Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Inspiration & utmaningar Kategorin

Tystnad. Tagning.

DalaIlama”Hur känns det?” jag känner mig som en sportjournalist när jag för tredje gången ställer samma fråga. Min deltagare i programmet upprepar lydigt samma svar igen. Kameramannen gör tummen upp och till och med ljudteknikern ser nöjd ut. ”Vi fick med allt. Då ska vi bara ta en storbild. Så om ni kan börja om från början igen och göra allt ni nyss gjorde fast på tio sekunder. Deltagaren och jag tittar på varandra. ”Det är nu det här programmet börjar visa resultat. Coaching på tio sekunder? Jag är imponerad.” fnissar deltagaren och tittar förväntansfullt mot mig. ”Ni kan inte prata om vad som helst, för det är läppsynk.” ropar inspelningsproducenten med myndig röst. ”Läppsynk?” undrar deltagaren och ser frågande ut.

Det är spännande att lära sig nya saker. Men det är helt klart så att min hjärna går på högvarv just nu och det går åt mer energi än vanligt. Det är så många detaljer som ska fungera samtidigt. Plötsligt känns det jobb jag gjort i snart tjugo år som ett helt nytt jobb. Saker som varit självklara, som att gå och prata samtidigt, blir svåra för att det ska göras på rätt plats och gärna i bild. Och det är så oerhört frustrerande. Den här veckan har jag klivit upp i ottan varje morgon och åkt ut till olika inspelningsplatser i Sverige. Tålmodiga tekniker och deltagare har gjort jobbet så givande. Men det har också funnits stunder när jag har tvivlat på mig själv. Som just när jag ska gå och prata, få fram en mening som på mitt papper ser så alldeles självklar ut, framföra ett budskap och coacha som jag gjort i så många år. Och plötsligt känner jag mig som en treåring som just lärt sig prata.

Då längtar jag så efter att allt bara ska sitta i ryggraden. Att allt bara ska kännas lätt och ledigt. Att jag ska glida in i bild, så där naturligt och snyggt och leverera mitt budskap lika elegant som Stina Dabrowski.

Hur lång tid tar det att lära sig ett nytt jobb? När förväntas man vara ”varm i kläderna”? Vid vilken tidpunkt anser nya kollegor att ”det borde sitta nu”?

Den intressantaste frågan är nog när du själv anser att ”nu borde jag kunna det här”. Tyvärr är den tidsramen oerhört snäv i mitt fall. Jag har alltid varit oerhört otålig. Har velat knäppa med fingrarna och så ska jag bara kunna allt. Ger du mig en tennisracket så vill jag kunna spela som Serena Williams direkt. Min inre otåliga röst hetsar på mig och glömmer för stunden att Serena Williams råkar vara bäst i världen och har spelat tennis sedan hon var fyra år, typ varje dag.

Stina Lundberg Dabrowski som hon heter, är numera professor i TV-produktion men har säkert också lidit under sina första veckor framför kameran. Kanhända har hon en gång i tiden snubblat på orden och glömt sina repliker. Hennes inspelningsledare kanske någon gång har suckat tålmodigt, svalt en gång extra och sedan försökt låta glad när hon säger. ”OK, då gör vi om det här.”

”Det syns även i bild på långt håll om ni pratar om något annat, så håll er till ämnet.” förklarar inspelningsproducenten tålmodigt när både jag och deltagaren funderar över ordet ”läppsynk”. Vi börjar bli trötta. Det har varit en lång dag för oss alla, med många övningar och en del prövningar. Vädret som inte riktigt kan bestämma sig om det ska vara soligt eller molnigt, prövar tålamodet till det yttersta hos vår ändå så lugne kameraman. För fjärde gången tittar han upp och säger. ”Nu så, då kan vi köra igen.” Jag hinner inte mer än öppna munnen så bryter ljudteknikern. ”Det kommer en lastbil. Ni får vänta tills den kört förbi.” Åskådarna börjar samlas nyfiket runtomkring oss i den gamla gränden. Några av dem pekar och tar kort.

Är det värt det? Är en fråga jag brukar ställa mig själv ofta. En kontrollfråga för att stämma av att jag verkligen prioriterar rätt i livets ibland så snåriga lingonskog. Är det värt all tid detta tar ifrån min vanliga kursverksamhet och från min familj just nu? Frågan är berättigad och speciellt de där stunderna när jag undrar om jag någonsin kommer kunna lära mig det här. Kanske till sista programmet? Suckar jag inombords.

”Jag tyckte mycket om den sista övningen du gjorde.” säger plötsligt deltagaren medan vi väntar på att lastbilen kör förbi oss. Dånet från motorn är så högt och föraren navigerar farligt nära trottoarkanten där vi står. Jag får nästan läsa på läpparna för att uppfatta vad min deltagare i programmet säger. ”Vad var det som gjorde att du tyckte om den sista övningen?” frågar jag nyfiket men också för att kontrollera att jag hört rätt. Svaret dröjer. Lastbilen kör förbi. Deltagaren svarar eftertänksamt. ”Den var personlig. Du ställde frågor som jag aldrig ställt mig själv. Men som jag borde gjort för länge sedan.” Jag hinner inte svara förrän producenten ropar. ”Tystnad. Tagning.”

Jag känner hur jag fylls med extra energi. Tänk att det känns så gott att få höra att det gör skillnad. Så skönt att få höra att det här faktiskt inte ”bara är på TV”. Det händer på riktigt. Trots att det är omtagningar och upprepningar så får den här deltagaren de insikter och övningar som behövs för att frigöra tid och energi. Få bort sin oro och frustration över av att tiden aldrig räcker till för det som är viktigt. På riktigt. Då är det värt det. Och blir det nu lite fel så är det ju tur att det ”bara är på TV” för det går ju faktiskt att ta om, till skillnad från andra saker i livet, som är svårare att klippa bort och redigera.

Önskar dig en oredigerad helg

Petra Brask

 ”I never said to be like me, I say be yourself and make a difference.”
Marilyn Manson

 

 

 

Är du oumbärlig?

oumbärlig3”Du får ursäkta om det är lite rörigt men jag kämpar med att komma ifatt efter att ha varit bortrest i ett par veckor.” VDn hos en av mina favoritföretag ursäktar sig samtidigt som han stryker med handen över en begynnande skäggstubb. ”Familjen och jag har varit på semester på Kuba och det fanns inget internet där, så jag kunde inte jobba alls faktiskt.” fortsätter han och ser beklagande ut. Jag noterar att han har en hälsosam solbränna och funderar samtidigt på om det även rådde brist på rakapparater. ”Inget internet? Hade de inget internet på Kuba?!” säger jag fascinerat och tänker att det finns mottagning på Mount Everest nuförtiden, men inte på Kuba?! ”Det är ju fantastiskt! Då ska jag verkligen rekommendera mina deltagare att åka dit. De som verkligen vill ha semester, vill säga.” utbrister jag glatt. ”Mmm… faktum är att jag upptäckte en annan viktig sak…” fortsätter chefen och ser allvarlig ut.”

Den här veckan har jag träffat deltagare som tror att hela världen vilar på deras axlar. Om inte de är på plats hur ska det då gå för företaget? Sedan har jag mött deltagare som kommit tillbaka från semestern och upptäcker att det går alldeles utmärkt. Kanske till och med för bra? Vad händer när vi upptäcker att vi inte är oumbärliga?

Hur har du det med dina tankar om dig själv? Tror du att jorden kan snurra utan dig? Kommer projektet att gå i stöpet om man byter ut dig? Kommer företaget att gå under om du inte dyker upp på jobbet en dag? Nej, kanske du tänker, men så i nästa andetag säger du. ”Men, det skulle i alla fall inte gå lika bra.”

”Hade det varit för ett år sedan, så hade det inte fungerat alls att jag var borta i två veckor utan att kunna styra upp saker och ting. Men nu har alla mina medarbetare kunnat lösa alla utmaningar som uppstod, helt utan min hjälp. Det är ju nästan så att jag funderar på om jag behövs längre.” säger den skäggstubbige VDn och grimaserar fram ett leende. Personalchefen som är med på vårt möte säger omedelbart ”Vi är så glada att du är tillbaka igen.” Man förstår att de har fått ligga i för att klara utmaningen av att ha sin ledare på internet-fri ort. Men jag ser också en oerhörd stolthet över att ha klarat det så bra. ”Jag förutsätter att du tar det som en komplimang att organisationen fungerar så bra att du kan vara borta utan att det märks nämnvärt.” säger jag och syftar på den resa företaget gjort sedan han tog över ledarskapet. Plötsligt upptäcker jag glimten av stolthet i hans ögon och ett nöjt leende når hans läppar. ”Jo, det var faktiskt en stor vinst med den här resan till Kuba.”

När vi avslutat mötet tänker jag på min egen resa som jag gör nu. Jag får ibland en klump i magen när jag måste lämna över vissa kunduppdrag och utbildningar till mina kollegor. De där relationerna är ju liksom mina. Hur ska det gå när det inte är jag som kommer och håller kursen? Mina kollegor har lyssnat tålmodigt när jag beskrivit uppdragen in i minsta detalj för att varje nyans av företagets kultur och utmaningar ska framgå. Det är viktigt när vi håller våra skräddarsydda effektivitetsutbildningar att vi fokuserar på rätt saker samt bemöter alla med den respekt och värdighet de förtjänar. Ibland blinkar mina kollegor och säger ”Petra, det kommer gå bra. Du blir ju inte borta för all evighet. Du ska ju bara vicka i Tv-världen till september, sen är du ju tillbaka igen. Utbildningarna kommer att fungera lika bra ändå ska du se. Kanske inte på ditt sätt bara.” Då skäms jag nästan. I vilket ögonblick blev jag så förmäten att jag började tro att det bara finns ett sätt, som är rätt sätt och det är mitt sätt? Någonstans därinne vill jag förneka att jag NÅGONSIN tänkt den tanken. Men nu får jag krypa till korset.

Jag sväljer min stolthet när jag inser att kunderna lika glatt accepterar att det är mina kollegor som kommer.

Jag fotsätter svälja när jag avslutar veckan med att stå i provhytten hos stylisten och synar min uppenbarelse i spegeln. Är det verkligen så här jag ska se ut i programmet? Menar hon att detta är modernt? Byxorna i gälla färger och den mönstrade skjortan känns inte som något jag skulle valt själv. Men det är väl därför jag behöver en stylist? Suckar jag och tar ett djupt andetag och går ut till den väntande redaktionen utanför. ”Peeerfekt!!! Verkligen skitsnyggt på dig!!!” Jag suckar. Jag ser ut som en pajas. Men låt oss hoppas att det bara är enligt mitt sätt att se på det. I modevärlden är jag inte oumbärlig. Inte där oumbärligheller.

Önskar dig en skön vårhelg tillsammans med dem du verkligen är oumbärlig för

Petra Brask

“Which of us can resist the temptation of being thought indispensable?” 
Margaret Atwood, The Penelopiad

 

 

 

En superviktig utmaning

fashion”Hej! Vad kul att se dig! Ska ni ha produktionsmöte idag?” säger den söta damen i receptionen på Titan television när jag kommer in genom entrédörren i måndags. Samtidigt kommer hennes tax utspringandes och ställer sig tätt intill mina ben för att bli klappad. ”Ja, idag är det möte igen och så ska jag tydligen träffa en stylist.” mumlar jag samtidigt som jag sätter mig på huk och tillåter mig en stund av mindfulness när jag klappar den sträva, varma taxpälsen. Vad jag inte berättar är att jag är så nervös över att träffa ett modeorakel att jag led hela söndagen hemma av garderobsångest och till slut frustrerat utbrast till min man; ”Jag har INGET att ha på mig!” Han stirrade förvånat på mig och sedan på raderna av plagg i garderoben och undrade om jag möjligtvis behövde nya glasögon. Han skulle just till att fråga, men hann inte. Jag var redan på väg ut ur huset ropandes; ”Jag måste handla, något nytt, något MODERNT! Herregud, den där stylisten ska inte få sucka och säga ”…och jag som trodde Babben var min största styling-utmaning…”

Den här veckan började med möte på Titan Television som kommer att vara min arbetsplats mer eller mindre på heltid nu och fram till i början på september, då programmet ska sändas. Har ”ledigt” vissa dagar för att slutföra uppdrag och genomföra några seminarier som varit inbokade sedan länge. På sätt och vis känns det skönt att fokusera på en enda sak. Och gudarna ska veta att det behövs. Det här med att göra TV-program tar mycket tid, speciellt som det är ett program som inte gjorts förut och som bygger mycket på min kunskap och erfarenhet. Men det är fantastiskt roligt att få jobba med så många duktiga TV-proffs.

Bitvis känns det dock fortfarande en bit utanför min komfortzon. Som det här med att träffa en stylist som kommer in så där tjusigt klädd, med perfekt lagd makeup och en vacker hårman som om hon var tagen ur tidningen Elle. Hon har med sig en lika moderiktig kollega (Kommer stylister alltid i par?) som har en ungdomlig och tuff stil och som med pigg blick registrerar allt hon ser.  ”Vilken storlek har du?” frågar chefsstylisten rakt över bordet mitt ibland TV-proffsen. Jag skruvar på mig i min alldeles nyinhandlade blåa blus och frågar försiktigt vad hon menar med storlek?  ”Jag menar det är en rätt stor fråga. Det finns ju så många olika storlekar. Pratar vi skor, jeans eller Small, Medium och Large här?” Hela bordet tystnar och vänder sin uppmärksamhet mot mig. Jag tittar på vetebullarna på bordet som jag redan har vräkt i mig av. När jag tänker efter, så är jag nog den enda i rummet som har ätit av dem. Men herregud, har man köpt bullar till ett möte, så är väl ändå tanken att man ska äta upp dem?! Nu ser jag mig omkring och inser att de andra är så där superslanka. Min programledarkollega har inte ett uns av överflödigt fett och jag förstår plötsligt att jag kommer vara den enda som står med dubbelhakor i bild. Låt oss hoppas att det blir lite vanliga människor med valkar som ställer upp i programmet.

”Du kan mejla mig dina storlekar och om du har några favoritfärger på kläder.” säger chefsstylisten omtänksamt och ger mig sitt visitkort. Jag inser att hon liksom vi alla i rummet, bara vill göra sitt jobb så bra som möjligt. Hon är fokuserad på att få mig och min programledarkollega att funka i bild och på ett sätt som gör att man hör att vårt budskap går fram och att man inte hänger upp sig på våra kläder. Ungefär som när jag undervisar. Förhoppningsvis ska det inte vara någon stor fläck, eller färger och former som gör att mina deltagare funderar mer över min klädsel än över det de ska lära sig. Det hade ju varit fantastiskt roligt att få veta vad de tänker ibland.

Jag pustar ut och ler varmt mot stylisterna och ger mig sedan in i en lång förklaring om mina storlekar samtidigt som jag spontant utbrister. ”Jag var så nervös att träffa er att jag har på mig den finaste blusen i min garderob. Den är helt ny.” Jag ser hur min programledarkollega ler roat innan han kläcker ur sig sina storlekar lika vant och ogenerat som att han rabblade gångertabellen. Och när man tänker efter så är ju en storlek inte mer än en siffra. Även om siffran på mina kläder var lika stor som siffran på hans skor.

Tänk om den största utmaningen med det här TV-programmet inte kommer bestå i att hjälpa deltagarna i programmet? Det är ju något jag redan har hållit på med i tjugo år ute på företag, organisationer och myndigheter samt hos privatpersoner. Min största utmaning blir kanske att vara mig själv? När kamerorna slås på och lamporna börjar lysa, så är det så himla lätt att börja svettas och helt plötsligt tro att man måste vara någon annan och bättre kopia av sig själv. I de lägena är det underbart att ringa en gammal vän, som känt mig sedan vi gick i grundskolan och som snusförnuftigt förklarar ”Jag kommer titta på programmet för att du är du. Och du är inte överviktig, du är superviktig och det enda du vill med det där programmet är att hjälpa människor. Vill jag titta på supermodeller, så kan jag slå på Top Model. Det är det som är så härligt i Sverige. Här kan man välja.”

Och med min kära väninnas ord ringandes i öronen önskar jag dig en superviktig helg

Petra Brask

”Life begins at the end of your comfort zone.”
Neale Donald Walsch

Trött på att ”tänka utanför boxen”?

man-in-a-box”Jag hatar det där uttrycket!  ”Vi måste tänka utanför boxen!” Om min chef säger det en gång till så kommer jag att spy.” Kvinnan framför mig ser faktiskt lätt illamående ut och jag tvivlar inte på att hon vid nästa möte kommer gå upp i atomer om hennes chef drar igång med samma gamla klyschor. Hon drar ett djupt andetag och handen darrar så att kaffet nästan skvimpar över kanten när hon sätter ner muggen med företagets prydliga logo på. ”Kan någon leta upp den som hittade på denna ”utanför boxen-plåga” och se till att lämpligt straff utdelas? När man ändå är igång borde man straffa alla som hittar på klyschor. ”Högt i tak, Sätta sig i förarsätet, walk the talk.” Snälla, kom med något nytt!”

Den här veckan vilade trots allt en något lugnare stämning ute på arbetsplatserna hos mina deltagare. Höstlovet gjorde sig påmint och jag såg hur mina deltagares inboxar var fyllda med out-of-office meddelanden. På fikarasterna suckades det när man scrollade upp och ner bland sina Facebook-vänners semesteruppdateringar. ”30 grader i solen, vin på balkongen, Cypern visar sig från sin bästa sida.”

”Ja, ja, mula in det bara.” muttrade en medelålders man med en skogsgrön kavaj medan vi åt korv Stroganoff till lunch. ”Och om sanningen ska fram så är det väl inte bara Cypern som visar sig från sin bästa sida på Facebook. Det är ingen som skriver att rummet var skitigt, att sonen slog i tån i poolkanten och att hans syster fick psykbryt när hon skulle gå och lägga sig.” Mannens kollegor skrattar lättade. Vad skönt. Vem vill vara på Cypern? Nej, vi har tur som får jobba i lugn och ro den här veckan.

Det är först när lunchen nästan är över och vi avslutar med kaffe, som en av kvinnorna i gruppen eldar upp sig ordentligt. Den något loja semesterstämningen får ett abrupt slut när hon börjar uttrycka sin ilska över chefens klyschor. ”Han säger att vi ska ”fixa säljet” och ”borra djupare i frågan” och för att göra det måste vi ”äga kunden” och ”tänka utanför boxen” så att vi kan ”closa dealen”. Men allvarligt, Petra, du som undervisar i möteseffektivitet. Skulle inte mötena gå dubbelt så fort om man tog bort alla upprepningar av gamla klyschor? De gör ju bara så att det känns som att vi har haft samma möte alltför många gånger. Hur ska vi kunna vara kreativa och komma på nya idéer då?”

Hur många gånger har du själv använt klyschor den senaste veckan? Kan det påverka nytänkandet och locka oss in i samma tanke som vi hade igår? Varför heter det klyschor?

Klyscha är slang och kommer från franskans clicher; att avtrycka eller avbilda i en formbar massa. I grafiken är en kliché en platta av metall som man använder för att mångfaldiga en bild eller en viss text. I ordböcker förklaras klyscha oftast med ”en sliten fras”.

I vårt språk använder vi klichéer av olika slag för att förklara, skoja och överdriva. Men också för att moralisera, försköna eller ironisera. Modeorden försvinner ibland lika fort som de kommer, men ju mer seglivat ett uttryck blir, ju större är chansen att det uppfattas som en klyscha.

Du kanske har varit på ett möte och hört följande uttryck några gånger:

Det är lite så vi jobbar
Från ax till limpa
Fokusera bredare (!)
Hur långt är ett snöre
Högt i tak
Höja lägstanivån
Skapa synergier
Trång sektor

Och man kan ju undra om vi sett för många matprogram på TV när det smyger in uttryck som

Marinera frågan
Baconlinda frågan (?)
Köttigt
Smör och bröd-tjänster
Ett fiberrikt möte

Du behöver inte ens kalla Maria Montazami till mötet för att höra:

Commita sig
Holistisk approach
Pinpointa
Mainstreama
Workshoppa
Fejsa

Sportens värld bidrar med väl mycket till möteskulturen:

Många bollar i luften
Skjuta över målet
Göra en dragning
Skjuta från höften
Tar du den bollen?
Ta stafettpinnen
Tänka ett varv till
Det här måste vi punktmarkera

Historien kan göra sig påmind på ett möte:

Det här är inte ristat i sten
Det bästa sedan skivat bröd
Framtiden är redan här (?)

Och även djurlivet kan bidra till den klyschiga mötesandan:

Spindeln i nätet
Göra en pudel
Kratta manegen
Hjulet snurrar men hamstern är död

Det märks att en och annan mötesdeltagare har tittat på Solsidan när man kommer in i konferensrummet och hälsar på varandra.

”Tjeeeenare, mannen!”

Och varför begränsa oss till möten, de här uttrycken hör vi på fikarasterna, på stan, på släktmiddagarna. Ingen kommer undan och ingen är oskyldig till att någon gång ha använt dem. Från början är ju inte de här uttrycken några klyschor utan ett sätt att visualisera och målande beskriva något. Problemet uppstår när vi använder samma uttryck för ofta, för brett och ibland i helt fel sammanhang. Det är då vi glömmer bort deras verkliga innebörd och styrka. Värdet går förlorat.

På vilket sätt skulle slitna uttryck påverka kreativiteten då? Utöver det faktum att för ofta använda uttryck i sig kanske skvallrar om en brist på kreativitet, så vet jag inte om det finns forskning som pekar på just det sambandet. Men däremot uttrycker en del deltagare en frustration när de ska ha kreativa möten och påstår att de snabbt fastnar i gamla tankemönster.

Studier på University of Alabama som Thomas Ward och hans kollegor gjort visar att ditt minne automatisk söker upp information som är relaterad till det du redan tänker. De gjorde bland annat ett test där de bad högskolestudenter att rita djur från främmande planeter. Nästan alla ritade djur som liknade de djur vi redan har på jorden. De hade liknande organ, ben och armar och var symmetriska. Även när studenterna ombads att vara kreativa så byggde de sina idéer på redan kända exempel.

Om jag ber dig att tänka på ett djur, kommer du börja tänka på ett som du känner väl till. En hund kanske? Om du vill ändra på sättet du närmar dig en kreativ utmaning, så behöver du ändra vad du tänker. Beskriv situationen på ett nytt sätt. Ställ andra frågor. Det kommer att ändra vad du drar dig till minnes och den kunskap du använder för att lösa problemet. Så om du upptäcker att du saknar friska idéer, leta efter en annan beskrivning av situationen och kom ihåg att din kreativa process hänger på var du startar den. Det handlar inte om att tänka utanför boxen utan i sådana fall om att inte tänka på en box överhuvudtaget.

Nu när butikerna smyger igång julskyltningarna börjar det bli dags att tänka kreativt hemma också. Eller ska du ge din familj samma slags julklapp som förra året? Det kanske ändå är vad de vill ha, eller? Är det därför vi ibland har svårt att vara kreativa? Vem vill egentligen ha något nytt? Är vi kanske vanemänniskor som gillar att allt är som det alltid har varit? Därför blir vi upprörda när Kalles Kaviar plötsligt fyllt tuben med mjukost också. Vem kom på den idén?

Önskar dig inte en suboptimerad helg

Petra Brask

”It is a cliche that most cliches are true, but then like most cliches, that cliche is untrue.”
Stephen Fry

ShitInABox

Spelefiering

spelifieringDet finns ett sätt att kombinera nytta med nöje, det kallas spelifiering. Speldesigners jobbar nu för fullt med att få verkligheten att bli lite… speligare

Den här veckan har varit fylld med utbildningar och många möten med spännande deltagare, lovar att sammanfatta mina intryck i en blogg framöver. Men jag blev också tipsad av min kollega Monica att lyssna på Morgonpassets intervju med Louise Stigell som pratar om Spelifiering, något jag vill dela med mig av i denna veckas blogg. Spelifiering går ut på att man tar det som gör spel roliga och engagerande och tillämpar det på andra områden. Det gäller att tänka som en speldesigner när man utformar aktiviteter eller produkter som inte alls har med spel att göra.

Ett typiskt område för spelifiering är träning. Det finns de som tycker det är supertråkigt och jobbigt. Det kan vara svårt att se framstegen och så vidare. Det har företag insett och bygger bland annat appar som utmanar oss på olika sätt, som att löprundan går ut på att fly från zombies och utföra speciella uppdrag.

Louise Stigell delar upp ämnet i två områden: Self gameification och business gameficiation. Om self gameification kan handla om träning och liknande så går business gameification ut på att göra produkter mer attraktiva för oss konsumenter.  Även forskning kan gagnas av spel. Genom att lira ett spel som går ut på att vika proteiner kan riktiga forskare få hjälp att förstå riktiga proteiner.

Låter som win-win i mina öron och som ett effektivt och roligt sätt att lära sig nya saker. Tänk om jag borde sluta tjata på min son om att spela mindre, tänk om vi alla borde spela mer? Det verkar i alla fall så om man får tro Louise och Morgonpasset, här kommer länken till programmet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=5675795

Önskar dig en lärorik helg

Petra Brask

Sida 3 av 512345

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask