde lugn och ro omkring mig.

Men ibland när orken tryter orkar vi inte vara så himla tacksamma mot vår omgivning. Vi kanske i bästa fall orkar på jobbet, men inte när vi kommer hem. Där tar kraften liksom slut. Och så blir vi besvikna på oss själva för att vi inte är de där människorna vi skulle vilja vara med de som står oss närmast. Ibland förväxlar vi kanske bristen på ork, med bristen på kärlek? Vi glömmer kanske att det är enklare att skaffa ett nytt jobb än att skaffa en ny familj?

Eller hade du tänkt hinna med dig själv och familjen när det är mer lämplig tid för det? Eller när du inte orkar jobba mer? Eller när du är klar med det som måste göras?

En liten retlig detalj i livet är att man aldrig blir färdig. Det finns alltid något staket som ska målas, någon kartong som ska rensas, något projekt som ska avslutas.

När trycket på vardagslivet ökar, så är det viktigt att hålla i minnet att det är just det, vardagslivet – som är livet. Det kommer inte något annat liv efter det sedan. Det är inte så att vi först lever vardagslivet i 80 år och sen kommer lyxlivet.

Tänk om det här året ska bli ett år med lite mer lyx i vardagslivet? Med större marginaler, lite mer vila mellan varven, lite återhämtning trots att den där att göra-listan inte är färdig. Aktivitet kostar vila, det vet varenda idrottsman. Och om det också kostar kärlek, då vore det ju rentav lönsamt att vila tillsammans med dina nära och kära ibland. Se till att du har planerat in nästa längre återhämtningsperiod och att du skapar lite luft i kalendern så att du får det att fungera under tiden. För när vi blir stressade tappar vi inte bara tålamodet och distansen till saker och ting. Vi minskar också vår effektivitet och vår förmåga att fatta bra beslut.

Önskar dig en lyxig helg

Petra Brask

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/291148?programid=2071

“Hopeful thinking can get you out of your fear zone and into your appreciation zone.”
Martha Beck

2013 i siffror

Varmt tack alla läsare för 2013! Ni är rekordmånga enligt 2013 års rapportering från WordPress, läs mer nedan. Bloggen har nyårsledigt och startar igen fredagen den 10 januari, 2014. Du kommer då få fortsatt rapportering om den senaste forskningen och tipsen inom effektivitet och time management. Du får följa med mig till deltagare i Sverige men också internationellt, bl a till Ryssland under våren. Tack för att du tipsat så många om den här fredagsbloggen, att det blivit så många läsare gör det helt klart roligare och ännu mer meningsfullt att skriva.

Önskar dig och din familj ett riktigt Gott Nytt 2014!

Petra Brask

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 32,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 12 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Tänk om tomten finns på riktigt?

Xmas-group-therapy”Vad är det för datum idag?” säger den av tiden märkta mannen som sitter bredvid mig. Vi har precis sjungit igenom tolv julsånger tillsammans under ledning av en mycket hurtig allsångsledare på boendet för demenssjuka åldringar. En vithårig dam harklar sig mitt i ”Stilla Natt” och klagar över att rösten inte låter som den brukar. Med mycket möda och stort besvär reser hon sig upp för att notera att rösten fortfarande inte låter som den ska. ”Fortsätt sjunga ni.” säger hon darrigt men bestämt och så stapplar hon ut i hallen utanför sångrummet mumlandes ”Det måste vara akustiken det är fel på.” Efter några versrader i hallen kommer hon tillbaka in igen och konstaterar. ”Rösten låter inte som den brukar därute heller och det kanske beror på att jag är över åttio år.” Jag tänker för mig själv att det var en oerhört skarp iakttagelse för någon som bor på ett demensboende. Mannen bredvid mig vänder bestämt blad när de sista tonerna av ”Stilla natt.” klingar ut. ”Nu är det bara en låt kvar.” säger allsångsledaren glatt på bred småländska. Mannen bredvid mig är propert klädd och varje hårstrå ligger rätt på hans hjässa, precis så som det alltid har gjort. Med låg röst muttrar han ”Det är egentligen två låtar kvar, för hon har hoppat över en.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt observant idag och han skulle komma att överraska mig två gånger till.

Den här veckan har jag, utöver några ekonomer och ett medicinsk-tekniskt bolag också utbildat en glad säljavdelning. Jag stod där lite imponerad i mitten av veckan. Imponerad över att chefen lyckats boka in alla trots att de verkar vara hyperstressade med överfulla att-göra-listor och privata julprojekt som hopar sig. ”Köpa julklappar? Nej, det har jag inte förhalat, det är inbokat dagen före julafton.” säger en av dem stolt under rasten. ”Om jag har förhalat något? OM jag har!” mumlar en mörk ung skönhet som i sin eleganta kofta och med stor ångest meddelar att hon har något som hon förhalat i 18 år. ”Och vet du vad det värsta är?” säger hon allvarligt och blundar när hon med bävan i rösten berättar om sin kvalfyllda hemlighet. ”Det värsta är att jag redan sagt till min omgivning att jag tagit tag i det här… och fått applåder för att jag gjort det. Det är så hemskt.” kvider hon och håller händerna för ansiktet samtidigt som både jag och hennes kollegor inte kan låta bli att le åt den tragikomiska situationen.

Vi är på väg in i 2014, året då vår koncentration borde öka, enligt trend- och omvärldsanalysföretaget Kairos Future. De menar att om vi ska ligga steget före de ständigt smartare datorerna några år till, så behöver vi koncentration mer än kommunikation. Ändå är vi på sätt och vis mer sociala än någonsin. Faktum är att vi är så sociala att 25% av ungdomarna i världen gladeligen skulle byta bort sin bästa vän mot möjligheten att få vara på nätet i ytterligare två år. I genomsnitt är 43% av alla ungdomar i världen online fem eller fler timmar per dag. 13% hävdar att de är online mer än 8 timmar.

Det får mig osökt att fundera över hur jul och nyår ska bli. Vill ungdomar ens ha julgran och julmat längre? Ska allt ske virtuellt? Kommer min son att säga att han redan firat jul i det hem han byggt upp på Minecraft? Kommer min dotter att ha räknat ner nyåret på Instagram, långt innan jag och min man ens hunnit tända alla thailändska papperslyktor inköpta på Claes Ohlson?

”Vad är det för datum idag?” frågar den av åldern fårade mannen vid min sida igen. Jag svarar genom att hämta en månadskalender med små gulliga golden retrievervalpar på. ”Han iakttar dagens datum och säger plötsligt. ”Idag brukar jag sätta blommor på mammas grav och tända ljus.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt pigg idag. Sist jag var på besök trodde han att jag var min mamma. ”Men då gör vi det, pappsen. Jag hämtar din jacka och mössa.” svarar jag snabbt och tittar ut emot den soliga förmiddagen. Runt det låga kaffebordet sitter sju åldringar till, som nog gärna hade åkt iväg med sina släktingar. Men det finns ingen avundsjuka i deras ansiktsuttryck. De sitter kvar med blickar som stirrar ut genom fönstren utan att egentligen se vad som är där utanför. De ser ut att vara långt borta någonstans. Kanske i minnen från förr. När de var mitt uppe i livet och sprang runt och jagade julklappar, åt julmiddagar och firade nyårsaftnar i glada vänners lag.

När jag parkerat utanför blomsteraffären som pappa alltid köpt sina blommor hos under alla år, så blir jag rörd över att expediterna skyndar ut ur affären för att hjälpa oss med både dörrar och rullstol samtidigt som de glatt hälsar på min pappa med namn. ”Välkommen, så gott att se dig igen! Vill du ha samma som du brukar?” För tredje gången idag överraskar min pappa mig när han med kristallklart minne harklar sig och säger ”Ja, en bukett laxrosa rosor ska det vara. Och ljus. Och så får vi nog köpa en cigarettändare också, jag vet inte var jag har lagt min.” Jag ler. Pappa har glömt bort att han har slutat röka. Men han har inte glömt bort att vi behöver tändare till ljusen. Imponerande. För det måste jag erkänna att inte jag tänkte på. Det här blir en fin dag att minnas.

”Jag minns fortfarande när jag skulle ta körkort samtidigt som mina kompisar. Men jag fick liksom inte till det. Och så tänkte jag att det där kan jag ju vänta några år med.” Den mörkahåriga småbarnsmamman i den prydliga koftan ser ändå lättad ut över att berätta om sin körkortsångest. Hennes chef lägger huvudet på sned och säger ”Du menar alltså att du inte har något körkort? Ingick inte det som ett krav när vi anställde dig?” Den nyss så lättade deltagaren kör nu upp axlarna till öronen igen och skrynklar ihop sitt ansikte. ”Nej, det kan du inte mena.” Den allvarliga chefen ler glatt ”Jodå, nu får du allt ta ditt körkort och snabbt, det ingår i din tjänst.” En efter en hittar hennes kollegor på tusen anledningar till varför hon måste ta körkortet fortare än kvickt. Hennes ångest borde ju stiga i graderna, men istället börjar hon skratta lättat. Jag ser ett hopp tändas i hennes ögon. Nu ska hon äntligen ta tag i det. Nu får hon den peppning hon så väl behöver. Och på nästa klassåterträff, så slipper hon oroa sig för att det ska komma fram att hon fått applåder för något som hon ännu inte genomfört. Hon berättar att hon fick sitt körkort i julklapp av tomten (sin bror) när hon var 18. Hon fnissar när hon funderar över vad som skulle hända om hon frågar brorsan ifall det erbjudandet fortfarande gäller så här arton år senare?

Som liten tog det några år innan jag och mina bröder kom på att det var farfar som var jultomte hemma hos oss. Irriterat konstaterade vi att han alltid gick till kyrkan på den mest olämpliga tiden på julafton. Jag minns fortfarande när min bror, Tomas, drog mig åt sidan i vardagsrummet och konspiratoriskt konstaterade. ”Syrran, jultomten finns inte på riktigt! Jag har listat ut allt.”

Det är rätt typiskt min bror att lista ut allt och långt före mig dessutom. Men tänk om jultomten finns på riktigt, fast inom oss? Hur skulle du då vilja att det märks att det är du som är tomte i år?

Mitt i det kommersiella julstöket med klappar, gran och julbord, så kanske vi bara ska sänka hastigheten, kraven och rösten något? Stanna upp och njut. Det är bara jul en gång om året. Julen är en känsla. Inte en känsla av att du slår knut på dig själv för att leverera ytterligare en perfekt julgran, en perfekt griljerad skinka eller århundradets godaste julglögg.

Satsa på att leverera årets största leende, årets varmaste jul kram och årets härligaste närvaro. Se dina medmänniskor i kön på affären, notera de som står och väntar på bussen med dig, stanna upp och skänk en god tanke till de gamla, de hemlösa, de värnlösa, som inte har det lika varmt och ombonat som du.

När du ändå är igång, så låt dig inspireras av den nya trenden bland våra ungdomar. Nu drar de hem med en svärm av kompisar och letar fram våra gamla spel. Monopol har fått en renässans. De har nämligen upptäckt att man har roligare och umgås mer när man spelar våra gamla hederliga spel, till skillnad från att var och en sitter och hänger över varsin smartphone.

Bloggen tar nu jullov och är tillbaka igen fredagen den 20 januari, 2014. Nästa år bjuder på många spännande saker. Det blir mer TV, det blir bokutgivning, men jag börjar januari med en resa för att utbilda i Ryssland för första gången. Ser fram emot att rapportera om det.  Och så hoppas jag få in rapport om hur det går med ditt körkort, kära deltagare. Nu kör vi! Eller ja, i alla fall du!

Den här reflektionstiden varje vecka är det som gör att jag stannar upp och påminner mig om att njuta av livet, så varmt tack för det här året tillsammans med dig på bloggen.

Om tomten finns på riktigt så önskar jag dig och alla nära och kära en nostalgisk Jul och ett Gott Nytt 2014!

God Jul på dig älskade Pappa och du med mamma om du hör oss.

Petra Brask

 

”He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree.”
Roy L. Smith

 

Tips på sällskapsspelen som skapar samvaro i närvaro

Dixit – roligt och kreativt tänk för alla åldrar
När då då?? – kul spel till alla historienördar och även oss andra.
Monopol – en riktig klassiker som gjort comeback
Uno – ett måste för alla familjer med barn
Så det kan låta – bilda lag med olika ålder och sjung så mycket du kan under julen
Pictionary – Trodde du att du kunde rita? Ett härligt och roligt spel för alla åldrar och hela familjen.
Vagabond – Hemma i jul? Res med Vagabonds sällskapspel istället. Man lär sig alltid något nytt.

 

Att ge kan också ge bra reklam:

http://youtu.be/zIEIvi2MuEk

 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zIEIvi2MuEk&w=560&h=315]

 

 

 

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Sida 19 av 49« Första...10...1718192021...3040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask