Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Möten och arbetsplatser Kategorin

Livet är fullt av möten

'Right, I've convened these meetings to explore some concerns about the number of meetings we've been having.'

”Jag jobbar hela tiden. Söndagar, lördagar, kvällar. Ja, förutom under arbetstid egentligen. Då sitter jag på möten från 9 till 5 och det känns ärligt talat som att vi får väldigt lite gjort. Jag kommer inte kunna ta ut mer än två veckors semester i år. Det är så trist när ungarna undrar vad vi ska hitta på i sommar och jag svarar; Pappa ska jobba.”
Jag sitter på flyget hem från en av mina många resor de senaste veckorna. De två kostymklädda herrarna upptar flygstolarna precis bredvid mig på flyget till Arlanda och pratar om sin frustration över alltför många uppgifter och möten. Det är svårt att ignorera samtalet och låtsas som att jag inte hör. De ger många exempel på hur de arbetar och beklagar sig över sin situation och hur det bara är att acceptera situationen. ”Det är så här i vår bransch…” och ”Man får finna sig i att jobba dygnet runt när man sitter på den här rollen i företaget…” och så fortsätter de prata om hur de känner sig otillräckliga både på jobbet och hemma. Jag överväger att presentera mig och använda den resterande flygtiden till att ge dem konkreta tips på hur de kan förändra sin situation. Är dock inte säker på att det skulle uppskattas speciellt mycket. Hur kul tycker man egentligen att det är att få råd som man inte har bett om? Jag föreställer mig herrarnas barn och tänker att jag skulle göra dem en tjänst om jag kunde hjälpa deras pappor att frigöra både tid och energi. Lite vanlig sund möteseffektivitet skulle kunna göra susen på deras arbetsveckor, tänker jag för mig själv. En annan röst inom mig säger; ”Koppla av, använd flygtiden till att vila, lyssna på den där ljudboken du har med dig. Flygresan är ändå snart slut. Låt de stackars herrarna vara i fred nu.” Det plingar till i flygplanets ljudanläggning och kaptenens röst låter beklagande ”Tyvärr, är det så mycket trafik i luften runt Arlanda att vi tvingas cirkulera över Västerås i en halvtimme innan vi får flyga in i luftrummet och så småningom landa. Jag beklagar förseningen.” Det avgör saken säger nu min inre röst. 30 minuter kan göra en stor skillnad för två småbarnspappor.

Om du också känner någon överbelamrad person med alltför många möten kan vi nu tipsa om en effektivare mötesserie på YouTube. Vi vet egentligen hur vi ska hålla effektivare möten, men vi hamnar alltför lätt i gamla ovanor. Klippen är ca två minuter långa och vi hoppas sätta igång mötesdiskussioner på våra svenska företag och organisationer för att frigöra tid och energi från alltför många och långa möten till det som är viktigt både i jobbet och hemma.

Önskar dig en jobbfri helg

Petra Brask

”When everyone thinks alike,
no one thinks very much”
Walter Lippmann

Har du flippat eller zlatanerat på möten?

ineffektiva möten”Vad är det mer som gör att möten flippar ur och blir ineffektiva?” Jonas Leksell, min käre kollega från TV-serien Tidsjakten skriver så tangenterna glöder för att få med alla exemplen på ineffektiva möten som rinner som en strid ström ur min mun. Vi sitter och jobbar på ett manus till några filmscener vi ska göra tillsammans. Jag kommer av mig och kikar bestört på honom. ”Men du måste väl ha varit med på möten som inte hållit tidsramarna och där ni helt glidit ifrån ämnet på agendan?” Jonas höjer på ögonbrynen och säger omedelbart. ”Vilka tidsramar och vilken agenda?!”

Meteorologerna konstaterar att våren nu har kommit för att zlatanera, som fransmännen skulle ha uttryckt sig. Hoppet spirar om sol, värme och växter som knoppas för att så småningom få blomstra. Det är ungefär så det är både med mig och alla spännande projekt som är på gång i år. Du som är trogen bloggenläsare har noterat att jag inte skrivit bloggen varje fredag de senaste veckorna. Svininfluensan har härjat som en löpeld och tagit kraften ur, inte bara, mig. Är oerhört tacksam att vara tillbaka, då det här med att vara sjuk är så tålamodsprövande. Trivs bäst när jag får vara igång och jobba och allra helst när jag får sätta mig ner och göra min veckoreflektion, bara för att konstatera att det har varit en fartfylld och inspirerande vecka.

”Du får vara paragrafryttaren och du får vara chefen som kommer försent och är helt oförberedd IMG_0126inför mötet.” Jonas pekar med hela handen när han delar ut rollerna till skådespelarna. De börjar genast improvisera sina repliker och sätter fingret på allt det där vi stör oss på när vi blir gisslantagna på alltför många, långa och ineffektiva möten. Jag försöker in i det sista att vara allvarlig, men brister alltför snart ut i skratt. Det är en sak att hålla god min när jag är effektivitetskonsulten som deltagarna vill ska sitta med som observatör på deras möten, för att se vad de kan förbättra. Då är det ganska lätt att hålla sig för skratt samtidigt som jag noterar att mötena ofta börjar med förra mötesprotokollet och diskussioner om beslut som redan är tagna. När man väl kommer fram till de viktigaste frågorna på agendan är mötestiden slut och mötesledaren är mer fokuserad på att inte komma försent till nästa möte, som är bokat alltför tätt i kalendern, eller måste hasta med ett tåg eller flyg hem till familjen. Ibland hittar jag föreskrifter om hur man ska hålla möten effektivt i möteslokalen, bara för att notera att man inte följer en enda punkt på den listan. Istället fastnar man i gamla vanor. Så här har vi alltid gjort…

70ies meeting”Mamma, idag var det 70-talstema i skolan!” säger min dotter när jag kommer hem från mitt möte. Hon har utsvängda jeans och en storblommig blus och ser egentligen ut precis så som modet är just nu. ”OK, hur var du klädd då?” svarar jag för att retas. Hon lägger huvudet på sned och bevärdigar sig inte ens med ett svar på den frågan. ”Vi har lyssnat på BeeGees, Boney M och Abba och vissa elever hade med sig 70-talsmusik på sådana där stora skivor, du vet. Vad heter dom?” Jag känner mig som en fossil när jag utbrister ”LP-skivor heter dom.” Hon lyser upp och säger ”Precis!” som om vi pratat om någon historisk uppfinning som uppfanns för hundratals år sedan. ”Vad står LP för?” säger hon sedan. ”Long Play” mumlar jag och funderar över om det kanske är hundratals år sedan dom uppfanns? Men nej, vinylskivorna med en rotationshastighet av 33⅓ varv per minut lanserades 1948 av Columbia Records, inser jag efter en snabb googling. ”Varför har du haft så sent möte?” fortsätter min 90-talist i sin 70-talsmundering. ”Vi håller på och gör manus till några filmklipp som vi ska använda till bland annat ett e-learning projekt” Min dotter ser förbryllad ut och undrar snabbt. ”Vad menar du med e-learning?” Jag känner hur några gråa hår växer ur min hårbotten. Om e-learning redan har blivit omodernt, då ligger jag risigt till. När jag förklarat för min dotter utbrister hon ”Jaha, flippat klassrum menar du. Det jobbar vi mycket med i skolan. Läraren spelar in sin genomgång som ett filmklipp som vi kan se på i lugn och ro hemma och sedan kan vi jobba med uppgifterna i klassrummet och få hjälp av läraren, istället för att sitta och kämpa med läxor själv hemma.”

Vad gäller möteskulturen har inte mycket hänt sen 70-talet, men nu pratar man inte bara om flippade klassrum utan även om flippade möten som en het trend. Man går från att presentera en sömnig powerpoint till att spela in en film som är lättare för medarbetarna att titta på för att förbereda sig inför mötet. I tidningen Chef berättar Camilla Wallander, VD på Berghs reklamskola hur hon enkelt och smidigt gör en kort film av sitt bildspel. På så sätt kan den största delen av mötestiden ägnas åt samtal och diskussion i stället för en traditionell dragning. ”Dessutom är det större chans att deltagarna kommer förberedda.” säger Camilla. Läs mer om hennes tips på flippade möten i tidningen Chef här: Flippade möten

Om man söker på ordet ”flippa” i Svenska Akademins ordlista står det ”förlora kontrollen över sig själv”. Det blir komiskt när engelska ord som ”flipped” plötsligt försvenskas. Ett annat fenomen är när vi gör verb av personer, som fransmännen gjort med Zlatan. ”Zlatanera” finns med i svenska Språkrådets nyordslista och betyder ”att klara något med kraft” eller att ”dominera”. Det hade varit något för våra möten. Tänk om vi varje dag fick ha Zlatan med i vår laguppställning? Någon som kommer in med kraft och ser till att mötet känns kort och meningsfullt. Lagspelare som ser till att vi får resultat och energi när vi kommer samman. Om vi Zlatanerar mer på våra möten kanske vi slipper onödiga, långa ja-sägarmöten där alla håller med alla och ingen tar några beslut utan istället avslutar mötet med ”Vi får vänta och se.”

Önskar dig en Zolig vårhelg

Petra Brask

”Det är inte antal mål som är viktigast,
utan hur jag gjort dem.”
Zlatan Ibrahimovic

Är du på rätt plats?

aten”Vet ni varför ni är här?” Sorlet tystnar i det moderna konferensrummet. Förvånade ögon möter mig och ersätts snart av axelryckningar och ertappade ögonkast till varandra. Jag formulerar i ord det jag läser på deras kroppspråk. ”Jag får känslan av att ni är här för att er chef har sagt att ni ska vara det?” Generade leenden och blickar som tittar ner i bordet bekräftar det jag anar. ”Förstår också att ni hade en helgdag igår och nu bara har två dagar på er att hinna jobba ifatt innan det blir två dagars ledigt igen.” Deltagarna mumlar igenkännande och börjar nicka. ”Så på en skala 1-10 hur sugna är ni på att gå på utbildning hela dagen idag? Minus 7?” Lättade skratt utbryter i lokalen och de vågar möta min blick igen. ”Har ni många samtal ni ska hinna ringa, saker som ska fixas och det känns som att tusentals mejl väntar i inkorgen?” Deltagarna har nu full uppmärksamhet på mig och ser lika förvånade ut som att jag var en spådam som råkat gissa rätt stjärntecken på första försöket. ”Hur kan du veta det?!”

Det var nästintill omöjligt att ta sig igenom tullen i Bukarest med två Kosta Boda-ljushållare. Tulltjänstemannen bad mig riva upp presentpapperet och höll nästan på att slå sönder dem för att se om de hade något olämpligt i sig. När jag åker från Arlanda kan jag inte låta bli att köpa varianten som ser ut som en snöboll i glas till de fantastiska assistenter som hanterat hotell, flyg och konferensbokningar i länderna jag åker till. Det är dessutom så omåttligt förtjusta i vår svenska vackra glaskristall. Jag borde kanske haft med mig en liten gåva till chefen, som i vissa länder anses brukligt. Men jag ömmar för de där assistenterna som sällan ens får något tack för sina insatser. Att bli sedd och respekterad i våra dagliga gärningar kan skapa den där extra energin vi så väl behöver när vardagen kommer med sina utmaningar. Det kan vara en starkt bidragande orsak till om vi gillar vårt arbete eller inte.

Fördelen med att vara ute och resa är att jag får mycket reflektionstid, värdefull utvärderingstid då jag hinner fundera över varför jag hamnat där jag har hamnat och om det jag gör leder mig dit jag vill. Om inte, varför?

Kontoret i Bukarest är modernt och fräscht som alltid för det företag jag blivit ditkallad av. Ibland får jag påminna mig själv om vilket land jag befinner mig i, då deras kontor ser förvillande lika ut. Men det som skiljer är deltagarna. Den här gången kommer de in lite blyga i konferensrummet och undrande över vad som ska hända. Deras chef äntrar lokalen näst sist och är väldigt entusiastisk. Han är en stor utövare av time management och har insett för länge sedan vilken skillnad det gör i vardagen. När kursdagen är slut är han ännu mer exalterad och vi kommer överens om en uppföljningstid om tre veckor, då samtliga deltagare ska ha kommit en ansenlig bit på den handlingsplan för time management som vi enats om. Med en så klok chef som förebild känner jag mig oerhört trygg med att lämna kontoret och ta mig in till Gamla Stan i Bukarest för att äta middag. I taxin på vägen hem efter en god rumänsk måltid får jag 70-talsfeeling när jag inte hittar bältet i baksätet och inser att det inte finns något. När chauffören tänder ett bloss och undrar om jag kan visa honom vägen till hotellet, väntar jag bara på att Saturday Night Fever ska börja spelas på radion också.

Nästa morgon blir jag hämtad tidigt för vidare färd med flyg till Aten för att ta hand om samma företags grekiska kollegor. Jag slänger in väskan på hotellrummet och slänger ett beundrande ögonkast på dekorationen innan jag med kartan i handen tar mig ut till det väntande Aten. Målet är Akropolis, med den mäktiga vyn över staden och en god grekisk middag, innan jag tar en tidig kväll för att ladda inför uppdraget att effektivisera grekerna nästa dag.

Jag är inte förvånad när de kommer försent till konferensrummet på morgonen. Det är de inte ensamma om att göra första gången man går en time management-utbildning. Men resten av dagen får jag dem att respektera tiden. Det finns många effektiva knep för det som fungerar i samtliga kulturer.

Mitt under en workshop om epost-policy är ljudnivån och kroppsspråken i konferensrummet så högljudda och intensiva att jag tänker ”Nu är de ordentligt osams.” När jag frågar hur det går för dem. Ler de glatt och svarar. ”Good, good.” De fnissar åt min förvånade reaktion och förklarar att de har samma reaktion när de är i Sverige. ”You are so quiet when you’re having meetings in Sweden, we believe you hate eachother.” Jag nickar och vill inte berätta för dem att ibland gör vi nog nästan det, speciellt om någon tar upp något under punkten ”Övriga frågor.” Där rök chansen att mötet ska ta slut, så alla hinner i tid till nästa.

”Hur tycker ni det är att arbeta i ett företag som präglas av svensk möteskultur?” frågar jag deltagarna. ”Do you really want to know?” skrattar de tillbaka.

Under lunchen berättar jag att min son nyligen läst om Greklands historia i skolan och att jag var och besökte Akropolis kvällen innan. ”You have an impressing history.” säger jag entusiastiskt. Vilket får alla att utbrista ”Unfortunately it stayed in the history.” Det märks att de är mycket bekymrade över sitt land och sin ekonomi. När vi går ut på terassen och dricker kaffe i den härliga solen, står de och fryser samtidigt som de röker frenetiskt. ”Det är bara 17 grader och vi får inte röka inne på kontoret längre.” De ser förskräckta ut när jag tar av mig kavajen och vänder ansiktet mot solen.

När jag flyger hem kan jag inte låta bli att reflektera över vilket vackert land grekerna har, så fin natur, imponerande väder, fantastisk mat och så charmigt folk. Jag vet varför jag var där. Låt oss hoppas på att de också förstår varför de är där de är. Det är först då det går att göra en förändring.

Önskar dig en helg och vecka på rätt plats

Petra Brask

”Alla letar efter sätt att ändra världen,
men nästan ingen letar efter sätt att ändra på sig själv.”
Leo Tolstoy

 

Så mycket bättre?

 

IMG_6944”Att det mänskliga i oss är det som utmanar effektiviteten, har varit det som har gjort mest intryck på mig under den här utbildningen.” säger den 60-åriga kvinnan eftertänksamt. Hon har ett piggt utseende och en kort tuff frisyr. Kvällen innan hade hon oroat sig. ”Jag är rädd för den där delen i datorn. Att jag inte ska hänga med på den.” Hennes kollega ser bekymrad ut. ”Du förstår jag äger inte ens en mobiltelefon, något som brukar bemötas med stor irritation från omgivningen.” Jag tittar fascinerad på kvinnan och tycker att livet utan mobil låter väldigt spännande. Hur hanterar hon det? Något som min mamma hade tyckt var en väldigt konstig fråga så länge hon levde. ”När människor kommer och visar foton på barnbarnen i telefonen och påpekar att de minsann kan prata med dem via Skype, säger de snäsigt; ”Det skulle du också kunna om du hade en mobil.” hon hämtar andan och fortsätter med glimten i ögat. ”Men då brukar jag svara; Jaha! Är det bara en mobil som behövs?! Jag trodde man behövde ha barnbarn.”

Den här våren har uppdragen varit många och täta. Precis som jag lär ut så har jag fått hårdprioritera bland uppgifterna och då har bloggen fått stå tillbaka ett par veckor. Så här kommer några reflektioner från den senaste tiden som trots mängden uppdrag har varit en riktig energipåfyllare. Stundvis har det känts som min dag i tv-serien ”Så mycket bättre.”

Har tränat två ledarcoacher inom landstinget i en handledarutbildning av vårt program. Att lära upp andra på det här konceptet är en stor utmaning, då det ser betydligt lättare ut än vad det är. Men att jobba med två vana pedagoger med stor erfarenhet av att coacha inom sitt område var en dröm. Att höra dem reflektera över materialet och bli så förtjusta i det logiska upplägget, var en boost för en effektivitetskonsult. Att veta att de nu går ut till hårt ansträngda läkare och sjukvårdspersonal för att hjälpa dem att frigöra tid och energi, känns gott i hjärtat.

Har också haft förmånen att få möta rektorer och skolledare över hela Sverige och föreläsa för dem. Ytterligare ett område med tuffa krav och små resurser. Tacksamt att få bidra till och också inspirera till erfarenhetsutbyte.IMG_6511

Som en kontrast till denna värld har jag varit på Chefgalan på Grand hotell. Där var det definitivt ingen som saknade mobil. Vi var många som skamlöst twittrande rapporterade hela kvällen. Många kloka ord föll ur munnen på både föreläsare och pristagare. Men det var två ledare som stack ut och förvånade mig.

Den första var Sverker Göranson, vårt lands överbefälhavare, som öppet går ut och talar om att han varit utbränd. Med orsakerna till den två månader långa sjukskrivningen har han mötts av stor respekt långt utanför de egna leden. Han berättar hur hans fru försiktigt påpekat. ”Men Sverker även om du är ÖB så kan du vara mänsklig och bränna ut dig.”

Den andra ledaren som imponerade stort vann rättmätigt priset för Hälsofrämjande chef 2015; Magnus Sallbring, HR- och marknadsdirektör på Atea Sverige. En evangelist som med glödande passion, målmedvetenhet och en nypa storhetsvansinne har lyckats engagera 93 procent av de egna medarbetarna – och stora delar av sin bransch till ett hälsosammare liv. Han blev glad över priset och medgav att när han ger sig ut på löparrundan tycker han fortfarande det är lika smärtsamt som att dra ut en tand hos tandläkaren.

IMG_7224Jag log och tänkte på min dotter som den senast tiden blivit min träningscoach. Efter min olycka med njuren i vintras fick jag order av doktorn att ta träningsuppehåll i några månader. Vilken lycka kanske någon tycker? Det kluriga var att komma igång igen när uppehållet var över. Min dotter sa peppande ”Du behöver bara ta på dig träningskläderna och ta dig ut, så har du lyckats.” Det lät så enkelt att jag föll rakt i fällan. När jag väl stod där ute på verandan kändes det ju fånigt att inte börja springa. Vilken glädje att upptäcka att kroppen höll och att det kändes riktigt bra. Har fortfarande morgnar när jag vaknar och måste fixa det med strategin. ”Tänk inte. Bara gör det. På med kläderna och ut.”

En hel del tidiga morgnar blev det också i förra veckan då jag tack vare Länsförsäkringar i Skåne fick ta mig igenom många av söderns vackra städer och landsbygd. Temat var ”Hur förebygger vi stress” och det blev föreläsningar från tidigt till sent samt medverkan i radioprogram tillsammans med flera proffs inom området. Är nu lite förälskad i vackra Skåne.

Det största intrycket gjorde dock min resa till Nepal och den härliga gruppen med deltagare från International IDEA i huvudstaden Kathmandu. IMG_6764Tänker extra på dem, deras nära och kära och alla deras landsmän nu när de drabbats av den väntade jordbävningen. När min kollega Monica och jag blev hämtade av chefen för organisationen som vi skulle utbilda, gick hon igenom med oss i bilen alla detaljer kring jordbävningen. ”Vi har inte haft några småskalv på länge nu, vilket är synd, för då hade vi sluppit ett stort skalv. På kontoret har vi gått en veckas utbildning i första hjälpen och fått instruktioner om hur vi ska göra när det väl händer. Man ska alltid bära med sig en vattenflaska, en chokladbit och en ask med tändstickor.” Monica och jag tittar på henne och ser sen oroligt ut genom fönstret och den myllrande stad vi passerar. Många av byggnaderna ser inte ut att klara en större vindpust, än mindre ett jordskalv.

IMG_6763 (2)Vi blev mottagna med stor värme och hade några härliga utbildningsdagar på deras kontor. Jag minns när jag satt och coachade en deltagare att jag reagerade på att en apa klättrade över grinden till kontoret och hastigt sprang rakt in mot entrén. De är ganska tjuvaktiga och letar gärna efter något de snabbt kan få med sig. Funderade om den skulle slinka in och ta min datorväska som stod i hallen, men så såg jag att den vek av runt huset och mot köket. Förstås! Det var dags för lunch. Hela kontoret doftade av himmelska dofter av Nepalesiska traditionella rätter som deras kock tillagade varje dag. Jag kände hur det vattnades i munnen.

När uppdraget var slutfört stannade vi kvar ett par dagar och passade på att besöka landets fina museum, tempel och IMG_6934kulturarv. Det är ju trots allt där Buddha är född. Under riktigt klara dagar kunde vi vid solnedgången skåda Mount Everest i all sin prakt. Något som vi åkte rakt förbi när vi flög hem igen.

Jag vet att jag kände en viss lättnad över att jordbävningen inte kom under vår vistelse. Men en stor sorg över att den skulle behöva komma och drabba det fina land och de människor som lever där så tätt inpå varandra. Under vår vistelse fick vi kontakt med en hjälporganisation i Nepal, så att vi kan bidra till landet. Ett land som med sin själ nådde rakt in i min och fick mig att stanna upp och ta in livets stillhet med alla sinnen.

IMG_6770”Petra, vad är den största skillnaden mellan oss i Asien och er i Europa när det gäller stress?” frågar ordföranden för Nepal Law Society, som också bett att få delta i utbildningen. Jag tänkte länge innan jag svarade. ”Jag skulle tro att det handlar om en inre stillhet. I Europa känns det som att flera har tappat kontakten med sitt inre och jagar för att tillfredsställa en inre tomhet med yttre behov. I Asien upplever jag att man har en kontakt med sitt inre, en större fokus på nära och kära och får sina största behov tillfredsställda där. Det betyder att man inte behöver jaga yttre behov lika mycket.” Han såg överraskad ut över mitt svar men nickade sedan och sa; ”Det kan jag mycket väl tänka mig.”

Inom mig undrade jag vad jag fick det svaret ifrån och hur sant det är. Men tänk om det är sant? Vad kan jag då göra för att hitta mitt själsliga inre lugn hemma i Sverige igen? När jag stannar upp och ger något min fulla fokus känns det så mycket bättre. Och då menar jag inte min mobil.

Önskar dig en ”så mycket bättre”-vecka

Petra Brask

“I can speak to my soul only when the two of us are off exploring deserts or cities or mountains or roads.”
– Paulo Coelho

 

Min kollega Monica och jag första morgonen på hotellet. Något yrvakna. Tidsskillnaden mellan Sverige och Nepal är 4 timmar och 45 minuter (!). Så här står vi svensk tid klockan 03.15 på morgonen. Dags att hålla kurs!

IMG_6743

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är vår kursgrupp i Nepal tillsammans med mig och Monica. Helt underbara! Våra tankar är hos dem och deras nära och kära samt alla landsmän i Nepal efter det stora jordskalvet i lördags den 25 april, 2015. Tänk att denna bild är tagen för endast tre veckor sedan.

IMG_6774 (2)

Arg på hunden?

hund på tangenterna1”Man undrar ju hur det är ställt i huvudet?” mumlar en av mina deltagare i veckan. ”Vad menar du?” undrar jag förvånat och försöker se vad han skriver i sitt kurshäfte. Övningen jag givit alla deltagare är att identifiera förhalningsbeteenden. Den är förhållandevis enkel och brukar leda till igenkännande skratt och en del stönanden typ ”…jag borde veta bättre…” Men den här chefen i sina bästa år, stirrar ner på det han skrivit som om bokstäverna borde hoppa upp och slå honom i huvudet. ”Jag är inte klok, det måste vara den enkla förklaringen.” Hjälpsökande tittar han sedan upp och ut i konferenssalen för att notera att de andra ledarna nu helt släppt sina uppgifter och helt koncentrerar sig på att försöka lista ut vad som gjort deras kollega så uppgivet självklandrande.

Är kursledare de värsta kursdeltagarna? En fråga jag var tvungen att ställa mig den här veckan. Det är inte varje dag som jag och mina kollegor får sätta oss i skolbänken och gå utbildning tillsammans. Under veckan gick vi en Excel-utbildning för Annika Thörnlund på Edoctum. Så lyxigt att bli serverad kaffe och lunch i härliga konferenslokaler och ha en duktig kursledare som tålmodigt visar oss tips på tips, som vi vet kommer göra våra kunder lyckliga. Stort tack till dig, proffsiga Annika! Får väl tro dig när du påstår att vi var lättlärda elever.

Tack också alla härliga kursdeltagare som inspirerar mig mest och som gör det här arbetet så givande och meningsfullt. En historia som särskilt gjorde intryck i veckan var från chefen som berättar att han tycker jobbet är så roligt att han skjutit upp resten av sitt liv. ”Jag blir till och med irriterad på hunden om kvällarna.” Hans kollegor tystnar och vet inte om de ska skratta eller gråta. ”På hunden?” säger jag och undrar vad det kan vara för en ettrig, konstig ras? ”

”Ja, via datorn och ipad-en blir jag liksom kvar på jobbet om kvällarna fast att jag fysiskt sett sitter hemma i vardagsrummet. Jag är fast i rapporterna som jag vill leverera, i jobbmejlen, i kontakten med de roliga kollegorna. Och då blir jag oerhört irriterad när hunden kommer och buffar på mig och vill ha uppmärksamhet.” Han visar en bild på en söt jycke och jag kan inte låta bli att beundra denna lojala, pälsmjuka vän som envist vill locka husse till närvaro. Frågan är om resten av familjen har gett upp?

”Det är svårt att slita sig från jobbet som är så spännande. Men jag fattar ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste ge resten av livet utrymme medan jag fortfarande har en familj.” Ögonen tåras i rummet, inte bara på mig. Mannens kollegor nickar igenkännande. Någon mumlar ”Jo, men det är inte så lätt, vi har ju ett viktigt arbete.”

Kan det vara så att vi inte alltid känner oss lika viktiga hemma? Eller att rollerna där är betydligt mer otydliga? Fast när vi stannar upp och tänker efter, så vet vi ju mycket väl att det är lättare att byta jobb än att byta familj. Därmed inte sagt att vi behöver byta något. Bara stanna upp och fundera över om vi ger båda utrymme? Det är så lätt hänt att träffa sin kärlek, flytta ihop och sedan tro att ”Familjen AB” ska puttra på utan uttalade ansvarsfördelningar, utan uppskattning och utan någon djupare kommunikation.

”Min fru klagar på att jag inte hjälper till lika mycket som hon. Men ärligt talat tror jag inte att hon märker allt jag gör.” Jag avslutade veckan med en deltagare som på sista steget i time management-utbildningen ville ha med sig tips hem för att familjen skulle kunna dela på hemsysslorna bättre. Min första fråga till honom var om de hade satt sig ner och gått igenom alla uppgifter som behöver göras för att driva ”Familjen AB”? Och om de sedan skrivit upp hur stor del av de sysslorna som var och en bidrar till, inkluderat barnen? Han skakade på huvudet. ”Förmodligen skulle vi komma fram till att inräknat alla sysslor så delar vi lika.” sedan tystnade han en stund. ”Men tänk om hon gör mer?”

Det finns en risk att bli avslöjad. Och det finns en risk att bli så uppslukad i något att vi tycker att våra nära och kära ”kommer och stör”. Men vi vet också att det finns grundläggande behov hos oss mänskliga varelser att känna oss kompetenta, betydelsefulla och omtyckta. När vi tydliggör ansvarsområden och uppgiftsfördelningar har vi en möjlighet att känna att vi bidrar. Det skapar trygghet och engagemang. Oavsett om det är på jobbet och hemma. Tänk om det är så vi lär oss själva och våra barn att vi har ett värde? Precis som i myrstacken så finns det en grundläggande tillfredställelse i att känna att vi drar vårt strå till stacken. Och att vi i vår iver att dra strån inte glömmer bort att stanna upp och gå ut med hunden. Eller vem som går nu går ut med vem? Bloggen tar nu Sportlov och är tillbaka igen fredagen den 13 mars.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Det är inte alltid jag som går ut med hunden. Vi turas om.
Varannan gång går hunden ut med mig.”

 

 

 

Sida 1 av 41234

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask