Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

När allt är som vanligt

normalFörsta arbetsveckan på nya året är avklarad. Det gick ju bra. Trodde att det skulle vara annorlunda, när man nu ändå har varit ledig ett tag och det är nytt år. Tänkte att det skulle ta lite tid att komma in i saker och att jag nu skulle sitta värdigt och känna att det är 2015. Annorlunda. Människor skulle titta på mig och reagera på något sätt. Så blev det inte. Efter en något förvirrad halvtimme så var allt som vanligt. Jag gjorde som vanligt, skorna satt som de skulle, orden kom ut på rätt ställe, tanken ledde till handling och mina kära deltagare lyste upp och sa ”Åh, vilka bra tips!”

Jag gillar när allt är som vanligt. Nackdelen med ledighet är att den behöver styras upp, annars blir den ovanligt full av fula ovanor. När allt är som vanligt så har jag rätt hälsosamma rutiner som min kropp mår bra av. Min hjärna också. Vad heter dagen när vi hyllar vanligheten och var dags vardag? Hur vanligt är det med vanlighet egentligen? Och vad är motsatsen?

När jag googlar på ordet vanlig kommer det 33 700 000 resultat på 0,21 sekunder. En av dem är Nationalencyklopedin som snabbt beskriver att vanlig är ett adjektiv som förekommer ofta i tiden eller rummet och därför ej är anmärkningsvärd. Redan där börjar man ana utmaningen i att detta ska få en egen dag och firas i kalendern? Synonomer är allmän, gängse, ofta använd, frekvent, vardaglig och normal. Aha, normal! Minns motvilligt tillbaka till en tid långt tillbaka i livet när jag satt i skilsmässosamtal med min första man tillsammans med två av kommunens utsedda terapeuter. Jag noterade att båda hade filttofflor. Något jag även sett att de tre personerna i receptionen verkade ha. I de tomma kontorsrummen vi gått förbi, stod det filttofflor i olika bruna, grå och gröna nyanser uppradade på golvet. Det var helt klart vanligt förekommande med filttofflor på just den här kommunen. Kanske t o m normalt? När jag under samtalet refererade till något min man brukade göra som jag tyckte var onormalt korkat, fick jag snabbt en tillrättavisning av den kvinnliga terapeuten. ”Det är nedlåtande att påstå att någon är onormal. Du kan referera till att du uppfattar det som mer eller mindre vanligt.” Ordet korkad nämnde hon inget om.

Motsatsord till vanlig är sällsynt, ovanlig och t o m konstig. När jag söker på ovanlig får jag bara 571 000 resultat på 0,22 sekunder. Alltså betydligt färre och på något längre tid. När jag istället söker vidare på ordet vanlig för att få se dess ursprung så är det nästintill en omöjlighet. Istället får jag skanna igenom vanlig sjukdom, vanlig statistik, vanlig bil, vanlig hund allt som är vanligt. Till slut kommer en ordlista där användarna har fått skriva egna förslag på ordet vanlig. Förslagen är standard och snäll. Snäll? Ja, det kanske inte är så ovanligt att vi tycker det vanliga står för normen, det vi är vana vid uppfattas som mindre hotfullt.

Jag vet bara att när jag fick en ovanligt påtvingad ledighet i december så uppfattade jag den som väldigt hotfull mot hela min vanliga existens. Men väldigt snabbt insåg jag att även i den skapade jag snabbt en vardag. Och helt plötsligt kändes det konstigt att börja jobba igen. Tänk om jag inte kommer ihåg hur man gör? Svettigt insåg jag att verksamheten inte på något sätt hade slutat snurra bara för att jag var borta några veckor längre vid jul. Mina underbara kunder hade glatt fortsatt att boka in min vår via mina kollegor. När jag öppnade kalendern var den fulltecknad med spännande uppdrag. Knäsvag undrade jag hur det skulle gå? Jag har ju varit borta, tänk om allt är borta?

Därför var det så skönt att konstatera att det satt som det skulle. Min hjärna behagade snällt att plocka fram kunskaperna och erfarenheterna igen. När jag väl satt där ute hos kunderna som förväntansfullt tittade upp och sa; ”Det här har gjort en sådan skillnad på hur vi jobbar här på kontoret och på mitt eget liv och planering. Nu vill jag bara att du visar hur jag kan påverka alla för långa och många möten som vi har externt också.” Då kom kreativiteten igång, lusten och passionen för mitt ämne time management rann till som het lava i blodet, pulsen ökade och en känsla av att må fantastiskt bra infann sig. När veckan närmade sig sitt slut och jag stod och borstade tänderna på morgonen såg jag något gnistra till i spegeln. En extra glimt, en rodnad på kinderna, en upphetsning, som inte riktigt fanns där när jag var ledig. Välsignade vanlighet. Är tacksam för all ovanlig ledighet, konstiga händelser, udda upplevelser i livet som händer så att jag kan lära mig att hylla min vanliga vardag. Var dag.

Oavsett om du råkar bära korkade filttofflor så önskar jag dig en normal helg precis som vanligt

Petra Brask

 “Everything was perfectly healthy and normal here in Denial Land.”
Jim Butcher, Cold Days

När allt faller på plats

renarDen där känslan av att falla, när allt går som i slow motion. Det är lunchtid och jag är på väg till taxin efter att ha avslutat några dagars uppdrag i London. I ena stunden ser jag hur människor rastar sina hundar i Hyde Park på andra sidan gatan, i nästa sekund har jag snubblat på något och flyger fram i luften. Jag har väskor i båda händerna och min första instinkt är att inte släppa dem. Någonstans i fallet ändrar jag mig och hinner få fram höger hand för att ta emot mitt oundvikliga fall mot de obevekligt hårda gatustenarna. Höger arm tar första stöten och jag känner att armbågen pressas in mot kroppen och som i en rekyl slår höger tinning rakt i gatan och sedan ser jag bara stjärnor. ”Jäklar, inte huvudet, farligt.” hinner jag tänka. Men föga anade jag att mitt liv inte skulle hänga på min huvudskada, utan på något helt annat.

Det är så konstigt hur allting bara ordnar sig och faller på plats när man är nödd och tvungen. Jag möter ofta människor som är stressade över sin roll på företaget och i privatlivet. De inger en känsla av att allt står och faller med dem. Ni vet den där känslan av att vara oumbärlig, som jag tror vi alla kan uppleva någon gång. Uppstressade deltagare kan sitta och jaga runt mejl med en frenesi likt en toppatlet och maniskt mumla ”Jag måste hinna få iväg… Det här projektet hänger på… Du vet, om jag inte… då kommer allt att rasa…” Många tar sig inte ens tid att tänka färdigt tanken på vad som skulle hända om de inte svarar på alla mejl inom en timme, om de inte får iväg den där rapporten, om de inte får till århundradets julfirande eller den coolaste nyårsfesten. Om de blir sjuka så jobbar de ändå och fixar allt på hemmaplan, för herregud, hur skulle det annars gå?

När vi är stressade tänker vi inte alltid särskilt rationellt. Kroppen reagerar som att du är utsatt för fara. Din insats blir på liv och död. Det är ett fantastiskt system vi har i kroppen. Det fungerar utomordentligt väl, när du verkligen är utsatt för fara. Men om den fara du stirrar i vitögat inte är en kraftigt uppretad tiger, en lastbil som är på väg att köra över dig eller en ilsken partner (vet inte vad du anser vara värst), utan en liten rektangulär sak på ca 12 centimeters höjd och 6 cm bredd, som ligger och surrar. Då kan det vara dags att stanna upp och ifrågasätta varför ditt system går på högvarv egentligen? Hur stor är faran? Vad är det värsta som kan hända?

Vid mitt fall utanför Hyde Park trodde jag att det värsta som kunde hända var en allvarlig hjärnskakning och två veckors ordinerad vila. Men jag insåg förvånad att mina kollegor hanterade mitt arbete alldeles utmärkt utan mig. Jag var på inget sätt oumbärlig och det var en fantastiskt skön känsla. Mitt mörbultade huvud och ansikte tog en och en halv vecka på sig att läka och sedan gick den värsta blånaden att sminka över.

Trots glädjen över att kunna börja jobba igen var tröttheten överhängande. Varje dag kändes som att släpa på ett ankare. Jag fick ta i från tårna för att klara av det som normalt går lättare. Behövde jag mer vila? Hade jag fått någon slags smyginfluensa? Efter ytterligare några veckor med resor kors och tvärs i Sverige och ett stopp till i London, så bad jag mina kära kollegor om hjälp att boka om i kalendern för att få ett par dagars vila.

Kvällen innan jag skulle börja jobba igen, var jag på föräldramöte på sonens nya skola. Kände mig mycket piggare, men hann bara sitta med på mötet i tio minuter innan jag fick skynda ut med handen över munnen. Alldeles kallsvettig föll jag ihop vid bilen och kom inte längre. I höger sida skar en värk som jag var övertygad om skulle ha ihjäl mig. Med darrande fingrar får jag fram mobilen och ringer min man. Jag tjuter i luren att han ska hämta hem mig. Min rådige man är snabbt på plats och kör mig direkt till akuten.

Väl inne på sjukhuset imponerar vården med sin handlingskraft. Det visade sig att under mitt fall i London hade min njure blivit skadad och en blödning hade uppstått. Blodet hade så småningom börjat koagulera och satte igen blodkärlen, vilket resulterade i en njurinfarkt. En tredjedel av min högra njure dog av syrebrist och det innebär förstås en hel del smärta. Efter en vecka på sjukhus konstaterade man att inga andra organ var i fara och lyckades via kärloperation få bukt med blodpropparna i njuren. Min åkomma är så ovanlig att jag går under namnet ”Njuren” på Södersjukhuset i Stockholm. Jag kommer att få gå på blodförtunnande i ett halvår och får låta bli att flyga under några månader.

”Vilken otur!” är väl den vanligaste kommentaren jag har fått. Men jag känner bara en stor tacksamhet. Är så tacksam för läkare och sjukvårdare som lyckades rädda resten av min njure, tacksam för mina vänner och kollegor, Monica och Janne, som löste allt till det bästa för våra kunder och uppdrag. Tacksam för underbara kunder som är så förstående för allt som hänt. Tacksam för familj och vänner som visar så mycket omtanke och kärlek i de svåraste av stunder. Extra tacksam för min svägerska Dina som arbetar som intensivvårdssköterska på SöS och var med mig både före och efter den tuffa operationen. Tacksam för min man som är vårdkunnig och kan ge sprutor så att jag kunde komma hem från SöS tidigare. Tacksam för att jag lever och har fått en ny chans till ett mer hälsosamt liv.

När jag ligger där inne på SöS och är alldeles blek och glåmig, rufsig i håret och med landstingets oformliga vita skjorta på mig, så säger läkaren ”Du behöver börja röra på dig. Gå till dagrummet och tillbaka, det är en lagom promenad för dig.” De sjuttio meterna till dagrummet känns som tre mil efter en vecka i sjuksäng. Jag sjunker darrigt ner i en fåtölj framför Tvn och laddar för att ta mig tillbaka igen. När jag sitter där, ser jag en dam som stirrar på mig. Jag tittar bort. Efter ett tag ser jag hur hon reser sig och börjar hovra runt mig. Det händer att jag blir igenkänd från TV-programmet ”Tidsjakten”, men jag tänker att i detta tillstånd kan väl ändå inte en människa känna igen mig? ”Hoppas inte.” tänker jag tyst för mig själv. Damen sätter sig plötsligt framför mig och lutar sig framåt och säger med stark Karlshamnsdialekt. ”Ursäkta, men VAR har jag sett dig förut?!!”. Jag sväljer stoltheten och ska just till att svara, när hon utbrister. ”NU vet jag! Du jobbar på ICA i Nynäshamn, va?!”

Bloggen är tillbaka i mitten av januari 2015. Önskar dig en livsbejakande Jul och ett hälsosamt Nytt År

Petra Brask

”Kom ihåg att vi människor är sköra varelser. Så njut av livet medan du kan och lita på att allt faller på plats.”

 

Tekniskt strul i ditt inre?

stress5Den här veckan har varit en intressant studie i teknik och stress. Jag började veckan med att kliva av pendeltåget utan min datorväska. Det där ögonblicket när man tar steget av tåget och vänder sig om och inser att det var en sak som inte riktigt hann med ut när dörrarna stängdes. Jag stod på perrongen och väskan stod kvar på trappsteget innanför dörrarna som just stängdes framför näsan. Snopet såg jag tåget åka iväg med hela mitt arbetsliv och mitt morgonlugn. Jag hade trettio minuter på mig att ta mig till kunden där jag skulle föreläsa hela dagen och samtidigt lösa problemet med att min dator nu var ute och åkte tåg på egen hand. Man kan väl säga att min adrenalinnivå accelererade från 0-100 på några sekunder. En klassisk stressreaktion.

”Vad menar du med stress? Det finns väl positiv och negativ stress?” Det tillhör vanligheterna att jag föreläser i en aula fylld med professorer och forskare på något av våra universitet i Sverige. För en forskare är det ett tjänstefel att inte ifrågasätta. Jag hinner inte mer än säga mitt namn så räcker de upp händerna. ”Vad kommer ordet stress ifrån?”

Med tanke på hur stor påverkan stress har på våra liv kan det tyckas märkligt att fenomenet inte ens fick ett eget namn förrän på 1920-talet. Ordet fanns men inte i den betydelsen. Stress kommer från engelskans ”destresse” som i sin tur lånats in från franskan och har sitt ursprung i latinets ”stringere” som betyder ”dra samman, hårt”. Engelskans stress kom att betyda ”tryck” och ”spänning”. Mest användes begreppet inom fysiken där det beskriver en kraft som verkar påfrestande på ett fysiskt objekt och därmed utövar en inre spänning. Att stress är något som händer i det inre kan jag verkligen hålla med naturvetenskapen om. Först 1954 kom ordet stress till Sverige i betydelsen ”ansträngande omständigheter som framkallar påfrestningar både fysiskt och psykiskt; hets; spänningstillstånd” enligt Nationalencyklopedin.

Professorerna lyssnar intresserat och fortsätter att ställa många frågor. På sista rasten kommer en av de mest aktiva deltagarna fram och flinar med en kaffekopp i handen. ”Jag hoppas jag inte är för hård mot dig? Du vet, jag föreläser ju själv och är van att bli ifrågasatt av studenter.” Jag ler stort tillbaka och tackar honom för att han håller mig alert inom mitt ämne. Hans kollega ansluter och ger sig in i en lång utläggning om att negativ stress inte automatiskt uppstår i vissa situationer, utan det beror på hur vi själva kan tolka och förhålla oss till livets utmaningar. ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.” avslutar han på mjuk skånska. Jag skiner upp när han använder ett citat av den moderna stressforskningens fader, Hans Selye, som tros ha myntat begreppet negativ stress. ”Under mina utbildningar i England använder mina deltagare oftare ordet strain när vi pratar om negativ stress. Det har en hårdare innebörd än stress. Strain betyder överbelastning, slitsam påfrestning och obehaglig tänjning av gränserna.” berättar jag för den skånska professorn.

I samtalet med den vänlige tunnelbanevakten på en av SLs mer välbesökta stationer upplever jag en obehaglig tänjning av mina gränser när han förklarar att det kan ta upp till tio dagar innan min väska med dator kan tänkas dyka upp i deras system, såvida den inte är stulen. ”Vi får in 300 upphittade saker varje dag, bl a datorer och telefoner, så var inte ledsen.” säger han och klappar mig tröstande på axeln. ”Och det är ju bara en dator. Det är värre när folk glömmer sina barnvagnar eller har så bråttom att springa ombord på tåget att de inte hinner se efter om deras barn också hinner med. Med fasa vänder de sig om och ser barnen stå kvar på perrongen.” Hoppas inte det tar tio dagar innan barnen eventuellt dyker upp på SLs hittegodsavdelning?

Min förtvivlan får ett plötsligt slut när vakten delar med sig av sina historier. I min handväska ligger ett USB-minne med min presentation. Kursmaterialet får deltagarna via ett lösenord på hemsidan. Hemma ligger backup-disken och väntar. Kanske på en ny dator? Jag skänker min gamla trotjänare och PC en tacksamhetens tanke och förbereder mig på ett eventuellt avsked. Vi fick många fina år tillsammans. Telefonen ringer och en av mina kära kollegor uttrycker sitt stöd och erbjuder hjälp för att lösa mitt tekniska strul.

På vägen hem från kunderna funderar jag mycket över den pågående stressdebatten som jag tycker är alltför fokuserad på just våra reaktioner på stress. Varje gång jag ber mina deltagare fundera över vad de behöver för att skapa balans och aktivera sina återhämtningssystem så ser de lika förvånade ut. Det är alltid de där depåerna av vila, reflektion, träning, vänner, familj, mat, sömn eller vad det nu är som skapar återhämtning hos dig; som får stryka på foten när vi är stressade. Till förmån för en sak till och en sak till och så en sak till som man ska göra. Som om man var lösningen på världens problem och att hela jorden står och faller om man inte betar av precis allt på den där att göra-listan.

En övning som mina deltagare brukar få göra när det är för många måsten som snurrar i huvudet är att skriva ner allt rakt upp och ner i en lista. Både privat och jobb-saker. Sedan får de dela upp den i 3 kategorier;

  1. Att göra (inom den närmaste veckan)
  2. Inte nödvändigt att göra just nu
  3. Inte nödvändigt att göra alls

De punkter som hamnar i första kategorin får de sedan sätta av tid för i kalendern. Det är en förvånansvärt enkel övning som brukar locka fram ett lättat leende hos de flesta. Att bara försöka ”stressa mindre” är ofta svårt att ta till sig. Många tror att det innebär frånvaro av aktivitet. Men tänk om det är så att du själv är ansvarig för att stimulera dina vilo- och återhämtningsprocesser och att det är en högst aktiv handling? En handling som leder till en intensiv aktivitet i din återhämtande kropp, som då kan passa på att bygga upp energiförråd och reparera småskador och tekniska strul i ditt inre?

På väg hem för dagen är jag lite nervös för vad min man ska tycka. Han kommer inte att reagera lika lugnt som SL-vakten och mina kollegor. Det är nämligen han som har installerat alla program på min dator en gång i tiden. Han valde den med omsorg och var med vid det stora inköpet. Det är också han som är backup-chef hemma. Innan jag kliver in genom dörren försöker jag ställa in rätt ansiktsuttryck. Jag menar, jag kan ju inte se ut som att jag haft en fantastisk dag när jag förlorat min dator? Då kommer han inte att tro mig. ”Hej Älskling! Hoppas du haft en bra dag? Själv gick jag ifrån datorn på tåget.” hör jag mig själv ropa när jag kommer in genom dörren. Jag hör hur det skramlar till när min man tappar hakan och stekspaden i köket.

Önskar dig en minnesvärd helg

Petra Brask

“When you are stressed you eat more chocolates, ice cream and sweets.
You know why? Because stressed spelled backwards is desserts.”

 

 

Svårt att ta rätt beslut?

 

beslutTycker du det är svårt att fatta rätt beslut ibland så är du inte ensam. När vi står inför stora beslut i livet har vi en tendens att välja det mest säkra alternativet. Hjärnan vill veta hur något ska bli och har svårare att hantera det okända. Helst vill vi få en film från Gud eller NetFlix där vi kan se hur våra beslut kommer att påverka oss. När Ruth Chang valde mellan att bli filosof eller advokat, så velade hon länge fram och tillbaka innan hon till slut valde advokat, för det verkade som ett tryggare alternativ. Efter ett tag upptäckte hon att det inte passade henne alls. Hon hade baserat ett svårt val på helt fel värden. Idag är hon professor i filosofi och arbetar med att få oss att förstå varför svåra beslut är så svåra. Hon får oss att se på våra beslut på ett helt nytt sätt.

Tänk om det är så att svåra val egentligen handlar om möjligheter. En möjlighet att följa en väg i livet som du själv tror på och kan stå för. Tänk om det svåra ligger i att vi i allt brus  har tappat bort det vi värdesätter mest och därför letar på fel ställe efter rätt svar? Prova att leta inom dig.

Önskar dig en helg full av möjligheter

Petra Brask

”When we face hard choices, we shouldn’t beat our head against a wall trying to figure out which alternative is better. There is no best alternative.”
Ruth Chang

Svårt beslut


Vad har du gjort idag?

barnJag vet inte hur det är med dig, men jag har behov av att prata med mina barn för att hålla mig engagerad i hur deras dag har varit. Men ibland är det frustrerande. Jag tycker att jag ställer samma frågor och får samma svar. ”Hur var det i skolan idag?” Och de svarar; ”Bra.” Slut på konversationen. ”Vad har du gjort idag?” fortsätter jag envist och ser hur min son tittar på min dotter, drar in en djup suck och sedan svarar. ”Ja, det vanliga mamma, det vi alltid gör i skolan på torsdagar; matte, gympa, svenska…”

Frustrerat har jag funderat över vad jag gör för fel? Hur kan jag få ta del av mina barns dag utan att känna mig som en tjatig papegoja som inte fattar någonting?

Häromkvällen satte sig min man vid middagsbordet och såg alldeles ivrig ut. Han hade fått tips om några frågor som faktiskt får igång konversationen vid middagsbordet. Och helt plötsligt ser jag mina ungdomar lysa upp och med livfulla blickar börjar de berätta om sin dag. De frågor som fyllde både middagstiden och en bra stund efter var:

  1. Vilket är det konstigaste ordet du hört idag? Vad är det konstigaste någon sagt idag?
  2. Om jag ringde din lärare ikväll vad skulle hen berätta om dig då?
  3. Om ett UFO kom och beamade upp någon från klassrummet, vem skulle du vilja att de drog iväg med då?
  4. Vem skulle du vilja spendera mer tid med på rasterna?
  5. Vilket ord använde din lärare oftast idag?
  6. Vem är den roligaste personen i din klass?
  7. Om du var lärare imorgon vad skulle du göra då?

Det absolut roligaste svaret fick vi på fråga 3. Min son svarade genast; ”Mig.” Jag hajade till och undrade snabbt ”Varför vill du att ett rymdskepp ska beama upp dig?” Han svarar med en självklar ton. ”Ja, men det vore ju ascoolt. Då kan jag lära mig massor ny teknik av dem.” Sedan är han tyst en stund och fortsätter. ”Men självklart vill jag komma tillbaka sen.” Jag vänder mig till min man och frågar. ”Vem skulle du vilja att de beamar upp ifrån din arbetsplats?” Han skrattar hjärtligt och svarar sedan eftertänksamt.

Jag kom att tänka på en deltagare jag haft i veckan som nog gärna hade beamat upp sin chef efter att de kommit ihop sig om hennes projekts framtid. Tårarna rann och hon sa frustrerat. ”Har allt jag gjort varit förgäves?” Jag tror sällan att det vi gör är förgäves. Vi kan alltid lära oss något av det som hänt. Men ibland blir jag extra imponerad när jag möter människor och ser vad de gått igenom och hur de trots stora motgångar i livet, ändå lyckas att hålla både engagemang och lågan om att göra skillnad brinnande. En sådan känsla infann sig när jag avslutade veckan med att lyssna på Daniel Mendoza, grundare för Good News Magazine. På ett odramatiskt sätt delar han med sig av sin tuffa uppväxt, sin historia om aga, ilska och barnmisshandel inom hemmets otrygga väggar. Jag blir så berörd över Daniels val att trots det (eller kanske tack vare?) skapa en tidning som sprider goda nyheter för världen. Jag blir rörd när jag förstår hur han aktivt strävar efter att vara en helt annan pappa och förebild för sina barn, än vad han själv växt upp med.

Jag blir ödmjuk för hur olika livet kan se ut för varenda unge, och kramar kanske extra hårt när jag säger god natt till mina ungdomar. De kommer alltid att vara mina barn, hur gamla de än blir. Och jag är så glad för den tid jag får med dem. Du har fått en till prenumerant på din tidning, Daniel och vi är fyra läsare i familjen på den prenumerationen.

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Att ta beslutet att vilja få barn är enormt betydelsefullt. Det är att bestämma sig för, att för all framtid, ha sitt hjärta vandrande fritt utanför sin kropp.”
fritt översatt efter Elisabeth Stone

 

Fler tips på frågor vid middagsbordet:

  1. Hur har du hjälpt någon idag?
  2. På vilket sätt har någon hjälpt dig idag?
  3. Berätta om något du lärt dig idag?
  4. När var du gladast idag?
  5. När blev du uttråkad senast?
  6. Vad är det bästa med lunchen?
  7. Om du kunde byta plats med någon i klassen, vem skulle du byta med då? Varför?
  8. Berätta om tre olika tillfällen som du använda din penna i skolan idag?
  9. Vad är du sugen på att lära dig mer om i skolan?
  10. Vad skulle du vilja lära dig mindre om i skolan?
  11. Vem i klassen skulle du kunna vara snällare mot?
  12. Vem i klassen skulle kunna vara snällare mot dig?
  13. Vart spenderar du mest tid på rasterna?
  14. Vad var det bästa som hände i skolan idag? Vad var det värsta som hände i skolan idag?
  15. Var det något som fick dig att skratta idag?
  16. Är det någon i din klass som behöver en timeout?
  17. Vem skulle du helst sitta bredvid i klassrummet och varför? Vem skulle du helst inte sitta bredvid och varför?
  18. Vilken är den häftigaste platsen på skolan?
  19. Berätta något bra som hänt idag?

 


Sida 12 av 48« Första...1011121314...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask