Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Möten och arbetsplatser Kategorin

Små grodorna är inte så lustiga

PeaceToad2”Jag går upp en timme tidigare på vardagarna nu. Det är så skönt att sitta där på morgonen med en het rykande kaffekopp och bara ta in dagen en stund innan jag i lugn takt tar mig iväg till jobbet.” Det är vindstilla ute när jag tar mig mot sista uppföljningssteget för en av mina deltagare. Jag är nyfiken på hur det har gått? När vi träffades första gången såg han på mig som något som katten hade släpat in. Det var inte han som hade beställt utbildningen utan hans chef. Det såg ut som att han tog det som en personlig förolämpning att han skulle träffa en tidsexpert. En tidsexpert?! Vem kan vara expert på tid? Är det ens en titel?

Den här veckan har jag varit runtom i Sverige och träffat många nya kunder. Det är spännande varje gång när jag kliver in i ett konferensrum och noterar att några av de som sitter där redan har börjat rita i blocket för att hålla sig vakna. ”Effektivitetsutbildning? Puh! Det här kan bli en lång dag.” Sedan följer jag dem och ser hur de vaknar till när de inser att det här inte är tråkigt utan tvärtom viktigt. För det handlar om deras tid och deras liv. Jag ser många känslouttryck komma och gå. Ibland blanka ögon när jag berättar om stress och hur det påverkar oss men oftast ser jag axlar som skakar av skratt när de känner igen sig i hur tokigt vi alla använder tiden ibland.

Hur väl känner du själv igen dig i följande?

Du går upp på morgonen, har förhoppningsvis sovit gott och din hjärna har tagit tillfället i akt att sortera all information som du fick dagen före i rätt fack, så att du ska ha den tillgänglig när du behöver den. Det betyder att du vaknar som en ren, stark och härlig hårddisk, redo för nya äventyr. Vad är det första du gör när du kommer till jobbet då? Hämtar kaffe eller té? Ja, så långt är allt bra. Det är vad du gör efter det som förbryllar mig. Du sätter dig förmodligen vid datorn och öppnar mejlen. Där hugger du tag i det som är lätt, roligt och snabbt fixat, så att du får det undanstökat och en känsla av att du i alla fall har gjort någonting idag. Samtidigt som du gör det sneglar du på en stor fet padda i form av en surdeg som sitter på ditt skrivbord, på din att göra lista eller bara i ditt samvete och skaver som attan. Du tänker att det där måste du ta tag i, men det får du göra sen! För nu måste du gå på ett möte.

När mötet som dessutom drog ut på tiden är klart, är det ingen idé att hugga tag i något för det är snart dags för lunch. Du äter lunch och hur sugen är du nu på att verkligen hugga tag i något viktigt, tufft, omfattande projekt? Inte mycket! Du kollar mejlen. Letar upp några kollegor som du behöver prata med. Du sneglar på skrivbordet och noterar att det nu sitter 3 paddor där. Det var ju bara en i morse?! Den från i morse är dessutom fetare och rätt oaptitlig vid det här laget. Den kväker ett gutturalt läte för dig och du blundar och försöker skaka av dig den kväljande känslan.

Det är snart dags för nästa möte. De tre paddorna är med dig in i mötet, de sitter på din axel och du börjar känna magsyran stiga. Det är snart slut på dagen och du anar att paddorna kommer tvingas följa med dig hem. Arbetsdagen är inte stor nog att rymma dem alla. Men kanske om du jobbar över lite? Visst ska du klara av dem?

När alla möten är avklarade och du ska ta itu med dina paddor inser du att du är för trött. Det är bättre att gå hem och göra dem efter middagen istället.

Lättad över ditt beslut tar du dig hemåt med paddorna på samvetet, i väskan eller i datorn. När du kommer in genom dörren till ditt hem hälsar din hund glatt på dig, din partner mindre glatt och barnen halvhjärtligt, de sitter hukade över varsin padda och kollar youtube-klipp.  Du ska just packa upp paddorna från jobbet när du förskräckt upptäcker att bredvid din hund står två paddor till. Och då menar jag inte dina familjemedlemmar.

I hallen står listerna som ska upp i vardagsrummet och blev över sedan senaste tapetseringen, för två år sedan… I hallen står också skridskor som du lovade att åka och slipa åt barnen förra vintern… Är det verkligen vinter snart igen? Tillsammans med paddorna från jobbet och allt annat du hade tänkt fixa blir det här bara för mycket för dig. Vad begär folk av dig egentligen? Nu får det räcka! Nu är det faktiskt dags för din egen tid.

Det var så komiskt.” min deltagare skrattar lättad på sitt sista steg med mig.” Jag minns fortfarande när du berättade om de där surdegspaddorna. Då trodde jag nästan att du hade satt upp en dold kamera vid min arbetsplats, för det där var verkligen jag.” Jag tittar på den samlade, lugna mannen och har nu nästan svårt att tro att det är sant. Men så minns jag tillbaka hur stressad han varit första gången när han närapå slog ut hela kaffekoppen över skrivbordet vid två tillfällen. ”Du vet att innan jag gick den här utbildningen så kunde mina kollegor verkligen köra med mig. De kunde komma i sista sekunden och säga – Kan du fixa det här? Det måste vara klart igår. Det är ingen som säger så längre.” han ler lugnt. ”Då tittar jag bara på dem och säger att det inte går. Jag behöver minst en dags framförhållning om jag ska få in det i min planering.” Jag ser respekt i hans kollegors ögon när de följer honom med blicken medan han visar mig sin nya realistiska planering. Men det som värmer mitt hjärta är den betydligt rakare hållning jag noterar när han följer mig ut. Det må vara att han har fått kollegornas respekt för att han fått kontroll över sin tid och sitt liv. Men framförallt har han fått tillbaka respekten för sig själv. Tänk om det är den respekten som är hans största nyckel till att frigöra tid till det som är viktigt?

Önskar dig en helg utan paddor

Petra Brask

”Swallow a toad in the morning and you will encounter nothing more disgusting the rest of the day.”
Nicolas Chamfort

 

Ny på jobbet?

OfficeJoy”Ska jag hjälpa dig att ställa in din signatur i Outlook?” säger jag och vänder mig till min nya kollega. ”Nej, det behövs inte.” svarar han automatiskt och fortsätter läsa sitt manus. Sedan tittar han upp och ser hur jag febrilt gör inställning efter inställning i min nya dator. ”Eller ja, jo, självklart vill jag ha hjälp med det. Visa mig allt du kan.” Jag skrattar och säger att det kanske var att ta i, men vi kan göra några grundinställningar i alla fall. Och så tar vi bort alla pling och aviseringsrutor, lägger in helgdagar och veckonummer samt ställer in regler och gör inställningar för kalendern och att göra-listan. Min nya kollega iakttar fascinerat hur hans Outlook börjar sköta mailhanteringen åt honom. ”Vart har du lärt dig allt sån’t här?” undrar han förvånat.

Den här veckan har jag börjat på mitt nya tillfälliga jobb i TV-branschen. Jag har fått en ny dator, en ny mejladress, kontorsnycklar och spännande kollegor som är helt fantastiskt omtänksamma och vänliga. Du kanske tycker att det är helt självklart när man kommer till en ny arbetsplats. Och det är det säkert. Men du förstår, att jag har varit egen företagare så länge att jag har glömt bort hur det är att börja på ett nytt jobb och få bli alldeles bortskämd och omhändertagen. Som egen företagare åkte jag iväg till Clas Ohlson och inhandlade splitternya kontorshjälpmedel för att inreda mitt skrivbord. När min chef visade mig företagets omfattande kontorsförråd kom jag på att ”Ja, visst ja, här kan man bara gå och hämta saker”. Knappt hade jag hunnit ställa upp mina nyinköpta brevkorgar och kortet på barnen, förrän en IT-tekniker anlände med instruktioner om lösenord och frågade om jag behövde hjälp med några inställningar?

”Redaktionsmötet börjar så fort ni har kommit i ordning säger producenten till mig och min programledarkollega, som sitter vid skrivbordet bredvid. Jag sneglar ovanför våra arbetsplatser och ser skylten med programtiteln hänga ovanför. Min blick sveper över det stora kontorslandskapet till alla skyltar med titlar på olika TV-program. Jag kan knappt förstå det. Här sitter jag mitt i ett hav av TV-människor och ska få göra en programserie. Jag vill nästan nypa mig i armen, men tydligen så drömmer jag inte. Glad i själen studsar jag iväg till ett av de mer kreativa konferensrummen för att delta i ett långt manusmöte. Några timmar senare är jag fortfarande inte trött, men mötet får en naturlig paus i form av lunch. Vi börjar igen klockan 13.00 säger producenten och plockar ihop sina saker. ”Sharp!” utbrister jag i ren reflex. Alla hajar till och vänder sig mot mig. ”Javisst ja, vi har ju en effektivitetsexpert med oss.” säger en av dem. ”Kommer man försent får man sjunga.” fortsätter jag, precis som att de var mina deltagare och att jag var kursledare. Jag ser hur några protesterar. ”Inte sjunga väl?” Jag kan bara inte stänga av mig själv utan fortsätter enträget. ”Jo, du får sjunga om du kommer försent.” Jag märker hur vissa regerar och hur de säkert tänker att det här kommer att bli några kämpiga månader tillsammans.

Vi äter lunch ihop och när klockan är fem i ett säger en av medarbetarna att han ska gå och ringa ett samtal. ”Visst, men mötet börjar om fem minuter.” utbrister reflexrösten i mig. Irriterat försöker jag stänga av henne, den där kursledaren som bara ”tar över”. Lite mildare lägger jag till ”Men det där gör man ju som man själv vill.” och hör hur jag bara låter fullkomligt ironisk och som att jag dryper av sarkasm. Jag börjar svettas. Det här går inte. Jag kan inte stänga av den där reflexen. Jag reser mig upp och går in i konferensrummet så att jag ska vara färdig när mötet börjar. Min nye kollega står fortfarande med telefonen i handen och klurar på om han ska ringa eller inte. Men tre minuter i ett överger han och kollegorna allt de har för händer och rusar in i konferensrummet. Ingen vill sjunga.

Kanske var det p g a detta som det kändes lite extra skönt att vara ”ledig” från TV-jobbet i två dagar och jobba med mitt ”vanliga” jobb. Där jag får vara den som tar kommandot. Där ska jag styra upp och se till att vi håller oss till ämnet samt börjar och slutar i tid. Tack kära deltagare på Piperska Muren för två fantastiska Time Management-dagar tillsammans. Som vanligt är det ni som är min inspirationskälla, som ger mig de största insikterna och som får mig att brinna så för det här ämnet. När ni kom fram och så hjärtligt tackade för all kunskap och nya insikter så kände jag uppriktigt att det här är detsinging singHireroligaste jobbet som finns och att jag aldrig vill göra något annat. Men omväxling förnöjer och det ska bli väldigt roligt att fortsätta ”vicka” i mediabranschen. Vem vet? Nästa vecka kanske jag får höra dem sjunga?

Önskar dig en helg med nytändning

Petra Brask

”Variety’s the very spice of life, that gives it all its flavor.”
William Cowper

Det regnar neråt

refuse schoolDet råder en spänd stämning i luften. En av ledarna möter upp mig vid dörren och försöker låta avslappnad och glad. Han släpper in flera med sammanbitna miner. Porten går igen och vi tar oss en trappa upp och in i rätt sal. Alla är inte på plats än. Och alla kommer inte att delta, en del för att de inte bryr sig och någon för att man helt enkelt inte kan eller vill. Min telefon ringer och jag får springa ner och öppna dörren för några eftersläntrare. Jag sätter mig sedan längst fram och vänder mig mot de två ledarna som står och gungar fram och tillbaka med händerna bakom ryggen. De hälsar välkomna och så bryter en hetsig diskussion ut.

Efter att ha besökt min son på högstadiet ett flertal dagar under hösten, kan jag konstatera att om vi har problem med ineffektiva möten och röriga arbetsplatser på företag och myndigheter i Sverige, så är det ingenting mot den brist på arbetsro jag har mött i vissa klassrum på barnens skola.

Under alla år som mina barn har gått i skolan så har det varit en utmaning för mig att gå på föräldramöten. Jag har tyckt att det är jobbigt att sitta där, utan agenda och med en eller två lärare längst fram, som inte riktigt vågar sätta ner foten för att de vill hålla sig väl med den stora föräldragruppen. Men under mellanstadiet fick min son en underbar lärare som var supereffektiv. Hon hade alltid gjort en agenda på tavlan med starttid, sluttid och tidsatta mötespunkter. Hon hälsade vänligt på oss och så satte hon bestämt igång på utsatt tid. Hennes föräldramöten var strukturerade och givande att gå på samt väldigt välfyllda med intresserade föräldrar.

Det känns angeläget att gå på det extra-inkallade föräldramötet, med tanke på att jag och barnens pappa undrat i föräldragruppen om någon mer noterat den stökiga arbetsmiljön som råder i barnens klassrum. Föräldrar som märkt att deras barn också mått dåligt av skolmiljön är glada för initiativet, men långt ifrån alla instämmer. Frågor som ”Vad har hänt och vad kan vi göra?” byts bort mot ”OM det mot förmodan är så här illa som ni påstår, hur kommer det sig då att inte lärarna har meddelat oss om det? Det är ju deras skyldighet!”

Det får mig osökt att tänka på när vår folkkäre komiker Tage Danielsson i folkomröstningen 1980 debatterade mot den eventuella utbyggnaden av den svenska kärnkraften. Han refererade till kärnkraftsolyckan i Harrisburg den 28 mars, 1979.

”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant.”

En förälder frågar sammanbitet klassens lärare ”Vad anser ni? Är det verkligen kaos i klassrummet som de här föräldrarna påstår?” Jag håller andan och tänker att nu är det fler föräldrar än vanligt på plats för att deras barn har stressymptom och mår dåligt av bristen på arbetsro i skolan. Nu har vi föräldrar chansen att ta vårt ansvar.

Lärarna svarar undvikande. ”Nej, det stämmer inte. Vi anser inte att det är så farligt. Vi tycker att ni har jättefina barn och de är så trevliga. Att det kan vara lite stökigt och rörigt ibland är helt naturligt för sjätteklassare. Det är normalt och det brukar lugna ner sig.”

Jag förstår att det regnar neråt från Skolverket via rektorer till lärare. Om man inte sluter upp i leden, så kan det säkert vara ett ensamt jobb att vara ledare, särskilt i ett klassrum. Jag förstår att lärare kan bli uthängda och till och med utslängda om de inte passar vad de säger eller om det de säger inte passar.

Lärarna fortsatte; ”Vi förstår mycket väl att det blir lite stökigt på lektionerna när barnen använder sina mobiler under lektionstid. Men tekniken är här för att stanna och vi har bestämt oss för att använda mobilerna på ett positivt sätt i undervisningen.”

En klar majoritet av alla arbetsplatser jag utbildar på i Sverige och internationellt har eller vill ha väldigt strikta mobilrestriktioner under möten. Man är väl medveten om problemen och utmaningarna med att skapa ett effektivt mötesrum. Man förstår vikten av ett tydligt ledarskap och gemensamma guidelines för att ett effektivt och kreativt arbetsklimat ska skapas. Man förstår vikten av att se till att dessa riktlinjer följs från högsta ledning till entréplan. När nu vuxna behöver så tydliga riktlinjer, så undrar jag varför våra barn ska klara sig utan regler för detta, de är ju ändå bara barn?

Läraren: ”Lisa, varför håller du på med mobilen?”
Eleven: ”Jag gjorde inget, men det plingade till och jag skulle bara kolla…”

Mina deltagare säger sig bli avbrutna i genomsnitt var åttonde minut av pling och plång från mejl och statusuppdateringar. Forskare säger att det tar upp till sju minuter för hjärnan att komma tillbaka till full fokus. Man behöver inte ha A i matematik för att räkna ut att det är en ekvation som är svår att få ihop.

Det pratas i media om att elevers kunskaper i våra kärnämnen är oacceptabelt låga och att vi ska se över lärarnas kompetens. Politikerna skyller på varandra och diskuterar vad som är fel och verkar vilja säkerställa att det är någon annans fel.

På föräldramötet i min sons klass inleds mötet på samma sätt. OM något är fel, VEMs fel är det? Den kulturen kan jag känna igen från vissa arbetsplatser, men främst i länder som ligger en bra bit bort ifrån Sverige, när det gäller utveckling, jämställdhet och rättvisa.

Kan vi inte sluta med den här hämmande pajkastningen som gör att lärare tvekar att berätta hur det egentligen ligger till? Vi lever trots allt i ett fantastiskt land där det är en rättighet att få utbildning och där både vi och våra barn har det så bra. Kanske så bra att vi glömmer att värdesätta det viktigaste vi har?

Min son kom precis hem från skolan och berättade att det har varit värre än vanligt och att en av lärarna har gått till rektorn och bett om att få gå ner i tid för att orken är slut. Jag förstår att jag sticker ut hakan när jag påstår att vi föräldrar kan hjälpa till. Men är det ändå inte vårt ansvar att ge våra barn en viktig värdegrund att stå på när de går till skolan? Det är vi som ska lära dem att kunskap är viktigt. Det räcker inte med att kunna googla. Det handlar om att lära sig lära för livet. Våra barns lärare kämpar för livet, kanske så till den milda grad att de inte ens märker när vi sträcker ut handen och erbjuder stöd. Kanske för att de är mer vana att få ris än att få ros. Tänk om det är dags att tala om hur mycket vi värdesätter lärare och deras kunskap? Tänk om våra barn också skulle göra det då? Det regnar neråt. Och nu har det börjat snöa också.

Önskar dig en värdefull Andra Advent

Petra Brask

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Har du ett draåthelvete-konto?

creative-process”Jag vill inte trampa någon på tårna, men jag har lyssnat på några av er här idag och ärligt talat så undrar jag om ni ens själva tror på det ni säger?” Klockan är fyra på eftermiddagen och jag sitter på Microsofts nya aktivitetsbaserade kontor. De har vunnit priset för Sveriges bästa arbetsplats tre år i rad och dagen till ära har de även vunnit priset för Sveriges snyggaste arbetsplats. Några ur personalen skämtar och säger att det måste handla om att medarbetarna ser så snygga ut. Med tanke på att en av dem håller sin presentation i en röd åtsmitande cocktailklänning, så funderar jag på om det kanske är deras ambition? Men nu flyttas istället min fokus till mannen som står längst fram i en enkel vit skjorta och jeans och ställer en självklar fråga som känns som ett knytnävslag i magen.

Det blev en vecka med hackande motor. I min kalender stod allt inbokat så snyggt och prydligt, enligt planeringskonstens alla regler. Problemet var bara att kroppen inte hängde med. Någonstans hade jag plockat upp någon bakterie som nu gjorde sig gällande. Med några ombokningar och underbart förstående deltagare lyckades jag snabbt skapa möjlighet till vila och återhämtning. Kanske var det därför jag piggnade till så snabbt och lyckades ta mig iväg till den långa seminariedagen på Microsoft där de presenterade sitt nya sätt att arbeta i en aktivitetsbaserad miljö. Det Nya Arbetslivet – DNA – är ett koncept som ursprungligen kommer från Holland.

Man kan ju undra om det var två pårökta holländare som tillsammans kom på idén.
”Du, vi river väggarna på kontoret och kastar ut alla möbler.”
– Haha, skitbra idé!
”Ingen får ha en egen arbetsplats utan alla får hänga överallt liksom. Och så bygger vi upp en kafémiljö med gratis coca-cola till alla.
– Mm, ja, och gratis kakor också. Men du var ska man ha sina grejor då? Alla papper och pärmar och skit?
”Äsch, vi kan ha skåp, som man har i plugget. Och vi ska inte ha några papper och pärmar, vi är ju ett teknikföretag.”
– Ja, jo, det är ju klart.
”Och sen har vi rum där vi har ett coolt bord och kastar in ett gäng pilatesbollar istället för stolar.”
– Fan, du är helt crazy!
”Och pingisbord och hög musik. Den som kommer dit först får välja musik.”
– Nej, men va fan, våra kollegor har så dålig musiksmak. Vi måste ha nåt rum där det är tyst också, nåt bibliotek eller så. Så får man välja det man känner för.

När Microsoft skulle introducera det nya kontoret med en öppen miljö och med valfrihet att sätta sig vart man ville, så räknade de med motstånd. Det skulle innebära en beteendeförändring för personalen, en ny kultur, ett nytt sätt att jobba.

I den gamla kontorsmiljön hade de räknat ut att 75% av skrivborden inte nyttjades samt att konferensrummen alltid var fullbokade. Man jobbade hemma om man behövde koncentrera sig och ville man vara kreativ så hyrde man hellre en plats på stan. Det innebar att Microsoft Sverige betalade för 11.600 kvadratmeter yta där väldigt lite kom till användning.

Tekniken har idag gett oss möjligheter till switching – att styra själv när och var du jobbar. Arbete är inte längre en plats du går till, utan det är något du gör.  Kontoret med ditt skrivbord har flyttat in i telefonen, i din surfplatta eller i en bärbar dator. Trots det är många kontor fortfarande utformade som att vi var tvungna att sitta fast i väggen. Långa, dammiga rader av skrivbord trängs i olika konstellationer tillsammans med några trötta yuccapalmer. Hur inspirerad är du att åka till ett sånt kontor på morgonen? Är du en av dem som säger till ungarna på lördagen. ”Vet ni vad vi gör! Vi åker till pappas kontor, så ska jag visa hur vi har det där!” Och ungarna tittar på dig som om du var klar för dårhuset. ”Bra förslag farsan, men nu ska du nog gå och vila lite.”

Microsofts förändringsledare Heléne Lidström jämför människor med majskorn. ”Vårt jobb var att få alla majskorn att poppa. Ni har säkert själva försökt poppa popcorn och insett att efter tre minuter i micron så är det ändå alltid några stycken som inte har poppat klart. Stoppar man in dem igen så bränns de bara.” Hmm… Heléne låter inte som att hon kommer från Småland? Har hon verkligen provat att stoppa in de sista majskornen i micron igen?!  Själv tycker jag att de är rätt goda som de är och brukar knapra på dem in i det sista.

När du ska göra en förändring kan du dela in människor i 20-60-20. 20% som poppar snabbt ”Kul idé! Vad bra, nu kör vi!” Sen har vi 60% som lydigt poppar enligt utsatt tid och säger att ”Ja, ja, det blir nog bra.” Men sen finns de alltid de där 20% som inte vill poppa oavsett hur mycket tid du ger dem. ”Eh, hur tänkte ni nu? Det där kommer aldrig att gå!” Och vid första utmaningen som dyker upp så säger de olycksbådande ”Vad var det jag sa?” istället för att bli kreativa och lösningsfokuserade. Det är människor som sätter sig i baksätet och utbrister ”Hur ska ni fixa det här nu då? Lycka till.” Den här gruppen har alltid väldigt rationella skäl till varför det inte kommer fungera. ”Vår avdelning är unik.”

Microsoft med Heléne i spetsen valde att göra dem ansvariga. De valde att sätta dem i förarsätet. Med en övertygande tydlighet förklarade de att ”Vi kommer att göra det här. Vi vet att det kommer att fungera och att det till och med har varit stor framgång i andra länder. Vi som ledare stöttar er. Men det är ert ansvar att som avdelning säkerställa att det går bra.” Sedan utvärderade vi och då var vi lyhörda. Men när de fått ansvaret, tilliten och delaktigheten så kan vi konstatera så här ett år senare att det gick bra.

”Det gick riktigt bra.” fortsätter Anne-Marie Andric som är HR-direktör på Microsoft och menar att nu vill de anställdas barn komma till kontoret på helgerna, för det är så coolt där. ”Och idag har vi då vunnit pris för Sveriges snyggaste arbetsplats. Ni må tro att jag är stolt att vara HR-chef här.” avslutar Anne-Marie. Sedan får hon något varmt i rösten när hon presenterar den sista föreläsaren för dagen. ”Han är numera en vän till mig och jag äääälskar honom och snart kommer ni alla att förstå varför. Han är en fantaaaaastisk människa! Det är en glääääädje att presentera Leo Razzak!”

Leo kommer fram och försvinner i en stor omfamning av den svartklädda HR-direktören. ”Fan, vad du är jobbig.” säger Leo till henne och ler stort. ”Hur har du tänkt att jag ska leva upp till det här?” Han vänder sig ut till oss i publiken. ”Jag ser att ni alla sitter med den senaste tekniken och jag har sett många powerpoints idag. Men min bästa vän är det här gamla hederliga blädderblocket.” Han drar fram ett blädderblocksställ som motvilligt flyttar sig på gnisslande hjul. Leo omfamnar det som att det var hans gamla mormor. ”Den här sviker mig aldrig.”

Jag har lyssnat på Leo tidigare, men blir ändå lika fascinerad. ”Ni svenskar tror att alla som talar med brytning, tänker med brytning också.” Hans budskap om vikten av mångfald är som ett slag i magen. Men han levererar det med mycket värme och humor när han berättar om sin numera avlidne vän, Anders Carlberg, som grundade Fryshuset i Stockholm. ”På Fryshuset gav Anders oss ungdomar möjlighet att göra det vi tycker om som att spela musik, basket, se på film, istället för att hänga på stan och tävla i att vara bäst på att vara sämst.  Anders hade många idéer. En del var så bra och så före sin tid och ingen trodde på dem. Men då tog Anders fram sitt stora draåthelvete-konto och så genomförde han dem i alla fall.”

”Det brinner för lite på för många ställen.” fortsätter Leo och menar att kris, kaos och nöd skapar nya innovationer. ”Men du måste tro på din idé för om du inte tror på den, vem ska då tro på den?”

Jag vet inte om Microsoft har ett draåthelvete-konto men jag vet i alla fall att de har ett draåthelvete-bra-kontor. Tack alla kunder, kollegor och Leo för en fantastisk vecka. På söndag är det första advent. Låt oss tända ett ljus för något vi tror på.

Önskar dig en innovativ helg

Petra Brask


”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Anders Carlberg

Har du modet att vara tydlig?

pingoand icebear”Sa han verkligen att de reparerar flygplanen i luften?” kvinnan med långt mörkt hår och nötbruna ögon tittar sig oroligt omkring vid det runda matbordet i den stora matsalen. ”Jag är lite flygrädd och det där var information som jag önskar att jag aldrig hade fått.” fortsätter hon bekymrat. ”Nej!” säger en engagerad ledarskapsutbildare bestämt bredvid mig. Han har precis berättat att han har ett förflutet inom försvaret samt har arbetat som journalist med inriktning mot just flygindustrin. ”Det där är typiskt fikonspråk som de använder internt och som kan bli hur fel som helst på en sådan här tillställning. Han menade att det ska gå så fort när de reparerar flygplanen att de praktiskt taget gör det i luften.” Min fantasi går igång och jag föreställer mig en flygmekaniker som hänger på vingen utanför mitt flygplansfönster och vinkar glatt med sin skruvmejsel.

Vi är i hotell Grands Vinterträdgård på den Stora Chefsdagen i regi av tidningen Chef. Konferencierer är Cissi Elwin-Frenkel, VD Chef och SVTs André Pops. Temat för dagen är mod och tydlighet och vi har just fått uppleva skådespelaren och regissören Helena Bergström, som med liv och lust beskriver scener ur filmbranschen och teaterscenen. Hon berättar bland annat om när Ernst-Hugo Järegård drog snuskhistorier för publiken före föreställningen. ”Och jag menar, det här var grova snuskhistorier som hänt på riktigt bakom scenen på teatern. Publiken blev alldeles blek i bänkraderna.” Men det var en av våra bästa föreställningar.

När Helena går av scenen flyger SAS VD, Rickard Gustafson in. Han berättar med inlevelse om de fyra skräckdygnen när 37 fackförbund behövde skriva under avtalen om SAS skulle leva vidare. ”Den här situationen har lärt mig skillnaden på små och stora problem.” avslutar Rickard och betonar hur tuffa marginalerna på någon ynka procent är i en flygbransch som tävlar mot många lågprisbolag.

”Jag har flugit med ett riktigt lågprisbolag en gång. Det gör jag aldrig om.” den flygrädda kvinnan vid vårt matbord fortsätter prata om flygbranschen. Vi spetsar öronen. En spännande historia, det vill vi höra. ”Nej, jag kan inte ens beskriva hur hemskt det var. De tryckte in oss som boskap och en del fick med väskor och andra inte. Personalen var så stressad att de inte hade koll på om vi verkligen uppfyllde säkerhetskraven. Och jag satt och tänkte att flygplanet var fellastad för vi flög runt som en vante i luften. Där och då lovade jag mig själv att aldrig ta ett så billigt alternativ igen. Det är inte värt det om mitt liv står på spel.”

Efter lunchen tog vi oss ner till Vinterträdgården igen för att höra fler intervjuer och livsöden. Mod och tydlighet gick som en skicklig röd tråd trots att cheferna på scenen kom från så vitt skilda organisationer som speljätten Dice, Säpo och Rättviseförmedlingen. Vi fick möta Stjärnkocken Mathias Dahlgren som sa att restaurangkök är en väldigt trevlig miljö att jobba i, när ledarskapet fungerar. Han tipsade att du kan få vadsomhelst att smaka gott om du bara använder rätt proportioner.

Finansministerkandidaten, Magdalena Andersson, berättade att hon är en vinnarskalle som t o m vill vinna parkeringskriget och få den bästa platsen. ”Vilken är det då?” undrade André Pops raskt. ”Den som är närmast ingången förstås.” svarar Magdalena. Att man sedan får gå 300 meter till närmaste parkeringsautomat, var ett svårlöst dilemma.

Peter Siljerud på Futurwise tycker vi skulle ifrågasätta våra normer. Våra ungdomar växer upp och har helt andra värderingar än vi. ”Arbete, ja det är ju också ett alternativ.” Peter menar att generation Å (våra tonåringar) kommer se jobbet som något meningsfullt, en livsstil och ett sätt att leva.

”Förr var du uppskattad som chef om du var bra på ekonomi, självdisciplinerad, rationell och noggrann. Nu måste du som chef ha passion, fantasi och djärvhet. Dessutom ska du vara ett original och duktig på att nätverka. Egentligen allt det som datorer är dåliga på.”

Peter berättar om företag med stora fina PR-avdelningar som hellre går ut på websidor som ”Freelancer” för att låta hungriga frilansare ta fram bästa förslagen. Det vinnande förslaget får sedan betalt ett par tusenlappar, medan de som inte vann får noll kr. När Peter undrar varför företagen inte använder sin PR-avdelning istället blir svaret ”Äsch, de tar ju sådan tid på sig.” Peter avslutar med en karta på världen som är uppochner. Jag känner spontant att jag lägger huvudet åt sidan för att försöka hjälpa min hjärna att se världen som jag brukar. Men sedan inser jag, att just så är det. Världen ser annorlunda ut idag. Dags att räta upp huvudet.

Jag satt fortfarande halvt tagen av världsomställningen genom intervjuer med Sarah McPhee, SPPs VD och Årets Chef 2013, Maria Arnholm vår Jämställdhetsminister, Annie Lööf och Benny Fredriksson, VDn som jobbar varje dag i veckan på Kulturhuset och Stadsteatern.

Efter alla karismatiska talare som levererade den ena klokheten efter den andra, blev jag nästan lättad när Volvos VD, Håkan Samuelsson kom upp på scenen. Jag vet inte varför, men det var ett något annorlunda med honom. Jag försökte sätta fingret på vad det var medan jag satt och beundrade hur skickligt Cissi Elwin-Frenkel parerade frågorna. Hon lyste med sitt mod och sin tydlighet. Den här VDn var inget lätt intervjuoffer. ”Jag har inga papper på mitt skrivbord.” säger Håkan plötsligt och oväntat som svar på en helt annan fråga. ”Om jag har ett papper så slänger jag det. Är det viktigt så kommer jag ihåg det.” Cissi såg nu otroligt imponerad ut. Publiken också. ”Jag fokuserar på fyra saker;

Var nyfiken,
Gå ut i verksamheten och se dig omkring,
Lita på din erfarenhet,
Agera.

Att leda handlar bara om tre saker; bestämma vad som ska göras och övertyga medarbetarna om det, se till att ha rätt medarbetare och se till att det blir gjort. När Cissi refererade till Peter Siljeruds föredrag om att framtidens vinnarföretag är de som har platta organisationer, svarade Håkan. ”Jag ska ta bort en chefsnivå på Volvo. Det står på min att göra-lista.”

Jag skulle gärna vilja se Håkans hela att göra-lista om det är en av punkterna. Han var finurlig, jag log inombords och tänkte att det är så skönt med människor med små ord och gester. I dagens gapiga samhälle där alla ska synas och höras, så sticker de ut.

Golnaz Hashemzadeh sticker också ut. Hon är VD på Inkludera Invest och ett flyktingbarn från Iran. I sin bok  ”Hon är inte jag.” får vi följa hennes uppväxt i Gustavsberg, i Värmdö Kommun, när hon kommit till Sverige, möjligheternas land. På ett mycket diplomatiskt sätt berättar hon hur man i Gustavsberg på 80- och 90-talet inte var så van vid mångfald. I hennes bok kan du läsa om utanförskap där både elever och lärare ifrågasatte hennes rätt till sin plats vid skolbänken. Hon svarade med att prestera toppbetyg och ta sig igenom Handelshögskolan som den första utländska kårordföranden. Toppjobben haglade över henne, medan hälsan dalade. Hon slog knut på sig själv för att förtjäna sin plats i det svenska samhället, för att kompensera flykten från Iran och göra sin pappa stolt. Men en dag protesterade kroppen och hon kunde inte förmå sig att prestera mer. ”Vad är det som driver oss att göra det andra vill hela tiden? Vi människor är flockdjur och gör så mycket för att andra ska tycka om oss.” Idag gör Golnaz saker för sin egen skull, saker hon mår bra av. ”Jag kan verkligen rekommendera dig att släppa andras krav.” Men hon ångrar inget av det som hänt. ”Det är motgångar, sorg och smärta som gör oss starkare i längden.”Chefsdagen 2013

Golnaz kloka ord får avsluta dagen. Och vilket avslut. Och vilken dag. När min kära kollega Monica och jag gick ut i den höstlika kvällen och promenerade längs med Strömkajen bort mot T-Centralen så kände vi oss helt slut och ändå uppfyllda på samma gång. Tänk vad hösten är vacker, och Sverige och livet. Jag drog in ett djupt andetag av den friska luften och kände mig så närvarande. Trots att jag satte mig i ett gammalt pendeltåg så kändes det som jag flög hem. Men utan en smått galen tekniker som vinkade glatt med sin skruvmejsel på vingen utanför.

Önskar dig en helg utan andras krav

Petra Brask

“People who lack the clarity, courage, or determination to follow their own dreams will often find ways to discourage yours. Live your truth and don’t EVER stop!”
Steve Maraboli, Life, the Truth, and Being Free

Sida 2 av 41234

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask