Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Okategoriserade Kategorin

Planera för framtiden

IMG_3247Plötsligt tittar jag upp från mitt kaffe och forskningsrapporten om ungdomar och stress som jag försjunkit i. Jag får en känsla av att det är något som inte stämmer men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är ungefär som när barnen var små och det var tyst för länge. Rastlöst reser jag mig upp och sätter ner kaffekoppen inhandlad hos Tord Karlsson i Lye på Gotland. Den är persikofärgad och har en guldkant som gör att den måste handdiskas. Något som gjorde att jag verkligen tvekade innan jag ändå föll handlöst för den vackra keramikmuggen och tog med den ända hem till Stockholm. Nu ser jag att den dessutom gör en smutsbrun kaffefläck på forskningsrapporten. Inget som går att skylla på muggen. Dörren till min dotters rum står på glänt. Hon kom hem så glad och lättad en stund tidigare. Alla testprov är avklarade och nu har hon några veckor på sig att råplugga inför examensproven. Det är då det gäller. Alla gymnasieämnen ska tentas av på den IB-linje i gymnasiet som hon går på. Beslutsamt staplade hon högar av böcker från samtliga ämnen på sitt skrivbord för att hugga tag i den stora uppgiften att gå igenom och repetera två års studier. När jag nu tittar in är all energi som bortblåst. Hon sitter helt stilla och ihopsjunken på sin stol. Hennes blick är fjärran. Hon noterar min närvaro och kommer dröjande tillbaka till den här välden. Hon öppnar munnen innan jag ens hinner fråga hur det är.

Den här veckan var sluttiden för manusinlämning av min första bok. Nu kan jag med gott samvete lägga mer kraft på nästa bok för ungdomar. Det är som att alla sinnen är fokuserade på att ta fram underlag för att förstå hur våra ungdomar har det och hur min effektivitetsexpertis kan hjälpa till. Den psykiska ohälsan bland unga har tredubblats från 1980 och fram till idag, framför allt bland unga från 15 år och uppåt. I internationella jämförelser utmärker sig Sverige, med en klart sämre utveckling än många andra länder. Jag är så uppslukad av att vilja hjälpa hela världens ungdomar att jag nästan håller på att glömma bort mina egna. Förstå det ironiska i det.

När jag läser BRIS rapport 2017:1 om barns psykiska ohälsa bekräftar det att jag inte är den enda föräldern som behöver tänka till. Kan det vara så att våra ungdomar känner sig helt övergivna när vi stressar på och tror att vi, som några slags dygnetruntsuperhjältar, ständigt ska rycka ut och rädda våra arbetsplatsers årsbudgetar och våra egna karriärsambitioner? Alltmedan vi är för upptagna för att lyssna på våra unga? Är vi så uppslukade av mejl och sociala medier att när vi väl halvt frånvarande vänder oss till våra ungdomar säger de sårat; ”Nej, det var inget.” och gör precis som vi gör; söker tröst i den otröstliga digitala världen. Dagens unga påstås enligt många vara curlande, men har vi då vant dem vid att vägen är krattad, så är det dags att lära dem att bereda vägen själva. Att veta var vi vill nå är sällan en fråga för vare sig ungdomar eller vuxna, det är i stället hur vi når dit som är utmaningen. Det kan leda till att vi lägger ner våra mål och drömmar om vi inte ser vägen.

”Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är bara för mycket.” säger min dotter och försöker låta tapper. Jag vill bara krama om henne, trösta och säga ”Strunta i skolan nu. Ta en paus. Så kan du tänka på det där sen.” Samtidigt vet jag att en av oss två behöver visa att det visst finns hopp. Att vi reder ut det här tillsammans. Hon står inte själv inför den här kolossala utmaningen.

IMG_3154För några år sedan investerade jag i stora glastavlor i ungdomarnas rum, som de kan använda för att skriva upp schema, göra läxor och anteckningar. Jag ger henne whiteboardpennan och ber henne skriva upp ett av de ämnen hon ska läsa. Hon börjar med biologin. Sedan får hon förtydliga vilka sektioner som hon behöver gå igenom extra. Hon fortsätter med historia och resterande ämnen. Jag ser att energin kommer tillbaka i hennes kropp. När hon skrivit upp precis allt tittar hon förväntansfullt på mig. ”Hur ska jag göra nu?” Jag ler uppmuntrande. ”Sätt prioriteringsordning på alla punkter från 1-3, där 1 är superviktigt att plugga på och 3 är minst viktigt.” Fundersamt sätter hon siffror på alla delar. När hon ser helheten gör hon några justeringar. Någon 2:a blir en 3:a och fler 1:or blir 2:or. Hon sätter sig lättad på sängen. ”Nu känns det ju som att det kommer att gå. Jag kommer att klara det.” Hon ser på mig med ett stort leende. ”Helt sjukt, mamma, är det så här du jobbar med dina deltagare?” Jag nickar. Det är så härligt att se henne full av energi igen. Hon är en tuffing och så otroligt intresserad av det hon lär sig i skolan. Jag hade inte en bråkdel av det driv hon har. Det var längesen jag kunde hjälpa henne med matten. Men en coach behöver inte vara expert på ämnet, man kan till och med vara helt okunnig i ämnet men bra på att ge support, skapa struktur och få till planeringen.

”Hur gör jag nu?” Jag nickar mot hennes kalender. ”Nu räknar vi ut hur många veckor du har kvar innan det är dags för examensproven.” Hon räknar veckorna i kalendern och tittar sedan på mig. ”Det är sex veckor bara!” Fokuserad skriver hon upp veckorna och gör ett schema för närmaste veckan som hon fyller med de ämnen hon markerat med 1:or. Sedan tittar hon upp igen. ”Hur ska jag göra med matten? Jag kommer aldrig orka att sitta och plugga matte en hel dag i sträck?” Jag kan bara instämma. ”Börja varje dag med en timmes matte, när hjärnan är pigg, så har du det gjort. Det är oftast lättare att plugga matte när man håller det aktuellt.”

IMG_3301När allt är klart ser jag på henne att hoppet kommit tillbaka. ”Så nu behöver jag sätta igång.” Jag skrattar och säger att det inte går. För hon har glömt något i sitt schema. ”Vadå?” Hon tittar på sina ämnen och schemat. ”Återhämtning, vila och fritid. Du kommer inte orka att bara plugga sex veckor i sträck. Din hjärna behöver tid för att kunskaperna ska sjunka in. Det gör den när du gör andra saker; är i stallet, hänger med kompisar eller tränar till exempel. God sömn, mat och rörelse är grundläggande mänskliga behov även när det bara är 6 veckor kvar till examen.” Hon ser först ut att vilja protestera men inser snabbt logiken i mitt resonemang. När jag ser att hon har allt hon behöver går jag tillbaka till den kaffefläckade forskningsrapporten om ungdomars ångest och stress. Hon ropar från sitt rum. ”Tack mamma!” En varm känsla sprider sig i bröstet. Jag kan inte hjälpa henne i själva ämnena, men tänk om allt som behövs är hjälpen att strukturera upp det där ormboet av hopplösa tankar som drabbar oss alla när vi står inför en uppgift som känns övermäktig.

Konsekvenstänkandet i hjärnan är inte fullt utvecklat förrän vid 25 års ålder. Som ung kan tillvaron därför kännas ännu mer överväldigande. Då hjälper det inte att förfasa sig över forskningsrapporter. Det är vår närvaro våra ungdomar behöver och vår hjälp att planera för framtiden. Tack min kloka dotter för att jag får dela.

Önskar dig en familjär helg

Petra Brask

 “We cannot always build the future for our youth,
but we can build our youth for the future.”

President Franklin D. Roosevelt

IMG_3152

 

Alla de där timmarna som blir ditt liv

FRANCE. Region of Provence-Alpes-Côte d'Azur. 1955. Town of Vallauris. In front of Mrs RAMIE's workshop. Spanish painter Pablo PICASSO and French painter Marc CHAGALL.

FRANCE. Region of Provence-Alpes-Côte d’Azur. 1955. Town of Vallauris.
In front of Mrs RAMIE’s workshop. Spanish painter Pablo PICASSO and French painter Marc CHAGALL.

”Vem är du?” Frågan ställs plötsligt och nyfiket av mannen mittemot mig vid frukosttimmen på det gedigna hotellet i Dalarna, samtidigt som det känns som att hans ögon uppfordrande genomborrar mina. Ett minne från när jag senast fick den frågan sveper förbi och istället för den timmerinklädda matsalen i Dalarna befinner jag mig i tanken på Kristallengalan med SVTs programledare omkring mig. Vi har pratat och skrattat om allt mellan himmel och jord hela middagen när John Chripinsson helt plötsligt spänner ögonen i mig och frågar ”Vem är du?” Jag blinkar bort John och kommer tillbaka till den imponerande mannen mittemot mig. Ja, vem är jag? Jag har levt hälften så länge och haft en bråkdel så intressanta timmar i mitt liv som mannen som ställer frågan. Han har druckit stora mängder vin med Picasso och Chagall, sippat saft med Albert Engström och gud vet vad han har hällt i sig med Zorn och Carl Larsson. I hans galleri Greenverket, 60 meter från vårt frukostbord, hänger många verk av dem alla. Han höjer på ögonbrynet när jag inte omedelbart svarar på hans fråga. Vad ska jag svara? Att jag också har gjort många tavlor i mitt liv. Men inga som jag vill bekläda väggarna med. Hur sammanfattar du vem du är i några korta meningar? Vilka stunder ur ditt liv skulle visas om SVT gjorde en dokumentär av det? Jag tar ett djupt andetag och ger honom samma svar som jag gav John Chrispinsson.

Den här veckan har jag fått masa mig hem från Gotland för att gå på storstadens gator klädd som en vanlig kvinna. Möten och färdigställanden av den engelska e-utbildningen har trängt sig in i min bokskrivartillvaro. Jag har också fått sätta mig på tåget till Tällberg vid Siljans strand för att utbilda Skanskas ledare i effektivitetens konster. Ytterligare en bokning som inte gick att flytta på men som är ett uppfriskande inslag i min annars så skrivinrutade tillvaro. Det var ett stort gäng motiverade ledare som slängde upp datorerna på bänkarna och tittade förväntansfullt på mig. När vi var klara för dagen var det dags för ombyte och träning i det vackra landskapet. Alla ville skynda sig att bli klara för att sedan njuta av den goda middagen tillsammans och själv längtade jag till den överraskning som jag visste väntade.

IMG_3121”Ska jag berätta den där lite fräcka historien också?” Hans Erik Börjeson som fyllde 90 år i lördags står längst fram i den vackra byggnaden i vilken han och hans fru Maria ställer ut sin privata konstsamling med över 100 verk av dalakonstnärer och internationella mästare. Stolt berättar han att Greenverket ritades av den geniale kyrkoarkitekten Rolf Bergh och väckte stor uppmärksamhet redan vid byggstarten. ”Ja, ta den historien också.” säger min beställare på Skanska som lyckats ordna kvällens guidade visning av ägaren själv.

”Jo, min fru Maria och jag befann oss i Frankrike när vi var i 20-årsåldern. Vi kommer båda från konstnärsfamiljer och fann det naturligt att hänga på samma ställen som konstnärerna. Det föll sig så att det blev en del vinkvällar ihop med Picasso och Chagall. Min fru var redan på den tiden en vacker kvinna och med sitt stora konstintresse fick hon snart frågan av Chagall om hon kunde tänka sig hänga med till en av hans utställningar och hjälpa till att arrangera konsten. Hon tog mig åt sidan och frågade om det var lämpligt att hon tackade ja till det? Jag har visserligen en väldigt smart och mycket kompetent fru, men tänkte att det kanske inte bara var hennes eminenta hjärna som Chagall var ute efter…” Skratten duggade tätt i lokalen och jag satt lika fastnaglad med min blick mot den fascinerande mannen och hans livshistoria som alla andra i den här magiska kvällen i Dalarna. När vi sedan gick runt och beskådade de dyrbara verken sa en av ledarna till mig. ”När jag ser denna skatt inser jag att jag kan alldeles för lite om konsthistoria. Nu vet jag vad jag vill göra med alla de där timmarna som du säger att jag kommer frigöra när vi gått klart utbildningen.”IMG_3126

Nästa dag fick jag lite sovmorgon då det inte var min tur att ta morgonföreläsningen. När jag släntrade in i frukostsalen trodde jag därför att jag skulle få sitta själv med min kaffekopp och inta den slående utsikten över Siljan. Blev därför nästan överrumplad när Hans Erik satt där och njöt av sin gröt. Han kände igen mig från kvällen innan när jag varit framme och tackat honom för den mästerliga konstrundan. ”Med din livshistoria är det ett under att inte SVT redan gjort en dokumentär om dig.” Han skrattar och bjuder på några fler härliga anekdoter ur sitt liv. Sedan stannar han plötsligt upp och vänder hela sin uppmärksamhet mot mig. Jag vet att frågan ska komma redan innan han uttalar den. När jag med några korta meningar beskriver mitt liv tittar han på mig förstummad. ”Och nu sitter du alltså och skriver en bok om ditt liv?” Jag skruvar generat på mig, så spännande är det inte. ”Nej, alltså boken handlar om mitt arbete och är fylld med tips på hur du kan frigöra tid och energi. Vem brottas inte med att få ihop vardagen och att få dygnets timmar att räcka till?” Han höjer menande på ögonbrynen och tittar på sin gröt och sin tidning. ”Du är en av få som tagit dig tiden att sitta ner. De flesta har inte ens tid att hälsa när de kommer in i matsalen.” Jag ler lättad över det faktum att han verkar uppskatta min närvaro. Men sedan vänder han uppmärksamheten mot mig igen. ”Fast du borde ta med något om din uppväxt i boken.” Jag lovar honom att prata med förlaget samtidigt som jag sorgligt inser att jag måste avsluta mitt intressanta möte med denna vandrande kulturhistoria. Han tar min hand och säger piggt ”Då ses vi snart igen, hoppas jag?” Tänk att vara så där närvarande, levnadsfrisk och 90 år gammal. Tänk att kunna vara så nöjd när man ser tillbaka på alla de där timmarna som blev livet. Har levt snudd på hälften så många timmar som han. Vad är viktigast att fylla den tid som är kvar med?  Livet är en konst att leva och konsten överlever oss alla.

Önskar dig en värdefull helg Chagall

Petra Brask

“In our life there is a single colour, as on an artist’s palette,
which provides the meaning of life and art.
It is the colour of love.”

Marc Chagall

 

När du får oväntat besök

nyfiken giraff”Är det sant att jag ska flytta till en liten by på landet i södra Tyskland? Ja, det är sant. I alla fall i några månader. Det är en by där det finns absolut ingenting att bli distraherad av, ingen aktivitet, inget att göra. Allt som behövs för att jag ska kunna skriva färdigt min bok.” Jag sitter i min skrivarstuga på Öjn och läser en krönika i GotlandsTidningar. Det roar mig att jag har åkt till krönikörens Ö för att skriva färdigt min bok, medan han måste åka ända till Tyskland för att skriva färdigt sin. Ibland är det viktigt att komma bort från adrenalin och stress för att kunna fokusera. Men föga visste jag att jag skulle få uppleva en helt ny nivå av adrenalin och stress.

Den här veckan har jag tagit mig till fastlandet för att ta hand om mina ungdomar, posten och en föreläsning för tandsköterskor som varit inbokad sedan ett år tillbaka och som inte gick att flytta över på någon av mina eminenta kollegor. Det är lyxigt att få stå och föreläsa igen. Jag njuter av tandsköterskornas pärlande skratt och glittrande ögon. Hur de ivrigt räcker upp händerna och delar med sig av erfarenheter och kloka råd. Hur deras ögonlock febrilt blinkar bort tårar när jag berättar om min nya mission i livet; att hjälpa våra ungdomar och hur stress har spridit sig långt ner i åldrarna och yttrar sig på de mest hjärtskärande sätt.

Att vara författare är ett ensamt jobb. Och jag måste erkänna att jag njuter av att det måste få vara så. Där i ensamheten hinner stora tankar bli större och långa meningar längre. Avsaknaden av TV-kanaler, bredband och distraherande möten gör att den enda stimulansen är långa strandpromenader och en svärmor som vill locka ut mig på antika auktioner. Det låter ju väl lugnt kan man tänka då. Men det är just det som gör en bok. Avsaknaden av annat som tar fokus.

När jag kommer tillbaka till fastlandet blir kontrasterna desto större. Speciellt den här gången. När jag och min man kliver ur bilen hemma ser vi att det har varit inbrott. Tjuvar har gått igenom vårt hus i jakten på guld, identitetshandlingar och allt som börjar på i; ipad, iphone… Alla lådor är utdragna och saker slängda överallt. Stora skoavtryck är placerade rakt över röran. Det känns som ett knytnävsslag i tryggheten när någon klampat rakt in i vårt hem. Jag står chockad och får kväljningar av detta oväntade och oönskade besök.

Min man är desto mer handlingskraftig och ringer polis och vaktbolag. Han hinner till och med prata med grannarna innan vaktbolaget är på plats. Efter att polisen effektivt inspekterat brottsplatsen kan vi konstatera att förutom skadorna på huset så har vi inte blivit av med så mycket av värde. Tack vare larmet och övervakningskamerorna så har de inte hunnit göra mer skada. Har alltid ansett mig vara rätt ointresserad av materiella saker. Det är människor och relationer som är viktiga. Men här får jag erkänna att jag drog en djup suck av lättnad. Insåg att i saker finns också minnen från människor som har ett stort värde för mig.

Fick en del tips från polisen och vaktbolaget för att förhindra inbrott och förstår att grannsamverkan är A och O;neighbors have better stuff

  • Heja på okända inom området så de vet att du sett dem. Det har avskräckande effekt på inbrottstjuvar. För övrigt kan man med fördel heja på kända också. Det kan öka trivseln i området.
  • Är du borta länge så prata gärna med någon granne om att tömma posten, kanske gå lite i nyfallen snö fram till dörren så det ser ut som om någon är hemma och gärna också att se till att allt ser normalt ut.
  • Klipp häckar och sätt upp belysning (gärna med rörelsedeckare) som gör att den som vill ta sig in genom balkongdörrar blir sedd.
  • Om du hör eller ser något misstänkt så visa att du hört och sett dem. Det kan avbryta pågående spaning eller inbrott.
  • Är du hemma och det ringer på dörren visa att du är hemma om så genom att skrika att ”jag är magsjuk och kan inte öppna dörren”. Du förstår idén.

När jag var på väg hem från Thailand i januari bröt min dator ihop fullständigt och jag var på god väg att göra detsamma. Tills jag insåg att jag inte behövde göra det. För jag hade full backup och min gamla dator som troget väntade hemma. Återigen så hade jag blivit räddad av gynnsamma omständigheter. Mitt i eländet kan jag alltså inte låta bli att känna mig tacksam. Från att ha trott att jag förlorat mycket av värde, så visade det sig inte vara så.

Tänk om jag kommer säga samma sak när jag är klar med boken. Från att ha trott att jag förlorar mycket tid med omvärlden så kanske det visar sig att det största värdet inte är boken utan att ha fått njuta av ett stillsamt Gotland. Vill passa på att rikta ett stort varmt tack till de poliser, väktare och försäkringsbolag som effektivt och omsorgsfullt hjälpt oss reda ut röran. Ert fina bemötande och expertis har gjort att jag känner mig trygg hemma igen.

Önskar dig en orörd helg och vecka

Petra Brask

”Anything that just costs money is cheap.”
John Steinbeck

 

Värdet av att göra ingenting

GotlandDen här veckan är det många i landet som haft Sportlov. Själv skrev jag semester på min frånvarohanterare men i själva verket så betyder det semester från mejlen och mina vanliga uppdrag. Allt för att jag inte ska känna stress över att behöva vara tillgänglig när jag istället behöver grotta ner mig och skriva. Det är som att kreativitet och skapande behöver bäddas in i bomull av gott om tid och frånvaro av avbrott. För att vara på den säkra sidan sitter jag i skrivarstugan på Gotland, långt borta från vardagens krav. Min man är här och hälsar på men jag märker snabbt att jag blir irriterad när han plötsligt tilltalar mig eller börjar plocka ur diskmaskinen mitt i ett skrivpass om stress. Känns som att min puls går från 0 till 100 och att jag bara vill skrika; ”Sluta genast med det där!” Vilket hade varit rätt oklokt med tanke på att jag istället borde vara glad över att ha en man som gillar ordning och reda. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter skriva på kapitlet om stress istället för att uppleva den.

”Vad menar du med stress? Det finns väl positiv och negativ stress?” Det händer att jag föreläser i en aula fylld med professorer och forskare på något av våra universitet i Sverige. För en forskare är det ett tjänstefel att inte ifrågasätta. Jag hinner inte mer än säga mitt namn så räcker de upp händerna. ”Var kommer ordet stress ifrån?”

Med tanke på hur stor påverkan stress har på våra liv kan det tyckas märkligt att fenomenet inte ens fick ett eget namn förrän på 1920-talet. Ordet fanns men inte i den betydelsen. Stress kommer från engelskans ”destresse” som i sin tur lånats in från franskan och har sitt ursprung i latinets ”stringere” som betyder ”dra samman, hårt”. Engelskans stress kom att betyda ”tryck” och ”spänning”. Mest användes begreppet inom fysiken där det beskriver en kraft som verkar påfrestande på ett fysiskt objekt och därmed utövar en inre spänning.

Att stress är något som händer i det inre kan jag verkligen hålla med naturvetenskapen om. Först 1954 kom ordet stress till Sverige i betydelsen ”ansträngande omständigheter som framkallar påfrestningar både fysiskt och psykiskt; hets; spänningstillstånd” enligt Nationalencyklopedin.

Professorerna lyssnar intresserat och fortsätter att ställa många frågor. Vi pratar om skillnaderna på press kontra stress. Att känna press inför att göra något kan både sporra och motivera oss att prestera bättre och utvecklas. På sista rasten kommer en av de mest aktiva deltagarna fram och flinar med en kaffekopp i handen. ”Jag hoppas jag inte är för hård mot dig? Du vet, jag föreläser ju själv och är van att bli ifrågasatt av studenter.” Jag ler uppskattande tillbaka och tackar honom för att han håller mig alert inom mitt ämne. Hans kollega ansluter och ger sig in i en lång utläggning om att negativ stress inte automatiskt uppstår i vissa situationer, utan det beror på hur vi själva kan tolka och förhålla oss till livets utmaningar. ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.” avslutar han på mjuk skånska. Jag skiner upp när han använder ett citat av den moderna stressforskningens fader, Hans Selye, som tros ha myntat begreppet negativ stress. ”Under mina utbildningar i England använder mina deltagare oftare ordet strain när vi pratar om negativ stress. Det har en hårdare innebörd än stress. Strain betyder överbelastning, slitsam påfrestning och obehaglig tänjning av gränserna.” berättar jag för den skånska professorn.

Jag funderar mycket över den pågående stressdebatten som jag tycker är alltför fokuserad på just våra reaktioner på stress. Varje gång jag ber mina deltagare skriva ner vad de behöver för att skapa balans och aktivera sina återhämtningssystem så ser de lika förvånade ut. Det är alltid de där depåerna av vila, reflektion, träning, vänner, familj, mat, sömn eller vad det nu är som skapar återhämtning hos dig; som får stryka på foten när vi är stressade. Till förmån för en sak till och en sak till och så en sak till som ska göras. Som om du var lösningen på världens problem och att hela jorden står och faller om du inte betar av precis allt på den där att göra-listan. Börja med att boka in återhämtningstiden i kalendern så att det blir en regel och inget undantag.

En övning som mina deltagare brukar få göra när det är för många måsten som snurrar i huvudet är att skriva ner allt rakt upp och ner i en lista. Både privat och jobb-saker. Sedan får de dela upp den i 3 kategorier;

  1. Att göra (inom den närmaste veckan)
  2. Inte nödvändigt att göra just nu
  3. Inte nödvändigt att göra alls

De punkter som hamnar i första kategorin får de sedan sätta av tid för i kalendern. Det är en förvånansvärt enkel övning som brukar locka fram ett lättat leende hos de flesta. Jag brukar också be mina deltagare ge exempel på när de haft en bra vecka på jobbet och hemma samt tips på hur de kan skapa det oftare (det finns en enorm kraft i att komma fram till det själv). Skapa en sund inställning till dig själv och din egen insats:

  1. Stäng av
    Oavsett hur mycket du älskar ditt jobb och alla dina åtaganden, oavsett hur stor en del av ditt liv du är beredd att låta det ta, så är det i slutändan du som måste kunna ”stänga av” och välja att njuta av din fritid. Din hjärna är inte gjord för att vara ”uppkopplad” hela tiden.
  2. Säg Nej
    Om du har problem med att hänga med i allt som händer i ditt liv, kan det kanske vara så att du har lovat bort mer tid och energi än du har? Dubbelkolla med din kalender innan du svarar. Lär dig att säga nej till andra och ja till dig själv oftare.
  3. Gör ingenting
    Ibland kan vi bli stressande med alla inbokningar och att göra-listor, så till den grad att vi slutar planera och göra listor (ironiskt, men tyvärr alltför vanligt). Se till att också ha helt listfria dagar ibland och njut av att bara ta saker som de kommer. Det finns ett värde av att göra ingenting och låta tankarna komma och gå. Det är då nya tankar och idéer får ro att gro. Det gör också att du kan vara flexibel vilket är en stor konkurrensfördel idag när utvecklingen går allt snabbare.
  4. Skapa förståelse
    Låt dina nära veta vad som händer i ditt liv, så att du öppnar upp för förståelse. Men håll öron och ögon öppna för vad de säger också. Om din partner, dina vänner eller dina barn börja klaga – eller säga rakt ut att du har för mycket på gång samtidigt eller verkar stressad – lyssna på dem. De är vanligtvis snabbare på att läsa av dig än vad du själv är…
  5. Var ärlig
    Detta är det svåraste, men också den mest nödvändiga. Under din veckoreflektion bör du fråga dig själv ”Är det så här jag vill ha det?” Och följa upp genom att gå igenom hur du förvaltar din tid. Var ärlig mot dig själv – det här är ditt liv vi pratar om.

Att bara försöka ”stressa mindre” är ofta svårt att ta till sig. Många tror att det innebär frånvaro av aktivitet. Men tänk om det är så att du själv är ansvarig för att stimulera dina vilo- och återhämtningsprocesser och att det är en högst aktiv handling. Hur skulle det kännas att ha den kraften själv?

Jag hinner lagom skriva den sista meningen i kapitlet om stress när min man tittar upp från sin tidning och bara inte kan vara tyst längre. ”Vad skriver du om?” frågar han nyfiket. ”Dig.” svarar jag snabbt. Han ser förvånad ut. ”Mig? Jag har väl inte gjort något?” Jag ler stort och säger. ”Nej, precis.”

Önskar dig en skön helg

Petra Brask

”Värdet av att göra ingenting är underskattat.”

 

 

Fokus – allt ljus på mig

Allt ljus på mig”Nu måste jag få berätta om min vecka.” säger damen på andra sidan bordet på varm gotländska. Det spritter vitalitet och energi om henne och hon hoppar nästan otåligt där hon sitter på stolen. Jag vänder min uppmärksamhet åt hennes håll och lyssnar när hon berättar noggrant om allt som hänt. Jag tror inte hon missar någon detalj av hur hennes vecka varit och jag kan inte låta bli att beundra både henne och hennes man. Mina svärföräldrar är ett ordningsamt par som hållit ihop i långt över 50 år. ”…och då sa i alla fall läkaren till mig att han tycker att jag ska tänka på mig själv. Det gör jag ju alltid, men det var väldigt gulligt av honom att säga det, eller hur…” Jag kan inte hjälpa att ett stort leende avslöjas på mina läppar. Det är inte alla människor som erkänner att de tänker på sig själva. Kanske inte heller alla som gör det? Eller så gör vi det men får dåligt samvete. Jag minns när jag gick på en föreläsning av Brian Tracy som fyllde hela Berns salonger. Han frågade ”Vem är den viktigaste personen i rummet?” och bad oss peka på den. Det var få som pekade på sig själva. Ska man behöva närma sig 90 års ålder för att bli så klok så man förstår att man sätter syrgas på sig själv först innan man hjälper någon annan? I mitt fall handlar det inte om syrgas, utan om tid, fokustid.

Den här veckan har jag lämnat mitt vardagliga liv och åkt till skrivarstugan på Gotland. Men jag har inte gjort det utan att känna dåligt samvete över att jag inte spenderar lika mycket tid med kunderna, kollegorna eller med vänner och familj. Var kommer det där dåliga samvetet ifrån? Varför kan jag inte bara släppa och njuta av att jag äntligen har flyt i skrivandet? Hur kommer det sig att det finns en liten röst därinne som hela tiden ifrågasätter om man verkligen får göra sig så otillgänglig för världen som jag gör just nu?

Man tänker sig kanske att jag skulle få belägg för det dåliga samvetet; Att någon klagar över att ”Du har ju alltid din telefon avstängd.” Nej, för det är min omgivning vana vid. Jag står oftast och föreläser, utbildar eller coachar och kollar högst telefonen någon gång under dagen. ”Kunderna då?” Får mejl vidarebefordrat från Monica där de skriver ”Vad kul att Petras kollega kommer till oss och att hon skriver för fullt, vill gärna läsa när hon är klar. Hälsa så gott!”. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Bara ren och skär förståelse där. ”Jo, men kollegorna då? Du brukar väl ändå vara inne på kontoret på måndagarna?” Av någon anledning så har just måndagar blivit en populär kursdag för våra kunder, så oftast är ingen inne på måndagar längre. ”Nehej, men privat då, dina vänner måste väl ändå tycka att du kunde höra av dig oftare?” Mina vänner är de mest tålmodiga varelser man kan tänka sig. Bättre än jag förtjänar. De vet att jag i långa perioder är på språng och inte har tid att ses. De är rätt upptagna och på språng själva och bara glada när det väl blir av att vi träffas. ”Men barnen då?” Ja, vilka barn? Mina ungdomar lever efter sin egen kalender och klocka. Senaste lovet som jag bokade av i min kalender för att vara hemma med dem, så var det bara jag hemma. Jaha, men varför detta dåliga samvete när jag då stänger av, kopplar ner och avskärmar mig från omvärlden? Jag vet, det är helt oresonligt. Kan det vara för att jag njuter så himla mycket?

På båten över till Gotland satt jag och tittade på små filmklipp från folk som flyttat över till Öjn för gott. Ett småländskt par som öppnat näringsverksamhet på Gotland intresserade mig särskilt. De berättade att de tröttnat på att bara ha två härliga dagar per vecka; fredag och lördag för att sedan drabbas av söndagsångest igen och tankarna kring hur de skulle klara av veckan med små barn, aktiviteter och jobb. De längtade bort från ekorrhjulet och in i en livsstil med en hållbar vardag. Det hittade de här på Öjn. Nu menar inte jag att jag ska gå in och vara ambassadör för livet på landet. Men jag kan verkligen hålla med om vinsterna med att byta ort och därmed byta fokus.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Men när jag vaknar här så skiner solen även om det regnar. Jag vaknar med ett annat lugn. Det var likadant när jag var i Thailand i julas. Någonting händer när jag tar mig bort från min vanliga vardag. Det är som att alla sinnen vaknar till liv och att tiden står stilla. Självklart är det betingat. Båda platserna förknippar jag med avkoppling och semester, långt borta från krav. Jag provade att semestra hemma på Höstlovet- Staycation- det är ju så modernt nu. Det gick inte alls. Hela veckan fylldes med bokningar som jag ”passade på” att göra när det ändå var lov. När jobbet väl började igen var jag mer slut än under en vanlig arbetsvecka.

När jag nu tar mig ut på lunchpromenad eller slänger mig upp på cykeln så är det som att jag andas lugnare, tar in naturen, ser mig omkring. När jag sitter med mina långa skrivpass så njuter jag och vet att så fort min paus kommer så ska jag ta mig ut och njuta igen och fortsätta skrivprocessen i huvudet. Detta inträffar sällan när jag sitter hemma i min vanliga vardag och jobbar. Och då har jag alldeles fantastiskt fin natur nära där jag bor. Men lusten att gå ut och gå är större vid min skrivarstuga. Kanske för att jag har ro att göra det? För att inte en massa måsten och åtaganden pockar på min uppmärksamhet?

Om jag ska räkna upp några saker som direkt minskar min fokus så är det:

Avbrott
Rörig omgivning
Sömnbrist
Hunger eller dåliga matvanor
Stress
Sjukdom
Brist på motion
Brist på rätt information

Vad som däremot ger fokus är

Bra kost
Vatten
Bra miljö
God sömn
Träning
Andningsövningar, meditation och yoga
Ljus (sol och stearin, men inte nödvändigtvis samtidigt)
Dofter
Musik
Inspiration av andra
Lugn och ro

Det jag märkt så här långt är att fokus ger ro i själen och får mig att må riktigt bra också. Men jag kan ändå komma på mig med att ta ett djupt och tålmodigt andetag i trafiken. Det går betydligt långsammare att ta sig från A till B här på Öjn. Ingen verkar ha bråttom. Och varför skulle de ha det? Om man fokuserar på sig själv behöver man kanske inte ha så bråttom.

Önskar dig en ljus helg

PetraAllt ljus

”Det är som att synas
Ändå inte se
Att stå i mitten
Och ändå stå bredvid
Det är en stund på jorden
Man önskar vore fler
Det är så jag vill
Förklara det för dig
När allt ljus är på mig…”

Bo Kaspers Orkester – Allt ljus på mej

 

 

Sida 4 av 6« Första...23456

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask