Gränslös undervisning?

respektDen ena efter den andra droppar in i lokalen försenade och uppspelta. Mobilerna är på och kommentarerna haglar högljutt om de senaste uppdateringarna på Instagram och Facebook. ”Som mest har jag fått femhundra likes! Men det är mitt rekord, liksom!” Tio minuter in på lektionen har den propert klädde läraren längst fram fortfarande inte fått tyst i lokalen. Jag ser att han är rödflammig på halsen och svettpärlor rinner ur pannan. Förtvivlat försöker han ta kontroll över gruppen. Men en klunga i mitten har bestämt sig för att göra livet surt för honom. De får snabbt med sig flera av sina kamrater med spydiga kommentarer och uppnosiga attityder. Till slut brister det. Läraren skriker ”Håll käften nu!” En förvånad tystnad uppstår tills en av eleverna utbrister. ”Så får du inte säga till oss. Det är respektlöst.”

Varje termin brukar jag och barnens pappa ägna oss åt att vara med en dag vardera i skolan för att kolla in läget och se vad barnen gör där om dagarna. I måndags var det dags för mig. Min son har gått från mellanstadiet och femte klass till högstadiebyggnaden och sjätte klass. Han och hans 29 klasskompisar har gått från en gudomligt kompetent lärare som har haft helhetskoll och ringt oss föräldrar så fort något har behövt styras upp det minsta. Till sjätte klass med två nya mentorer som träffar dem sporadiskt. De har skåp och byter klassrum, lika ofta som Madonna byter kläder. Med tonårshjärnor som det borde stå ”under ombyggnad” i pannan på ska de nu gå igenom en omställning som heter duga. Om jag säger så här. Det har gått sådär.

Undrar om han har sett fram emot att gå till jobbet? Han har kollegor i branschen som kommer till skolan med en klump i magen. Bildläraren berättar att han fick tinnitus efter bara några år inom läraryrket. Jag lider med mannen längst fram. En stökig grupp är en utmaning för vem som helst, men trettio tonåringar som har attityder som om de var barn till rockgruppen KIZZ är tufft. Paris Hilton har en närmast blyg framtoning om jag jämför med några av ungdomarna i klassen. Jag sitter stum och undrar vad som hänt i Sverige? Det är upp och ner. Lärarna försöker fostra på dagarna och föräldrarna försöker undervisa på kvällarna. När abdikerade en hel generation föräldrar från rollen att fostra sina barn?

Föreställ dig 30 tonåringar som inte sitter still, driver runt i klassrummet, plötsligt far ut genom dörren för att prata med några killar utanför, spelar spel på mobilerna och statusuppdaterar, skriker rakt ut över klassrummet, avbryter varandra konstant. Snackar om helgen, om det senaste YouTube-klippet, om hur dåligt skolmaten smakar.  Och allt under lektionstid. Att det sitter en förälder i klassrummet gör dem inte det minsta generade och vid vissa tillfällen överväger jag att åka hem och hämta hörselskydd.

När blev det OK att bete så respektlöst? Utan regler för mobiltelefoner, utan respekt för starttider, utan att ens ha med sig läroböcker till lektionerna?

När jag tar upp det med andra föräldrar fastnar det i en diskussion om huruvida barnen ska få ha mobil på under lektionstid eller inte. INTE förstås. Hallå?! Forskning visar att det sker en dopaminutsöndring i kroppen varje gång du får en statusuppdatering på mobilen. Det blir en kick, en drog. Mobilen är som en snuttetrasa, en tröstnapp, så fort läraren säger något som verkar det minsta tråkigt. Det är inte så lätt att tävla i uppmärksamhet, när du tävlar mot 500 likes på Facebook. Inte ens vuxna klarar att stå emot pressen, det är tydligt när vi går igenom möteseffektivitet ute på arbetsplatserna. Det första som brukar komma upp är hur trötta ”alla” är på att ”alla andra” sitter med mobilerna under mötet. Hemma i soffan får du tävla om din partners uppmärksamhet mot jobbmejlandet med de spännande kollegorna och projekten.

Vad fint, då förstår vi ju var ungarna har fått beteendet ifrån. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

”Lägg mobilen i korgen och sätt den på katedern.” Jag ser hur några huvuden vänds mot mig i förtvivlan, när några elever smyger sig fram till katedern och hämtar tillbaka sina telefoner så fort läraren vänder ryggen till. Sedan är cirkusen igång igen. Ljudvolymen stegras till outhärdliga nivåer. Jag tittar på min son. Han slår ut med händerna och höjer ögonbrynen ”Vad var det jag sa?” mimar han tyst till mig. Jag börjar förstå varför kvällarna är fulla med läxor. Inga utav barnen klarar att koncentrera sig i det här oljudet. Jag har lovat min son att inte säga något, bara observera, idag. Men vänta bara… Någon måste sätta ner foten. En dag. Och inte bara i det här klassrummet. Inte bara på den här skolan.

Har Sverige blivit ett gulligull-land vars mjuka rosa brist på uppfostran har lett till att vi skapat en generation snorungar?

Ja, det menar i alla fall psykiatrikern David Eberhard i sin bok ”Hur barnen tog makten.” En debatterande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland. David påpekar att ordet uppfostran nästan kommit att bli ett skällsord. Barnen ska inte indoktrineras, utan man ska möta barnen på barnens villkor. Experter av olika slag påtalar för oss hur vi ska göra för att ta hand om våra barn. Det gemensamma för dessa experter är att de varnar för allt möjligt.

Då vill jag passa på att varna för den fruktansvärda arbetsmiljö som både barn och lärare vistas i under dagtid. Barnen klagar på huvudvärk och har flera stressymptom p g a den tråkiga attityderna och den hätska stämningen. När jag tar upp ämnet med bekanta som jobbar i skolan som lärare kan de bara bekräfta att de inte får något som helst stöd ifrån föräldrarna. ”De har inte tid. De verkar ha fullt upp med sina karriärer, jobb, skilsmässor, nya relationer, träning för maraton eller triathlon. De tycker att när barnen går på högstadiet, så är de så pass självständiga att de klarar sig i princip själva. Och det finns ju läxhjälp på skolan.” funny-school-

I tidningarna kan vi läsa att betygen i våra kärnämnen sjunker. Om lärarna ska ägna halva lektioner åt att be eleverna hålla tyst för att överhuvud taget kunna lära ut något, så är det inte konstigt.

Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?

Önskar dig en vaken helg

Petra Brask

”Den som vill ha rosen måste respektera taggen.”
Persiskt ordspråk

Fler inlägg i debatten om bristerna i vår skola: ”Svenska elever allt sämre”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5718952

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svenska-elever-allt-samre via @svtnyheter

 

Detta inlägg har 36 kommentarer

  1. Alice

    Din sons klass verkar vara väldigt extrem, jag går själv i 9:an och det där kan jag ärligt inte relatera mycket till. Visst, det är extremt svårt att alltid komma i tid och såklart pratar man för mycket vissa lektioner. Men istället för att kalla vår generation för ”snorungar” så kan du kanske försöka förstå. För det är just det vi ungdomar ofta tycker att ni inte gör tillräckligt, förstår. Okej, ni kan straffa oss för våra fel och göra oss sura tillbaka, hur det skulle hjälpa oss kommer jag aldrig att förstå. Men istället kanske ni kan försöka fråga varför vi gör som vi gör ibland. Skolan blir svårare och svårare varje år, jag kan lova dig att den var rätt mkt enklare förrut. Ingen av mina föräldrar kan hjälpa mig med läxorna nu förtiden, trots att min pappa är ekonom kan kan inte hälften av den matte vi jobbar med. Pressen från både skolan och omvärlden(pressen från den nu övermaktiga median, om hur vi måste vara perfekta och passa in) ökar och får oss att känna oss misslyckade. Det är samhället som är fucked up idag, inte ni föräldrar. Okej visst, det är er generation som har blivigt lite för pengagalna och försöker sälja på alla med produkter för att bli bättre och snyggare, matar oss med reklam och sociala medier dagligen, men det är inte ert jobb som föräldrar som är dåligt.
    Att vi ger tillbaka är väll inte så konstigt. Det är jobbigt att vara tonåring och 2000-talet gör det inte enklare. Att vi nu har en ”dåligare attityd” i skolan kan jag kanske hålla med om, men isåfall beror det ju inte på er som föräldrar utan på skolan. Det kanske är dem som borde förändras och inte ni föräldrar, förutom att – och nu pratar jag i allmänhet – försöka förstå varför. Varför nästan alla ungdommar nu för tiden röker och dricker gör ännu värre saker. Det handlar faktiskt inte oftast om bara er, som ni verkar tro, utan att världen vi idag lever i är svår att leva i.

    1. petrabrask

      Varmt tack för dina kloka ord, Alice. Är glad att du inte känner igen de här problemen i din klass samt verkar ha en fin relation till dina föräldrar. Både min son och dotter samt andra föräldrar och lärare känner tyvärr igen det jag skriver om i bloggen och välkomnar en debatt. Tror det behövs betydligt mer kommunikation mellan elever, lärare och föräldrar. Det skulle hjälpa oss alla att förstå bättre, precis som du är inne på. Tillsammans kan vi göra en förändring till det bättre.

      Tack igen för att du tog dig tiden att göra ett moget inlägg i debatten.

      /Petra

      PS hoppas du såg att snorungar var ett citat av psykiatrikern Eberhard DS

  2. lars74

    Väldigt bra skrivet.

    1. petrabrask

      Tack, Lars, det värmer att höra.

  3. Mattias

    Till Alice. En ekonom sitter inte och räknar matte. Bara så du vet. Matematik är kunskap för att nå högre nivåer i t ex tänkande, resonemang och beräkning. Se det som ett steg på vägen. Lycka till. Lär dig det som skolan säger och du kommer att tacka den för det i framtiden.

  4. Robert Nilsson

    Du funderade på att åka hem och hämta hörselskydd? Då kan jag berätta att min son (10 år) uppmanas av skolan att använda hörselskydd (ja på riktigt sitter flera i klassen med hörselkåpor avsedda att skydda mot höga frekvenser som motorsåg).

    Allvarligt talat.

    1. petrabrask

      Ja, man blir förvånad, Robert. På sista lektionen visade bildläraren mig en låda med hörselskydd som han brukade erbjuda eleverna… för att inte de också, liksom han själv, skulle drabbas av tinnitus. Allvarligt, ja.

  5. Hanna

    Jag håller med dig, men bara till en liten del. Dagens föräldrar är ofta upptagna av att förverkliga sig själva och lämnar kanske lite för mycket ansvar till skolan att uppfostra deras barn. MEN, jag känner verkligen inte alls igen mig i klassrumssituationen som du beskriver trots att jag arbetat i skolan, på högstadiet, i drygt tio år.

    Jag älskar mitt jobb. Visst, det kan vara väldigt mycket att göra och stressigt, men det beror sällan på eleverna utan på allt pappersarbete som behövs göras och alla möten man behöver gå på. Min erfarenhet av eleverna är att de är artiga, trevliga, intresserade, roliga och fantastiska! Visst finns de dem som man inte kommer lika väl överens med, men så är det ju även bland vuxna.

    Ibland blir jag lite trött på att höra om hur hemskt allt är i skolan, att ungarna är uppkäftiga, jobbiga och ointresserade. Det behöver inte alls vara så. Det är inte så överallt!

    1. petrabrask

      Tack Hanna! Vad glad jag blir av din kommentar. Så skönt att veta att det inte är så här överallt. Har också hört om skolor där det är bättre ordning i klassrummen och har fått för mig att dialogen mellan föräldrar, elever och lärare är bättre där. Blir nyfiken på vad du och dina kollegor gör som får till det så bra på er skola. Tack för att du delade med dig.

    2. peter

      Håller med dig Hanna! Vi gnæller så otroligt mycket på eleverna, men førsøker vi sætta oss in i deras situation som Alice så bra beskriver ovan.

      Jag tror att vi måste tillsammans med varandra elever-lærare-førældrar ta tag i det det hær tillsammans, førsøka førstå varandra och dærifrån møtas och utveckla skolmiljøn så att lærandet blir något viktigt, en mening før våra fina ungdomar. Førstår inte att vi gnæller på dem vilka ær det som har fostrat dom det ær ju vi som klagar, skæms på oss. Vi får ta tag i saken istællet

  6. Christina Forsberg

    Vi kanske inte ska fokusera på det i inlägget som handlade om högljutt och stökigt utan på det faktum att kommunikationen mellan skolvärlden och föräldrarna brister !!. Samt att det måste till en attitydförändring bland oss vuxna om vem som ansvarar för våra barn !! Givetvis är det alltid vi föräldrar som har det slutgiltiga ansvaret;) Till Alice- det är riktigt uppmuntrande när 15 åringar visar en sådan insikt, tummen upp till dig 🙂

    1. petrabrask

      Tack för din kommentar Christina! Klokt och klargörande.

  7. Ingegärd Magnusson

    Där skulle jag ej vilja vara. hemska tanke hemskt att alla lärare ska ha en sådan arbetsplats. Har aldrig föreställt mig en sådan cirkus på en lektion. En hel dag hu så hemskt Hur har det kunnat bli så!!!!!!!!!

    1. petrabrask

      Tack för din kommentar Ingegärd. Ja, frågorna är många. Och jag tror att lösningarna ligger i att vi är vuxna förebilder som peppar och stöttar varandra, både lärare och föräldrar. Barn behöver trygghet och gränser.

  8. buskattungen

    riktigt bra skrivet!
    Jobbat som lärar-vikarie från fritids till högstadie. Det var jobbigt och jag var tvungen att sluta pga stress-symtom som blev för kraftiga.

    Jag hoppas det blir ändring – jag tänker i framtiden iaf uppfostra mina barn! Med både metod och hjälp (att bete sig och att lära sig/läxläsning). Det är ’MINA’ barn och jag tänker inte själpa ansvaret på någon lärare eller samhället. (hjälp tar man väl emot självklart 🙂 ) – svår fråga när man inte är förälder själv – men man får sig ju en bild av vad man tänker/vill göra annorlunda.

    1. petrabrask

      Tack! Känner igen de tecken på stress som du beskriver från bekanta som arbetar i skolan. Är glad att du tänker ta ditt ansvar som förälder. Vi kan alla göra misstag eller av andra anledningar har perioder i livet när vi inte får ihop tillvaron. Blir därför extra glad när du nämner att du kan tänka dig att ta emot hjälp. Tror det är helt rätt inställning. Det är bättre att vi hjälps åt och har en lösningsfokuserad inställning, än att det blir pajkastning om vems fel det är att samhället ser ut så här.

      1. buskattungen

        Ja 🙂
        Lite ’gamla goda tiden’ då ALLA vuxna tillsammans uppfostrade barn – oavsett om du var lärare, förälder, skomakare, kassörska, frisör osv ^-^
        Jag saknar en tillvaro där vuxna tar ansvar för barn – ingen ’ägandeförklaring’ på ’vems ansvar/vems barn’)

        Din blogg är väldigt intressant! Jag kommer följa o se vad mer som dyker upp 😀

        ta hand om dig!

        1. petrabrask

          Instämmer :-). Kul att du gillar bloggen, tack!

  9. Millan

    Mycket bra skrivet och tyvärr väldigt sant! Det som brister idag är att föräldrar inte lär sina barn att visa respekt för andra människor. Att som förälder högljutt kritisera och skälla ut skolpersonalen med barnen stående bredvid …vad lär man då sina barn? Varför ska barn/ ungdomar rätta sig efter läraren och skolans regler när föräldrar anser sig kunna styra och bestämma om hur undervisningen ska bedrivas, vilka barn som ska gå i vilken klass osv. Detta är verkligheten i skolan jag jobbar och det har skett en stor förändring på kort tid.Får föräldrarna inte som de vill ringer de rektorn och hotar att anmäla till Skolverket. Risken att hela lärarkåren ger upp är inte långt borta om ingen förändring sker.

    1. petrabrask

      Tack för din feedback Millan, det värmer. Tror också att det handlar om respekt och att vi föräldrar behöver samarbeta med skolan. Lärare och skolpersonal utbildar och utvecklar det viktigaste vi har, våra barn. Hur har man råd att inte vara intresserad av att hjälpa till och hitta konstruktiva lösningar?

  10. Ulrica

    Jag beklagar att ditt barn behöver ha en sådan här skolgång, men jag måste få reagera.
    Det är verkligen inte så här i alla skolor. Jag jobbar själv på en högstadieskolan och blir ledsen att man har denna syn på hur skolan fungerar.
    Allt du beskriver om mobiltelefoner, sena ankomster osv. behöver inte förekomma bland eleverna. Givetvis har föräldrarna ett stort ansvar i uppfostran men alla elever kommer med olika regler hemifrån, så därför är det viktigt att skolan har klara och tydliga regler som eleverna fått vara med att fastslå, som är väl kända för dem och som det finns kända konsekvenser för om man bryter.
    En stark ledare i rektorn är viktigt och en enad lärarkår som ser till att reglerna följs är ett måste.
    Jag måste få försvara mina elever för det du beskriver känner jag inte alls igen trots att jag jobbar på en större högstadieskola med många nationaliteter och många elever med sociala problem, men de sköter sin skola. Jag går till jobbet med glädje varje dag och älskar att undervisa.
    Ulrica

    1. petrabrask

      Tack Ulrica, ditt inlägg i debatten ger mig hopp. Är så glad att höra att du älskar dig jobb och att ni fått till tydliga regler och ro att undervisa på er skola. Vi ska ha extrakallat föräldrarmöte på tisdag och diskutera detta med min sons klass tillsammans med mentorerna. Jag hoppas så att det inte bara blir en massa ord, utan leder till något konkret också. Det du beskriver på din skola vore ju drömmen att få till. Tack för din inspiration!

  11. Nils

    Som elev minns jag lektioner under 70, 80-talet som fullständigt spårade ur när det var lärare som saknade förmåga att upprätthålla gränserna. Detta var innan mobiltelefonerna eller stora klasser. Barns beteende är bundet till situation och sammanhang. Barn kan vara väluppfostrade och ha klart för sig vilka regler som gäller hemma, eller för somliga lärare, men bete sig som apor under andra lektioner. Det är läraren som vet och som bestämmer vad som ska göras under lektionen, hur det ska göras och varför. Med det följer ett ansvar att fungera som ledare och chef i klassrummet. Det är inte en fråga om uppfostran i hemmet, det är en fråga om ledarskap och skolledningar som inte förmår att stötta och utveckla lärarna till goda ledare som kan ta ansvar för att gränserna är tydliga och respekteras.

    1. petrabrask

      Tack Nils för din kommentar. Jag kan hålla med dig om att rektor och lärare tillsammans behöver ha tydliga riktlinjer och gränser som ska gälla i alla klasser, så att det blir tydligt för eleverna. Vi föräldrar tycker olika och kommer ha svårt att skapa samsyn, det blev väldig klart på senaste föräldrarmötet i min sons klass. MEN när nu detta inte fungerar så är det ändå vi föräldrar som måste ta det yttersta ansvaret för våra barn och se till ATT det fungerar. Det går inte att en lärare pekar med hela handen till en elev och sedan kommer elevens förälder och hytter med näven mot läraren. Rektor, lärare och föräldrar behöver samarbeta. Jag tror tyvärr att en del bristande respekt mot lärare och skola som eleverna har, kommer från att föräldrar inte engagerar sig. Jag gick också i skolan de år du refererar till och nog visste vi som elever att man skulle visa respekt mot lärarna. Självklart testade vi gränser och speciellt mot vissa lärare, men då var det direkt en rapport hem till föräldrarna som kom och tog sitt ansvar för sina barn.
      Det som oroar mig mest i den här debatten är att det bara blir en massa ord och ingen bättring, för att det är lättare att debattera vems fel och ansvar det är, än att göra något åt saken.

  12. SW

    Riktigt bra skrivet! Speciellt om tigermammorna och curlingpapporna. Gud nåde oss lärare om vi vågar framföra någon kritik mot deras lilla guldklimp. Vi blir dagligen ifrågasatta om regler, rättning eller något annat. Det är tröttsamt!

    1. petrabrask

      Tack för fin feedback, det värmer! Alla ni som jobbar i skolan är hjältar.

  13. Johan

    När jag gick i skolan på 70-80 talet, förra århundradet, var det ofta stökigt i klassrummen. En gång hade vi en lärare som kunde konsten att lära ut, då var alla intresserade och tysta och alla klarade betygen med råge i hans ämnen. Tyvärr var han inte utbildad lärare och fick sluta.
    Varför har lärarlinjen kanske 1 timma per vecka i konsten att lära ut, när det borde kanske vara det viktigaste ämnet av alla (med tanke på yrkesnamnet ”lärare”).
    Det enda jag haft nytta av i grundskolan och gymnasiet var lite matte och språk, dock har jag lärt mig språken utomlands mycket bättre än i skolan. Betygen som jag läste upp på Komvux räckte till Juristlinjen och numera är jag en enkel jurist.

    När skolan inte kan lära ut, lägger de skulden på eleverna och ger dem bokstavskombinationer från A-Ö, typ ADHD, dyslexi mm. Varför lär sig skolan inte hur de ska lära ut till alla elever istället för att döma ut eleverna? Inom skolvärlden finns det oerhört mycket kunskap, varför kan den inte ta till sig kunskapen att lära ut?
    Varför togs betyg i uppförande bort, att fungera socialt är nog en av det viktigaste egenskaperna på ett arbete om man har arbetskamrater eller kunder att göra med.
    En annan fråga är, varför försöker skolan lära ut saker som ingen behöver senare i yrkeslivet? Skolan kom till för att göra lydiga arbetare, att personer skulle gå från jordbruk till industri. Vi har inget industrisamhälle längre, anställningskonceptet urholkas, varför inte möta nutiden och utbilda framtidens medborgare med de utmaningar de har att möta.

    Vi är i IT åldern nu inte jordbruk eller industri åldern och snart går vi in i en ny tidsålder som vi bara kan spekulera i.

  14. mia

    Känner igen det alltför väl. Idag finns det få elever som ser att de har något som helst ansvar för sin egen framtid. Många verkar tro att lärarna enbart finns där för att tvinga dem göra meningslösa saker som läraren gillar.
    Insikten att de behöver grundläggande kunskaper i ämnen som är viktiga för alla ser ut att helt saknas.
    Det är kanske något som man borde försöka få barnen att förstå som förälder.
    Det är inte ett straff att utbilda sig, det är en förmån.
    Att ignorera lärarnas och skolans problem är att ignorera sitt eget barns möjligheter till en värdefull utbildning.
    Ja det finns en o annan dålig lärare, dålig skola och även elever med problem, men det förklarar inte att hela systemet håller på att klappa ihop. Som förälder kan man heller inte lösa alla problem.
    Det krävs gemensamma ansträngningar för att göra större förändringar och det börjar vara akut. Skolan har nästan förlorat sin livsviktiga funktion att hjälpa barn och ungdomar in i ett allmänbildat vuxenliv.

  15. gealach

    Ja, det ligger en hel del i det du skriver. Själv slutade jag som lärare av (bland annat) de här orsakerna.

  16. Lena

    Tack , tack, tack för att du skriver så bra om hur det är! Jag jobbar själv i högstadiet och har slitit som en galning som mentor i 3,5 år med en klass som nu är nior. De är jättetrevliga men sååå pratiga. De flesta vill ha bra betyg, men ser inte kopplingen mellan insats och belöning. De ”orkar” ingenting. Jag försöker att få dem att jobba på lektionerna så de inte ska behöva läxor, men de kan helt enkelt inte koncentrera sig. Oftast p.g.a mobilen som inte stängts av/lämnats in som den ska, men också p.g.a bristande sömn eller att de inte ätit. Skolans mat är för äcklig och de har alla hur mycket pengar som helst tycks det och går och handlar godis, chips eller äter en pizza/ hambugare /kinamat på rasten. Detta tycker jag är en del av problemet och brister i föräldraansvaret.
    Samtidigt vill jag poängtera att jag har MYCKET bra och engagerade föräldrar till de allra flesta av dessa ungdomar. De har ställt upp på extra möten, varit med i skolan, de skäller, hotar, drar in datorer och tv-spel, belönar och kommer till skolan för att hämta uppgifter. Inget hjälper. Självklart har det blivit bättre på dessa år, men eftermiddagar är fortfarande en katastrof i vissa ämnen.
    Jag tror att problemet är delvis ett annat, de har ingen motivation att lära sig saker längre. Om man frågar dem varför skolan finns får jag på fullt allvar svaret: ”För att de ska vara någonstans på dagarna så föräldrarna kan jobba”. Och varför ska man kunna något idag? Alla svar finns ju på google. Pengar får man när man behöver och jobb får man ju ändå via kontakter. De behöver inte kämpa för något och kunskap har inget värde längre, inte ens hos våra ambitiösa elever, utan de lär sig för att de vet att det är bra / rätt och de är ”väluppfostrade”.
    Jag vill också tillägga att det många gånger handlar om en olycklig sammansättning elever i dessa stökiga klasser. Och då menar jag inte att det är enskilda elever som inte fungerar utan just kombinationen och inställningen till skolan hos dessa. Jag har t.ex. aldrig haft en klass som denna under mina 12 år som lärare, och jag har samtidigt andra klasser som fungerar utmärkt, vilket gör att jag som lärare ändå fortsätter.
    Jag önskar också att personer som inte jobbar i skolan eller åtminstone som i ditt fall varit där och observerat, slutar uttala sig om hur det är där när de inte har en aning, utan lutar sig på egna GAMLA erfarenheter eller – ve och fasa – medias rapportering. Fram för fler klarsynta föräldrar som du!

    1. petrabrask

      Tack Lena för ditt kloka inlägg, är så glad för att du delar med dig av din egen erfarenhet.

  17. Anders

    Har som lärare allt svårare att få elever och deras föräldrar att förstå kopplingen mellan ” den kunskap man har” och ”de betyg man får”. Får nästa varje dag frågan ”vad behöver jag göra för att få godkänt”, dvs. inte frågan ”vad behöver jag kunna för att vara godkänd”. Skillnaden kan tyckas lite men den signalerar hur många tänker i dag kring betyg och bedömning. Vad betyder de för kunskapsnivån om man skall ha en visst betyg för att man skall klara sig i skolan, inte för att man kan saker i en kurs ( och dämed får bra betyg).

    En annan sak… Blir kunskapsnivån högre för att vi mäter den ofta? Eller blir de höger av att undervisas, tränar och reflektera? Att vi behöver mäta kunskapsnivån i skolan för att veta var eleven ligger kunskapsmässigt är en självklar sak, men kanske den som de som behöver pröva någons kunskapsnivå utanför skolan kan kanske göra de själv. Då kanske vi kan satsa på att höga kunskapsnivån, och inte på betygsättning.

    En annan sak.. Hur påverka de någon eller något om denna någon eller detta något (t.ex. den svenska skolan, lärare eller elever) får höra under många år hur dålig den eller det är. Pröva gärna själv att varje morgon med att säga ”jag är sämst” så skall du märka att du inte mår bättre av detta…

    En annan sak… Hur mäter PISA? Vi vill bara komma högt på denna lista kanske vi skall ta fram träningsmaterial inför vår deltagande.

  18. Louisa Johnsson

    Först och främst vill jag bara säga att du har skrivit ett fantastiskt bra inlägg! Jag är lärarstuderande och gör just nu praktik i en 4:a. De är underbara! Nyfikna, skärpta och intresserade! Men… Jag ser också alltför mycket av det du beskriver! Jag tror att det är svårt att peka på en sak som gör att skolan ser ut som den gör idag, det är många faktorer som spelar in. Dels kan jag se att alltför små resurser leder till stökigare klasser, framförallt om dessa klasser innehåller barn med särskilda behov. Tyvärr är det ju så att de inte alltid får det stöd de behöver. Det gör även att resten av klassen påverkas, såväl svaga som starka elever får svårt att tillgodogöra sig kunskapen.

    Men jag tror också att det är superviktigt att, som förälder, ta sitt ansvar och faktiskt uppfostra sina barn. Jag vill och hoppas att jag ska kunna stötta men också sätta gränser för min son när det är dags för honom att börja skolan. Jag ser tyvärr många föräldrar som släpper sina barn ”vind för våg”. De har inga regler, ingen struktur hemma. Då blir det nästan självklart att de får svårt att fungera optimalt i skolan. Skolan har en viktig uppgift när det gäller uppfostring MEN det stora ansvaret måste väl ändå ligga hos föräldrarna?!

    Jag blir ibland riktigt ledsen när jag ser den respektlöshet som finns i vårt samhälle idag. När jag var liten var det en självklarhet att man visade respekt för sina medmänniskor och kanske framförallt för äldre. Det är något som inte alls finns i samma utsträckning idag. Jag vill absolut inte dra alla över en kant, många av våra barn och ungdomar är fantastiska! Dessvärre är det också många som inte har några gränser alls!

    Jag kan inte säga vad det är vi ska göra för att förändra situationen. Men jag tror att vi skulle behöva förändra hela samhällssynen egentligen. Det här handlar inte om partifärger utan snarare en människosyn. Vuxna ska idag både göra karriär och uppfostra sina barn – men det kanske är svårt om man bara träffar barnen en timma innan läggdags? Kanske behöver vi göra ett val? Satsa på karriären eller satsa på våra barn? Det låter kanske hårt men jag tror att någonstans bör vi sträva efter ena eller andra hållet…

    Anyway… Grymt bra inlägg som väcker mycket tankar och funderingar!! Tack!
    Mvh
    //Louisa Johnsson

  19. macilane

    Min enda önskan just nu är att denna beskrivning inte är sann, vilket den allså är.
    Vad tacksam jag är för att jag inte blev lärare, som min mor hoppades på.
    Dessutom är jag tacksam för att våra egna tonåringar inte var tonåringar under
    den här tiden. De är förstås att beklaga inför utsikterna att deras barn hamnar
    i denna miljö i skolan.
    Inte att undra på att svenska skolbarn hamnar så lågt i PISA-undersökningen.
    Gråt,gråt,gråt.

Kommentarer är stängda.

Dela gärna detta inlägg

PB Partners Dream Team

Om Tidsbloggen

Vem bestämmer över din tid?
I Tidsbloggen delar vi med oss av våra tankar och reflektioner kring våra liv som effektivitetsexpert på Petra Brask & Partners.

Kategorier