Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

SBS och möten – aktningsvärda tidstjuvar?

oops”Då ska vi börja med att ändra grundinställningarna i ditt e-postprogram, så du enkelt kan jobba effektivt. Om du klickar på…” jag avbryts hastigt av en kämpande deltagare som precis fått datorn att starta och till slut lyckats öppna rätt program. ”Ursäkta, men kommer vi att få lära oss att skapa en ny mapp? Det har jag länge undrat hur man gör?” Jag tittar överraskat ut över den mellanstora gruppen. Det var länge sedan jag träffade någon som inte vet hur man skapar en ny mapp. Senast var för några år sedan på en IT-avdelning faktiskt. Jag tar ett djupt andetag och växlar snabbt om min ambitionsnivå över vad deltagarna ska få lära sig. ”Ursäkta men jag har märkt att det inte går att skapa mappar. Tror inte den funktionen finns i mitt program!” säger en annan deltagare och kisar beklagande mot sin dator. Jag tar ett djupt andetag och tänker att det här kan bli en lång dag.

Den här veckan har solen lyst över de platser och deltagare jag haft förmånen att möta. Trots att jag farit runt som en skottspole runtom i vårt avlånga land i jakten på tidstjuvar, så har de härliga varma strålarna hunnit med att möta mig varje morgon. ”Vilka är våra största tidstjuvar i Sverige och hur ska vi hantera dem?” Undrar en journalist som jag pratade med i veckan. Stämmer det att tidstjuven ”Tekniskt strul” har glidit upp på en tredje plats efter ”För många och långa möten” och ”Svårt att säga Nej”? Frågar journalisten vidare. Jag kan bara instämma och försöker förklara att många deltagare samtidigt anger SBS som en orsak till tekniskt strul. ”SBS?! Vad betyder det?!” muttrar journalisten något irriterad över alla dessa förkortningar som florerar i ”De-korta-textmeddelandenas-tid”.

Vant förklarar jag innebörden och fortsätter med att berätta hur glad jag blivit över uppföljningen hos en ledningsgrupp i veckan som nu minskat mötestiden till hälften genom att börja med kreativa promenadmöten ute i den härliga vårsolen.

”Vi har märkt att de långa mötesdagarna med alla plottriga mötespunkter blir så snuttifierade. Vi hinner aldrig gå igenom de strategiskt viktiga frågorna på djupet. Vi har tidigare ”löst det” genom att sätta av ännu fler dagar för att mötas ännu oftare och längre. Sedan vi började med promenadmöten har vi plötsligt kommit upp med nya idéer och lösningar på frågor som vi brottats med i åratal.” menar en av ledarna och undrar varför de inte börjat med detta mycket tidigare? ”Det var länge sedan jag upplevde så mycket skarpsinne och fokus kring våra viktigaste frågor.” bekräftar en av de andra ledarna och visar i kalendern hur de istället kunnat kapa tiden på de långa ofruktsamma mötesdagarna.

”Vi har helt sett över hur vi gör med utvecklingssamtalen.” säger en HR-chef som också tampats med för långa och för många möten som största tidstjuv. ”Vi insåg att vi ägnade två timmar per medarbetare och halvår till att i stora stycken säga samma saker. Nu samlar vi istället medarbetarna i grupper om sju och går igenom det som är gemensamt. Det brukar ge intressanta gruppdiskussioner och nya idéer. De personliga mötena med var och en har vi dragit ner till 45 minuter per person vilket är varmt uppskattat av både chefer och medarbetare.”

”Tekniskt strul? Är det verkligen en av våra största tidstjuvar?! Det kan inte vara möjligt.” mumlar chefen på ett större teknikföretag när jag visade honom sammanställningen på förstudien där samtliga deltagare fått kryssa i vad de upplevde som den största tidstjuven och varför. Jag pekade på alla anledningar som angivits; brist på support, krångel med hårdvara eller mjukvara, problem med nätverket… ”Men se här, den vanligaste anledningen är ändå SBS.” säger jag och menar att då är det ju bra att vi ska ha utbildning idag.

Både jag och mina kollegor har förvånat noterat hur tidstjuven tekniskt strul har krupit upp och hamnat på en topplacering det senaste året bara. Vi kan också konstatera att deltagarna klagar allt mer på att supporten ligger långt borta i ett annat land och att man är väldigt utelämnad till sin egen eller en kollegas expertis om man behöver hjälp i sin dator. Många organisationer har sagt upp sin IT-avdelning och istället outsourcat hela härligheten. På gott och ont.

”Oj, nu hände det något! Det där mejlet bara försvann! Det ÄR något fel på min dator, så är det bara!” utbrister en av deltagarna i gruppen som kämpar för att lära sig Outlooks alla konster. Jag börjar bli ganska matt av att springa runt och försöka hjälpa alla samtidigt, men upptäcker samtidigt att det finns en entusiastisk energi i rummet. ”Det kan ju tänkas att felet på din dator beror på SBS.” mumlar en annan deltagare samtidigt som hon håller tungan rätt i mun och lär sig att skapa en ny regel. ”SBS?! Vad betyder det?” undrar damen som fortfarande letar efter mejlet som hon råkade radera. ”Låter som ett elakt virus!” utbrister hon. ”Skit Bakom Spakarna.” flinar hennes kollega.

Jag protesterar och säger att det är OBS, Okunskap Bakom Spakarna. För hur ska du kunna hantera något om du aldrig fått chansen att lära dig? Företag köper med en självklarhet in den senaste tekniken och de nyaste programmen för mängder av kronor. Men är det alltid lika självklart med att se till att användarna utbildas i programmen. Tror vi skulle kunna minska mängder av tidstjuvar och frustration runtom i vårt avlånga land om fler fick och tog chansen att lära. När nu hela naturen vaknar till liv efter den långa vintern och spricker ut i blom, kanske vi också ska göra det? Vad kan vi lära oss redan idag?

Önskar dig en utvecklande helg

Petra Brask

”Lev för att lära så lär du dig att leva.” Portugisiskt ordspråk

Arg på hunden?

hund på tangenterna1”Man undrar ju hur det är ställt i huvudet?” mumlar en av mina deltagare i veckan. ”Vad menar du?” undrar jag förvånat och försöker se vad han skriver i sitt kurshäfte. Övningen jag givit alla deltagare är att identifiera förhalningsbeteenden. Den är förhållandevis enkel och brukar leda till igenkännande skratt och en del stönanden typ ”…jag borde veta bättre…” Men den här chefen i sina bästa år, stirrar ner på det han skrivit som om bokstäverna borde hoppa upp och slå honom i huvudet. ”Jag är inte klok, det måste vara den enkla förklaringen.” Hjälpsökande tittar han sedan upp och ut i konferenssalen för att notera att de andra ledarna nu helt släppt sina uppgifter och helt koncentrerar sig på att försöka lista ut vad som gjort deras kollega så uppgivet självklandrande.

Är kursledare de värsta kursdeltagarna? En fråga jag var tvungen att ställa mig den här veckan. Det är inte varje dag som jag och mina kollegor får sätta oss i skolbänken och gå utbildning tillsammans. Under veckan gick vi en Excel-utbildning för Annika Thörnlund på Edoctum. Så lyxigt att bli serverad kaffe och lunch i härliga konferenslokaler och ha en duktig kursledare som tålmodigt visar oss tips på tips, som vi vet kommer göra våra kunder lyckliga. Stort tack till dig, proffsiga Annika! Får väl tro dig när du påstår att vi var lättlärda elever.

Tack också alla härliga kursdeltagare som inspirerar mig mest och som gör det här arbetet så givande och meningsfullt. En historia som särskilt gjorde intryck i veckan var från chefen som berättar att han tycker jobbet är så roligt att han skjutit upp resten av sitt liv. ”Jag blir till och med irriterad på hunden om kvällarna.” Hans kollegor tystnar och vet inte om de ska skratta eller gråta. ”På hunden?” säger jag och undrar vad det kan vara för en ettrig, konstig ras? ”

”Ja, via datorn och ipad-en blir jag liksom kvar på jobbet om kvällarna fast att jag fysiskt sett sitter hemma i vardagsrummet. Jag är fast i rapporterna som jag vill leverera, i jobbmejlen, i kontakten med de roliga kollegorna. Och då blir jag oerhört irriterad när hunden kommer och buffar på mig och vill ha uppmärksamhet.” Han visar en bild på en söt jycke och jag kan inte låta bli att beundra denna lojala, pälsmjuka vän som envist vill locka husse till närvaro. Frågan är om resten av familjen har gett upp?

”Det är svårt att slita sig från jobbet som är så spännande. Men jag fattar ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste ge resten av livet utrymme medan jag fortfarande har en familj.” Ögonen tåras i rummet, inte bara på mig. Mannens kollegor nickar igenkännande. Någon mumlar ”Jo, men det är inte så lätt, vi har ju ett viktigt arbete.”

Kan det vara så att vi inte alltid känner oss lika viktiga hemma? Eller att rollerna där är betydligt mer otydliga? Fast när vi stannar upp och tänker efter, så vet vi ju mycket väl att det är lättare att byta jobb än att byta familj. Därmed inte sagt att vi behöver byta något. Bara stanna upp och fundera över om vi ger båda utrymme? Det är så lätt hänt att träffa sin kärlek, flytta ihop och sedan tro att ”Familjen AB” ska puttra på utan uttalade ansvarsfördelningar, utan uppskattning och utan någon djupare kommunikation.

”Min fru klagar på att jag inte hjälper till lika mycket som hon. Men ärligt talat tror jag inte att hon märker allt jag gör.” Jag avslutade veckan med en deltagare som på sista steget i time management-utbildningen ville ha med sig tips hem för att familjen skulle kunna dela på hemsysslorna bättre. Min första fråga till honom var om de hade satt sig ner och gått igenom alla uppgifter som behöver göras för att driva ”Familjen AB”? Och om de sedan skrivit upp hur stor del av de sysslorna som var och en bidrar till, inkluderat barnen? Han skakade på huvudet. ”Förmodligen skulle vi komma fram till att inräknat alla sysslor så delar vi lika.” sedan tystnade han en stund. ”Men tänk om hon gör mer?”

Det finns en risk att bli avslöjad. Och det finns en risk att bli så uppslukad i något att vi tycker att våra nära och kära ”kommer och stör”. Men vi vet också att det finns grundläggande behov hos oss mänskliga varelser att känna oss kompetenta, betydelsefulla och omtyckta. När vi tydliggör ansvarsområden och uppgiftsfördelningar har vi en möjlighet att känna att vi bidrar. Det skapar trygghet och engagemang. Oavsett om det är på jobbet och hemma. Tänk om det är så vi lär oss själva och våra barn att vi har ett värde? Precis som i myrstacken så finns det en grundläggande tillfredställelse i att känna att vi drar vårt strå till stacken. Och att vi i vår iver att dra strån inte glömmer bort att stanna upp och gå ut med hunden. Eller vem som går nu går ut med vem? Bloggen tar nu Sportlov och är tillbaka igen fredagen den 13 mars.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Det är inte alltid jag som går ut med hunden. Vi turas om.
Varannan gång går hunden ut med mig.”

 

 

 

Jagad av outtalade förväntningar?

Baby Making Funny Face”Det rådde en djup koncentration i den stora konferenssalen. Stämningen var så tät att du kunde ta på den. Trots mängden deltagare, satt var och en som i en egen bubbla, som om de var högt uppe på ett berg där ingen kunde störa. När de tittade upp från dokumentet de skrev på och såg ut över salen, var det som att de såg en helt annan utsikt långt borta. Jag njöt. Och andades lugnt och långsamt. Ovillig att störa eller bryta de dimmor av livsbejakelse som svepte in över mina deltagare. En näsduk åkte fram. Någon suckade djupt. Till slut landade de med sin närvaro i samma rum igen och log nästan generat mot varandra.

GarderobsrensningDen här veckan har jag haft tät kontakt med Ann-Margreth som nu gått loss riktigt ordentligt på sina garderober därhemma. Se bildbevis. Hon har gått ifrån en riktig rå ångest över att skiljas från gamla klädtrasor, till att nöjt fira och tycka att det var himla härligt att hon fick hjälp att komma igång att rensa. Tack underbara fina Ann-Margreth för att du delar med dig och inspirerar oss alla! Hoppas du firar dina framgångar ordentligt den här helgen.

Det är ju som gjort för oss alla att fira när det nu är ”Alla hjärtans dag” – en högtid för att hylla de som står oss närmast. I början opponerade jag mig mot denna högtid då jag tyckte det var en starkt kommersialiserad tradition som hade sina rötter i några hysteriska tonårstjejer i USA. Handlar det inte egentligen om marknadskrafter som vill få oss att köpa hjärtan till höger och vänster för att rädda upp hela tappet av försäljning efter julrean? ”If you can’t beat them, join them.” säger min dotter glatt när hennes bror kommer hem efter en tröttsam bussresa där samtliga ungdomar använt hela sin lungförmåga till att göra sin stämma hörd i det väldigt lilla utrymmet. ”Om alla skriker, så skriker jag med.” förklarar hon pedagogiskt och lägger tröstande armen om sin lillebror, medan jag gick och hämtade en smärtstillande Ipren.

Jag insåg att det är vad jag gjort med Alla hjärtans dag. Jag har inte bara accepterat att den finns utan också dykt rakt in i det smetiga budskapet och hittat en mening. För visst är det väl en mening med att ha en högtid som inte för en gångs skull firar en kille som heter Jesus och hans familj? En högtid som firar våra egna nära och kära, de som lever här på jorden, som är av kött och blod och står ut där varje dag i livet bredvid oss. Men precis som vid alla högtider, så skapar det förväntningar. Och när vi har outtalade förväntningar kan det skapa oroliga tankar som stressar oss.

Det var just dessa förväntningar som jag bad mina deltagare att tydliggöra för sig själva. Mitt under själva kursdagen fick de generöst med reflektionstid för att fundera över livet. Under tystnad fick de svara på frågor som; Vilka förväntningar har du på dig själv i jobbet? Vilka förväntningar tror du att din chef har på dig? Vilka förväntningar har dina kollegor på dig? Vilka har du på dem? När de sedan bytte sida på dokumentet fick de svara på frågor om förväntningarna därhemma. Vilka förväntningar tror du att din familj har på dig? Vad förväntar du dig av din partner?

När jag träffade min man efter att ha varit skild en tid måste jag erkänna att jag var grymt sugen på romantik och allt som hette alla hjärtans dag. Men av någon anledning ville jag inte erkänna detta för min alldeles nya partner. Jag fick intrycket av att han tillhörde skaran som tyckte att det här var en hysteriskt pådyvlad högtid, styrd av marknadskrafter. Därför låtsades jag som att den inte betydde särskilt mycket för mig heller, i ett ögonblick av längtan att göra om mig för att passa honom bättre. Men vi bokade ändå in ett restaurangbesök tillsammans för den goda saken i att ändå få träffas när man är nyförälskad. Det var mitt startskott att leva ut min längtan efter att verkligen dyka in i hjärtan-industrin. Bortglömd var all tanke på att upprätthålla en cool attityd till dagen. Istället köpte jag sliskigt söta kort och skrev sirliga kärleksord. Hittade t o m en bok där jag fick hjälprader för att få ur mig hur mycket jag älskade min splitternya man. Kort sagt; jag gick ”All In”.

Utan tanke på att jag kunde skrämma bort min nye beundrare för all framtid la jag på restaurangen fram det ena kärleksbudskapet efter det andra. Efter en stund började min date skruva på sig. Hans blick mätte upp avståndet till utgången och i pannan rann små svettpärlor. Mitt hjärta stannade i bröstet, när jag insåg att jag kanske ”gått in för temat lite väl mycket eller i alla fall väl tidigt”. Men då lutade han sig fram och sa ”Jag har med en present till dig också men den ligger i bilen.” Jag pustade ut och började fantisera om vilken svulstig present som kunde vänta.

Det där med förväntningar är lurigt. Vi kan absolut ställa höga förväntningar på varandra och önska mycket. Men min erfarenhet är ändå att det inte finns någon som ställer högre förväntningar på dig än vad du själv gör. Mina deltagare brukar få i hemläxa att stämma av förväntningarna på jobbet och därhemma. De kommer alltid tillbaka lika lättade, glada över att höra att de infriar människors förväntningar och mer därtill. En kvinna kom lättad tillbaka efter att ha stämt av förväntningarna med sina barn. Den femårige sonen hade då förklarat ”Jag förväntar mig att du ska vara en glad mamma. Och att du ska säga till innan du blir arg.”

Alla hjärtans dagDet tror jag att min man också hade önskat när han väl öppnade bagageluckan på bilen och pustade fram något om att ”Den här skulle passa en nyskild kvinna som nyss flyttat…” medan han släpade fram sin alla hjärtans dag present… En strykbräda… Jag log stelt och sa ”Tack, men en så’n har jag redan.” Min man såg förskräckt ut och sa ”Typiskt! Jamen, då kan jag byta ut den mot en brandsläckare, för det har du väl ingen?” Jag vägrade svara på hans telefonsamtal i tre dagar. Tänk om jag hade förstått vikten av att vara tydlig med mina förväntningar? Men om jag säger så här, numera har budskapet gått fram.

Önskar dig en förväntansfull alla hjärtans-helg

Petra Brask

”Hight achievement always takes place in the framework of hight expectation”
Jack Kinder

Något att ta tag i?

Längtar du efter en garderob som är luftig och där du kan hänga in saker utan att de blir skrynkliga eller ramlar ut igen p g a platsbrist? Du är inte ensam. Den här veckan har jag återhämtat mig ifrån influensan som attackerade förra veckan. Men jag har också haft förmånen att få föreläsa för nya härliga grupper. De generade skratten när jag frågar om de har något de behöver ta tag i, är alltid lika förlösande. Igenkänningen är stor när jag räknar upp; Var det i år du skulle börja träna? Var

image det året 2015 som du lovat att rensa ut garaget, städa förrådet, byta det trasiga mot något helt?

Så här på fredagen var jag osäker på om jag gått på lite för hårt när jag föreläst på en byggmässa i Kristianstad. En kvinna som heter Ann-Margreth erkände med stor vånda att hon har garderober (många) som behöver rensas därhemma. Hennes make satt bredvid och nickade instämmande och berättade snabbt att han fått bygga nya garderober hela tiden för de gamla var så fulla. ”Och snart är det dags igen om hon inte rensar.” Ann-Margreth beskrev hur nostalgisk hon blev varje gång hon skulle försöka slänga något. Jag tror att alla i lokalen kunde känna vilket stort hopplöst projekt det var och att hon inte visste i vilken ände hon skulle börja. Inför mig och hela församlingen fick hon sedan lova att börja i en del av en garderob nu på söndag. Angeli, en annan kvinna bland åhörarna lovade att ta på sig uppgiften att följa upp hur det går på måndag. Ann-Margreth har dessutom lovat att återkomma till mig, så att vi kan följa detta spännande projekt i bloggen och få veta hur det fortlöper. Jag hade bara lite dåligt samvete när jag såg hur denna härliga kvinna pratade om sina kläder som att de var släktingar som var svårt att skiljas från. Det kan bli ett smärtsamt avsked. Men jag hörde hur tipsen från publiken haglade över henne på vägen ut. Vi är många som har varit där, i rensningsträsket. Håller tummarna för dig Ann-Margreth och ser fram emot att höra av dig!

På andra föreläsningen samma dag var det en ung man som heter Daniel som erkände att det var dags att byta ut ett lås hemma. Hans fru nickade frenetiskt och började ingående berätta detaljerna kring hela låshistorien. Förvirrat undrade jag vem som ägde uppgiften? Hon pekade snabbt på Daniel. Han sa lika snabbt att det inte var han som skulle göra det. Efter några skratt i salen kom Daniel fram till att han skulle ringa en låsfirma och när han tänkte efter, visste han precis vilken firma det var. ”Bra, då vet du nästa steg!” sa jag. Det gillar hjärnan, då det blir betydligt lättare att förstå när vi tydliggör uppgiften. ”När ska du ringa då?” undrade jag vidare. Daniels fru såg nu överlycklig ut över att hon valt att gå till föreläsningen tillsammans med sin man. På måndag förmiddag ska Daniel ringa låssmeden och han har också lovat att återkomma så att vi får veta hur det går. Heja dig Daniel! Och tack för din hjälp under föreläsningen!

I förra veckan fick jag också se vilket fantastiskt sovrum som bondefamiljen i TV-serien Tidsjakten hade fått. Jag ska höra med dem om de kan tänka sig att bjuda på någon bild här i bloggen, så att ni också får se. Det är så fint! Kommer fortfarande ihåg när vi stod där i sågspånet och gjorde handlingplanen med deadline och allt. Superbra jobbat!

Ibland vill jag inte att varken att veckan eller fredagen ska ta slut. Så roligt och priviligerat är det att få ha detta härliga jobb och träffa alla er fantastiskta deltagare som inspirerar mig så. Idag har jag turen att fredagen inte tar slut. Alla från mässan ska ses och äta middag och lyssna på Nanne Grönwall. Och tänka sig att jag är medbjuden.

På sätt och vis är det tur för min familj, för efter den här dagen är jag också grymt sugen på att ta tag  i något saftigt projekt därhemma. En liten garderobsrensning kanske? Eller vad säger du, min käre man? Är det inte dags att rensa ut några gamla skjortor?

Önskar dig en handlingskraftig helg

Petra Brask

 

”Ting tar tid – ju fler ting, ju mer tid”

Har någon snott din kudde?

imageSjälen och det goda humöret var på väg rakt ner i skorna. Det var som en mardröm jag brukade drömma när jag var liten. Om hur jag kom på försent när jag skulle till skolan och hur hela omgivningen var emot mig när jag kämpade för att ta mig dit i tid. Dörren krånglade, väskan tappade ur sitt innehåll, bussen kom försent och hela tiden kände jag stressen över att inte hinna i tid dit jag skulle. Det var alltid en lättnad att vakna och inse att det bara var en mardröm. Så var det inte nu. Jag var smärtsamt vaken. Och någon hade snott min kudde.

Den här veckan körde igång med många härliga möten och slutade med några större föreläsningar. Bland annat i Linköping som man kan ta sig till väldigt snabbt och smidigt med tåg, som det så käckt står på SJs hemsida. Redan där borde man ju bli misstänksam. Hur mycket extra marginaltid behöver man för att åka tåg? Vad händer när du kommer försent? Hur hanterar du ett förlorat tidstapp?

När man jobbar med att utbilda inom Time management så finns det en stor dödssynd – att komma försent. Det är svårt att hämta upp det tappet i förtroende när du ska ställa dig på scen och föreläsa om tid. Då jag är en av de största tidsoptimister som går i ett par skor, har jag ofta tillämpat mina egna planeringstekniker genom att skapa ordentliga marginaler i kalendern. Jag brukar kalla dem för kuddar, tidskuddar. Dessa härliga mjuka kuddar av tid skyddar mig under veckorna och ser till att jag slipper jäkta till olika evenemang. Kuddarna gör så att jag slipper komma inspringande med andan i halsen och röda kinder och flåsade säga ”Heeej” samtidigt som jag försöker ge ett lugnt och förtroendeingivande intryck. Kuddar gör att jag kan njuta hela vägen till kunderna och vara full av energi när jag väl är framme. I bästa fall. Men du och jag som lever i verkligheten vet att ibland kan inte ens kuddarna dämpa de fall av tidskrävande händelseutveckling som t ex en tågresa kan skapa i ditt liv.

Av just denna anledning tittade jag misstänksamt på SJs käcka hemsida som utlovade smidiga tågresor, parallellt med att jag insöp SMHIs senaste värderrapport. Den var full av varningskyltar för väghalka och stora snöflingor. Miljövännen i mig vill ju helst undvika egen bil och om det nu är halt också så finns det dubbla anledningar att åka med SJs rullande service. Föreläsningen i Linköping skulle börja klockan 13.00. och med en tågkudde på det, tänkte jag.. hmmm… Låt säga att jag tar i riktigt ordenligt och åker hemifrån klockan 07.00… Min man som älskar allt som andas framförhållning tittar uppskattande på min planering och mumlar ”Du lär dig!” Jag muttrar tillbaka ”Vad fint… så här efter 20 år i time management branschen.”

Planeringen gick ut på att jag åkte två tåg tidigare än jag egentligen behövde. Du som har varit med förr har säkert redan listat ut att den stora rejäla tidskudden sprack. Tåget kom in en timme försent till Stockholms central. Fortfarande vid gott mod hoppade jag på marginalerna skulle hålla. En timme senare hade vi fortfarande inte kommit förbi Södertälje. Det berodde inte på vädret utan på tekniska problem. Jag hade råkat hamna på en vagn som egentligen var abonnerad av ett helt företag. De hade full personalfest mitt på blanka förmiddagen och gick runt och drack öl och hälsade glatt på varandra. Innan jag listade ut att de alla kom från samma företag satt jag och funderade över hur öppna och sociala vi svenskar ändå har blivit med varandra. När konduktören sedan upplyste mig om att jag var den enda passageraren på den vagnen som liksom inte tillhörde gänget, så fick det sin förklaring.

Tågföraren var flitig med att informera om alla tekniska fel och när vi närmade oss tre timmars försening så började jag inse att inte ens min väl tilltagna tidskudde skulle hålla. Stämningen i vagnen hade gått från suckar, besvikelse, till ilska och sedan skratt. Det räckte med att tågföraren slog på mikrofonen och sa ”Ja, då får vi be om ursäkt men…” så skrattades det hejdlöst i vagnen. Jag tittade febrilt på klockan och insåg att jag måste ringa beställaren och förbereda dem på att jag inte skulle dyka upp i tid. En del av mig kände skuldkänslor över att komma försent. En annan del försökte lugna mig och menade att jag kunde ju inte gärna be om en övernattning i Linköping när jag ska börja föreläsa kl 13.00. Det fanns ingen att bli arg på. Bara en uppgivenhet och käsla av att befinna sig i en mardröm som inte tog slut.

När jag en timme försenad kliver upp på scenen framför de tålmodiga kunder som väntat in mig, så är jag mycket glad att det inte är mitt första år i branschen. Det gick att vända förtroendet, det gick att använda det som hänt som ett exempel på den verklighet där vi behöver vara flexibla och ställa om. Visst kan man planera för det oförutsedda, visst kan man lägga in tidskuddar och andra marginaler. Men ibland hjälper inte ens det. Tänk om det då är din förmåga att kunna hantera det oförutsedda som blir din räddning? I det här fallet blev jag räddad av tre rutinerade chefer som tog över en timme av min föreläsningstid och gjorde något vettigt av den. Stort varmt tack för det!

Önskar dig en flexibel helg
Petra Brask
”Last night I dreamt I ate a ten pound marshmallow. When I woke up the pillow was gone.”
Tommy Cooper

Sida 11 av 48« Första...910111213...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask