Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Mjukstart?

After-VacationYrvaket vaknar jag av ett konstigt ljud. Det är inte min man som snarkar, konstaterar jag, samtidigt som min hand för säkerhets skull redan har puttat till honom. Sätter mig upp i sängen för att finna den rätta källan till oljudet och hittar till slut telefonen. Har jag verkligen ställt larmet på den? Är det redan måndag och jobbarvecka? Väckarklockan lyser 07.00. Men den säger också att det bara är söndag. Pekfingret har i ren självbevarelsedrift fipplat med telefonen så att den slutat låta. Någon säger ”Hallå?!” Jag trycker försiktigt luren mot örat och svarar hest. ”Hallå?” Inser snart att det här är samtalet som jag bävat för hela sommaren.

Det är med blandade känslor som mina deltagare kommer släntrande in till jobbet igen. Några undrar vad de heter och vad de jobbar med? Andra tittar förtvivlade på sina att göra-listor och undrar hur de någonsin kunde tycka att det var en rimlig lista att börja hösten med? Vissa kommer inte in alls. De tröttnade på julivädret och jobbade istället. När nu augustisolen sluter dem i sin varma famn skrattar de hela vägen till stranden och gör käcka beach-incheckningar på Facebook. För säkerhets skull använder de Instagram och Twitter också, så att vi inte missar deras fantastiska semesterplanering à la SMHI. Men jag är inte bitter…

Min första arbetsdag börjar med ett kundmöte, som kunden valt att lägga i Stallmästaregårdens gröna trädgård med utsikt över den vackra Brunnsviken. Jag är tacksam att ha min kära kollega, Monica, med mig som redan mjukstartat en vecka tidigare. Hennes hjärna är som vanligt skärpt och alert samtidigt som min hjärna febrilt försöker hänga med. Kunden börjar med att glatt recitera stress- och arbetsmiljöforskaren Dan Hanssons tips om hur man mjukstartar efter semestern. Stolt harklar han sig och läser tipsen som han printat ut från Text-TV;

Så överlever du att börja jobba igen:

  • Var förlåtande mot dig själv om du är lite trögstartad – det är naturligt.
  • Fundera på hur du kan förlänga känslan av semester.
  • Om du mår bättre av det, kolla mejlen och rensa innan du börjar jobba igen. ”Att komma tillbaka till 5000 mejl kan vara riktigt stressande”.
  • Börja jobba på en onsdag så att det är kort till helgen, eller jobba deltid första veckan om det är möjligt.
  • Fundera på nästa ledighet om det ger dig energi.
  • Känner du riktig ångest, fundera på vad det beror på och om du kan åtgärda det eller om du kanske behöver byta jobb.

Efter det mjukstartande mötet åker Monica och jag in till vårt nya fina kontor på Wallingatan i Stockholm. Färgen har knappt hunnit torka på väggarna och den nya röda kaffemaskinen står i givakt för att servera oss kaffe, med den enda utmaningen att ingen har inhandlat kaffe. Nästan lika snabbt som Harry Potter förflyttar sig med flampulver tar vi oss till Kungsgatan och förväntar oss att George Clooney själv ska stå där och sälja dyrbara Nespresso-kapslar till oss. Men George är inte hemma, eller så är det just det han är. Personalen behandlar oss som stjärnor och lockar oss att prova det mesta i kaffeväg. Koffein-stinna tar vi oss tillbaka till kontoret med raska steg.

Det är skönt med semester, reflekterar jag, men oj vad det är underbart att vara tillbaka på jobbet igen. Den här sommaren var tuff, en av de tuffare i mitt liv. Min älskade gamla pappa har varit svårt sjuk och mina bröder och våra familjer har turats om att sitta vid sjuksängen. Hela sommaren har känts som en sträckbänk mellan liv och död. In och ut på sjukhus, in och ut på vårdhem och så hem. Pappa ville bara vara hemma. Där var det lugnt och tryggt. Och så i söndags kom samtalet från min bror att pappa tagit sitt sista andetag. Då tänker jag att jag borde vara beredd på det. Att sorgen på något vis ska vara hanterad under sommaren. Min bror och jag delar upp listan med släktingar och vänner som ska informeras och jag tycker att jag är samlad när jag ringer det första samtalet. När pappas syster svarar i andra änden, kommer gråten. Och den är långt ifrån samlad.

Min pappa var ”old school” eller ”hård men rättvis”. Han har drivit igenom stora hjälpprojekt utomlands och många gånger i farliga miljöer. När han och mamma väl flyttade hem till Sverige igen förstod han inte varför vi klagar så mycket här. ”Sverige är ett underbart vackert land med så mycket som fungerar.” När han skulle ta sig an projektet att bygga en stugby på Ölands Djurpark hade en av hantverkarna råkat tappa sina verktyg i lejongården. Pappa gick lugnt in och hämtade dom. Föreståndarinnan kom springande oerhört upprörd och skrek ”Du är inte klok! De kunde ha ätit upp dig!” Pappa snäste ”Lejon äter inte va’ skit som helst.” Men även den tuffaste lejontämjaren hade sina mjuka sidor. I sina ensamma stunder läste han dikter av Dan Andersson.

I våras var jag ute på föreläsningsturné tillsammans med en mycket klok Chefspsykolog på SOS International, Ingrid Almgren Sjölander. Hon visade bland annat en bild på något som såg ut som två volymknappar, med graderingen 0 -10. Den ena stod det ”stressnivå” på och den andra ”acceptansnivå”. Hon menade på att vi aldrig kommer att kunna sänka stressnivån i vårt liv till noll. Det kanske inte ens är önskvärt. Men ju svårare saker som pågår i livet samtidigt desto viktigare är det att skruva upp volymen för vår acceptans. Acceptera att vi inte orkar lika mycket som vanligt. Vara extra förlåtande även när det blir fel. Tänk om vår största kravställare och kritiker är vi själva? Vad skulle hända om vi så här i början på hösten skulle vara lite mildare i vår inre dialog? Tänk om det skulle bli precis den mjukstart vi behöver? Till och med el-motorer har en krets för mjukstart för att de inte ska dra extremt mycket energi i början och för att de inte ska gå sönder och brinna upp.

Önskar dig en mjuk höststart

Petra Brask

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Dan Andersson, (1888-1920)

Svårt att släppa taget?

let-go3Så blev det dags för semester. Äntligen. Borde jag lägga till med ett litet käckt utropstecken. Fast i år känns det inte så. Den här våren har uppdragen duggat tätt och intensivt, men det har också varit en oas, en tid av meningsfull njutning, en slags workfullness, där jag har fått fokusera på ett uppdrag i taget, en deltagare i taget. För en stund har jag kunnat stänga dörren till ett privatliv, där jag alltid känner att jag är på fel plats. Ett privatliv med en svart sorgekant, fyllt av ett dåligt, sorgligt samvete som betyder att jag älskar min sjuka gamla pappa och önskar att jag kunde vara där han är, jämt. Och ändå inte. För då skulle jag gå under.

Ibland är det så svårt att släppa taget. Vill liksom inte slå på frånvarohanteraren riktigt än. Jag kan ju jobba några dagar till. Riktigt så mycket semester behöver jag väl i ärlighetens namn inte? Har jag slagit på ett autosvar, så känns det fånigt att svara på mejlen. Vad ska andra tänka då? ”Jaha, så hon kan inte släppa taget om jobbet. Inte ens hon. Som tjatar på oss andra. – Stäng dörren till jobbet när du är ledig, så hjärnan kan koppla av. Men själv står hon där med dörren på glänt och låter några mejl slinka iväg ut i cyberrymden.”

Är helt säker på att mina kära deltagare har andra saker att tänka på än huruvida jag svarar på mejl eller inte under min semester. Men min inre röst, som coachar och tycker sig ha rätt att tillrättavisa mig, sitter på axeln som en olyckskorp och skakar på huvudet och säger strängt; ”DU VET att det där inte är bra. Antingen jobbar du eller så är du ledig. Tro inte att du kan LÅTSAS vara ledig. SLÄPP taget nu.” Men en del av mig VILL inte. En del av mig inser att det är jobbet som varit min mindfullness och undrar vad som ska hända med mig om jag BARA ska simma runt i mitt privatliv i flera veckor? Kommer jag inte att drunkna av skuldkänslor då? Effektivitetskonsulten i mig som sitter på andra axeln ber mig vänligt att vara rationell och lista ”Vilka skuldkänslor är det då?” Fogligt gör jag en borde-måste-lista

  • Vara hos pappa
  • Rensa ut pappas hus och sälja
  • Göra roliga saker med familjen
  • Fixa och göra fint i vårt hus
  • Umgås med vänner
  • Skriva
  • Segla

Efter en stund slår det mig plötsligt att även roliga, energigivande och påfyllande saker har hamnat på den tunga borde-måste-listan. Hur gick det till? De ska ju inte alls vara där! Vad mer har mitt undermedvetna svalt av bara farten? Känner mig som någon som sprungit en löprunda vid Dalälven med öppen mun. Jag spottar genast ut dessa undermedvetna myggor som flugit in i munnen utan lov och utan logisk ordning.

Öppnar bestämt frånvarohanteraren och inser att semester är precis vad jag behöver, så min hjärna får vila upp sig och komma in i ett hälsosamt tänkande igen. Sist jag kollade så snurrade jorden även när jag inte jobbar. Ja, jag kommer att sakna er kära deltagare, kloka kollegor och roliga jobbuppdrag. Men jag vet att ni är där i höst igen. Och då kommer jag tillbaka utvilad, myggbiten och med ny energi.

Första veckan efter semestern kommer jag knappt veta vad jag heter eller vad jag jobbar med. Då brukar ett gäng journalister höra av sig. ”Ge oss dina bästa tips på hur man kommer igång med jobbet och får en bra start på hösten.” brukar det heta. Då är jag lika blank i huvudet som många andra efter semestervilan. Hur det nu kan bli så efter 20 år med samma jobb? Nyfiket undrar jag vad jag ska svara på en sådan fråga och får alltid en två sekunders blackout. Sen kommer det tillbaka igen. Som ett rinnande vatten från ryggraden berättar jag hur du kommer igång att jobba igen och min inre coachande effektivitetskonsult ler segervisst och utbrister. ”Där ser du, du har det ju. Tur att du släppte jobbet så du kunde komma tillbaka med nya krafter.”

Tack och lov för sjukvård och hemtjänst som gör ett fantastiskt omsorgsarbete för våra äldre i Sverige. Så att vi anhöriga kan ladda om batterierna. I de tyngsta stunderna i mitt privatliv är jag så glad att ha ett jobb som känns meningsfullt och som jag brinner för. Är så tacksam och tar det aldrig för givet. Men har också respekt för att jag inte kommer att ha den där energin och kreativiteten om jag inte unnar mig att vara ledig och fylla på med ny energi och nya idéer. För tänk om det är det som händer när man släpper taget om något en stund? Är det inte då man ger utrymme åt något annat att komma in? Spännande. Välkommen alla nya idéer och sommartankar. Förhoppningsvis väl formulerade i nya bloggar som startar i slutet av augusti igen.

Önskar dig en härlig sommar med två händer som släppt taget, lediga och fria att omfamna något nytt.

Petra Braskidag är början på något nytt

”Det behövs tystnad,
det behövs lugn.
För tillväxt behövs tid.
Ingenting växer på en åker
som ständigt plöjs upp”

Mari Aulanko

Så mycket bättre?

 

IMG_6944”Att det mänskliga i oss är det som utmanar effektiviteten, har varit det som har gjort mest intryck på mig under den här utbildningen.” säger den 60-åriga kvinnan eftertänksamt. Hon har ett piggt utseende och en kort tuff frisyr. Kvällen innan hade hon oroat sig. ”Jag är rädd för den där delen i datorn. Att jag inte ska hänga med på den.” Hennes kollega ser bekymrad ut. ”Du förstår jag äger inte ens en mobiltelefon, något som brukar bemötas med stor irritation från omgivningen.” Jag tittar fascinerad på kvinnan och tycker att livet utan mobil låter väldigt spännande. Hur hanterar hon det? Något som min mamma hade tyckt var en väldigt konstig fråga så länge hon levde. ”När människor kommer och visar foton på barnbarnen i telefonen och påpekar att de minsann kan prata med dem via Skype, säger de snäsigt; ”Det skulle du också kunna om du hade en mobil.” hon hämtar andan och fortsätter med glimten i ögat. ”Men då brukar jag svara; Jaha! Är det bara en mobil som behövs?! Jag trodde man behövde ha barnbarn.”

Den här våren har uppdragen varit många och täta. Precis som jag lär ut så har jag fått hårdprioritera bland uppgifterna och då har bloggen fått stå tillbaka ett par veckor. Så här kommer några reflektioner från den senaste tiden som trots mängden uppdrag har varit en riktig energipåfyllare. Stundvis har det känts som min dag i tv-serien ”Så mycket bättre.”

Har tränat två ledarcoacher inom landstinget i en handledarutbildning av vårt program. Att lära upp andra på det här konceptet är en stor utmaning, då det ser betydligt lättare ut än vad det är. Men att jobba med två vana pedagoger med stor erfarenhet av att coacha inom sitt område var en dröm. Att höra dem reflektera över materialet och bli så förtjusta i det logiska upplägget, var en boost för en effektivitetskonsult. Att veta att de nu går ut till hårt ansträngda läkare och sjukvårdspersonal för att hjälpa dem att frigöra tid och energi, känns gott i hjärtat.

Har också haft förmånen att få möta rektorer och skolledare över hela Sverige och föreläsa för dem. Ytterligare ett område med tuffa krav och små resurser. Tacksamt att få bidra till och också inspirera till erfarenhetsutbyte.IMG_6511

Som en kontrast till denna värld har jag varit på Chefgalan på Grand hotell. Där var det definitivt ingen som saknade mobil. Vi var många som skamlöst twittrande rapporterade hela kvällen. Många kloka ord föll ur munnen på både föreläsare och pristagare. Men det var två ledare som stack ut och förvånade mig.

Den första var Sverker Göranson, vårt lands överbefälhavare, som öppet går ut och talar om att han varit utbränd. Med orsakerna till den två månader långa sjukskrivningen har han mötts av stor respekt långt utanför de egna leden. Han berättar hur hans fru försiktigt påpekat. ”Men Sverker även om du är ÖB så kan du vara mänsklig och bränna ut dig.”

Den andra ledaren som imponerade stort vann rättmätigt priset för Hälsofrämjande chef 2015; Magnus Sallbring, HR- och marknadsdirektör på Atea Sverige. En evangelist som med glödande passion, målmedvetenhet och en nypa storhetsvansinne har lyckats engagera 93 procent av de egna medarbetarna – och stora delar av sin bransch till ett hälsosammare liv. Han blev glad över priset och medgav att när han ger sig ut på löparrundan tycker han fortfarande det är lika smärtsamt som att dra ut en tand hos tandläkaren.

IMG_7224Jag log och tänkte på min dotter som den senast tiden blivit min träningscoach. Efter min olycka med njuren i vintras fick jag order av doktorn att ta träningsuppehåll i några månader. Vilken lycka kanske någon tycker? Det kluriga var att komma igång igen när uppehållet var över. Min dotter sa peppande ”Du behöver bara ta på dig träningskläderna och ta dig ut, så har du lyckats.” Det lät så enkelt att jag föll rakt i fällan. När jag väl stod där ute på verandan kändes det ju fånigt att inte börja springa. Vilken glädje att upptäcka att kroppen höll och att det kändes riktigt bra. Har fortfarande morgnar när jag vaknar och måste fixa det med strategin. ”Tänk inte. Bara gör det. På med kläderna och ut.”

En hel del tidiga morgnar blev det också i förra veckan då jag tack vare Länsförsäkringar i Skåne fick ta mig igenom många av söderns vackra städer och landsbygd. Temat var ”Hur förebygger vi stress” och det blev föreläsningar från tidigt till sent samt medverkan i radioprogram tillsammans med flera proffs inom området. Är nu lite förälskad i vackra Skåne.

Det största intrycket gjorde dock min resa till Nepal och den härliga gruppen med deltagare från International IDEA i huvudstaden Kathmandu. IMG_6764Tänker extra på dem, deras nära och kära och alla deras landsmän nu när de drabbats av den väntade jordbävningen. När min kollega Monica och jag blev hämtade av chefen för organisationen som vi skulle utbilda, gick hon igenom med oss i bilen alla detaljer kring jordbävningen. ”Vi har inte haft några småskalv på länge nu, vilket är synd, för då hade vi sluppit ett stort skalv. På kontoret har vi gått en veckas utbildning i första hjälpen och fått instruktioner om hur vi ska göra när det väl händer. Man ska alltid bära med sig en vattenflaska, en chokladbit och en ask med tändstickor.” Monica och jag tittar på henne och ser sen oroligt ut genom fönstret och den myllrande stad vi passerar. Många av byggnaderna ser inte ut att klara en större vindpust, än mindre ett jordskalv.

IMG_6763 (2)Vi blev mottagna med stor värme och hade några härliga utbildningsdagar på deras kontor. Jag minns när jag satt och coachade en deltagare att jag reagerade på att en apa klättrade över grinden till kontoret och hastigt sprang rakt in mot entrén. De är ganska tjuvaktiga och letar gärna efter något de snabbt kan få med sig. Funderade om den skulle slinka in och ta min datorväska som stod i hallen, men så såg jag att den vek av runt huset och mot köket. Förstås! Det var dags för lunch. Hela kontoret doftade av himmelska dofter av Nepalesiska traditionella rätter som deras kock tillagade varje dag. Jag kände hur det vattnades i munnen.

När uppdraget var slutfört stannade vi kvar ett par dagar och passade på att besöka landets fina museum, tempel och IMG_6934kulturarv. Det är ju trots allt där Buddha är född. Under riktigt klara dagar kunde vi vid solnedgången skåda Mount Everest i all sin prakt. Något som vi åkte rakt förbi när vi flög hem igen.

Jag vet att jag kände en viss lättnad över att jordbävningen inte kom under vår vistelse. Men en stor sorg över att den skulle behöva komma och drabba det fina land och de människor som lever där så tätt inpå varandra. Under vår vistelse fick vi kontakt med en hjälporganisation i Nepal, så att vi kan bidra till landet. Ett land som med sin själ nådde rakt in i min och fick mig att stanna upp och ta in livets stillhet med alla sinnen.

IMG_6770”Petra, vad är den största skillnaden mellan oss i Asien och er i Europa när det gäller stress?” frågar ordföranden för Nepal Law Society, som också bett att få delta i utbildningen. Jag tänkte länge innan jag svarade. ”Jag skulle tro att det handlar om en inre stillhet. I Europa känns det som att flera har tappat kontakten med sitt inre och jagar för att tillfredsställa en inre tomhet med yttre behov. I Asien upplever jag att man har en kontakt med sitt inre, en större fokus på nära och kära och får sina största behov tillfredsställda där. Det betyder att man inte behöver jaga yttre behov lika mycket.” Han såg överraskad ut över mitt svar men nickade sedan och sa; ”Det kan jag mycket väl tänka mig.”

Inom mig undrade jag vad jag fick det svaret ifrån och hur sant det är. Men tänk om det är sant? Vad kan jag då göra för att hitta mitt själsliga inre lugn hemma i Sverige igen? När jag stannar upp och ger något min fulla fokus känns det så mycket bättre. Och då menar jag inte min mobil.

Önskar dig en ”så mycket bättre”-vecka

Petra Brask

“I can speak to my soul only when the two of us are off exploring deserts or cities or mountains or roads.”
– Paulo Coelho

 

Min kollega Monica och jag första morgonen på hotellet. Något yrvakna. Tidsskillnaden mellan Sverige och Nepal är 4 timmar och 45 minuter (!). Så här står vi svensk tid klockan 03.15 på morgonen. Dags att hålla kurs!

IMG_6743

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är vår kursgrupp i Nepal tillsammans med mig och Monica. Helt underbara! Våra tankar är hos dem och deras nära och kära samt alla landsmän i Nepal efter det stora jordskalvet i lördags den 25 april, 2015. Tänk att denna bild är tagen för endast tre veckor sedan.

IMG_6774 (2)

SBS och möten – aktningsvärda tidstjuvar?

oops”Då ska vi börja med att ändra grundinställningarna i ditt e-postprogram, så du enkelt kan jobba effektivt. Om du klickar på…” jag avbryts hastigt av en kämpande deltagare som precis fått datorn att starta och till slut lyckats öppna rätt program. ”Ursäkta, men kommer vi att få lära oss att skapa en ny mapp? Det har jag länge undrat hur man gör?” Jag tittar överraskat ut över den mellanstora gruppen. Det var länge sedan jag träffade någon som inte vet hur man skapar en ny mapp. Senast var för några år sedan på en IT-avdelning faktiskt. Jag tar ett djupt andetag och växlar snabbt om min ambitionsnivå över vad deltagarna ska få lära sig. ”Ursäkta men jag har märkt att det inte går att skapa mappar. Tror inte den funktionen finns i mitt program!” säger en annan deltagare och kisar beklagande mot sin dator. Jag tar ett djupt andetag och tänker att det här kan bli en lång dag.

Den här veckan har solen lyst över de platser och deltagare jag haft förmånen att möta. Trots att jag farit runt som en skottspole runtom i vårt avlånga land i jakten på tidstjuvar, så har de härliga varma strålarna hunnit med att möta mig varje morgon. ”Vilka är våra största tidstjuvar i Sverige och hur ska vi hantera dem?” Undrar en journalist som jag pratade med i veckan. Stämmer det att tidstjuven ”Tekniskt strul” har glidit upp på en tredje plats efter ”För många och långa möten” och ”Svårt att säga Nej”? Frågar journalisten vidare. Jag kan bara instämma och försöker förklara att många deltagare samtidigt anger SBS som en orsak till tekniskt strul. ”SBS?! Vad betyder det?!” muttrar journalisten något irriterad över alla dessa förkortningar som florerar i ”De-korta-textmeddelandenas-tid”.

Vant förklarar jag innebörden och fortsätter med att berätta hur glad jag blivit över uppföljningen hos en ledningsgrupp i veckan som nu minskat mötestiden till hälften genom att börja med kreativa promenadmöten ute i den härliga vårsolen.

”Vi har märkt att de långa mötesdagarna med alla plottriga mötespunkter blir så snuttifierade. Vi hinner aldrig gå igenom de strategiskt viktiga frågorna på djupet. Vi har tidigare ”löst det” genom att sätta av ännu fler dagar för att mötas ännu oftare och längre. Sedan vi började med promenadmöten har vi plötsligt kommit upp med nya idéer och lösningar på frågor som vi brottats med i åratal.” menar en av ledarna och undrar varför de inte börjat med detta mycket tidigare? ”Det var länge sedan jag upplevde så mycket skarpsinne och fokus kring våra viktigaste frågor.” bekräftar en av de andra ledarna och visar i kalendern hur de istället kunnat kapa tiden på de långa ofruktsamma mötesdagarna.

”Vi har helt sett över hur vi gör med utvecklingssamtalen.” säger en HR-chef som också tampats med för långa och för många möten som största tidstjuv. ”Vi insåg att vi ägnade två timmar per medarbetare och halvår till att i stora stycken säga samma saker. Nu samlar vi istället medarbetarna i grupper om sju och går igenom det som är gemensamt. Det brukar ge intressanta gruppdiskussioner och nya idéer. De personliga mötena med var och en har vi dragit ner till 45 minuter per person vilket är varmt uppskattat av både chefer och medarbetare.”

”Tekniskt strul? Är det verkligen en av våra största tidstjuvar?! Det kan inte vara möjligt.” mumlar chefen på ett större teknikföretag när jag visade honom sammanställningen på förstudien där samtliga deltagare fått kryssa i vad de upplevde som den största tidstjuven och varför. Jag pekade på alla anledningar som angivits; brist på support, krångel med hårdvara eller mjukvara, problem med nätverket… ”Men se här, den vanligaste anledningen är ändå SBS.” säger jag och menar att då är det ju bra att vi ska ha utbildning idag.

Både jag och mina kollegor har förvånat noterat hur tidstjuven tekniskt strul har krupit upp och hamnat på en topplacering det senaste året bara. Vi kan också konstatera att deltagarna klagar allt mer på att supporten ligger långt borta i ett annat land och att man är väldigt utelämnad till sin egen eller en kollegas expertis om man behöver hjälp i sin dator. Många organisationer har sagt upp sin IT-avdelning och istället outsourcat hela härligheten. På gott och ont.

”Oj, nu hände det något! Det där mejlet bara försvann! Det ÄR något fel på min dator, så är det bara!” utbrister en av deltagarna i gruppen som kämpar för att lära sig Outlooks alla konster. Jag börjar bli ganska matt av att springa runt och försöka hjälpa alla samtidigt, men upptäcker samtidigt att det finns en entusiastisk energi i rummet. ”Det kan ju tänkas att felet på din dator beror på SBS.” mumlar en annan deltagare samtidigt som hon håller tungan rätt i mun och lär sig att skapa en ny regel. ”SBS?! Vad betyder det?” undrar damen som fortfarande letar efter mejlet som hon råkade radera. ”Låter som ett elakt virus!” utbrister hon. ”Skit Bakom Spakarna.” flinar hennes kollega.

Jag protesterar och säger att det är OBS, Okunskap Bakom Spakarna. För hur ska du kunna hantera något om du aldrig fått chansen att lära dig? Företag köper med en självklarhet in den senaste tekniken och de nyaste programmen för mängder av kronor. Men är det alltid lika självklart med att se till att användarna utbildas i programmen. Tror vi skulle kunna minska mängder av tidstjuvar och frustration runtom i vårt avlånga land om fler fick och tog chansen att lära. När nu hela naturen vaknar till liv efter den långa vintern och spricker ut i blom, kanske vi också ska göra det? Vad kan vi lära oss redan idag?

Önskar dig en utvecklande helg

Petra Brask

”Lev för att lära så lär du dig att leva.” Portugisiskt ordspråk

Arg på hunden?

hund på tangenterna1”Man undrar ju hur det är ställt i huvudet?” mumlar en av mina deltagare i veckan. ”Vad menar du?” undrar jag förvånat och försöker se vad han skriver i sitt kurshäfte. Övningen jag givit alla deltagare är att identifiera förhalningsbeteenden. Den är förhållandevis enkel och brukar leda till igenkännande skratt och en del stönanden typ ”…jag borde veta bättre…” Men den här chefen i sina bästa år, stirrar ner på det han skrivit som om bokstäverna borde hoppa upp och slå honom i huvudet. ”Jag är inte klok, det måste vara den enkla förklaringen.” Hjälpsökande tittar han sedan upp och ut i konferenssalen för att notera att de andra ledarna nu helt släppt sina uppgifter och helt koncentrerar sig på att försöka lista ut vad som gjort deras kollega så uppgivet självklandrande.

Är kursledare de värsta kursdeltagarna? En fråga jag var tvungen att ställa mig den här veckan. Det är inte varje dag som jag och mina kollegor får sätta oss i skolbänken och gå utbildning tillsammans. Under veckan gick vi en Excel-utbildning för Annika Thörnlund på Edoctum. Så lyxigt att bli serverad kaffe och lunch i härliga konferenslokaler och ha en duktig kursledare som tålmodigt visar oss tips på tips, som vi vet kommer göra våra kunder lyckliga. Stort tack till dig, proffsiga Annika! Får väl tro dig när du påstår att vi var lättlärda elever.

Tack också alla härliga kursdeltagare som inspirerar mig mest och som gör det här arbetet så givande och meningsfullt. En historia som särskilt gjorde intryck i veckan var från chefen som berättar att han tycker jobbet är så roligt att han skjutit upp resten av sitt liv. ”Jag blir till och med irriterad på hunden om kvällarna.” Hans kollegor tystnar och vet inte om de ska skratta eller gråta. ”På hunden?” säger jag och undrar vad det kan vara för en ettrig, konstig ras? ”

”Ja, via datorn och ipad-en blir jag liksom kvar på jobbet om kvällarna fast att jag fysiskt sett sitter hemma i vardagsrummet. Jag är fast i rapporterna som jag vill leverera, i jobbmejlen, i kontakten med de roliga kollegorna. Och då blir jag oerhört irriterad när hunden kommer och buffar på mig och vill ha uppmärksamhet.” Han visar en bild på en söt jycke och jag kan inte låta bli att beundra denna lojala, pälsmjuka vän som envist vill locka husse till närvaro. Frågan är om resten av familjen har gett upp?

”Det är svårt att slita sig från jobbet som är så spännande. Men jag fattar ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste ge resten av livet utrymme medan jag fortfarande har en familj.” Ögonen tåras i rummet, inte bara på mig. Mannens kollegor nickar igenkännande. Någon mumlar ”Jo, men det är inte så lätt, vi har ju ett viktigt arbete.”

Kan det vara så att vi inte alltid känner oss lika viktiga hemma? Eller att rollerna där är betydligt mer otydliga? Fast när vi stannar upp och tänker efter, så vet vi ju mycket väl att det är lättare att byta jobb än att byta familj. Därmed inte sagt att vi behöver byta något. Bara stanna upp och fundera över om vi ger båda utrymme? Det är så lätt hänt att träffa sin kärlek, flytta ihop och sedan tro att ”Familjen AB” ska puttra på utan uttalade ansvarsfördelningar, utan uppskattning och utan någon djupare kommunikation.

”Min fru klagar på att jag inte hjälper till lika mycket som hon. Men ärligt talat tror jag inte att hon märker allt jag gör.” Jag avslutade veckan med en deltagare som på sista steget i time management-utbildningen ville ha med sig tips hem för att familjen skulle kunna dela på hemsysslorna bättre. Min första fråga till honom var om de hade satt sig ner och gått igenom alla uppgifter som behöver göras för att driva ”Familjen AB”? Och om de sedan skrivit upp hur stor del av de sysslorna som var och en bidrar till, inkluderat barnen? Han skakade på huvudet. ”Förmodligen skulle vi komma fram till att inräknat alla sysslor så delar vi lika.” sedan tystnade han en stund. ”Men tänk om hon gör mer?”

Det finns en risk att bli avslöjad. Och det finns en risk att bli så uppslukad i något att vi tycker att våra nära och kära ”kommer och stör”. Men vi vet också att det finns grundläggande behov hos oss mänskliga varelser att känna oss kompetenta, betydelsefulla och omtyckta. När vi tydliggör ansvarsområden och uppgiftsfördelningar har vi en möjlighet att känna att vi bidrar. Det skapar trygghet och engagemang. Oavsett om det är på jobbet och hemma. Tänk om det är så vi lär oss själva och våra barn att vi har ett värde? Precis som i myrstacken så finns det en grundläggande tillfredställelse i att känna att vi drar vårt strå till stacken. Och att vi i vår iver att dra strån inte glömmer bort att stanna upp och gå ut med hunden. Eller vem som går nu går ut med vem? Bloggen tar nu Sportlov och är tillbaka igen fredagen den 13 mars.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Det är inte alltid jag som går ut med hunden. Vi turas om.
Varannan gång går hunden ut med mig.”

 

 

 

Sida 11 av 49« Första...910111213...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask