Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Home

Var finns en clown

business clown”Det här med att vi blir avbrutna så ofta, kan vi inte signalera tydligt när det är OK att störa eller inte?” Jag står i ett stort konferensrum på högsta våningsplanet i en byggnad nära havet i Karlskrona. Där är visserligen allt nära havet. Tidigare inrymde hela våningsplanet ett bibliotek, tills det ansågs omodernt med böcker. På fikarasten stryker jag avundsjukt fingrarna längs med bokryggarna och önskar att några av dem kunde följa med mig hem. ”Vi kan väl sätta upp röda eller gröna lappar som visar att vi är upptagna?” Diskussionen kring de största tidstjuvarna fortsätter intensivt efter rasten. Jag berättar om ett företag som testat allt och till slut köpte in röda och gröna kepsar till alla på företaget. ”Det fungerade inte heller.” tillägger jag snabbt och beskriver hur komiskt det såg ut när alla satt där i sina kepsar. Här måste vi tänka ännu klokare när vi ska förbättra den psykosociala arbetsmiljön och minska stressen. En kvinna i den stora gruppen räcker myndigt upp handen och säger. ”Jag vet ett tydligt sätt att visa att man inte vill bli avbruten av någon.”

jonas på besökDen här veckan började som vanligt på kontoret i Stockholm innan jag reste iväg för att utbilda i vackra Karlskrona. På kontoret mötte jag mina kära kollegor, Janne, Monica och Sara, och vi fick också besök av Jonas Leksell, min kollega från TV-serien Tidsjakten. ”Ni har ett jättefint kontor här och inte ett papper någonstans.” säger Jonas roat och stryker med handen över skrivborden. ”Men blir ni inte störda av varandra när alla är inne på kontoret samtidigt? Kommer du ihåg när vi började jobba vår första dag i det öppna kontorslandskapet på produktionsbolaget Titan?” Jonas vänder sig till mig och höjer på ögonbrynen.

Jodå, jag minns. Vi hade fått skrivborden bredvid varandra och Jonas hann inte mer än att sätta sig ner innan jag frågade om han ville ha hjälp med sina Outlook-inställningar. Han svarade ”Hej och Nej” i samma mening. Jag ryckte glatt på axlarna och fortsatte vant att ta bort alla onödiga avbrott och aviseringar i min egen Outlook. Jonas sneglade nyfiket på vad jag höll på med och när jag var klar, viftade han mot sin egen dator. ”Jag ångrar mig. Kan du göra det där du gjorde på den här maskinen också?” För mig var det win-win. Om jag fick bort Jonas pling och plång på datorn skulle det bli lättare även för mig att koncentrera mig. Nästa steg var att prata med hela teamet om att inte ha smartphones som ligger och surrar och durrar på skrivbordet.

IMG_0046Under min resa till Karlskrona satt jag och funderade igen på hur jag bäst skulle hjälpa de olika avdelningarna med deras tidstjuvar. På morgonen möttes jag av en energisk kvinna i en vacker blå klänning. ”Välkommen! Nu ska vi högst upp!” sa hon och marscherade sedan i rask takt uppför de många trappstegen. Redan på plan 2 hade jag gett upp tanken på att konversera med henne och sög istället girigt in allt syre jag kunde hitta i de anrika trapporna. Jag var glad och lättad när vi äntligen kom längst upp och tänkte att ”nu stannar jag här”. Kvinnan vände sig glatt till mig och sa ”Fikat kommer vi att ta längst ner på markplan och lunchen ska vi ta borta vid muséet. Det blir en härlig promenad i solen.”

”Det här med alla avbrott, kan vi inte bara göra som min mamma brukade göra?” Den sista kursgruppen för veckan vände sig nyfiket till kvinnan som räckt upp handen. ”En dag när vi var ute och körde bil och jag och mina tonårssyskon bråkade, slet mamma fram en clownnäsa ur handväskan och satte den på näsan. – Nu har jag fått nog av er och alla andra. Jag behöver lugn och ro och tills jag har fått det, så har jag den här på mig.” Kvinnan berättade hur pinsamt de hade tyckt att det var att deras mamma körde runt i stan med en clownnäsa på sig. De blev snabbt tysta och sedan lite fnittriga. Det såg ju ändå rätt roligt ut. ”Det var inte sista gången hon hade den på sig. Ibland hade hon den när hon kom hem från jobbet och då visste vi att vi skulle hålla oss lugna. För henne var det ett enkelt sätt att säga – Jag behöver eget utrymme en stund. Min mamma jobbade på dagis och hade väl hittat clownnäsan där. Hon hade den alltid i sin handväska och när hon dog fick jag ärva den.”

IMG_0047Jag brukar alltid säga att de bästa effektivitetstipsen har jag fått av mina deltagare. Så också i Karlskrona. Jag fick mycket frisk luft och motion, välsmakande mat och goda samtal bjöd deltagarna också på. På vägen hem funderade jag över kvinnan och hennes mamma. Tänk om vi alla skulle behöva ha en clownnäsa i väskan som vi snabbt kunde ta fram för att visa att vi behöver lite lugn och ro? Tänk om en clownnäsa skulle göra att vi fick humorn tillbaka och därmed en välbehövlig distans till det stora allvar vi tar oss själva på när vi hamnar i alltför stressade situationer. När vi rusar iväg i vår vardag utan att hinna stanna upp och tänka efter. Det vore onekligen en rolig och tydlig signal och säkerligen effektivare än röda och gröna kepsar.

Önskar dig en tydlig helg

Petra Brask

“Isn’t it rich? Isn’t it queer? Losing my timing this late in my career
And where are the clowns? Quick, send in the clowns
Don’t bother
They’re here”

Stephen Sondheim

Jag är inte modig

courage”Var inte rädd att ändra dina beslut om det känns fel, risken är att det blir värre.” Kristina Lindhe, VD på Lexington står som en lysande stjärna på scenen och berättar om sin resa från att ha utbildat sig till lärare till att inse att inredning är hennes grej. Lexington finns nu över hela världen och har drygt 100 anställda med en omsättning på 120 miljoner. Min kollega Monica och jag sitter i ett stort atrium utanför Grant Thorntons lokaler på Sveavägen 20 mitt i Stockholm och lyssnar nyfiket. Temat på föreläsningen är att ”Leda ett bolag i tillväxt.” Kristina fortsätter berätta om sin passion och sin starka tro på företaget ”Många säger att de tycker jag är så modig. Men jag tycker att man måste vara rädd för att vara modig och jag har aldrig varit rädd. Jag har varit naiv.”

Den här veckan har varit en inspirerande vecka i effektivitetens tecken. Det har varit spännande att se reaktionerna av lättnad hos deltagare som gått från 13.000 mejl i sin inkorg till noll. Eller uppleva alla aha-moments hos chefer som stannar upp och reflekterar över sina mål och förväntningar och inser att dygnet inte rymmer så många timmar som de orimligt ställda kraven skulle innebära. Rensa, välj bort, fokusera. När jag så satte mig i slutet av veckan för att själv utvecklas var jag spänd av förväntan. Vad är egentligen avgörande för att nå de mål och drömmar vi föresatt oss? Vilka misstag och erfarenheter har redan gjorts därute, som vi kan lära oss av? Vad är det som ger det där modet och extra energin som så väl behövs i vår vardag?

IMG_0005”Nu ska jag ge ett råd som jag själv är dålig på att följa; Ta vara på det som ger dig energi.” Lexingtons VD tar ett djupt andetag och fortsätter. ”Jag har en förmåga att bara se nästa mål hela tiden och glömma bort att stanna upp och njuta av allt vi uppnått.” Det går ett sus av igenkänning hos oss i publiken. ”Så nu har jag faktiskt hittat några enkla sätt att stanna upp och njuta. Jag brukar t ex sätta mig på plan 3 på NKs kafé mitt i julruschen. Kafét ligger mittemot vår butik och då sitter jag och dricker kaffe och noterar hur människor handlar våra saker och till och med slår in dem och ger bort till vänner och släktingar i presenter. Tänk att det vi gör kan betyda så mycket för människor. Det är så stort!” Skratten klingar i lokalen och några ögon tåras också.

IMG_0014”Jag brukar också sätta mig ner och minnas spännande möten jag har haft, t ex med en kvinna från Mongoliet som jag mötte när vi öppnade en av våra butiker i Kina. Hon var så enormt förtjust i våra saker att hon ville att jag skulle komma hem till henne personligen och inreda hela hennes hem.” Jag föreställer mig Kristina åka runt till sina kunder och inreda och undrar hur hon hinner med det också? Blir lättad när hon skrattande erkänner att det gjorde hon förstås inte, men hur hon njöt av att ändå någon på en sådan avlägsen plats som Mongoliet, älskar deras produkter så mycket. ”Vi var tidiga och unika med att alltid ha människor med på bilderna med våra inredningsföremål. Det innebar att vi behövde klä dessa modeller på ett sätt som passade i miljön. Då vi från början inte hade någon som helst budget för modellernas kläder innebar det att jag fick ta kläder ur min egen garderob. En inköpschef i Tyskland ville absolut beställa en mockaskjorta som en av modellerna hade på sig. När jag förklarade att det var min, insisterade hon i alla fall och menade att den är med på bilden, så då borde hon kunna beställa den. Det är faktiskt så som idén till att göra Lexington Clothing startade.” Jag höll andan och undrade om Kristina faktiskt sålt sin egen skjorta och blev lättad när hon förklarade att nej, där gick gränsen.” Då jag också är Kreativ Chef får jag dessutom vara med på alla vackra platser i New England där vi fotar och spelar in våra reklamfilmer.” Jag förstår snabbt vilken energipåfyllare det måste vara att sätta sig ner på stranden och se vågorna rulla in samtidigt som modellerna springer runt i vackra kläder.

IMG_0004I tanken försvinner jag bort en stund från Kristinas föreläsning och funderar på vilka energipåfyllare jag ägnar mig åt i vardagen. Det hon beskrev lät märkligt nära mindfulness. Att stanna upp och njuta i stunden. Tänkte på att jag får många sådana stunder när jag skriver, bloggar eller är med mina ungdomar. Jag gled tillbaka till Kristina igen och hörde hon pratade om hur svårt det var att öppna bolag i Frankrike. ”Jag tänkte lite naivt att där ska vi ju självklart etablera oss. Hade jag vetat hur svårt och omständligt det var hade jag nog aldrig gjort det. Så var det med vårt klädmärke också. Jag tänkte att det skulle vara enkelt att bara addera kläder till våra produkter, men att starta ett klädmärke var som att starta ett helt nytt företag. Det var helt nya producenter, nya distributionskanaler och nya konkurrenter.”

Den erfarna VDn betonade vikten av att tänka igenom sina idéer noggrant och se om de verkligen håller hela vägen. Det kan jag verkligen hålla med om. Men tänk om det är bra att vara lite naiv också? Att inte alltid fundera ut hundra scenarion som skulle kunna göra att allt går åt skogen. Tänk om vår naivitet är just det som hämmar rädslan och ger oss modet att följa vår passion och våra drömmar? I så fall Kristina Lindhe, är du både naiv och modig.

Önskar dig en stanna-upp-och-njuta helg

Petra Brask

”Have the courage to follow
your heart and intuition.”

Steve Jobs

IMG_0006

Norsk prioritering

priority”Året var 1995 och jag var med på min första kick-off på Marstrand med ett 30-tal likasinnade konsulter från hela norden.” Jag befinner mig på en konferensgård i mitten av Sverige och är mitt uppe i en föreläsning om vikten av prioriteringar när jag bestämmer mig för att dela med mig av en historia från mina tidiga år som effektivitetskonsult. ”Jag vet inte hur det brukar gå till på era kickoffer, men här var det ett gäng som sällan träffades, då alla var ute hos kunder veckor i sträck. Så när man samlades var det fest.” Några av deltagarna skrattar menande och jag förstår att deras kickoff kvällen innan hade gått rätt så vilt till. ”Vi hade konferens på dagen, stort party på kvällen eller natten eller ja snarare intill tidig morgon och nästa dag var ämnet på agendan Prioritering med en norsk föreläsare. Norsk prioritering? Hur går det till?”

Vi har tagit oss ur januari och är inne på februari. Kikar du i din kalender nu kan du se att det duggar tätt med avbrott för helgdagar och skollov fram till semestern. Sportlov, Påsklov, Kristi Himmelsfärd, Nationaldagen, Midsommarafton och sen Semester. Det är bara Valborgsmässoafton och Första Maj som har lyckats klämma in sig på en lördag och söndag. Resterande helger har brett ut sig i veckorna. Under våren gäller det därför att ha framförhållning på alla projekt och prioritera noga. När jag predikade detta under en av mina föreläsningar i veckan kom jag plötsligt att tänka på när jag som nybakad effektivitetskonsult skulle lära mig grunderna i prioritering. ”Hur gör vi när vi prioriterar?”

Trettio rätt avslagna konsulter satt i konferensrummet klockan 9.00 på morgonen med grus i ögonen och vissa hade en dov huvudvärk också. Ett rätt otacksamt läge för någon att hålla en heldag på vilket ämne som helst för oss. Vi hade fått veta att det skulle komma en riktig höjdare inom idrottsvärlden. En norsk f d skidlandslagstränare skulle läxa upp oss i konsten att prioritera.

I högtalarna dånar plötsligt en norsk marschvisa på oförskämt hög volym. Jag studsar till på stolen och sätter mig förskräckt upp. Vad nu?! Jag visste inte ens att det fanns så uppkäftiga norska marschvisor. Ljudet skar säkerligen i huvudet hos de flesta av oss. Mitt hjärta dunkade som en stånghammare. In på scenen kommer det en solbränd man med djupa fåror i ansiktet och många skrattrynkor runt ögonen. Han bär lusekofta och utstrålar en väldig vitalitet, så jag vill tro att han är yngre än sina 67 år. Det är inte lusekoftan som fångar mitt intresse, utan det faktum att han bestämt klappar händerna i takt till marschen och sedan utbrister på hög och klar norska:

God morgen, god morgen. I dag skal vi lære oss å prioritere! Når du prioritere, gjøre du bare det viktigste. Han skrev snabbt ”Det viktigste” på tavlan bakom sig och under det skrev han ”det nest viktigste” och fortsatte med ännu högre röst. ”Det viktigste, Det nest viktigste och Det nest nest viktigste.” Han tittade upp för att se att vi hade hängt med. ”Når du har gjort det viktigste, vil du gjøre det som er nest viktigste, fordi da er det viktigst. Han strök ett streck över nest och viktigste.” ”Det viktigste, Det nest viktigste och Det nest nest viktigste”

”Så dette er kunsten å prioritere. Det er så enkelt. Takk for meg!”

Och så gick han ut från den stora konferenssalen och kvar satt vi och gapade som fågelholkar. Var detta norsk humor? Vem var denne man och varför gjorde han så här? När vi började skruva på oss och viska chockade kommentarer till varandra, kom vår föreläsare plötsligt tillbaka in igen. Och först då stängde han av den norska nationalmarschen. Det uppstod en dånande tystnad.

”Vanskeligheten med all prioritet er å komme sammen i selskap med hva som er viktigst. Det vil ta oss resten av dagen til å forstå det.”

Och till de som inte hänger med på norska: ”Svårigheten med all prioritering är att komma överens om vad som är viktigast. Det kommer ta oss resten av dagen att förstå det.”

Vår guru hette Frank Beck. Han var en legend inom norsk elitidrott. Handbollslandslaget och fotbollslandslaget har nått framgångar med Frank. Skridskoåkaren Johann Olav Koss slog 10 världrekord och vann 4 OS-guld med hjälp av Franks hjärnkonster. Han jobbade in i det sista innan han gick bort i december 2014. Frank är fortfarande vida känd som den hjärnmassör som rensade upp i atleternas huvuden, så de kunde fokusera på att nå de mål de tänkt sig. Hans ord ringer ofta i huvudet på mig. Tänk om det är så enkelt som Frank påstod? Tänk om allt som behövs för att klara våren är lite sund norsk prioritering? ”Först så gör du det viktigaste, sen gör du det näst viktigaste, för då är det viktigast. Det är enkelt att prioritera när ni är överens om vad som är viktigast.” Är du överens med dig själv om vad som är viktigast i ditt liv? Har du valt att prioritera det?

Önskar dig en viktig helg

Petra Brask
“Action expresses priorities.”
Mahatma Gandhi

 

Känner du en Homo Fomo?

IMG_8783”Välkommen, det var ett tag sedan du var här nu.” Jag ler till svar mot konferensvärdinnan på Såstaholm, en vackert belägen konferensgård norr om Stockholm. Jag är där för att skriva, vilket känns som det nyttigaste jag kan ägna mig åt då min röst är krasslig och inte håller för att föreläsa. På vägen upp till mitt konferensrum ser jag att det är fullt med konferensdeltagare. Men jag noterar också att de flesta inte alls pratar med varandra eller ens noterar den vackra omgivningen och den inbjudande brasan i entrén. De har fullt upp med att kolla ner i sina mobiltelefoner. Det är tufft att imponera på sina kollegor, när man tävlar mot en hel värld av intressant information som bara är ett fingersvep bort. Jag hämtar en kopp kaffe och många kakor och stänger in mig i mitt skrivrum. Tar upp datorn och tänker att nu är det bara att sätta igång. Jag sneglar på telefonen. Eller ska jag kolla Instagram först?

Den här veckan har jag fått vara tyst större delen av veckan för att vila rösten. Förutom att jag saknat att inte kunna vara ute hos mina kära deltagare, som istället fått möta mina proffsiga och erfarna kollegor, så har det gått förvånansvärt enkelt att vara tyst. Forskarna pekar på att vi hellre sms:ar varandra eller lägger en kommentar på något socialt media, än pratar med varandra. Forskning visar också att många lider av FOMO – fear of missing out – och därför kollar sin mobil upp till 150 gånger per dag. Sunt förnuft borde säga att det är galet, med tanke på att det kan ta upp till 25 minuter innan vi återhämtat oss från avbrottet och har full fokus på det vi höll på med igen. Men hjärnan älskar snabba belöningar. Så fort vi får ett sms, ”like” eller någon kul bild på Instagram så drar hela belöningssystemet igång. Hjärnforskaren Katarina Gospic liknar mobilen vid en godisskål. På samma sätt som det är svårt att bara ta en godisbit, så är det svårt att bara titta en gång och sedan låta bli telefonen. Tänk om vi missar något? Har vi gått från att vara Homo Sapiens till att bli Homo Fomo?

FOMO är en form av social ångest, en tvångsmässig oro för att man ska missa ett tillfälle till social interaktion, en ny upplevelse, en lönsam investering eller någon annan tillfredsställande händelse. En nyligen genomförd studie visar att FOMO är vanligast hos människor med djupt otillfredsställda psykologiska behov av att vilja bli älskade och respekterade. FOMO är speciellt förknippat med mobiltelefoner och sociala media. Vi känner alla minst en och förmodligen flera människor som har fallit offer för att tvångsmässigt kolla sina sociala nätverk. Det kan vara vänner, familjemedlemmar old cell phonesoch även kollegor som spenderar nästintill all sin vakna tid med att dela och kommunicera via olika sociala medier. Även om vi alla kan drabbas så menar forskarna att vissa människor är mer utsatta än andra. Det kanske inte är en slump att flera skådespelare i Hollywood gått över från att använda smartphones till att damma av sina tidigaste versioner av mobiltelefoner hemma i byrålådorna. Plötsligt kan de enbart nås via telefon och sms (vi pratar alltså inte röksignaler och trummor). Många upplever att de fått så mycket mer fri tid och ett inre lugn.

 

Men inte ska vi väl behöva gå tillbaka till stenåldern för att klara av att leva i vårt moderna samhälle? Det är ju trots allt så många tillfällen när vår rektangulära följeslagare bidrar till att göra livet så mycket enklare. Otaliga gånger har den hjälpt mig att hitta till rätt adress, komma ihåg vad jag ska handla i affären och smidigt betala mina räkningar genom att scanna in ocr-numret. Listan med IMG_9925vardagsfinesser skulle kunna göras oändligt lång. Däremot har jag full respekt för att den också innebär att jag ständigt bär runt på en godispåse för min hjärna. På samma sätt som vi fått lära oss att godis inte bör överkonsumeras, så behöver vi se upp med frestelserna med en smartphone. Risken finns att den dessutom alltför lätt lockar ut oss in i en social miljö där vi dreglar mer över andra människors liv än att vara delaktiga i vårt eget. En värld där vi är rädda för att missa något medan det vi missar i själva verket är vårt eget liv.

Så undviker du att bli en Homo Fomo:

  1. Lägg undan
    Många deltagare beskriver en lättnad efter att ha portförbjudit telefonen vid matbordet och i sovrummet. Flera berättar också om hur det har fått kärlekslivet att blomstra. Andra beskriver hur de får lugnare morgnar när de bannat telefonen från sin plats på sängbordet. ”Tidigare sträckte jag mig efter min smartphone så fort jag vaknade och scannade igenom hur det var med resten av världen, istället för att vara närvarande med mig själv och min familj.”
  2. Saker är sällan som de verkar
    Utifrån kan det se ut som att människor har ett ”perfekt” liv. Det känns självklarare att lägga upp bilder från semestern än bilder på när vi grälar med vår partner (skulle ju i och för sig kunna vara extremt roligt… eller inte). Vi behöver behålla ett sunt perspektiv när vi surfar runt i de fotofixade glimtar som vi människor väljer att visa av oss själva.
  3. Gräset är grönare där vi vattnar det
    Istället för att ständigt jämföra livet med andra människor, fokusera på ditt egna liv och vad du vill ha ut av det. Njut också av de ögonblick du delar med andra ”IRL” (in real life). Stanna upp och var tacksam för det du har. När vi är tacksamma över något, skiftar vi fokus från bristtänkande till överflödstänkande. Det är en riktig humörhöjare. Vad är du tacksam för i ditt liv just nu?
  4. Från insikt till inspiration
    Använd insikterna om Fomo som en inspiration till bättre livskvalitet. Vad längtar du efter i ditt liv? Hur kan 2016 vara året då du blir en stor livsnjutare? Bokar den där drömresan. Tar lite ”staycation” och semestrar på hemmaplan. Börjar måla, dansa, dricka té. Flyttar till Paris. Vad det än är, gör en plan för att nå det. Gör plats på en vägg för insiktsfulla mål och sätt upp bilder, ord, saker som inspirerar dig på vägen dit.
  5. Bida din tid
    Bara för att andra mular in sina resebilder och allsköns aktiviteter som de åker på kors och tvärs så behöver det inte betyda att du måste kasta dig iväg på en hastig upplevelse för att vara ”som alla andra”. Spara, dröm, längta och bida din tid för en guldupplevelse eller en drömresa som verkligen lockar. Upplevelsen kommer att vara från det att du börjar planera och längta till dess att du sitter på ålderdomshemmet och berättar om den. På så sätt får du valuta för dina pengar under längre tid.

Tänk om det är så att oavsett om vi är Homo Sapiens eller känner oss som Homo Fomo, med rädslan att missa något, så är vi en art av människosläktet vars reptilhjärnor kämpar med att hantera det moderna och digitala livet. Våra förfäder levde under miljoner år på Afrikas breddgrader som ett samlarfolk och i en grupp om mellan 50-70 individer innan en del av dem för 100.000 år sedan dancingbörjade vandra sin väg upp genom Europa. Vår hjärna har en nedärvd längtan efter sol, samtal över lägerelden, dans och roliga historier. Så tänd några ljus, bjud upp till dans och sprid ditt leende skratt som en sol över någon – in real Life.

Önskar dig en solig helg

Petra Brask

“Never be afraid to laugh at yourself
after all, you could be missing out
on the joke of the century.”
Dame Edna Everage

Ringrostig? Dags att göra mindre och få mer gjort

”Det här textilmönstret har jag skapat utifrån naturen i min trädgård på Gotland.” Jag sitter tålmodigt på en björkstubbe redo för att gå upp på scenen direkt efter textilkonstnären. Det är den stora Formex-mässan i Stockholm med hundratals utställare som visar de vackraste saker som jag inte hade en aning om att jag behöver. Längst in i den gigantiska A-hallen har Stockholmsmässan ställt upp en scen där vi föreläsare snabbt ska byta av varandra. Jag har en halvtimme på mig att kraxa fram hur åhörarna ska få balans på sin vardag. Det är min första föreläsning för i år och då inträffar ett årligt hjärnsläpp. Min reptilhjärna kör igång med en outsinlig svada ”Balans i vardagen?! Vad har du att säga om det egentligen?!” Personligen tycker jag att det är en väldigt ovälkommen peppning och försöker skaka av mig den inre rösten. ”Jag har faktiskt jobbat med det här i 20 år nu.” Men den inre rösten är ihärdigare än Mike Tyson kunde vara och fortsätter skoningslöst; ”Jo, men på en halvtimme?! Ska du lyckas lösa världsproblemet med att skapa balans i vardagen? Lycka till!” Vid det här laget har konstnärinnan avslutat sin presentation och jag flyger upp på scenen jagad av min inre Mike Tyson-röst samtidigt som jag tänker att på en sådan här mässa är det nog ändå ingen som har tid att lyssna på en föredragshållare. Jag vänder mig ut mot raderna av stolar som nu plötsligt är fullsatta. ”Som sagt, lycka till!” säger min inre Tyson skadeglatt.

Den här veckan fick jag boka om och delegera några uppdrag då en förkylning lagt band på mina stämband. Känner mig minst sagt ringrostig efter både ledighet och influensa. Märker snart att det inte bara är jag som tycker det är trögt att starta upp det nya året. Ordet ringrostig är känt sedan 60-talet. Det kommer från boxningsvärlden och betyder ”matchovana efter långt uppehåll”. Jag spänner ögonen i min kära kollega, Monica, ”Hur mår vi egentligen?” Hon, liksom jag, hade ett mycket roligt men oerhört intensivt år förra året. Uppdragen regnade tätt och vi fick ha ett snabbt fotarbete för att hinna hantera alla förfrågningar. ”Är vi nog återhämtade och redo för ett nytt år?” Monica är lyhörd och säger försiktigt. ”Ja, jag är det. Är du?” Jag funderar en stund och säger sedan. ”Ja, återhämtningen var det inget fel på. Men den här influensan… Kändes tungt bara att ta trapporna upp till kontoret.” Vant går vi igenom kalendern och flyttar om för att skapa mer luft så att den stämmer bättre överens med dagsformen. Mina lungor fylls genast med mer luft och det nya syret gör att det genast känns bättre i kroppen.

Jag tittar på min att göra-lista och fördelar in den i kategorier. Där finns några skrivprojekt som är kluriga att beräkna tiden på. Jag multiplicerar med pi. Som den tidsoptimist jag är, vet jag av erfarenhet att den marginalen kommer att behövas. Det är betydligt enklare att räkna ut hur vi ska få lönen att räcka till för månadens utgifter än vad det är att få tiden att räcka till för månadens uppgifter. När vi räknar pengar så vet vi åtminstone vilken valör de har. Men när det gäller tid har vi den utmaningen att vår hjärna har svårt att förhålla sig till tid. Den kan få för sig att en uppgift som vi gör ofta tar ”ingen tid alls”. ”Lämna barnen på dagis? Det fixar jag på fem minuter.” säger hjärnan glatt och gör en tankevurpa och glömmer alla steg som är involverade eller tror att vi får göra uppgiften helt ostörda och i ”den bästa av världar”. Hjärnan gör tvärtom också. Den kan hitta på att en uppgift tar jääättelång tid. Faktiskt så lång tid att det kommer dröja lääänge innan vi någonsin hittar den tiden i vår kalender. Det är helt enkelt aldrig rätt vecka att städa bilen, träna, deklarera, göra reseräkningar eller se över pensionsförsäkringarna.

Det finns en utmaning till som har med vår tidsuppskattning att göra och den är mer kopplad till energi. Jag som föreläser ofta har märkt att en föreläsningstimme tar mer än dubbelt så mycket energi som en timme på kontoret. Jag och mina kollegor brukar skämta om att vi är ”föreläsningsbakis”. Även resor tar en del energi, speciellt längre resor. Jag kan skriva att jag ska landa på torsdagen, men vet då att det tar ett dygn till för själen att landa. Har också märkt att väldigt social tid behöver kompenseras med längre stunder för mig själv. Timmar när jag är stilla behöver vägas upp med timmar när jag är i rörelse. Det där med balans i vardagen är en ständig vägning av tid och energi för att få sömn, arbetstid och fritid att gå ihop. Jag märker också att det behövs stoppas in en hel del ”fri tid” som ett slags lim mellan bokningar för att få en bättre balans.

Det känns också som att ju mindre jag väljer att fokusera på desto mer får jag gjort. Jag vet, det låter helt sjukt och nu tänker du att influensan inte bara tagit över rösten, den sitter nog lite högre upp. Men faktum är att efter 20 år som effektivitetskonsult så kan jag säga att effektivitet handlar inte om att springa fortare och göra mer. Det handlar tvärtom om att stanna upp, rensa bort och ta vara på det naturliga flödet som blir när vi får fokusera på en sak i taget. Gör mindre och få mer gjort. Det låter väl som ett härligt fokus för 2016?

”Hur kändes det?” min kära kollega Monica ringer och undrar hur det gick att hålla årets första föreläsning. ”Det var sådär. Men det var ingen som kastade ruttna tomater i alla fall.” svarar jag raspigt. Monica skrattar högt. ”Det har i alla fall redan kommit in mejl från åhörare som tackar för en mycket givande presentation på Formex. De gillar speciellt idén med att ta tiden på ”vanliga” uppgifter som man under- eller överskattar.” ”Ha, där ser du?!” säger jag till mig själv och svingar en rak höger som fullständigt knockar min inre Mike Tyson. Han är nere för räkning på mattan i boxningsringen. Jag ställer mig med foten på hans rygg och säger triumferande. ”Om jag var du, skulle jag se upp med att ställa upp mot mig igen.” Han svarar inte. alive

Det må vara att vi är några i världen som känner oss lite ringrostiga och det kanske till och med finns de som känner sig nere för räkning. Men vi kommer igen. Och tänk om det är just det som är vår viktigaste resurs här i livet? Vår förmåga att komma igen. Ibland själva. Ibland med hjälp av omtänksamma medmänniskor. Förhoppningsvis blir vi klokare och starkare varje gång vi mött på motstånd.

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Bara döda fiskar följer strömmen.”
Ryskt ordspråk

Sida 10 av 50« Första...89101112...203040...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Frigör tid & energi
Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetsexpert på Petra Brask & Partners. När ifrågasatte du hur du använder din tid senast? Vänta, låt mig frasera om den frågan. När ifrågasatte du hur du tillåter andra att använda din tid senast? Försöker du också lösa ditt livspussel, men har för många bitar? Vad skulle det ge dig att använda tiden mer som du har tänkt dig?
- Petra Brask

Kontakt

Petra Brask & Partners
Petra Brask är VD, grundare av PB & Partners, utbildare och föreläsare inom ämnet effektivitet, författare och personal planner. Petra Brask & Partners har i över 20 år lärt ut effektiva arbetsmetoder till en mängd deltagare både i Sverige och internationellt. Med fokus på både arbetsteamet och individen. Vår målsättning är att hjälpa människor att uppnå mer och må bra genom att ta kontroll över sin tid och få mer gjort utan att jobba mer.

info@petrabrask.se
www.petrabrask.se