Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Jagad av outtalade förväntningar?

Baby Making Funny Face”Det rådde en djup koncentration i den stora konferenssalen. Stämningen var så tät att du kunde ta på den. Trots mängden deltagare, satt var och en som i en egen bubbla, som om de var högt uppe på ett berg där ingen kunde störa. När de tittade upp från dokumentet de skrev på och såg ut över salen, var det som att de såg en helt annan utsikt långt borta. Jag njöt. Och andades lugnt och långsamt. Ovillig att störa eller bryta de dimmor av livsbejakelse som svepte in över mina deltagare. En näsduk åkte fram. Någon suckade djupt. Till slut landade de med sin närvaro i samma rum igen och log nästan generat mot varandra.

GarderobsrensningDen här veckan har jag haft tät kontakt med Ann-Margreth som nu gått loss riktigt ordentligt på sina garderober därhemma. Se bildbevis. Hon har gått ifrån en riktig rå ångest över att skiljas från gamla klädtrasor, till att nöjt fira och tycka att det var himla härligt att hon fick hjälp att komma igång att rensa. Tack underbara fina Ann-Margreth för att du delar med dig och inspirerar oss alla! Hoppas du firar dina framgångar ordentligt den här helgen.

Det är ju som gjort för oss alla att fira när det nu är ”Alla hjärtans dag” – en högtid för att hylla de som står oss närmast. I början opponerade jag mig mot denna högtid då jag tyckte det var en starkt kommersialiserad tradition som hade sina rötter i några hysteriska tonårstjejer i USA. Handlar det inte egentligen om marknadskrafter som vill få oss att köpa hjärtan till höger och vänster för att rädda upp hela tappet av försäljning efter julrean? ”If you can’t beat them, join them.” säger min dotter glatt när hennes bror kommer hem efter en tröttsam bussresa där samtliga ungdomar använt hela sin lungförmåga till att göra sin stämma hörd i det väldigt lilla utrymmet. ”Om alla skriker, så skriker jag med.” förklarar hon pedagogiskt och lägger tröstande armen om sin lillebror, medan jag gick och hämtade en smärtstillande Ipren.

Jag insåg att det är vad jag gjort med Alla hjärtans dag. Jag har inte bara accepterat att den finns utan också dykt rakt in i det smetiga budskapet och hittat en mening. För visst är det väl en mening med att ha en högtid som inte för en gångs skull firar en kille som heter Jesus och hans familj? En högtid som firar våra egna nära och kära, de som lever här på jorden, som är av kött och blod och står ut där varje dag i livet bredvid oss. Men precis som vid alla högtider, så skapar det förväntningar. Och när vi har outtalade förväntningar kan det skapa oroliga tankar som stressar oss.

Det var just dessa förväntningar som jag bad mina deltagare att tydliggöra för sig själva. Mitt under själva kursdagen fick de generöst med reflektionstid för att fundera över livet. Under tystnad fick de svara på frågor som; Vilka förväntningar har du på dig själv i jobbet? Vilka förväntningar tror du att din chef har på dig? Vilka förväntningar har dina kollegor på dig? Vilka har du på dem? När de sedan bytte sida på dokumentet fick de svara på frågor om förväntningarna därhemma. Vilka förväntningar tror du att din familj har på dig? Vad förväntar du dig av din partner?

När jag träffade min man efter att ha varit skild en tid måste jag erkänna att jag var grymt sugen på romantik och allt som hette alla hjärtans dag. Men av någon anledning ville jag inte erkänna detta för min alldeles nya partner. Jag fick intrycket av att han tillhörde skaran som tyckte att det här var en hysteriskt pådyvlad högtid, styrd av marknadskrafter. Därför låtsades jag som att den inte betydde särskilt mycket för mig heller, i ett ögonblick av längtan att göra om mig för att passa honom bättre. Men vi bokade ändå in ett restaurangbesök tillsammans för den goda saken i att ändå få träffas när man är nyförälskad. Det var mitt startskott att leva ut min längtan efter att verkligen dyka in i hjärtan-industrin. Bortglömd var all tanke på att upprätthålla en cool attityd till dagen. Istället köpte jag sliskigt söta kort och skrev sirliga kärleksord. Hittade t o m en bok där jag fick hjälprader för att få ur mig hur mycket jag älskade min splitternya man. Kort sagt; jag gick ”All In”.

Utan tanke på att jag kunde skrämma bort min nye beundrare för all framtid la jag på restaurangen fram det ena kärleksbudskapet efter det andra. Efter en stund började min date skruva på sig. Hans blick mätte upp avståndet till utgången och i pannan rann små svettpärlor. Mitt hjärta stannade i bröstet, när jag insåg att jag kanske ”gått in för temat lite väl mycket eller i alla fall väl tidigt”. Men då lutade han sig fram och sa ”Jag har med en present till dig också men den ligger i bilen.” Jag pustade ut och började fantisera om vilken svulstig present som kunde vänta.

Det där med förväntningar är lurigt. Vi kan absolut ställa höga förväntningar på varandra och önska mycket. Men min erfarenhet är ändå att det inte finns någon som ställer högre förväntningar på dig än vad du själv gör. Mina deltagare brukar få i hemläxa att stämma av förväntningarna på jobbet och därhemma. De kommer alltid tillbaka lika lättade, glada över att höra att de infriar människors förväntningar och mer därtill. En kvinna kom lättad tillbaka efter att ha stämt av förväntningarna med sina barn. Den femårige sonen hade då förklarat ”Jag förväntar mig att du ska vara en glad mamma. Och att du ska säga till innan du blir arg.”

Alla hjärtans dagDet tror jag att min man också hade önskat när han väl öppnade bagageluckan på bilen och pustade fram något om att ”Den här skulle passa en nyskild kvinna som nyss flyttat…” medan han släpade fram sin alla hjärtans dag present… En strykbräda… Jag log stelt och sa ”Tack, men en så’n har jag redan.” Min man såg förskräckt ut och sa ”Typiskt! Jamen, då kan jag byta ut den mot en brandsläckare, för det har du väl ingen?” Jag vägrade svara på hans telefonsamtal i tre dagar. Tänk om jag hade förstått vikten av att vara tydlig med mina förväntningar? Men om jag säger så här, numera har budskapet gått fram.

Önskar dig en förväntansfull alla hjärtans-helg

Petra Brask

”Hight achievement always takes place in the framework of hight expectation”
Jack Kinder

Något att ta tag i?

Längtar du efter en garderob som är luftig och där du kan hänga in saker utan att de blir skrynkliga eller ramlar ut igen p g a platsbrist? Du är inte ensam. Den här veckan har jag återhämtat mig ifrån influensan som attackerade förra veckan. Men jag har också haft förmånen att få föreläsa för nya härliga grupper. De generade skratten när jag frågar om de har något de behöver ta tag i, är alltid lika förlösande. Igenkänningen är stor när jag räknar upp; Var det i år du skulle börja träna? Var

image det året 2015 som du lovat att rensa ut garaget, städa förrådet, byta det trasiga mot något helt?

Så här på fredagen var jag osäker på om jag gått på lite för hårt när jag föreläst på en byggmässa i Kristianstad. En kvinna som heter Ann-Margreth erkände med stor vånda att hon har garderober (många) som behöver rensas därhemma. Hennes make satt bredvid och nickade instämmande och berättade snabbt att han fått bygga nya garderober hela tiden för de gamla var så fulla. ”Och snart är det dags igen om hon inte rensar.” Ann-Margreth beskrev hur nostalgisk hon blev varje gång hon skulle försöka slänga något. Jag tror att alla i lokalen kunde känna vilket stort hopplöst projekt det var och att hon inte visste i vilken ände hon skulle börja. Inför mig och hela församlingen fick hon sedan lova att börja i en del av en garderob nu på söndag. Angeli, en annan kvinna bland åhörarna lovade att ta på sig uppgiften att följa upp hur det går på måndag. Ann-Margreth har dessutom lovat att återkomma till mig, så att vi kan följa detta spännande projekt i bloggen och få veta hur det fortlöper. Jag hade bara lite dåligt samvete när jag såg hur denna härliga kvinna pratade om sina kläder som att de var släktingar som var svårt att skiljas från. Det kan bli ett smärtsamt avsked. Men jag hörde hur tipsen från publiken haglade över henne på vägen ut. Vi är många som har varit där, i rensningsträsket. Håller tummarna för dig Ann-Margreth och ser fram emot att höra av dig!

På andra föreläsningen samma dag var det en ung man som heter Daniel som erkände att det var dags att byta ut ett lås hemma. Hans fru nickade frenetiskt och började ingående berätta detaljerna kring hela låshistorien. Förvirrat undrade jag vem som ägde uppgiften? Hon pekade snabbt på Daniel. Han sa lika snabbt att det inte var han som skulle göra det. Efter några skratt i salen kom Daniel fram till att han skulle ringa en låsfirma och när han tänkte efter, visste han precis vilken firma det var. ”Bra, då vet du nästa steg!” sa jag. Det gillar hjärnan, då det blir betydligt lättare att förstå när vi tydliggör uppgiften. ”När ska du ringa då?” undrade jag vidare. Daniels fru såg nu överlycklig ut över att hon valt att gå till föreläsningen tillsammans med sin man. På måndag förmiddag ska Daniel ringa låssmeden och han har också lovat att återkomma så att vi får veta hur det går. Heja dig Daniel! Och tack för din hjälp under föreläsningen!

I förra veckan fick jag också se vilket fantastiskt sovrum som bondefamiljen i TV-serien Tidsjakten hade fått. Jag ska höra med dem om de kan tänka sig att bjuda på någon bild här i bloggen, så att ni också får se. Det är så fint! Kommer fortfarande ihåg när vi stod där i sågspånet och gjorde handlingplanen med deadline och allt. Superbra jobbat!

Ibland vill jag inte att varken att veckan eller fredagen ska ta slut. Så roligt och priviligerat är det att få ha detta härliga jobb och träffa alla er fantastiskta deltagare som inspirerar mig så. Idag har jag turen att fredagen inte tar slut. Alla från mässan ska ses och äta middag och lyssna på Nanne Grönwall. Och tänka sig att jag är medbjuden.

På sätt och vis är det tur för min familj, för efter den här dagen är jag också grymt sugen på att ta tag  i något saftigt projekt därhemma. En liten garderobsrensning kanske? Eller vad säger du, min käre man? Är det inte dags att rensa ut några gamla skjortor?

Önskar dig en handlingskraftig helg

Petra Brask

 

”Ting tar tid – ju fler ting, ju mer tid”

Har någon snott din kudde?

imageSjälen och det goda humöret var på väg rakt ner i skorna. Det var som en mardröm jag brukade drömma när jag var liten. Om hur jag kom på försent när jag skulle till skolan och hur hela omgivningen var emot mig när jag kämpade för att ta mig dit i tid. Dörren krånglade, väskan tappade ur sitt innehåll, bussen kom försent och hela tiden kände jag stressen över att inte hinna i tid dit jag skulle. Det var alltid en lättnad att vakna och inse att det bara var en mardröm. Så var det inte nu. Jag var smärtsamt vaken. Och någon hade snott min kudde.

Den här veckan körde igång med många härliga möten och slutade med några större föreläsningar. Bland annat i Linköping som man kan ta sig till väldigt snabbt och smidigt med tåg, som det så käckt står på SJs hemsida. Redan där borde man ju bli misstänksam. Hur mycket extra marginaltid behöver man för att åka tåg? Vad händer när du kommer försent? Hur hanterar du ett förlorat tidstapp?

När man jobbar med att utbilda inom Time management så finns det en stor dödssynd – att komma försent. Det är svårt att hämta upp det tappet i förtroende när du ska ställa dig på scen och föreläsa om tid. Då jag är en av de största tidsoptimister som går i ett par skor, har jag ofta tillämpat mina egna planeringstekniker genom att skapa ordentliga marginaler i kalendern. Jag brukar kalla dem för kuddar, tidskuddar. Dessa härliga mjuka kuddar av tid skyddar mig under veckorna och ser till att jag slipper jäkta till olika evenemang. Kuddarna gör så att jag slipper komma inspringande med andan i halsen och röda kinder och flåsade säga ”Heeej” samtidigt som jag försöker ge ett lugnt och förtroendeingivande intryck. Kuddar gör att jag kan njuta hela vägen till kunderna och vara full av energi när jag väl är framme. I bästa fall. Men du och jag som lever i verkligheten vet att ibland kan inte ens kuddarna dämpa de fall av tidskrävande händelseutveckling som t ex en tågresa kan skapa i ditt liv.

Av just denna anledning tittade jag misstänksamt på SJs käcka hemsida som utlovade smidiga tågresor, parallellt med att jag insöp SMHIs senaste värderrapport. Den var full av varningskyltar för väghalka och stora snöflingor. Miljövännen i mig vill ju helst undvika egen bil och om det nu är halt också så finns det dubbla anledningar att åka med SJs rullande service. Föreläsningen i Linköping skulle börja klockan 13.00. och med en tågkudde på det, tänkte jag.. hmmm… Låt säga att jag tar i riktigt ordenligt och åker hemifrån klockan 07.00… Min man som älskar allt som andas framförhållning tittar uppskattande på min planering och mumlar ”Du lär dig!” Jag muttrar tillbaka ”Vad fint… så här efter 20 år i time management branschen.”

Planeringen gick ut på att jag åkte två tåg tidigare än jag egentligen behövde. Du som har varit med förr har säkert redan listat ut att den stora rejäla tidskudden sprack. Tåget kom in en timme försent till Stockholms central. Fortfarande vid gott mod hoppade jag på marginalerna skulle hålla. En timme senare hade vi fortfarande inte kommit förbi Södertälje. Det berodde inte på vädret utan på tekniska problem. Jag hade råkat hamna på en vagn som egentligen var abonnerad av ett helt företag. De hade full personalfest mitt på blanka förmiddagen och gick runt och drack öl och hälsade glatt på varandra. Innan jag listade ut att de alla kom från samma företag satt jag och funderade över hur öppna och sociala vi svenskar ändå har blivit med varandra. När konduktören sedan upplyste mig om att jag var den enda passageraren på den vagnen som liksom inte tillhörde gänget, så fick det sin förklaring.

Tågföraren var flitig med att informera om alla tekniska fel och när vi närmade oss tre timmars försening så började jag inse att inte ens min väl tilltagna tidskudde skulle hålla. Stämningen i vagnen hade gått från suckar, besvikelse, till ilska och sedan skratt. Det räckte med att tågföraren slog på mikrofonen och sa ”Ja, då får vi be om ursäkt men…” så skrattades det hejdlöst i vagnen. Jag tittade febrilt på klockan och insåg att jag måste ringa beställaren och förbereda dem på att jag inte skulle dyka upp i tid. En del av mig kände skuldkänslor över att komma försent. En annan del försökte lugna mig och menade att jag kunde ju inte gärna be om en övernattning i Linköping när jag ska börja föreläsa kl 13.00. Det fanns ingen att bli arg på. Bara en uppgivenhet och käsla av att befinna sig i en mardröm som inte tog slut.

När jag en timme försenad kliver upp på scenen framför de tålmodiga kunder som väntat in mig, så är jag mycket glad att det inte är mitt första år i branschen. Det gick att vända förtroendet, det gick att använda det som hänt som ett exempel på den verklighet där vi behöver vara flexibla och ställa om. Visst kan man planera för det oförutsedda, visst kan man lägga in tidskuddar och andra marginaler. Men ibland hjälper inte ens det. Tänk om det då är din förmåga att kunna hantera det oförutsedda som blir din räddning? I det här fallet blev jag räddad av tre rutinerade chefer som tog över en timme av min föreläsningstid och gjorde något vettigt av den. Stort varmt tack för det!

Önskar dig en flexibel helg
Petra Brask
”Last night I dreamt I ate a ten pound marshmallow. When I woke up the pillow was gone.”
Tommy Cooper

När allt är som vanligt

normalFörsta arbetsveckan på nya året är avklarad. Det gick ju bra. Trodde att det skulle vara annorlunda, när man nu ändå har varit ledig ett tag och det är nytt år. Tänkte att det skulle ta lite tid att komma in i saker och att jag nu skulle sitta värdigt och känna att det är 2015. Annorlunda. Människor skulle titta på mig och reagera på något sätt. Så blev det inte. Efter en något förvirrad halvtimme så var allt som vanligt. Jag gjorde som vanligt, skorna satt som de skulle, orden kom ut på rätt ställe, tanken ledde till handling och mina kära deltagare lyste upp och sa ”Åh, vilka bra tips!”

Jag gillar när allt är som vanligt. Nackdelen med ledighet är att den behöver styras upp, annars blir den ovanligt full av fula ovanor. När allt är som vanligt så har jag rätt hälsosamma rutiner som min kropp mår bra av. Min hjärna också. Vad heter dagen när vi hyllar vanligheten och var dags vardag? Hur vanligt är det med vanlighet egentligen? Och vad är motsatsen?

När jag googlar på ordet vanlig kommer det 33 700 000 resultat på 0,21 sekunder. En av dem är Nationalencyklopedin som snabbt beskriver att vanlig är ett adjektiv som förekommer ofta i tiden eller rummet och därför ej är anmärkningsvärd. Redan där börjar man ana utmaningen i att detta ska få en egen dag och firas i kalendern? Synonomer är allmän, gängse, ofta använd, frekvent, vardaglig och normal. Aha, normal! Minns motvilligt tillbaka till en tid långt tillbaka i livet när jag satt i skilsmässosamtal med min första man tillsammans med två av kommunens utsedda terapeuter. Jag noterade att båda hade filttofflor. Något jag även sett att de tre personerna i receptionen verkade ha. I de tomma kontorsrummen vi gått förbi, stod det filttofflor i olika bruna, grå och gröna nyanser uppradade på golvet. Det var helt klart vanligt förekommande med filttofflor på just den här kommunen. Kanske t o m normalt? När jag under samtalet refererade till något min man brukade göra som jag tyckte var onormalt korkat, fick jag snabbt en tillrättavisning av den kvinnliga terapeuten. ”Det är nedlåtande att påstå att någon är onormal. Du kan referera till att du uppfattar det som mer eller mindre vanligt.” Ordet korkad nämnde hon inget om.

Motsatsord till vanlig är sällsynt, ovanlig och t o m konstig. När jag söker på ovanlig får jag bara 571 000 resultat på 0,22 sekunder. Alltså betydligt färre och på något längre tid. När jag istället söker vidare på ordet vanlig för att få se dess ursprung så är det nästintill en omöjlighet. Istället får jag skanna igenom vanlig sjukdom, vanlig statistik, vanlig bil, vanlig hund allt som är vanligt. Till slut kommer en ordlista där användarna har fått skriva egna förslag på ordet vanlig. Förslagen är standard och snäll. Snäll? Ja, det kanske inte är så ovanligt att vi tycker det vanliga står för normen, det vi är vana vid uppfattas som mindre hotfullt.

Jag vet bara att när jag fick en ovanligt påtvingad ledighet i december så uppfattade jag den som väldigt hotfull mot hela min vanliga existens. Men väldigt snabbt insåg jag att även i den skapade jag snabbt en vardag. Och helt plötsligt kändes det konstigt att börja jobba igen. Tänk om jag inte kommer ihåg hur man gör? Svettigt insåg jag att verksamheten inte på något sätt hade slutat snurra bara för att jag var borta några veckor längre vid jul. Mina underbara kunder hade glatt fortsatt att boka in min vår via mina kollegor. När jag öppnade kalendern var den fulltecknad med spännande uppdrag. Knäsvag undrade jag hur det skulle gå? Jag har ju varit borta, tänk om allt är borta?

Därför var det så skönt att konstatera att det satt som det skulle. Min hjärna behagade snällt att plocka fram kunskaperna och erfarenheterna igen. När jag väl satt där ute hos kunderna som förväntansfullt tittade upp och sa; ”Det här har gjort en sådan skillnad på hur vi jobbar här på kontoret och på mitt eget liv och planering. Nu vill jag bara att du visar hur jag kan påverka alla för långa och många möten som vi har externt också.” Då kom kreativiteten igång, lusten och passionen för mitt ämne time management rann till som het lava i blodet, pulsen ökade och en känsla av att må fantastiskt bra infann sig. När veckan närmade sig sitt slut och jag stod och borstade tänderna på morgonen såg jag något gnistra till i spegeln. En extra glimt, en rodnad på kinderna, en upphetsning, som inte riktigt fanns där när jag var ledig. Välsignade vanlighet. Är tacksam för all ovanlig ledighet, konstiga händelser, udda upplevelser i livet som händer så att jag kan lära mig att hylla min vanliga vardag. Var dag.

Oavsett om du råkar bära korkade filttofflor så önskar jag dig en normal helg precis som vanligt

Petra Brask

 “Everything was perfectly healthy and normal here in Denial Land.”
Jim Butcher, Cold Days

När allt faller på plats

renarDen där känslan av att falla, när allt går som i slow motion. Det är lunchtid och jag är på väg till taxin efter att ha avslutat några dagars uppdrag i London. I ena stunden ser jag hur människor rastar sina hundar i Hyde Park på andra sidan gatan, i nästa sekund har jag snubblat på något och flyger fram i luften. Jag har väskor i båda händerna och min första instinkt är att inte släppa dem. Någonstans i fallet ändrar jag mig och hinner få fram höger hand för att ta emot mitt oundvikliga fall mot de obevekligt hårda gatustenarna. Höger arm tar första stöten och jag känner att armbågen pressas in mot kroppen och som i en rekyl slår höger tinning rakt i gatan och sedan ser jag bara stjärnor. ”Jäklar, inte huvudet, farligt.” hinner jag tänka. Men föga anade jag att mitt liv inte skulle hänga på min huvudskada, utan på något helt annat.

Det är så konstigt hur allting bara ordnar sig och faller på plats när man är nödd och tvungen. Jag möter ofta människor som är stressade över sin roll på företaget och i privatlivet. De inger en känsla av att allt står och faller med dem. Ni vet den där känslan av att vara oumbärlig, som jag tror vi alla kan uppleva någon gång. Uppstressade deltagare kan sitta och jaga runt mejl med en frenesi likt en toppatlet och maniskt mumla ”Jag måste hinna få iväg… Det här projektet hänger på… Du vet, om jag inte… då kommer allt att rasa…” Många tar sig inte ens tid att tänka färdigt tanken på vad som skulle hända om de inte svarar på alla mejl inom en timme, om de inte får iväg den där rapporten, om de inte får till århundradets julfirande eller den coolaste nyårsfesten. Om de blir sjuka så jobbar de ändå och fixar allt på hemmaplan, för herregud, hur skulle det annars gå?

När vi är stressade tänker vi inte alltid särskilt rationellt. Kroppen reagerar som att du är utsatt för fara. Din insats blir på liv och död. Det är ett fantastiskt system vi har i kroppen. Det fungerar utomordentligt väl, när du verkligen är utsatt för fara. Men om den fara du stirrar i vitögat inte är en kraftigt uppretad tiger, en lastbil som är på väg att köra över dig eller en ilsken partner (vet inte vad du anser vara värst), utan en liten rektangulär sak på ca 12 centimeters höjd och 6 cm bredd, som ligger och surrar. Då kan det vara dags att stanna upp och ifrågasätta varför ditt system går på högvarv egentligen? Hur stor är faran? Vad är det värsta som kan hända?

Vid mitt fall utanför Hyde Park trodde jag att det värsta som kunde hända var en allvarlig hjärnskakning och två veckors ordinerad vila. Men jag insåg förvånad att mina kollegor hanterade mitt arbete alldeles utmärkt utan mig. Jag var på inget sätt oumbärlig och det var en fantastiskt skön känsla. Mitt mörbultade huvud och ansikte tog en och en halv vecka på sig att läka och sedan gick den värsta blånaden att sminka över.

Trots glädjen över att kunna börja jobba igen var tröttheten överhängande. Varje dag kändes som att släpa på ett ankare. Jag fick ta i från tårna för att klara av det som normalt går lättare. Behövde jag mer vila? Hade jag fått någon slags smyginfluensa? Efter ytterligare några veckor med resor kors och tvärs i Sverige och ett stopp till i London, så bad jag mina kära kollegor om hjälp att boka om i kalendern för att få ett par dagars vila.

Kvällen innan jag skulle börja jobba igen, var jag på föräldramöte på sonens nya skola. Kände mig mycket piggare, men hann bara sitta med på mötet i tio minuter innan jag fick skynda ut med handen över munnen. Alldeles kallsvettig föll jag ihop vid bilen och kom inte längre. I höger sida skar en värk som jag var övertygad om skulle ha ihjäl mig. Med darrande fingrar får jag fram mobilen och ringer min man. Jag tjuter i luren att han ska hämta hem mig. Min rådige man är snabbt på plats och kör mig direkt till akuten.

Väl inne på sjukhuset imponerar vården med sin handlingskraft. Det visade sig att under mitt fall i London hade min njure blivit skadad och en blödning hade uppstått. Blodet hade så småningom börjat koagulera och satte igen blodkärlen, vilket resulterade i en njurinfarkt. En tredjedel av min högra njure dog av syrebrist och det innebär förstås en hel del smärta. Efter en vecka på sjukhus konstaterade man att inga andra organ var i fara och lyckades via kärloperation få bukt med blodpropparna i njuren. Min åkomma är så ovanlig att jag går under namnet ”Njuren” på Södersjukhuset i Stockholm. Jag kommer att få gå på blodförtunnande i ett halvår och får låta bli att flyga under några månader.

”Vilken otur!” är väl den vanligaste kommentaren jag har fått. Men jag känner bara en stor tacksamhet. Är så tacksam för läkare och sjukvårdare som lyckades rädda resten av min njure, tacksam för mina vänner och kollegor, Monica och Janne, som löste allt till det bästa för våra kunder och uppdrag. Tacksam för underbara kunder som är så förstående för allt som hänt. Tacksam för familj och vänner som visar så mycket omtanke och kärlek i de svåraste av stunder. Extra tacksam för min svägerska Dina som arbetar som intensivvårdssköterska på SöS och var med mig både före och efter den tuffa operationen. Tacksam för min man som är vårdkunnig och kan ge sprutor så att jag kunde komma hem från SöS tidigare. Tacksam för att jag lever och har fått en ny chans till ett mer hälsosamt liv.

När jag ligger där inne på SöS och är alldeles blek och glåmig, rufsig i håret och med landstingets oformliga vita skjorta på mig, så säger läkaren ”Du behöver börja röra på dig. Gå till dagrummet och tillbaka, det är en lagom promenad för dig.” De sjuttio meterna till dagrummet känns som tre mil efter en vecka i sjuksäng. Jag sjunker darrigt ner i en fåtölj framför Tvn och laddar för att ta mig tillbaka igen. När jag sitter där, ser jag en dam som stirrar på mig. Jag tittar bort. Efter ett tag ser jag hur hon reser sig och börjar hovra runt mig. Det händer att jag blir igenkänd från TV-programmet ”Tidsjakten”, men jag tänker att i detta tillstånd kan väl ändå inte en människa känna igen mig? ”Hoppas inte.” tänker jag tyst för mig själv. Damen sätter sig plötsligt framför mig och lutar sig framåt och säger med stark Karlshamnsdialekt. ”Ursäkta, men VAR har jag sett dig förut?!!”. Jag sväljer stoltheten och ska just till att svara, när hon utbrister. ”NU vet jag! Du jobbar på ICA i Nynäshamn, va?!”

Bloggen är tillbaka i mitten av januari 2015. Önskar dig en livsbejakande Jul och ett hälsosamt Nytt År

Petra Brask

”Kom ihåg att vi människor är sköra varelser. Så njut av livet medan du kan och lita på att allt faller på plats.”

 

Sida 12 av 49« Första...1011121314...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask