Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Så mycket bättre?

 

IMG_6944”Att det mänskliga i oss är det som utmanar effektiviteten, har varit det som har gjort mest intryck på mig under den här utbildningen.” säger den 60-åriga kvinnan eftertänksamt. Hon har ett piggt utseende och en kort tuff frisyr. Kvällen innan hade hon oroat sig. ”Jag är rädd för den där delen i datorn. Att jag inte ska hänga med på den.” Hennes kollega ser bekymrad ut. ”Du förstår jag äger inte ens en mobiltelefon, något som brukar bemötas med stor irritation från omgivningen.” Jag tittar fascinerad på kvinnan och tycker att livet utan mobil låter väldigt spännande. Hur hanterar hon det? Något som min mamma hade tyckt var en väldigt konstig fråga så länge hon levde. ”När människor kommer och visar foton på barnbarnen i telefonen och påpekar att de minsann kan prata med dem via Skype, säger de snäsigt; ”Det skulle du också kunna om du hade en mobil.” hon hämtar andan och fortsätter med glimten i ögat. ”Men då brukar jag svara; Jaha! Är det bara en mobil som behövs?! Jag trodde man behövde ha barnbarn.”

Den här våren har uppdragen varit många och täta. Precis som jag lär ut så har jag fått hårdprioritera bland uppgifterna och då har bloggen fått stå tillbaka ett par veckor. Så här kommer några reflektioner från den senaste tiden som trots mängden uppdrag har varit en riktig energipåfyllare. Stundvis har det känts som min dag i tv-serien ”Så mycket bättre.”

Har tränat två ledarcoacher inom landstinget i en handledarutbildning av vårt program. Att lära upp andra på det här konceptet är en stor utmaning, då det ser betydligt lättare ut än vad det är. Men att jobba med två vana pedagoger med stor erfarenhet av att coacha inom sitt område var en dröm. Att höra dem reflektera över materialet och bli så förtjusta i det logiska upplägget, var en boost för en effektivitetskonsult. Att veta att de nu går ut till hårt ansträngda läkare och sjukvårdspersonal för att hjälpa dem att frigöra tid och energi, känns gott i hjärtat.

Har också haft förmånen att få möta rektorer och skolledare över hela Sverige och föreläsa för dem. Ytterligare ett område med tuffa krav och små resurser. Tacksamt att få bidra till och också inspirera till erfarenhetsutbyte.IMG_6511

Som en kontrast till denna värld har jag varit på Chefgalan på Grand hotell. Där var det definitivt ingen som saknade mobil. Vi var många som skamlöst twittrande rapporterade hela kvällen. Många kloka ord föll ur munnen på både föreläsare och pristagare. Men det var två ledare som stack ut och förvånade mig.

Den första var Sverker Göranson, vårt lands överbefälhavare, som öppet går ut och talar om att han varit utbränd. Med orsakerna till den två månader långa sjukskrivningen har han mötts av stor respekt långt utanför de egna leden. Han berättar hur hans fru försiktigt påpekat. ”Men Sverker även om du är ÖB så kan du vara mänsklig och bränna ut dig.”

Den andra ledaren som imponerade stort vann rättmätigt priset för Hälsofrämjande chef 2015; Magnus Sallbring, HR- och marknadsdirektör på Atea Sverige. En evangelist som med glödande passion, målmedvetenhet och en nypa storhetsvansinne har lyckats engagera 93 procent av de egna medarbetarna – och stora delar av sin bransch till ett hälsosammare liv. Han blev glad över priset och medgav att när han ger sig ut på löparrundan tycker han fortfarande det är lika smärtsamt som att dra ut en tand hos tandläkaren.

IMG_7224Jag log och tänkte på min dotter som den senast tiden blivit min träningscoach. Efter min olycka med njuren i vintras fick jag order av doktorn att ta träningsuppehåll i några månader. Vilken lycka kanske någon tycker? Det kluriga var att komma igång igen när uppehållet var över. Min dotter sa peppande ”Du behöver bara ta på dig träningskläderna och ta dig ut, så har du lyckats.” Det lät så enkelt att jag föll rakt i fällan. När jag väl stod där ute på verandan kändes det ju fånigt att inte börja springa. Vilken glädje att upptäcka att kroppen höll och att det kändes riktigt bra. Har fortfarande morgnar när jag vaknar och måste fixa det med strategin. ”Tänk inte. Bara gör det. På med kläderna och ut.”

En hel del tidiga morgnar blev det också i förra veckan då jag tack vare Länsförsäkringar i Skåne fick ta mig igenom många av söderns vackra städer och landsbygd. Temat var ”Hur förebygger vi stress” och det blev föreläsningar från tidigt till sent samt medverkan i radioprogram tillsammans med flera proffs inom området. Är nu lite förälskad i vackra Skåne.

Det största intrycket gjorde dock min resa till Nepal och den härliga gruppen med deltagare från International IDEA i huvudstaden Kathmandu. IMG_6764Tänker extra på dem, deras nära och kära och alla deras landsmän nu när de drabbats av den väntade jordbävningen. När min kollega Monica och jag blev hämtade av chefen för organisationen som vi skulle utbilda, gick hon igenom med oss i bilen alla detaljer kring jordbävningen. ”Vi har inte haft några småskalv på länge nu, vilket är synd, för då hade vi sluppit ett stort skalv. På kontoret har vi gått en veckas utbildning i första hjälpen och fått instruktioner om hur vi ska göra när det väl händer. Man ska alltid bära med sig en vattenflaska, en chokladbit och en ask med tändstickor.” Monica och jag tittar på henne och ser sen oroligt ut genom fönstret och den myllrande stad vi passerar. Många av byggnaderna ser inte ut att klara en större vindpust, än mindre ett jordskalv.

IMG_6763 (2)Vi blev mottagna med stor värme och hade några härliga utbildningsdagar på deras kontor. Jag minns när jag satt och coachade en deltagare att jag reagerade på att en apa klättrade över grinden till kontoret och hastigt sprang rakt in mot entrén. De är ganska tjuvaktiga och letar gärna efter något de snabbt kan få med sig. Funderade om den skulle slinka in och ta min datorväska som stod i hallen, men så såg jag att den vek av runt huset och mot köket. Förstås! Det var dags för lunch. Hela kontoret doftade av himmelska dofter av Nepalesiska traditionella rätter som deras kock tillagade varje dag. Jag kände hur det vattnades i munnen.

När uppdraget var slutfört stannade vi kvar ett par dagar och passade på att besöka landets fina museum, tempel och IMG_6934kulturarv. Det är ju trots allt där Buddha är född. Under riktigt klara dagar kunde vi vid solnedgången skåda Mount Everest i all sin prakt. Något som vi åkte rakt förbi när vi flög hem igen.

Jag vet att jag kände en viss lättnad över att jordbävningen inte kom under vår vistelse. Men en stor sorg över att den skulle behöva komma och drabba det fina land och de människor som lever där så tätt inpå varandra. Under vår vistelse fick vi kontakt med en hjälporganisation i Nepal, så att vi kan bidra till landet. Ett land som med sin själ nådde rakt in i min och fick mig att stanna upp och ta in livets stillhet med alla sinnen.

IMG_6770”Petra, vad är den största skillnaden mellan oss i Asien och er i Europa när det gäller stress?” frågar ordföranden för Nepal Law Society, som också bett att få delta i utbildningen. Jag tänkte länge innan jag svarade. ”Jag skulle tro att det handlar om en inre stillhet. I Europa känns det som att flera har tappat kontakten med sitt inre och jagar för att tillfredsställa en inre tomhet med yttre behov. I Asien upplever jag att man har en kontakt med sitt inre, en större fokus på nära och kära och får sina största behov tillfredsställda där. Det betyder att man inte behöver jaga yttre behov lika mycket.” Han såg överraskad ut över mitt svar men nickade sedan och sa; ”Det kan jag mycket väl tänka mig.”

Inom mig undrade jag vad jag fick det svaret ifrån och hur sant det är. Men tänk om det är sant? Vad kan jag då göra för att hitta mitt själsliga inre lugn hemma i Sverige igen? När jag stannar upp och ger något min fulla fokus känns det så mycket bättre. Och då menar jag inte min mobil.

Önskar dig en ”så mycket bättre”-vecka

Petra Brask

“I can speak to my soul only when the two of us are off exploring deserts or cities or mountains or roads.”
– Paulo Coelho

 

Min kollega Monica och jag första morgonen på hotellet. Något yrvakna. Tidsskillnaden mellan Sverige och Nepal är 4 timmar och 45 minuter (!). Så här står vi svensk tid klockan 03.15 på morgonen. Dags att hålla kurs!

IMG_6743

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är vår kursgrupp i Nepal tillsammans med mig och Monica. Helt underbara! Våra tankar är hos dem och deras nära och kära samt alla landsmän i Nepal efter det stora jordskalvet i lördags den 25 april, 2015. Tänk att denna bild är tagen för endast tre veckor sedan.

IMG_6774 (2)

SBS och möten – aktningsvärda tidstjuvar?

oops”Då ska vi börja med att ändra grundinställningarna i ditt e-postprogram, så du enkelt kan jobba effektivt. Om du klickar på…” jag avbryts hastigt av en kämpande deltagare som precis fått datorn att starta och till slut lyckats öppna rätt program. ”Ursäkta, men kommer vi att få lära oss att skapa en ny mapp? Det har jag länge undrat hur man gör?” Jag tittar överraskat ut över den mellanstora gruppen. Det var länge sedan jag träffade någon som inte vet hur man skapar en ny mapp. Senast var för några år sedan på en IT-avdelning faktiskt. Jag tar ett djupt andetag och växlar snabbt om min ambitionsnivå över vad deltagarna ska få lära sig. ”Ursäkta men jag har märkt att det inte går att skapa mappar. Tror inte den funktionen finns i mitt program!” säger en annan deltagare och kisar beklagande mot sin dator. Jag tar ett djupt andetag och tänker att det här kan bli en lång dag.

Den här veckan har solen lyst över de platser och deltagare jag haft förmånen att möta. Trots att jag farit runt som en skottspole runtom i vårt avlånga land i jakten på tidstjuvar, så har de härliga varma strålarna hunnit med att möta mig varje morgon. ”Vilka är våra största tidstjuvar i Sverige och hur ska vi hantera dem?” Undrar en journalist som jag pratade med i veckan. Stämmer det att tidstjuven ”Tekniskt strul” har glidit upp på en tredje plats efter ”För många och långa möten” och ”Svårt att säga Nej”? Frågar journalisten vidare. Jag kan bara instämma och försöker förklara att många deltagare samtidigt anger SBS som en orsak till tekniskt strul. ”SBS?! Vad betyder det?!” muttrar journalisten något irriterad över alla dessa förkortningar som florerar i ”De-korta-textmeddelandenas-tid”.

Vant förklarar jag innebörden och fortsätter med att berätta hur glad jag blivit över uppföljningen hos en ledningsgrupp i veckan som nu minskat mötestiden till hälften genom att börja med kreativa promenadmöten ute i den härliga vårsolen.

”Vi har märkt att de långa mötesdagarna med alla plottriga mötespunkter blir så snuttifierade. Vi hinner aldrig gå igenom de strategiskt viktiga frågorna på djupet. Vi har tidigare ”löst det” genom att sätta av ännu fler dagar för att mötas ännu oftare och längre. Sedan vi började med promenadmöten har vi plötsligt kommit upp med nya idéer och lösningar på frågor som vi brottats med i åratal.” menar en av ledarna och undrar varför de inte börjat med detta mycket tidigare? ”Det var länge sedan jag upplevde så mycket skarpsinne och fokus kring våra viktigaste frågor.” bekräftar en av de andra ledarna och visar i kalendern hur de istället kunnat kapa tiden på de långa ofruktsamma mötesdagarna.

”Vi har helt sett över hur vi gör med utvecklingssamtalen.” säger en HR-chef som också tampats med för långa och för många möten som största tidstjuv. ”Vi insåg att vi ägnade två timmar per medarbetare och halvår till att i stora stycken säga samma saker. Nu samlar vi istället medarbetarna i grupper om sju och går igenom det som är gemensamt. Det brukar ge intressanta gruppdiskussioner och nya idéer. De personliga mötena med var och en har vi dragit ner till 45 minuter per person vilket är varmt uppskattat av både chefer och medarbetare.”

”Tekniskt strul? Är det verkligen en av våra största tidstjuvar?! Det kan inte vara möjligt.” mumlar chefen på ett större teknikföretag när jag visade honom sammanställningen på förstudien där samtliga deltagare fått kryssa i vad de upplevde som den största tidstjuven och varför. Jag pekade på alla anledningar som angivits; brist på support, krångel med hårdvara eller mjukvara, problem med nätverket… ”Men se här, den vanligaste anledningen är ändå SBS.” säger jag och menar att då är det ju bra att vi ska ha utbildning idag.

Både jag och mina kollegor har förvånat noterat hur tidstjuven tekniskt strul har krupit upp och hamnat på en topplacering det senaste året bara. Vi kan också konstatera att deltagarna klagar allt mer på att supporten ligger långt borta i ett annat land och att man är väldigt utelämnad till sin egen eller en kollegas expertis om man behöver hjälp i sin dator. Många organisationer har sagt upp sin IT-avdelning och istället outsourcat hela härligheten. På gott och ont.

”Oj, nu hände det något! Det där mejlet bara försvann! Det ÄR något fel på min dator, så är det bara!” utbrister en av deltagarna i gruppen som kämpar för att lära sig Outlooks alla konster. Jag börjar bli ganska matt av att springa runt och försöka hjälpa alla samtidigt, men upptäcker samtidigt att det finns en entusiastisk energi i rummet. ”Det kan ju tänkas att felet på din dator beror på SBS.” mumlar en annan deltagare samtidigt som hon håller tungan rätt i mun och lär sig att skapa en ny regel. ”SBS?! Vad betyder det?” undrar damen som fortfarande letar efter mejlet som hon råkade radera. ”Låter som ett elakt virus!” utbrister hon. ”Skit Bakom Spakarna.” flinar hennes kollega.

Jag protesterar och säger att det är OBS, Okunskap Bakom Spakarna. För hur ska du kunna hantera något om du aldrig fått chansen att lära dig? Företag köper med en självklarhet in den senaste tekniken och de nyaste programmen för mängder av kronor. Men är det alltid lika självklart med att se till att användarna utbildas i programmen. Tror vi skulle kunna minska mängder av tidstjuvar och frustration runtom i vårt avlånga land om fler fick och tog chansen att lära. När nu hela naturen vaknar till liv efter den långa vintern och spricker ut i blom, kanske vi också ska göra det? Vad kan vi lära oss redan idag?

Önskar dig en utvecklande helg

Petra Brask

”Lev för att lära så lär du dig att leva.” Portugisiskt ordspråk

Arg på hunden?

hund på tangenterna1”Man undrar ju hur det är ställt i huvudet?” mumlar en av mina deltagare i veckan. ”Vad menar du?” undrar jag förvånat och försöker se vad han skriver i sitt kurshäfte. Övningen jag givit alla deltagare är att identifiera förhalningsbeteenden. Den är förhållandevis enkel och brukar leda till igenkännande skratt och en del stönanden typ ”…jag borde veta bättre…” Men den här chefen i sina bästa år, stirrar ner på det han skrivit som om bokstäverna borde hoppa upp och slå honom i huvudet. ”Jag är inte klok, det måste vara den enkla förklaringen.” Hjälpsökande tittar han sedan upp och ut i konferenssalen för att notera att de andra ledarna nu helt släppt sina uppgifter och helt koncentrerar sig på att försöka lista ut vad som gjort deras kollega så uppgivet självklandrande.

Är kursledare de värsta kursdeltagarna? En fråga jag var tvungen att ställa mig den här veckan. Det är inte varje dag som jag och mina kollegor får sätta oss i skolbänken och gå utbildning tillsammans. Under veckan gick vi en Excel-utbildning för Annika Thörnlund på Edoctum. Så lyxigt att bli serverad kaffe och lunch i härliga konferenslokaler och ha en duktig kursledare som tålmodigt visar oss tips på tips, som vi vet kommer göra våra kunder lyckliga. Stort tack till dig, proffsiga Annika! Får väl tro dig när du påstår att vi var lättlärda elever.

Tack också alla härliga kursdeltagare som inspirerar mig mest och som gör det här arbetet så givande och meningsfullt. En historia som särskilt gjorde intryck i veckan var från chefen som berättar att han tycker jobbet är så roligt att han skjutit upp resten av sitt liv. ”Jag blir till och med irriterad på hunden om kvällarna.” Hans kollegor tystnar och vet inte om de ska skratta eller gråta. ”På hunden?” säger jag och undrar vad det kan vara för en ettrig, konstig ras? ”

”Ja, via datorn och ipad-en blir jag liksom kvar på jobbet om kvällarna fast att jag fysiskt sett sitter hemma i vardagsrummet. Jag är fast i rapporterna som jag vill leverera, i jobbmejlen, i kontakten med de roliga kollegorna. Och då blir jag oerhört irriterad när hunden kommer och buffar på mig och vill ha uppmärksamhet.” Han visar en bild på en söt jycke och jag kan inte låta bli att beundra denna lojala, pälsmjuka vän som envist vill locka husse till närvaro. Frågan är om resten av familjen har gett upp?

”Det är svårt att slita sig från jobbet som är så spännande. Men jag fattar ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste ge resten av livet utrymme medan jag fortfarande har en familj.” Ögonen tåras i rummet, inte bara på mig. Mannens kollegor nickar igenkännande. Någon mumlar ”Jo, men det är inte så lätt, vi har ju ett viktigt arbete.”

Kan det vara så att vi inte alltid känner oss lika viktiga hemma? Eller att rollerna där är betydligt mer otydliga? Fast när vi stannar upp och tänker efter, så vet vi ju mycket väl att det är lättare att byta jobb än att byta familj. Därmed inte sagt att vi behöver byta något. Bara stanna upp och fundera över om vi ger båda utrymme? Det är så lätt hänt att träffa sin kärlek, flytta ihop och sedan tro att ”Familjen AB” ska puttra på utan uttalade ansvarsfördelningar, utan uppskattning och utan någon djupare kommunikation.

”Min fru klagar på att jag inte hjälper till lika mycket som hon. Men ärligt talat tror jag inte att hon märker allt jag gör.” Jag avslutade veckan med en deltagare som på sista steget i time management-utbildningen ville ha med sig tips hem för att familjen skulle kunna dela på hemsysslorna bättre. Min första fråga till honom var om de hade satt sig ner och gått igenom alla uppgifter som behöver göras för att driva ”Familjen AB”? Och om de sedan skrivit upp hur stor del av de sysslorna som var och en bidrar till, inkluderat barnen? Han skakade på huvudet. ”Förmodligen skulle vi komma fram till att inräknat alla sysslor så delar vi lika.” sedan tystnade han en stund. ”Men tänk om hon gör mer?”

Det finns en risk att bli avslöjad. Och det finns en risk att bli så uppslukad i något att vi tycker att våra nära och kära ”kommer och stör”. Men vi vet också att det finns grundläggande behov hos oss mänskliga varelser att känna oss kompetenta, betydelsefulla och omtyckta. När vi tydliggör ansvarsområden och uppgiftsfördelningar har vi en möjlighet att känna att vi bidrar. Det skapar trygghet och engagemang. Oavsett om det är på jobbet och hemma. Tänk om det är så vi lär oss själva och våra barn att vi har ett värde? Precis som i myrstacken så finns det en grundläggande tillfredställelse i att känna att vi drar vårt strå till stacken. Och att vi i vår iver att dra strån inte glömmer bort att stanna upp och gå ut med hunden. Eller vem som går nu går ut med vem? Bloggen tar nu Sportlov och är tillbaka igen fredagen den 13 mars.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Det är inte alltid jag som går ut med hunden. Vi turas om.
Varannan gång går hunden ut med mig.”

 

 

 

Jagad av outtalade förväntningar?

Baby Making Funny Face”Det rådde en djup koncentration i den stora konferenssalen. Stämningen var så tät att du kunde ta på den. Trots mängden deltagare, satt var och en som i en egen bubbla, som om de var högt uppe på ett berg där ingen kunde störa. När de tittade upp från dokumentet de skrev på och såg ut över salen, var det som att de såg en helt annan utsikt långt borta. Jag njöt. Och andades lugnt och långsamt. Ovillig att störa eller bryta de dimmor av livsbejakelse som svepte in över mina deltagare. En näsduk åkte fram. Någon suckade djupt. Till slut landade de med sin närvaro i samma rum igen och log nästan generat mot varandra.

GarderobsrensningDen här veckan har jag haft tät kontakt med Ann-Margreth som nu gått loss riktigt ordentligt på sina garderober därhemma. Se bildbevis. Hon har gått ifrån en riktig rå ångest över att skiljas från gamla klädtrasor, till att nöjt fira och tycka att det var himla härligt att hon fick hjälp att komma igång att rensa. Tack underbara fina Ann-Margreth för att du delar med dig och inspirerar oss alla! Hoppas du firar dina framgångar ordentligt den här helgen.

Det är ju som gjort för oss alla att fira när det nu är ”Alla hjärtans dag” – en högtid för att hylla de som står oss närmast. I början opponerade jag mig mot denna högtid då jag tyckte det var en starkt kommersialiserad tradition som hade sina rötter i några hysteriska tonårstjejer i USA. Handlar det inte egentligen om marknadskrafter som vill få oss att köpa hjärtan till höger och vänster för att rädda upp hela tappet av försäljning efter julrean? ”If you can’t beat them, join them.” säger min dotter glatt när hennes bror kommer hem efter en tröttsam bussresa där samtliga ungdomar använt hela sin lungförmåga till att göra sin stämma hörd i det väldigt lilla utrymmet. ”Om alla skriker, så skriker jag med.” förklarar hon pedagogiskt och lägger tröstande armen om sin lillebror, medan jag gick och hämtade en smärtstillande Ipren.

Jag insåg att det är vad jag gjort med Alla hjärtans dag. Jag har inte bara accepterat att den finns utan också dykt rakt in i det smetiga budskapet och hittat en mening. För visst är det väl en mening med att ha en högtid som inte för en gångs skull firar en kille som heter Jesus och hans familj? En högtid som firar våra egna nära och kära, de som lever här på jorden, som är av kött och blod och står ut där varje dag i livet bredvid oss. Men precis som vid alla högtider, så skapar det förväntningar. Och när vi har outtalade förväntningar kan det skapa oroliga tankar som stressar oss.

Det var just dessa förväntningar som jag bad mina deltagare att tydliggöra för sig själva. Mitt under själva kursdagen fick de generöst med reflektionstid för att fundera över livet. Under tystnad fick de svara på frågor som; Vilka förväntningar har du på dig själv i jobbet? Vilka förväntningar tror du att din chef har på dig? Vilka förväntningar har dina kollegor på dig? Vilka har du på dem? När de sedan bytte sida på dokumentet fick de svara på frågor om förväntningarna därhemma. Vilka förväntningar tror du att din familj har på dig? Vad förväntar du dig av din partner?

När jag träffade min man efter att ha varit skild en tid måste jag erkänna att jag var grymt sugen på romantik och allt som hette alla hjärtans dag. Men av någon anledning ville jag inte erkänna detta för min alldeles nya partner. Jag fick intrycket av att han tillhörde skaran som tyckte att det här var en hysteriskt pådyvlad högtid, styrd av marknadskrafter. Därför låtsades jag som att den inte betydde särskilt mycket för mig heller, i ett ögonblick av längtan att göra om mig för att passa honom bättre. Men vi bokade ändå in ett restaurangbesök tillsammans för den goda saken i att ändå få träffas när man är nyförälskad. Det var mitt startskott att leva ut min längtan efter att verkligen dyka in i hjärtan-industrin. Bortglömd var all tanke på att upprätthålla en cool attityd till dagen. Istället köpte jag sliskigt söta kort och skrev sirliga kärleksord. Hittade t o m en bok där jag fick hjälprader för att få ur mig hur mycket jag älskade min splitternya man. Kort sagt; jag gick ”All In”.

Utan tanke på att jag kunde skrämma bort min nye beundrare för all framtid la jag på restaurangen fram det ena kärleksbudskapet efter det andra. Efter en stund började min date skruva på sig. Hans blick mätte upp avståndet till utgången och i pannan rann små svettpärlor. Mitt hjärta stannade i bröstet, när jag insåg att jag kanske ”gått in för temat lite väl mycket eller i alla fall väl tidigt”. Men då lutade han sig fram och sa ”Jag har med en present till dig också men den ligger i bilen.” Jag pustade ut och började fantisera om vilken svulstig present som kunde vänta.

Det där med förväntningar är lurigt. Vi kan absolut ställa höga förväntningar på varandra och önska mycket. Men min erfarenhet är ändå att det inte finns någon som ställer högre förväntningar på dig än vad du själv gör. Mina deltagare brukar få i hemläxa att stämma av förväntningarna på jobbet och därhemma. De kommer alltid tillbaka lika lättade, glada över att höra att de infriar människors förväntningar och mer därtill. En kvinna kom lättad tillbaka efter att ha stämt av förväntningarna med sina barn. Den femårige sonen hade då förklarat ”Jag förväntar mig att du ska vara en glad mamma. Och att du ska säga till innan du blir arg.”

Alla hjärtans dagDet tror jag att min man också hade önskat när han väl öppnade bagageluckan på bilen och pustade fram något om att ”Den här skulle passa en nyskild kvinna som nyss flyttat…” medan han släpade fram sin alla hjärtans dag present… En strykbräda… Jag log stelt och sa ”Tack, men en så’n har jag redan.” Min man såg förskräckt ut och sa ”Typiskt! Jamen, då kan jag byta ut den mot en brandsläckare, för det har du väl ingen?” Jag vägrade svara på hans telefonsamtal i tre dagar. Tänk om jag hade förstått vikten av att vara tydlig med mina förväntningar? Men om jag säger så här, numera har budskapet gått fram.

Önskar dig en förväntansfull alla hjärtans-helg

Petra Brask

”Hight achievement always takes place in the framework of hight expectation”
Jack Kinder

Något att ta tag i?

Längtar du efter en garderob som är luftig och där du kan hänga in saker utan att de blir skrynkliga eller ramlar ut igen p g a platsbrist? Du är inte ensam. Den här veckan har jag återhämtat mig ifrån influensan som attackerade förra veckan. Men jag har också haft förmånen att få föreläsa för nya härliga grupper. De generade skratten när jag frågar om de har något de behöver ta tag i, är alltid lika förlösande. Igenkänningen är stor när jag räknar upp; Var det i år du skulle börja träna? Var

image det året 2015 som du lovat att rensa ut garaget, städa förrådet, byta det trasiga mot något helt?

Så här på fredagen var jag osäker på om jag gått på lite för hårt när jag föreläst på en byggmässa i Kristianstad. En kvinna som heter Ann-Margreth erkände med stor vånda att hon har garderober (många) som behöver rensas därhemma. Hennes make satt bredvid och nickade instämmande och berättade snabbt att han fått bygga nya garderober hela tiden för de gamla var så fulla. ”Och snart är det dags igen om hon inte rensar.” Ann-Margreth beskrev hur nostalgisk hon blev varje gång hon skulle försöka slänga något. Jag tror att alla i lokalen kunde känna vilket stort hopplöst projekt det var och att hon inte visste i vilken ände hon skulle börja. Inför mig och hela församlingen fick hon sedan lova att börja i en del av en garderob nu på söndag. Angeli, en annan kvinna bland åhörarna lovade att ta på sig uppgiften att följa upp hur det går på måndag. Ann-Margreth har dessutom lovat att återkomma till mig, så att vi kan följa detta spännande projekt i bloggen och få veta hur det fortlöper. Jag hade bara lite dåligt samvete när jag såg hur denna härliga kvinna pratade om sina kläder som att de var släktingar som var svårt att skiljas från. Det kan bli ett smärtsamt avsked. Men jag hörde hur tipsen från publiken haglade över henne på vägen ut. Vi är många som har varit där, i rensningsträsket. Håller tummarna för dig Ann-Margreth och ser fram emot att höra av dig!

På andra föreläsningen samma dag var det en ung man som heter Daniel som erkände att det var dags att byta ut ett lås hemma. Hans fru nickade frenetiskt och började ingående berätta detaljerna kring hela låshistorien. Förvirrat undrade jag vem som ägde uppgiften? Hon pekade snabbt på Daniel. Han sa lika snabbt att det inte var han som skulle göra det. Efter några skratt i salen kom Daniel fram till att han skulle ringa en låsfirma och när han tänkte efter, visste han precis vilken firma det var. ”Bra, då vet du nästa steg!” sa jag. Det gillar hjärnan, då det blir betydligt lättare att förstå när vi tydliggör uppgiften. ”När ska du ringa då?” undrade jag vidare. Daniels fru såg nu överlycklig ut över att hon valt att gå till föreläsningen tillsammans med sin man. På måndag förmiddag ska Daniel ringa låssmeden och han har också lovat att återkomma så att vi får veta hur det går. Heja dig Daniel! Och tack för din hjälp under föreläsningen!

I förra veckan fick jag också se vilket fantastiskt sovrum som bondefamiljen i TV-serien Tidsjakten hade fått. Jag ska höra med dem om de kan tänka sig att bjuda på någon bild här i bloggen, så att ni också får se. Det är så fint! Kommer fortfarande ihåg när vi stod där i sågspånet och gjorde handlingplanen med deadline och allt. Superbra jobbat!

Ibland vill jag inte att varken att veckan eller fredagen ska ta slut. Så roligt och priviligerat är det att få ha detta härliga jobb och träffa alla er fantastiskta deltagare som inspirerar mig så. Idag har jag turen att fredagen inte tar slut. Alla från mässan ska ses och äta middag och lyssna på Nanne Grönwall. Och tänka sig att jag är medbjuden.

På sätt och vis är det tur för min familj, för efter den här dagen är jag också grymt sugen på att ta tag  i något saftigt projekt därhemma. En liten garderobsrensning kanske? Eller vad säger du, min käre man? Är det inte dags att rensa ut några gamla skjortor?

Önskar dig en handlingskraftig helg

Petra Brask

 

”Ting tar tid – ju fler ting, ju mer tid”

Sida 12 av 49« Första...1011121314...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask