”Det rådde en djup koncentration i den stora konferenssalen. Stämningen var så tät att du kunde ta på den. Trots mängden deltagare, satt var och en som i en egen bubbla, som om de var högt uppe på ett berg där ingen kunde störa. När de tittade upp från dokumentet de skrev på och såg ut över salen, var det som att de såg en helt annan utsikt långt borta. Jag njöt. Och andades lugnt och långsamt. Ovillig att störa eller bryta de dimmor av livsbejakelse som svepte in över mina deltagare. En näsduk åkte fram. Någon suckade djupt. Till slut landade de med sin närvaro i samma rum igen och log nästan generat mot varandra.
Den här veckan har jag haft tät kontakt med Ann-Margreth som nu gått loss riktigt ordentligt på sina garderober därhemma. Se bildbevis. Hon har gått ifrån en riktig rå ångest över att skiljas från gamla klädtrasor, till att nöjt fira och tycka att det var himla härligt att hon fick hjälp att komma igång att rensa. Tack underbara fina Ann-Margreth för att du delar med dig och inspirerar oss alla! Hoppas du firar dina framgångar ordentligt den här helgen.
Det är ju som gjort för oss alla att fira när det nu är ”Alla hjärtans dag” – en högtid för att hylla de som står oss närmast. I början opponerade jag mig mot denna högtid då jag tyckte det var en starkt kommersialiserad tradition som hade sina rötter i några hysteriska tonårstjejer i USA. Handlar det inte egentligen om marknadskrafter som vill få oss att köpa hjärtan till höger och vänster för att rädda upp hela tappet av försäljning efter julrean? ”If you can’t beat them, join them.” säger min dotter glatt när hennes bror kommer hem efter en tröttsam bussresa där samtliga ungdomar använt hela sin lungförmåga till att göra sin stämma hörd i det väldigt lilla utrymmet. ”Om alla skriker, så skriker jag med.” förklarar hon pedagogiskt och lägger tröstande armen om sin lillebror, medan jag gick och hämtade en smärtstillande Ipren.
Jag insåg att det är vad jag gjort med Alla hjärtans dag. Jag har inte bara accepterat att den finns utan också dykt rakt in i det smetiga budskapet och hittat en mening. För visst är det väl en mening med att ha en högtid som inte för en gångs skull firar en kille som heter Jesus och hans familj? En högtid som firar våra egna nära och kära, de som lever här på jorden, som är av kött och blod och står ut där varje dag i livet bredvid oss. Men precis som vid alla högtider, så skapar det förväntningar. Och när vi har outtalade förväntningar kan det skapa oroliga tankar som stressar oss.
Det var just dessa förväntningar som jag bad mina deltagare att tydliggöra för sig själva. Mitt under själva kursdagen fick de generöst med reflektionstid för att fundera över livet. Under tystnad fick de svara på frågor som; Vilka förväntningar har du på dig själv i jobbet? Vilka förväntningar tror du att din chef har på dig? Vilka förväntningar har dina kollegor på dig? Vilka har du på dem? När de sedan bytte sida på dokumentet fick de svara på frågor om förväntningarna därhemma. Vilka förväntningar tror du att din familj har på dig? Vad förväntar du dig av din partner?
När jag träffade min man efter att ha varit skild en tid måste jag erkänna att jag var grymt sugen på romantik och allt som hette alla hjärtans dag. Men av någon anledning ville jag inte erkänna detta för min alldeles nya partner. Jag fick intrycket av att han tillhörde skaran som tyckte att det här var en hysteriskt pådyvlad högtid, styrd av marknadskrafter. Därför låtsades jag som att den inte betydde särskilt mycket för mig heller, i ett ögonblick av längtan att göra om mig för att passa honom bättre. Men vi bokade ändå in ett restaurangbesök tillsammans för den goda saken i att ändå få träffas när man är nyförälskad. Det var mitt startskott att leva ut min längtan efter att verkligen dyka in i hjärtan-industrin. Bortglömd var all tanke på att upprätthålla en cool attityd till dagen. Istället köpte jag sliskigt söta kort och skrev sirliga kärleksord. Hittade t o m en bok där jag fick hjälprader för att få ur mig hur mycket jag älskade min splitternya man. Kort sagt; jag gick ”All In”.
Utan tanke på att jag kunde skrämma bort min nye beundrare för all framtid la jag på restaurangen fram det ena kärleksbudskapet efter det andra. Efter en stund började min date skruva på sig. Hans blick mätte upp avståndet till utgången och i pannan rann små svettpärlor. Mitt hjärta stannade i bröstet, när jag insåg att jag kanske ”gått in för temat lite väl mycket eller i alla fall väl tidigt”. Men då lutade han sig fram och sa ”Jag har med en present till dig också men den ligger i bilen.” Jag pustade ut och började fantisera om vilken svulstig present som kunde vänta.
Det där med förväntningar är lurigt. Vi kan absolut ställa höga förväntningar på varandra och önska mycket. Men min erfarenhet är ändå att det inte finns någon som ställer högre förväntningar på dig än vad du själv gör. Mina deltagare brukar få i hemläxa att stämma av förväntningarna på jobbet och därhemma. De kommer alltid tillbaka lika lättade, glada över att höra att de infriar människors förväntningar och mer därtill. En kvinna kom lättad tillbaka efter att ha stämt av förväntningarna med sina barn. Den femårige sonen hade då förklarat ”Jag förväntar mig att du ska vara en glad mamma. Och att du ska säga till innan du blir arg.”
Det tror jag att min man också hade önskat när han väl öppnade bagageluckan på bilen och pustade fram något om att ”Den här skulle passa en nyskild kvinna som nyss flyttat…” medan han släpade fram sin alla hjärtans dag present… En strykbräda… Jag log stelt och sa ”Tack, men en så’n har jag redan.” Min man såg förskräckt ut och sa ”Typiskt! Jamen, då kan jag byta ut den mot en brandsläckare, för det har du väl ingen?” Jag vägrade svara på hans telefonsamtal i tre dagar. Tänk om jag hade förstått vikten av att vara tydlig med mina förväntningar? Men om jag säger så här, numera har budskapet gått fram.
Önskar dig en förväntansfull alla hjärtans-helg
Petra Brask
”Hight achievement always takes place in the framework of hight expectation”
Jack Kinder
