Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Möten och arbetsplatser Kategorin

Jante ska inte tro att han är nåt

Nalen-Pommac”God morgon! Hoppas du sovit gott? Kom ska du få se frukostbuffén vi dukat upp här.” Det är tidig fredag morgon och jag har vaknat upp på hotell Emma i Östersund. Det står två glada tanter i receptionen som ser lika pigga ut som när jag anlände kvällen före. Du kanske reagerar på att jag säger tant, men det här är tanter personifierade, med goa runda kinder och bylsiga stickade tröjor och en personlig omtänksamhet, som om de var min mormor och jag var liten igen. Jag får varenda frukostbit förklarad för mig och allt är närodlat, ekologiskt och väldigt gott. Självklart är min tallrik helt överfylld när jag väl får sätta mig vid frukostbordet och sjunka in i morgonen en stund. Ljudet av tanternas ”God morgon!” väcker mig ur min dvala när nästa gäst kommer ner till frukostmatsalen. Det är en kille med ett antal örhängen, skinnjacka och en tröja med en döskalle på. Han har svart hår, många tatueringar och svårt nerhasade skinnbyxor. Han utstrålar explosiv självsäkerhet. Jag blir nyfiken. Hur ska han hantera tanternas pyssel?

Den här veckan gick fort. Som vanligt när jag inte har barnvecka, så passar jag på att boka in lite mer jobb och framförallt resande uppdrag. I Växjö blev jag varmt mottagen på Skanska och där är flera på kontoret som har noll mejl i inkorgen och en prioriterad att göra-lista samt en färgglad och realistiskt planerad kalender. Egentligen var det bara en person som skulle gå en exklusiv utbildning i Effektivare Outlook, men tipsen spred sig som ringarna på vattnet, så när jag gick var det flera som vinkade glatt och tacksamt i rummen runtomkring. Jag tycker min deltagare borde få lite extra glögg på julfesten som tack för att hon delade med sig av mig.

Veckan fortsatte bland annat med en dag i Stockholm där samma företag bjöd alla sina leverantörer på en inspirationsdag på Nalen. Vilken generositet! Jag kan inte nog tacka Eva Möller och hennes medarbetare för den pedagogiskt upplagda dagen, där vi som utbildar fick känna oss så viktiga och värdefulla för företagets utveckling. De lärde oss många nya, roliga och kloka saker. Nu vet jag t ex att Skanska och Nalen är nästan lika gamla. Det skiljer bara ett år. Skanska bildades i Malmö 1887 och Nalen grundades 1888. Ursprungliga namnet var Nationalpalatsen som sedan förkortades till Nalen. Skanska som hette Skånska Cementgjuteriet innan de blev internationella på 80-talet, bjöd inte upp till dans, men väl till byggjympa. I de anrika lokalerna kunde du se oss uppklädda konsulter och Skanskas interna utbildare sträcka och bända våra vader och muskler. Allt under trygg ledning av Skanskas Kompetenscenter.

Jag fick lämna lokalen något före sista punkten på agendan, som handlade om gröna och miljöfokuserade Skanska. På miljövänligt sätt tog jag mig till Arlanda för att flyga med tidningen Chefs Margaretha Kühne upp till Östersund. Det var Margaretha eller ”Meta” som hon också kallas, som hittat det fantastiskt mysiga hotell Emma. Hon var djupt fascinerad av den personliga servicen som gjorde att hotellet stack ut i den hårda hotellkonkurrensen. Meta hade fått sin frukost långt före mig, när hon stuckit iväg för att sätta igång träningen för ett stort Chefsnätverk. Hon skulle sedan hämta mig och ta mig till föreläsningslokalen för det seminarium som jag skulle hålla i Chefs regi. Medan jag avslutade mitt morgonkaffe och väntade på Meta, hörde jag tanternas pysselsamtal med den tuffa ”Rock-killen” som nyss kommit ner i matsalen. ”Vad ska du göra här i Östersund idag då?” undrade de vänligt på sin mjuka jämtska. Jag höll på att sätta kaffet i halsen när han svarade ”Jag är här för att föreläsa på en skola om farorna med hemtatuering.” Farorna med hemtatuering?! Jag vet inte varför jag tyckte det lät så komiskt. Jag lyssnade spänt på vad mer de skulle säga. ”Jaha, så bra, det behövs säkert här.” svarar tanterna ännu vänligare. ”Jo, men jag är vansinnigt nervös, det är ju liksom 300 elever på högstadiet som ska lyssna, det är mycket folk.” ”Rockern” som såg så stentuff ut biter nu nervöst på naglarna. Båda tanterna klappar om honom och säger ”Det kommer gå så bra! Vi håller tummarna för dig här idag. Och du kan ditt ämne, tänk på det.”

Jag avslutade mitt kaffe och vinkade glatt till tanterna när jag tog mig ut till den väntande Meta och taxin som skulle ta oss vidare. I bilen berättade jag för Meta hur avundsjuk jag är på henne som snart får bo på hotell Emma igen. Till och med jag slutade vara nervös inför min föreläsning. I huvudet ringde tanternas ord ”Du kan ditt ämne, tänk på det.” Om jag någon gång helt slutar tro på mig själv, så ska jag boka ett rum hos dem direkt.

En som verkligen förstått värdet av att tro på sig själv och sin förmåga är Olof Röhlander. I den poetiskt berättade filmen i regi av Lotta Hellman får vi följa Olof i hans vardag som föreläsare. Resandes i vårt vackra svenska landskap möter vi också det ibland så karga svenska som undrar vad i hela världen mannen från Matfors ska kunna lära dem? Jag känner igen mig, jag svettas stundvis, speciellt i scenerna där Olof inte får med sig publiken direkt. Jag vet vilken utmaning det kan innebära. Och där och då, är det ännu viktigare att tro på dig själv och din förmåga. Njut om du inte redan sett Talaren, eller njut igen: http://www.svtplay.se/video/1503512/talaren

Tänk om det är så att relationen med dig själv är som ett äktenskap? Du behöver älska och tro på dig själv i nöd och lust. Och i nöd är det svåraste. Men det är då du utvecklas mest. Tack alla underbara bloggenläsare, kunder och kollegor för en fantastisk vecka.

Önskar dig en riktigt skön helg i vårt vackra Sverige

Petra Brask

Omvänd Jante

1.Du skall tro att du är något.

2.Du skall tro att du är lika god som vi.

3.Du skall tro att du är minst lika klok som vi.

4.Du skall veta att du är minst lika bra som vi.

5.Du skall tro att du vet minst lika mycket som vi.

6.Du skall tro att du är lika mycket värd som vi.

7.Du skall veta att du duger till mycket.

8.Du skall skratta med oss.

9.Du skall tro att vi bryr oss om dig.

10.Du skall tro att du kan lära oss något.

När livet var på liv och död fanns mer tid för lek

kenya”Om varje meter motsvarar en miljon år, så behöver vi dra ut det här måttbandet 6 meter för att vi ska se var allt började.”  Den gråhårige mannen är solbränd och utstrålar en stark vitalitet. Jag ler när jag ser att han varit på Claes Ohlson och handlat det långa måttbandet för att illustrera hur länge vi levt ett helt annat liv än det vi lever idag. Han är Lasse Berg, journalist, dokumentärfilmare och författare. Han har bland annat skrivit böckerna ”Gryning i Kalahari – Hur människan blev människa” och ”Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro”. ”Den civilisation vi har idag har bara funnits några millimeter på Lasses måttband. I grunden är vi alla afrikaner som längtar tillbaka till solen och till att jobba max ett par timmar om dagen.”

Den här veckan hade jag förmånen att möta Lasse Berg.  Han måste verkligen upplevas, därför länkar jag här en liten snutt på sex minuter där han berättar om våra förfäder, samlarfolket Homo Sapiens och hur vårt ursprung påverkar oss idag.

http://youtu.be/tIzxFQFsKzg

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=tIzxFQFsKzg&w=560&h=315]

Önskar dig en solig helg med din klan

Petra Brask

 

”Den stilla kontemplationen tillsammans med dem man lever hela sitt liv tillsammans med ersätts av isolerad och rastlös strävan. Pratande vid elden blir tittande vid teven, givande blir tagande. Den mest sociala primaten av alla har skaffat sig ett hektiskt orangutangliv, och hektiskt är det dessutom.”

Lasse Berg

 

Är du nostalgisk?

För många år sedan utbildade jag på ett fashionabelt företag i Stockholm och träffade sju tjusiga damer. Deras chef var bekymrad över det överbelamrade avdelningsarkivet och lyste upp när jag berättade hur man enklast får alla att ta sitt ansvar och rensa där. ”Ni bjuder bara in till en avdelningsfest. Det är vad många företag gör vid Lucia. De beställer lussekatter och lite extra glögg, ibland lite extra stark och så rensar de först och firar resultatet sedan.” Damerna i sina tjusiga dräkter och moderiktiga pumps var nu eld och lågor och sa i falsett ”Det där måste vi göra!”. Ivriga till tusen ville de inte vänta till Lucia utan beställde lite snittar och vitt vin som skulle festas på nästkommande fredag.

Jag blev hedersgäst och skulle få komma och granska resultatet på fredagkvällen. Det värmde i mitt effektivitetshjärta och spänd av förväntan ringde jag på porten vid 17.30. Ganska snart blev jag insläppt av ordningssamma Birgit vars hårknut nu hängde lite på sned och några hårslingor hade slitit sig och skymde de röda kinderna. Vi mötte Elisabeth som kom vinglande i korridoren med famnen full av pärmar. Hennes knytblus hängde slarvigt utanpå kjolen och hon hejade glatt. Jag började ana att allt inte stod rätt till.

Ikväll är jag inbjuden till min mentor. Det är dags för nostalgifest. Vi effektivitetskonsulter från den gamla goda tiden ska minnas tillbaka till stenåldern, men framförallt hylla värdinnan, som vid 74 års ålder har bestämt sig för att gå i pension. Alla gäster har fått i uppdrag att ta med sig en historia från förr och det har fått mig att gå igenom gamla personaltidningar. Efter en djupdykning i nostalgiarkivet började jag inse att jag stod där med ett leende på läpparna och alldeles varm i hjärtat. ”Windows 95 syns i bakgrunden på kontoret och kavajerna var stilrent långa. Tjejerna hade stickade klänningar med hängande brett bälte på kontoret och tantvarning-pumps med spetsig tå och löjliga små klackar.” När jag tittade upp på klockan insåg jag att tiden flugit iväg och jag kände mig alldeles upprymd.

Nostalgi-tripp som alternativ till mindfulness? Kan det vara så att nostalgi rent av är väldigt bra för hälsan?

Både i USA och Storbritannien har forskare kommit fram till att nostalgi ger bättre självkänsla och höjer humöret. På Southamptons Universitet i England visade testerna att människor som är nostalgiska är mindre benägna att drabbas av depression och klarar att hantera problem mer effektivt.

Men forskarna har också noterat att vi relaterar till gamla minnen på olika sätt. En del ser tillbaka och minns skratten och de goda händelserna som har lett fram till den de är idag. Andra ser tillbaka och minns bara hur ”allt var mycket bättre förr” och blir ledsna av att tänka på hur allt har blivit så mycket sämre nu. Forskarna har sett att det finns hopp även för nostalgi-pessimister. De kommer över ältandet av kontrasterna från förr och nu genom att fokusera på sitt yngre jag, som en gång drömde om framtiden. Att återuppleva förväntan som du känt tidigt, livar även upp dig i nuet tydligen.

När jag kommit så här långt i mina efterforskningar börjar jag få dåligt samvete. För några helger sedan fick jag tuppjuck på våra växter här hemma. Med händerna i sidorna förklarade jag för min käre sambo att några av hans gamla ungkarlsväxter nu måste gå en hastig död till mötes. Jag är trött på den stora, dammiga benjaminfikusen som hänger över mig i soffan och jag orkar inte trängas med ett vidlyftigt paradisträd vid matbordet. Min sambo hängde med huvudet och sa att de där växterna minsann hade följt honom sedan hans första lägenhet under studietiden på KTH. Det fanns minnen kopplade till dem. Men jag var stenhård. Min sambo hade likvaka ute vid komposten, men efter några dagar hade han repat sig, tyckte jag. Och nu stod jag alltså här och läste att nostalgi var bra, t o m hälsosamt.

Jag mindes tillbaka till damerna på det fashionabla kontoret i Stockholm och den syn som mötte mig när jag kom till dem på fredagskvällen. Birgit och Elisabeth stod med varsitt vinglas och skrattade åt några gamla bilder de hittat i arkivet. ”Nämen, titta här Bettan, det är ju du och jag på 70-talet, så ärtiga vi var då’ra! Den bilden kan vi inte slänga.” Jag såg att snittarna var slut för länge sedan och att döma av damernas tillstånd, så hade festen börjat tidigt. ”Jo’ru förstår, vi tyckte det skulle bli så mycket roligare att rensa om vi samtidigt tullade lite på viiiinet…” Birgit kom från Lidingö, det kunde man höra även utan vin. Deras chef slet sitt hår. I takt med att innehållet i glasen hade minskat, så hade nostalgin ökat. Till slut sa chefen ”Ni får två hyllmeter för att rymma all nostalgi, men inte mer! Sen måste ni slänga.”

Det är väl med nostalgi som med allt annat, lagom är bäst. Även om vi inte alltid minns saker med glädje, utan också med saknad, så tror jag de flesta uppfattar tankar om det förgånga som ganska mysigt. Det är framför allt trevligt att dela minnen. I dessa dagar av mindfulness-hysteri, så tror jag många finner både glädje och styrka i att drömma sig bort och unna sig nostalgi. Därmed inte sagt att all nostalgi måste vara materialiserad i saker. Eller i växter. Nu har vi plats för adventsljustakarna som ska upp till helgens första advent. Och nog har jag sparat barnens julpynt sedan dagis och blir lika nostalgisk varje år jullådan åker ner från vinden. Min historia till festen och till min mentor, hittade jag på en gammal hårddisk. Det ska bli riktigt roligt att se hennes min när jag delar med mig av den.

Önskar dig en historisk helg

Petra Brask

”Nostalgin är inte längre vad den varit.”
Simone Signoret (1921-1985)

Mångfald är bättre än enfald

När jag tog flyget till London i måndags för min arbetsvecka där, hamnade jag bredvid en vithårig Örebro-tant med klös. Hon såg ut som ett litet troll i grå mysbyxor och en illgrön t-shirt. På magen satt en knallröd bögslunga. Jag förstod att hon hörde dåligt när hon skrek högt till flygvärdinnan. ”Jag tar kaffe och vatten, för det är väl gratis??!!!”

Hungrig som en varg bad jag om något matigare och såg att hon sneglade länge på min bricka. Till slut kunde hon inte hålla sig. ”Ursäkta, men vad kostar det där?” Suckande vände jag mig tålmodigt mot henne och tänkte stilla. Ska det här komma att bli en väldigt lång resa?

Med mycket bestämd röst berättade damen att hon skulle vidare till Brasilien. ”Något måste jag ju göra nu när jag är pensionär.”
– Brasilien?! Oj, det är ju långt bort. Har du någon som möter dig där? Undrade jag förvånat.
”Nej, jag reser med Tema-resor. Jag reser alltid med dom.”
– Jaha, då är du en av deras bästa kunder förstår jag.
Då tittar hon misstänksamt på mig och sedan sneglar hon ut genom fönstret och muttrar. ”Det tror jag inte.”
– Men om du reser så mycket med dem, måste du väl tycka att de är bra?
”Så där. Sa hon och ryckte på axlarna. Jag brukar klaga på något varje gång, så får jag lite pengar tillbaka, som jag kan resa mer för.”

Jag börjar få respekt för den här damen och börjar också bli ordentligt full i skratt. Men hon tittar uppfordrande på mig och jag vågar inte visa med en min vad jag känner. Är så rädd att hon ska sluta prata med mig och nu har hon verkligen fångat mitt intresse.

– Vad brukar du klaga på då?
”Det finns alltid nå’t. När jag var i Kenya förra året, så klagade jag på avloppet, det rann inte ut ordentligt, så det blev fullt med vatten i duschen. Ja, då skrev jag ett brev om det.”

Sedan kommer en lång utläggning om alla hennes resor runt om i världen och shoppingturer hemma på ICA i Örebro, där hon bland annat lyckats byta en vissnande pelargon mot en ny fräsch. Jag uttrycker mig väldigt väl i skrift, säger hon stolt och ögonen glittrar.

Ujujuj, se upp Brasilien… tänkte jag.

Jag tror inte vi vill erkänna hur ofta vi ser tillvaron ur ett rätt snävt perspektiv. Om någon är väldigt olik dig, så har du lätt för att tycka att det är en udda eller konstig person. De som är lika dig, har du lättare för att gilla. Och ändå är det inte det som bygger ett effektivt team eller ens en bra arbetsplats.

Jag måste erkänna att alla fördomar flaggade upp och stora alarmklockan klämtade när jag satte mig bredvid tanten med den knallröda bögslungan på magen. Men det blev verkligen en av mina roligaste resor på länge. Jag vet inte vad som var så speciellt med denna udda dam. Kanske hennes mod att sätta sig på tvären i de flesta situationer? Något hos henne gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

Tänk vilket spännande möte hon bjöd på. Och då denna pansarvagn inte pratade ett ord engelska vågade jag inte släppa henne ur sikte på Heathrow förrän jag såg att hon gick mot rätt terminal. Där vände hon sig om och vinkade till mig med ett stort leende. Det första jag sett hos henne. Då såg hon nästan söt och beskedlig ut. Nästan…

Önskar dig en riktigt udda helg

Petra Brask

“Länge leve den lilla skillnaden, särskilt när den inte är alltför liten.”
Ethel Bartlett

Vecka 9 har vi sportlov och ny blogg kommer fredag vecka 10. Då är det återigen dags för den årliga galan där Veckans Affärer utser Sveriges mäktigaste kvinna. Jag är självklart där och rapporterar. Väl mött! //PB

En demokratisk resurs

Det var något annorlunda med en av deltagarna i den till bredden fyllda konferenslokalen i Teheran. Kvinnorna som samlats bar de typiska slöjorna för att täcka håret och längre koftor och stora blusar som täckte armar, hals och höfter ner över låren. Inga kurvor fick synas. Männen bar propra skjortor och ordentliga långbyxor. De pratade glatt och gestikulerade intensivt. Alla utom en. Men det var inte det som gjorde att hon stack ut från den böljande mängden.

Jag hade landat i huvudstaden kvällen innan och använde dagen till att se mig omkring och komma in i tidszonen innan jag skulle vidare till kunderna och hålla utbildning i effektivitet för 30 iranska deltagare. Det var hett under min egen burka, inköpt på Dubais flygplats några månader tidigare när jag var där för att effektivisera i Mellanöstern. Dubai är Mellanösterns First Class, med guldmarknader, glitter och överdåd, var du än sätter din fot.  Deltagarna där bar varierad klädsel, de flesta var klädda i västerländskt mode. Av hänsyn till kulturen bar jag visserligen långarmat och byxor.

Teheran skulle skilja sig markant från Dubai, trodde jag. Så här tänkte jag gå iklädd min svarta burka med glitterpärlor och oroade mig för om jag råkat köpa en festburka? Jag behövde ett iranskt stilråd. Tacksam över att ha en livlina tog jag mig från flygplatsen till hotellet och slog numret till min bästa väninnas släkting i Teheran för att bli ditbjuden på middag. Tack och lov! Det skulle visa sig att jag hade mycket att lära mig om mina fördomar innan jag åkte till kunderna följande dag.

Deltagarna fick min uppmärksamhet igen. Nu såg jag var det var som gjorde att en av deltagarna stack ut. Det var något med hennes rörelser. De var smidiga, nätta och lätta. Inget gjordes i onödan. Med utsökt precision placerade hon datorn på konferensbordet och sorterade prydligt och tydligt sina kurspapper bredvid. Hon kom snabbt fram och hälsade för att välkomna mig till Iran. Allt i graciösa, enkla rörelser och med stor värme. Det såg ut som en orientalisk dans när hon tog sin plats i rummet. Hon såg inte ut att göra av med speciellt mycket energi. Men eftersom jag läst hennes förstudie, så visste jag bättre.

Kanske berodde hennes värme på att hon äntligen skulle få hjälp? HR-direktören intygade att det här var ett gäng stressade medarbetare, som efterfrågat en effektivitetsutbildning länge. De hade sprungit sig trötta och törstade efter tips på hur de skulle kunna få veckorna att gå ihop.

Hon vände sitt ansikte mot mig igen och där kom det där speciella ansiktsuttrycket. Det är svårt att beskriva, men det var som att hennes ögon ropade på hjälp. Gör något! Gör så att jag slipper köra huvudet i väggen varje vecka och fundera över varför jag inte hinner med min att göra-lista den här veckan heller. Hjälp mig att få ihop mitt liv och min tid. Gör mig effektivare.

Jag log och pustade ut. Trots att jag var i ett nytt land och i en för mig främmande kultur, så var ingenting nytt eller främmande. Dessa ögon kommunicerade samma budskap som många andra deltagare. Samma budskap som når mig i varje land jag åker till, oavsett om det är Sverige, England eller Iran.  Vi är alla lika. Vi brottas med att få tiden att räcka till. Denna gäckande resurs som är så demokratiskt fördelad över hela världen. Vi har alla 24 timmar per dygn att förvalta. Frågan är bara hur vi förvaltar denna resurs.

När ifrågasatte du hur du använder din tid senast? Vänta, låt mig frasera om det. När ifrågasatte du hur du tillåter andra att använda din tid senast? Tänk om du skulle passa på att göra det den här helgen?

Önskar dig en helg så som du vill ha den

Petra Brask

”Idag hade jag inte tänkt göra någonting, men jag har inte hunnit med det heller.”

(Vet att många bloggen-läsare (ni är långt över 1000 nu) efterfrågat ett resereportage från Iran, så det lovar vi kommer på vår hemsida snart. www.petrabrask.se Tack för ditt engagemang! Iran skulle visa sig vara en överraskning.)

Sida 3 av 41234

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask